Tystnad

Läsning pågår

Om ordet ”fan”

Alltså, seriöst. Fan. Det här jävla ordet. Jag är så obekväm med det. Jane Austen-fans. Kazuo Ishiguro-fans. Tolkienfans. The Hunger Games-fans. Jag tycker om såväl Jane Austens som Kazuo Ishiguros litteratur. Jag har väl för all del en närmast proselytiserande inställning till några verk (alltid verk, aldrig författare), som vissa av Wolfgang Borcherts noveller, Arne Sands Trollkarlens lärling eller Jennifer Pellands ”Captive Girl” som nämndes på bloggen för ett tag sedan.

Jag vet inte riktigt vad det är som ordet symboliserar för mig som gör mig så skeptisk. Kanske en upplevd antydan av ett okritiskt förhållande till verket. Eller helt enkelt ett annat sätt att läsa på. ”Ditt problem”, sade en av mina vänner till mig en gång när vi pratade om Harry Potter-böckerna och jag konstaterade att de senare, som faktiskt lider av sin övervikt, hade mått bra av en modig redaktör med en vass kniv, ”är att du betraktar böckerna som litteratur”. Det var bra att böckerna blev tjockare, argumenterade hon, eftersom poängen för henne var att de var en nyckel till en värld hon ville ta del av. Ju tjockare böcker, desto mer kunde man glänta på dörren. Ett lika legitimt förhållningssätt till böckerna, som något annat, förstås, men väldigt mycket ett sätt som inte är mitt och som är lite svårt att förstå sig på om man tycker att novellen är litteraturens bästa format. Eller någonting som antyder ett förhållande bortom själva texten. Eller en besatthet.

Ingenting av det här behöver förstås stämma in på personer som omfamnar begreppet; jag talar om ordet och vilka konnotationer det har för mig personligen. Inte om de personer som använder det om sig själva.

Det hela blir inte bättre av att jag är en del av en litteraturrörelse som använder det – trots att det sker på ett ganska annorlunda sätt. En science fiction-fan är någon som är med i science fiction-fandom. De flesta som är det tycker om science fiction (eller åtminstone fantasy, som rörelsen har kommit att omfamna, till vissas förtret), men det är inte ett tvingande krav. En person med tusentals lästa science fiction-böcker hemma men som inte är en del av läsarrörelsen är, med samma terminologi, för all del någon som gillar science fiction, men inte en – ja, vi använder dessutom utrum och inte neutrum – sf-fan. Det innebär högre krav, som till exempel att man tycker om att sitta i baren på science fiction-kongresser och prata om till programmet helt orelaterade saker. Självklart menar man inte nödvändigtvis heller samma sak som andra gör när man pratar om science fiction-fandom. Det hade ju varit för enkelt.

Jag vet inte om jag någonsin har kallat mig sf-fan. ”En del av sf-fandom”, brukar jag säga, utan att ens tänka på det.

Inte för att jag inte är manisk. Men det är litteraturen som helhet, som koncept, som är min besatthet. Inte de enskilda verken. Och jag vet inte om jag tycker att uppskattar väldigt mycket och är en fan av är utbytbara.

Hur skulle ni beskriva ordet?

3 kommentarer

  1. Jag upplever ordet ”fan” som en hög grad av besatthet, till och med en relativt tillfällig sådan. Jag tänker på ungdomar som jag träffar som på våren är Harry Potter-fans och på hösten Twilight-fans. Av någon anledning så hör jag gällt skrikande när jag läser ordet ”fan”.

    Jag skulle därför ha svårt att, liksom du, titulera mig fan av någonting. Gilla, älska, tycka om, vara medlem av etc – helt ok. Men nej, inte ”fan”. Jag tror det för min del har att göra med att jag personligen förknippar fanskapet med tidsbegränsning. Och med en svordom, jag måste nästan säga ordet varje gång jag läser det för att inte läsa det faaaaan.

  2. Ah, fan och fandom. Tänkte skriva att de är kluriga ord, men för egen del har jag egentligen inga större problem att hålla isär de olika betydelser de har i olika sammanhang.

    Jag brukar inte heller kalla mig själv fan, åtminstone inte i litterära sammanhang. Tror jag. Kanske för att jag också ”ser böckerna som litteratur”, haha… Jag tror att jag är mer benägen att plocka fram det ordet när det gäller andra intressen, t.ex. tv-serier.

    Eller det händer att jag använder det slarvigt, typ ”jag är ett fan av” i betydelsen ”jag gillar”, men egentligen förknippar jag ju det med något starkare, nästan en sorts besatthet. Ofta en tillfällig sådan, som Elin skriver.

    När jag kallar mig själv fangirl, brukar det vara mest på skoj och lite allvar, för att jag för tillfället har fått fnatt över något.

    Ungefär så här:
    http://media.tumblr.com/tumblr_m1wzsqYRkw1r2e1lj.gif
    http://media.tumblr.com/tumblr_m2bzwwzCrO1qe44vs.gif

  3. Mitt största (och egentligen enda?) problem med ordet är att jag känner mig så töntig när jag måste uttala det.

    ”Fääää-n.”

    Wtf, liksom. Låt mig slippa.

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑