Läsning pågår

Män, kvinnor och science fiction-kongresser

Som ni som läser Tystnad antingen vet eller kommer att bli plågsamt medvetna om under det kommande halvåret är Maria, Daniel och jag med och arrangerar årets stora svenska science fiction- och fantasykongress, Kontrast (Swecon 2012). Eftersom jag är huvudansvarig för programmet, liksom en del av kommittén för Åcon, ägnas en hel del av min tid åt att fundera på lämpliga ämnen att prata om – och vem som skulle kunna prata om dem.

I februari skrev Paul Cornell att han från och med nu tänker kräva jämn könsfördelning i de paneler där han medverkar, eftersom alla fina ord om att arbeta mot att kvinnor är underrepresenterade i det offentliga litterära samtalet inte har följts av tillräckligt stora faktiskta förändringar. Och om så inte är fallet? Då kommer han att kliva av och försöka få någon kvinna att ta hans plats.

Okay, so this was something I came up with yesterday, and it’s mad, and is, frankly, a rod for my own back, but what the hell, it’s going to make this coming year a lot more interesting.

I think there should be gender parity on every panel at every convention. I’m after 50/50, all the time. I want that in place as an expectation, as a rule. Now, to make that happen, what really should be done is a ground-up examination of society, huge changes at the heart of things which would automatically lead to women being equally represented everywhere, not just on convention panels. Well, we’ve all wanted that and worked for that for decades, especially those of us in fandom, and it just hasn’t happened. So, this year, I’ve decided that I’m going to approach this problem via the only moral unit I’m in charge of: me. I’m going to approach this problem from the other end. And this approach is going to be very much that of a blunt instrument.

If I’m on, at any convention this year, a panel that doesn’t have a 50/50 gender split (I’ll settle for two out of five), I’ll hop off that panel, and find a woman to take my place.

If I know of a professionally qualified woman (a fellow creator or critic or someone with specific knowledge of the subject) in the room, I’ll start by inviting her up. If there’s nobody like that, I’ll ask for hands up, and hope that bravery counts as virtue enough for them to hold their own on the panel. I will ask such women that they don’t spend their time on the panel criticising the convention or the companies I work for. That would make me a very rude guest.

Det här ledde, förstås, till en hel del diskussion i den engelskspråkiga kongressvärlden. Förvisso är problemet inte alls lika stort i science fiction-fandom som på seriefronten, där Cornell också är verksam, men likväl: det är klart att det finns även bland oss.

Eller, klart och klart. Problematiskt är det inte alla som är överens om att det är. Jag ser flera invändningar dyka upp då och då. En – tack och lov tämligen ovanlig – är att kvinnor inte kan, eller åtminstone är sämre lämpade, att skriva science fiction, och att litteraturarrangemang med fokus på sf och fantasy därmed om så bara på grund av den första genren bör vara mansdominerade. En annan är att vi bara speglar hur samhället ser ut: det finns fler manliga sf-författare och något fler män i sf-fandom. En jämn könsfördelning, går resonemanget, skulle då i själva verket inte vara representativt. En tredje invändning säger att jämställdhet aldrig kommer att kunna uppnås genom att vi betraktar människor som representater för sitt kön, och att det bästa vi kan göra är att ignorera det hela och välja de bäst lämpade oavsett om de är män eller kvinnor.

Den första invändningen är i mina ögon ett effektivt sätt att inte bara placera sig själv i det misogyna facket utan även att visa att man inte har någon vidare koll på sf-litteraturen. Verken talar för sig själva. Här på Tystnad håller jag på med en serie novelltips, veckans novell. De tolv veckorna har hittills presenterat sex manliga författare och sex kvinnliga. Att så är fallet beror nog ärligt talat bara på att jag råkar vara svag för sf-noveller, och att de fyra noveller som jag hittills skrivit om som kategoriseras som science fiction samtliga råkat författas av kvinnor. Jag skulle aldrig gå så långt som att fälla sexistiska kommentarer om att män är sämre på att skriva sf – det är bara statistiken över den science fiction jag uppskattar som skulle vilja antyda det.

Den andra är inte utan poäng, men: vad man ser i det offentliga samtalet spelgar inte intresset för fantastisk litteratur. Om man behandlar fantasy, skäck och science fiction tillsammans (vilket jag egentligen inte tycker om att göra) är den bästa svenska databasen jag känner till Catahyas medlemslista, där det – inklusive personer som inte förnyat sitt medlemskap men inte aktivt begärt utträde – finns 1430 män och 1370 kvinnor. Vidare skall man inte underskatta vikten av förebilder: om vi tror att kvinnor är lika lämpade att skriva och diskutera litteratur som män bör man visa att så är fallet.

Vad det gäller den tredje: män syns mer. Vi är bättre på att lyssna på män än på kvinnor, och vad män säger tas på större allvar än vad kvinnor gör. Det finns åtskilliga studier som åter och återigen har landat i samma resultat. I en situation där lika många kompetenta män som kompetenta kvinnor finns att tillgå är vi mer benägna att välja fler män än kvinnor för att föra det offentliga samtalet. Det är dåligt. Det är dåligt för kvinnor som väljs bort och det är dåligt för oss i allmänhet när det vi gör blir sämre eftersom vi undermedvetet kvoterar in män med sämre kompetens.

Om intresset är lika stort, hur speglas det bland författarna? Kikar man på marstopplistan för sålda böcker på sfbok.se visar den, i skrivande stund, att tretton av de femton böckerna på svenska är skrivna av män, en av en kvinna och en gemensamt av en man och en kvinna. För den engelskspråkiga littteraturen gäller ungefär samma förhållande: tretton böcker skrivna av män, två av kvinnor. Det stämmer förstås extremt dåligt överens med hur många böcker som faktiskt skrivs av kvinnor, men ger likväl en intressant inblick i vilka namn det är som genreläsarna faktiskt ser. Man kan också studera korta intervjuer Peter Öberg på Spektakulärt gjorde med femtiofem svenska fantastikförfattare, då trettiofem män medverkade, men bara tjugo kvinnor. Jag hittar inte aktuell statistik för andelen kvinnor i SFWA just nu, men om jag minns korrekt – och rätta mig gärna om jag har fel – är det någonstans strax under fyrtio procent. Men till och med detta är förstås bara de personer som i någon mån syns. De senaste åren har det funnits en debatt i Storbritannien om att det knappt finns några kvinnliga science fiction-författare på hyllorna eftersom förlagen inte tror att de kommer att hitta läsare: män är mer benägna att läsa saker skrivna av andra män. Bortsorteringen sker redan innan verken hunnit nå bokhandeln. Gör det tillgången till kvinnliga författare något sämre än till manliga? Ja. Men jag har ingen lust att i min kongressplanering foga mig efter förlagsförsök till marknadsanpassning som gör sf-litteraturen direkt sämre.

Så hur ser det ut på svenska kongresser? Jag var initativtagare till science fiction- och fantasydagen November i höstas, där två av fem listade gäster var kvinnor och sju av sjutton programdeltagare. Å andra sidan är jag inte helt säker på att ett endagsarrangemang med liten budget är det bästa att jämföra med: man blir så hemskt begränsad av vad som finns att tillgå lokalt. Sex av tio programmedverkande män bor i Uppsala, medan fyra fick hämtas utifrån. Bland dessa finns då Oskar Källner som bor i Knivsta och Jerry Määttä som är knuten till Uppsala universitet. Av de sju programmedverkande kvinnorna bor en i Uppsala (nå, egentligen Storvreta, men åtminstone inom kommunen) medan resten kom från Stockholm, Katrineholm eller Linköping. Betyder det att vi heroiskt arbetade för att uppväga en lokal obalans, eller att vi är blinda för kvinnlig kompetens i vår närhet? Lite av båda, kanske – eller så är det ren slump. Vi kunde trots allt knappast ha valt någon bättre lämpad att diskutera fantasyöversättning än Ylva Spångberg var vi än letade, jag kan inte komma på någon i Sverige som skriver mer om kinesisk science fiction-litteratur än Anna Gustafsson Chen och Elin Fahlstedt och Lisa Medin torde ha minst lika mycket kompetens att diskutera sina ämnen som någon annan serieskapare och var hur som helst Fabian Göransons förslag på medverkande snarare än våra.

På listan på gäster – som samtliga lär medverka i programmet – för Kontrast hittills har vi tio män och fyra kvinnor. Även om det så att säga ser betydligt bättre ut bland personer som vi hoppas kommer, men som inte lämnat klart besked än, eller som tillfrågats men inte svarat alls, är det fortfarande skevt. Ser jag till mina anteckningar med namn på personer jag skulle vilja se ge föredrag på Kontrast är den mansdominerad.

Och hur skall man då betrakta Paul Cornells löfte? Naturligtvis är det inte, sett till den enskilda panelen, särskilt vettigt. I en grupp på fyra eller fem deltagare är det på intet sätt osannolikt att det finns variationer om man ser till en av de variabler som definierar oss som personer. Det gäller i än större utsträckning i Sverige än i den engelskspråkiga världen, där vi har betydligt färre personer att välja bland när vi planerar program. Vi har inte alltid lyxen att välja de personer som kan ämnet som vi tror har den bästa personkemin eller som är allra bäst lämpade att tala om det. Våra paneler består ofta av de personer – som kommer att närvara och som vi känner till – som kan ämnet, punkt. Det är inte den enskilda panelen i sig man borde se till, utan kongressen som helhet. Vidare är när panelen börjar helt fel tillfälle att ta upp frågan: en panelist kommer att i regel ha haft koll på vilka andra som skall medverka ganska lång tid i förväg, och därmed möjlighet att i god tid påpeka problem för kongressen programläggare i hopp om att de skall lyckas åtgärda det. Det är inte bara för kongressens skull: det är mycket möjligt att det finns utmärkt kompetenta kvinnor som rentav skulle passa bättre än Cornell i panelen. Varför inte låta dem möta publiken i form av personer inbjudna på grund av sin expertis, snarare än som ”hon som ersatte Cornell”? Allt det här är han förstås väl medveten om: poängen att rimligtvis att sätta fokus på ett strukturellt problem snarare än att göra den enskilda panelen bättre. Likväl kan jag, rent praktiskt, inte låta bli att reagera ungefär som de kongressarrangörer som File 770 bad kommentera utspelet: gnnmmpfh.

De personer vi har bjudit in behöver förstås inte ha varit de allra bäst lämpade. Men vi har ändå ägnat tid, energi och ansträngning åt att mödosamt försöka sätta samman ett program med personer som både kan ämnet och, hoppas vi, fungerar i panelen. Prata med oss på förhand. Inte bara i det här sammanhanget, som väl sannolikt inte kommer att bli aktuellt här, utan i allmänhet. Hade du tänkt komma, eller funderar du på att komma, till Swecon i höst? Känner du att du på något sätt kan medverka i programmet? Skriv till info@kontrast2012.se och tala om vem du är och vad du kan. Har du förslag på andra personer vi borde fundera på? Skriv till info@kontrast2012.se och berätta vilka de där och vad de kan. Har du idéer på programpunkter? Skriv till info@kontrast2012.se och berätta vilka. Eller kommentera här, för all del. Vi kommer att fundera, sortera, välja.

Men vi kan inte välja någon eller någonting vi inte känner till.

Mer läsning: Mike Glyer, Steven H Silver, Farah Mendlesohn, Cheryl Morgan, Tansy Rayner Roberts, Tom Pollock, Lizzie Barrett, Chance, Niall Harrison, Emily Asher-Perrin.

13 kommentarer

  1. Johan

    Och för säkerhets skull: notera att jag uttalar mig som privatperson, vilket var anledningen till att jag lade upp texten här och inte på kongressbloggen. Jag refleraterar över det eftersom jag är kongressarrangör, men jag uttalar mig inte å Swecons (eller Åcons) vägnar – jag är ansvarig för programplaneringen, men besluten tas gemensamt av kommittén, som består av elva personer med elva olika åsikter.

    //JJ

  2. Olov L

    Mindre kongress med mindre budget, smalare intresseområde och mindre ”upptagningsområde” gör det naturligtvis svårare att upprätthålla 50/50-regeln, precis som du säger. Men det viktiga är ju inte att total jämlikhet uppnås utan att det blir det självklara idealet att sikta på. Att ”kongressen ska ha en jämn fördelning mellan könen” ska vara ett lika självklart mål för arrangörerna som ”kongressen ska gå ihop ekonomiskt”. Ibland kan det finnas en god anledning att tumma på regeln, men det ska inte vara en regel som bryts av slentrian.

    Jag tycker att Cornells initiativ låter bra. Det är lite som ryska revolutionen – det bra med den var inte själva revolutionen eller vad den gjorde för folket i Ryssland (där det, som bekant, gick åt fanders med det mesta) utan att den skrämde slag på makthavarna i närliggande länder så att de genomförde en mängd sociala reformer på fredlig väg bara för att hålla sina egna upprorsmakare lugna. På samma sätt ger Cornell ett fint incitament till er kongressarrangörer att eftersträva god representation av kvinnor i sina paneler. Annars vet ni aldrig när någon bråkig jäkel ställer sig upp och går. Mwahahahahaaaa!

    :-)

  3. Karl-Johan Norén

    Personligen så hade jag min första tanke kring detta när jag var på Junicon 1999 (som också var min första kongress). På programmet där, som var trevligt och föredömligt på många sätt, så fanns det inte på någon programpunkt utom en av de sista mer än en enda medverkande kvinna. Den avvikande programpunkten var i stil med ”mat i sf”, med endast medverkande kvinnor.

    I samband med att jag blev programansvarig på Nasacon 2000 så jobbade jag sedan aktivt med att få in fler kvinnor i programpunkterna, och stötte på alla de problem som du beskriver ovan, och jag hindrades även av att jag själv var tämligen ny i fandom då. Tyvärr är kvinnor mer benägna att tacka nej till att delta, tyvärr har män ytterst svårt att rekommendera kvinnor, och så vidare. På Fantastika 2001 så gick det bättre, men så hade vi också två kvinnliga författarhedersgäster (Robin Hobb och Karolina Bjällerstedt-Mickos).

    Men det är nog där man måste börja – med att kommittéerna aktivt börjar leta efter och rekrytera kvinnor till programmet.

  4. Sofie

    Varför inte ta och be Rättviseförmedlingen om hjälp? Då skulle ni förmodligen få en lista på kvinnor som kan saker inom genren/genrerna, kontaktuppgifter till dessa och motivering till varför de skulle passa. Voila!

    • Johan

      Sofie: jag har funderat på det, men det finns ett par skäl till att jag inte tror att det är en magisk lösning på problemet. Vi är ett ideellt arrangemang utan större resurser. Inte bara får man inte betalt för att medverka – i de flesta fall betalar man medlemsavgift precis som alla andra. I vissa fall bjuder vi utomstående som inte riktigt vet vad det hela handlar om på medlemskapet, men tumregeln är att man tar sina programdeltagare från kongressens medlemmar. Det finns en idé om att alla närvarande skall hjälpa till – oavsett om det handlar om att sitta i programmet, arrangera (kommittén betalar också medlemsavgift) eller bara vara där och sprida god stämning. Så stor del av medlemmarna deltar i programmet (det här är trots allt någonting som lockar personer med ett mycket stor intresse för litteraturformerna, och som därför kan mycket om ämnena – många medlemmar är författare, översättare, kritiker, aktiva litteraturbloggare et cetera) att det inte bara handlar om det där att folk skall vara där på lika villkor, vilket vi tycker är ganska viktigt, utan också om att ekonomin annars inte skulle gå ihop. Nu har vi mycket bättre – eller i alla fall större – ekonomi än vanligt, så vi har fler inbjudna gäster, men vi är fortfarande tämligen begränsade i antalet sådana vi kan bjuda in, och det är inte en hållbar lösning i längden. ”Hej, ja, du bor ju i Umeå, men skulle du på egen bekostnad vilja komma hit och hålla ett föredrag eller sitta i en panel?” fungerar sämre för personer som inte är en del av kulturen och själva åker för att det är roligt. Därav frågan ”Hade du tänkt komma, eller funderar du på att komma, till Swecon i höst?” som första fråga i inlägget, snarare än ”kan du mycket om science fiction eller fantasy?”.

      //JJ

    • Åka

      Om du kollar Rättviseförmedlingens lista över såna som kan science fiction hittar du rätt många som antingen är gamla sf-fans eller välkända inom den svenska sf-kongresscenen.

      Det vore förstås kul att dra in några av de övriga namnen också, så det är absolut en tanke. Men man stöter på problemen Johan nämner.

      • Johan

        När jag har kikat på den listan förr har jag alltid slagits av att man borde kunna slänga ihop en fylligare på fem minuter, men folk skall väl vilja stå med på den också. Antar jag? Men det betyder förstås inte att den kan vara ett påpekande om enskilda namn man annars inte tänkt på.

        Det är inte så värst konstigt, förstås. Rättviseförmedlingens främsta uppgift är, som jag har förstått den, att bistå med tips på experter till personer som behöver enskilda sådana inom områden som inte är sina egna. Man behöver en talare inom ett särskilt ämne som man inte själv behärskar, tv behöver någon som kan komma och debattera et cetera. Listan behöver inte vara längre än så då. Det här är å andra sidan vårt fält; vi skall ha koll på det. Kan man tycka, i alla fall.

        //JJ

  5. Rasmus Kaj

    På en enskild panel — eller till och med en enskild kongress — borde inte könsfördelningen behöva vara en faktor i planeringen över huvud taget. Samtidigt vore ju en jämn könsfördelning totalt, på paneler i allmänhet och på kongresser i allmänhet, en bra sak. Men ”paneler i allmänhet” är ju ingenting som låter sig påverkas, annat än genom de paneler man själv kan påverka. Så jag tycker nog att Paul Cornell gör en bra sak, så länge han påminner alla arrangörer han har med att göra om det löftet i god tid och så länge det är en sak han gör, inte en sak som någon kräver av andra.

    • Johan

      Enskild panel är tämligen oproblematiskt. Det är de många enskilda panelerna tillsammans som är problemet. För att få färre sådana måste man börja arbeta med enskilda paneler. Däremot tycker jag, som sagt, sällan att kön är den av alla mänskliga variabler som skall vara central i bedömningen av vem som skall prata om ett givet ämne. Men när ett mönster visar sig över en helt tredagarsarrangemang blir det ett problem. Om man inte börjar fundera när sjuttiofem procent av alla man stoppar i programmet på kongressnivå är män, när skall man då börja göra det? Jag menar, vi talar ju inte om någonting som sker varje vecka i Sverige här, utan en eller ett par gånger om året.

      //JJ

  6. Ahrvid Engholm

    Jag har skrivit ett svar på ovanstående blogpost här:

    http://www.freelists.org/post/skriva/Knsrollstnk-i-sfvrlden

    –Ahrvid

    • Johan

      Ja, Ahrvid, jag tror ärligt talat inte att det är meningsfullt att vi för en diskussion med varandra om det här ämnet, eftersom du anser att sf-intresset sitter i generna. Vi delar inte de grundläggande premisserna för att ha särskilt mycket att säga till varandra om ämnet. En detalj dock:

      För många decennier sedan (säg, fram till 60-talet) var kanske 1/10 av de sf-intresserade tjejer. Sedan växte det en smula, och uppnådde så småningom postulerade 1/3

      Men kvinnor står inte för en tredjedel av programmedverkan på svenska kongresser. Jag har tittat på de fem från senare år där jag antingen har haft programbok hemma eller där programmet inklusive deltagare legat på nätet. I inget av fallen var de så många som en tredjedel, även om två fall var över trettio procent och således, om man skall vara en smula generös, kan räknas dit. För tre av de fem är det under tjugo procent, i ett av dessa under femton.

      Vidare: vi talar om kongresser som har haft mycket stor närvaro av fantasydiskussioner. De är medräknade i sammanhanget. Om du menar att kvinnor skulle stå för en tredjedel av sf-intresset men betydligt större del av fantasyintresset borde det alltså, enligt dina egna siffror, vara markant fler än en tredjedel. Inte i bästa fall strax under.

      //JJ

  7. Alexander

    ”Vi är bättre på att lyssna på män än på kvinnor, och vad män säger tas på större allvar än vad kvinnor gör. Det finns åtskilliga studier som åter och återigen har landat i samma resultat.”

    Det låter bekant, men också som en möjlig sanning med modifikation. Skulle du kunna hänvisa till någon sådan studie online, eller ännu hellre en meta-analys eller review över forskningsläget? Det går bra att skicka till min mailadress i så fall. Jag försökte googla lite snabbt, men hittade inte mycket intressant.

    Bra inlägg i övrigt. Jag ser inte ojämn könsfördelning som ett problem i sig, det beror som sagt på orsakerna till den, men jag har å andra sidan inga invändningar mot att någon strävar efter jämna fördelningar heller, så länge det inte går ut alltför mycket över kvaliteten på resultatet. I en del fall är det ju också tvärtom så att kvaliteten ökar av sådana strävanden.

    • Johan

      Skall göra ett försök att hitta de studier jag tänker på. Det är mest sådana jag läst utspridda över mina år som student, och jag har förstås inte varit smart nog att spara dem eller referenser till dem. Men de skall väl gå att hitta likväl.

      //JJ

Lämna ett svar till Johan Avbryt svar

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑