Tystnad

Läsning pågår

Veckans novell: ”Captive Girl”, Jennifer Pelland

Det är inte så att jag tycker att ”Captive Girl” är det bästa som någonsin har skrivits, vad vissa som än har hört mig prata om den skulle kunna tro. Men det är förmodligen den starkaste science fiction-novell jag någonsin har läst, science fiction som handlar om människor och deras val och beslut. Om moral och etik och vad som egentligen är rätt när alla alternativ är fel. Framför allt är det en novell om Alice och hennes önskan att bli älskad, vad villkoren än må vara.

Marika leans in and whispers, “I’ll be back as soon as I can.” She gives Alice’s shoulders a squeeze, and when she lets them go, the shock of absence makes Alice draw in a pained gasp through her chest tube.

And then she is alone, a woman behind a solid metal mask, with ears calibrated for the solar winds, and eyes that can only see the stars.

Jag läste den först i Ylva Spångbergs översättning (”Den fångna flickan”) i Nova science fiction 18/19, gick så snart jag läst ut den till datorn, hittade den på engelska på nätet, läste originalet, beställde Pellands novellsamling Unwelcome Bodies. Jag fick mina vänner att läsa den; Nahal mådde dåligt i flera dagar efteråt. Maria var dålig och läste den inte på över ett år. När hon hade gjort det skrev hon ett inlägg med titeln ”Bästa novellen på länge, länge”.

En vän, Johan Jönsson som driver Vetsaga, har tjatat om den i över ett år, så det var verkligen på tiden att jag läste den. Nu förstår jag tjatet. ”Captive Girl” är den hemskaste, mest obehagliga och bästa novell jag har läst på hur länge som helst. Faktiskt kommer jag just nu inte på någon annan text som har gett en så stark fysisk känsla av obehag och samtidigt varit så jäkla bra.

Så vad väntar du på? Läs den. Läs den!

1 kommentar

  1. Det är det underliga med Captive Girl…
    Jag kan inte minnas något annat jag läst, som väckt sådant obehag hos mig att det tog sig en rent fysisk form. Och egentligen är jag tacksam att du rekommenderade den, för den öppnade verkligen mina ögon för hur jag upplevde text.
    Sen minns jag hur starkt språket är, hur välskriven den var, och hur illa jag mådde, och jag inser att jag inte riktigt förlåtit dig ännu.

Kommentera

© 2018 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑