Läsning pågår

Åconfragment

I helgen som gick var Tystnad – Maria, Daniel och jag – på Åcon, en science fiction-kongress i Mariehamn. Åcon är en bra sak.

Resan till Åcon brukar vara en pilgrimsfärd i tystnad och ensamhet. Det är därför en smula underligt att möta Maria Nygård, Torill Kornfeldt och Ante och Åka Davour redan vid bussen som skall ta oss till Grisslehamn, vårt Alqualondë, där Anna Bark Persson sällar sig till vår skara. De övriga Uppsalaborna har tagit den tidiga färjan. Galenskap tar många former.

Skeptisk Maria är skeptisk. Nog mest för att någon använder henne för att lära sig kameran.

Vissa kläder passar bara i särskilda sammanhang. Frack, till exempel, är utanför Uppsala och Lund någonting som endast bärs vid högtidligare tillfällen. Min ”Have we lived and fought in vain?”-t-shirt fungerar sämre utanför sf-kongresser. Här hamnar jag å andra sidan tio minuter efter att ha kommit fram till kongressen i en diskussion med Mika Loponen om Christopher Priests sågning av de nominerade romanerna till årets Arthur C. Clarke-pris. Sedan kommer Maria, Torill, Anna, Jesper Svedberg och Daniel Albertsson och skall äta mat. Jag bestämmer mig för att det kanske skulle vara bra att äta någonting mer än frukost och gör dem sällskap. Jag och Daniel visar hur långt man kan ta Uppsalabegreppet ”jordnötter” genom att glatt hugga in på delar av de andras mat: för att ingen skall känna sig utanför har vid måltidens slut alla åtminstone ätit någonting från någon annans tallrik eller fått någonting uppätet. I de flesta fall både och.

Väl tillbaka på hotellet tar det bara några minuter innan Eemeli Aro har börjat prata om de senaste storslagna kongressplanerna. Vi är båda en smula skrämda av det faktum att det faktiskt låter som om de, rent teoretiskt, skulle vara genomförbara. Dmitri Zagidulin tycker att de låter alldeles utmärkta. Möjligtvis säger det någonting om hans omdöme. Jag retirerar till den – numera – traditionella workshopen för att göra stör ej-skyltar till hotellrummen, en kvarleva från den tid då hotellet inte hade några egna. Eftersom de nu skaffat sådana har vi tydligen bestämt oss för att utöka vår egen produktion: utöver våra vita ”do not disturb” ordnar vi även rosa ”do disturb”-skyltar. Man vill ju vara välkomnande. Jag är mycket nöjd med den konstnärliga utformningen av skyltarna jag skapat till mitt, Mikas och Hanna Hakkarainens hotellrum. Dessutom får jag tillfälle att roa Hanna och Taimi Tietäväinen genom mina problem med att klippa ett någorlunda runt hål i en bit papper. Jag är inte en särskilt praktisk person. Catherynne Valente sällar sig till den mycket lilla skara som spontant berömt min handstil och meddelar att hon älskar min t-shirt. Jag lovar att vänta med att börja ta av mig kläderna tills hon har hunnit hämta en kamera och fotografera den.

Mårten Svantesson har skaffat skägg. Han är utomordentligt stilig i det.

Efter en Facebookkonversation jag, Hanna, Mika och Karin Tidbeck hade någon månad inför kongressen har Hanna och Mika gjort en räd mot Brunbergs och att döma av kvantiteterna de fört med sig till Mariehamn tömt deras lager. Den ursprungliga planen var ett roomparty som skulle slå mot bukspottskörteln snarare än levern. Istället hamnar det nere i programsalen efter att programmet tagit slut. Det faktum att ett dussin personer försöker äta sig till sockerkoma hjälper inte särskilt mycket. Godiset blir ständigt närvarande på vårt hotellrum, i programrummet, i hotellets lobby under resten av kongressen.

Loponen och Karin beskriver dåliga böcker. Jag noterar högläsning av Unicorn Vengeance (som varken handlar om enhörningar eller hämnd) som programförslag för Swecon, någon gång sent på kvällen, efter Loponens inlevelsefulla beskrivningar av den osannolika prosan och huvudpersonen Wolframs romantiskt beskrivna (för) tidiga utlösning i en av bokens sexscener. Med tiden glider samtalet in på litteratur som läses av något annorlunda anledningar, och tillsammans med Johan Anglemark, Vesa Sisättö och Jonas Wissting börjar vi prata om science fiction- och fantasymarkanden i Sverige och Finland, om översättning och andra språk. Jag berättar en av mina favoritanekdoter, om när en fransk sf-tidskrift på John-Henri Holmbergs rekommendation köpte rättigheterna att översätta en av mina noveller utan att, som jag förstått saken, riktigt vara medvetna om att den behandlade sexualitet och hur vi behandlar sexualbrottslingar och var en kärlekshistoria mellan en fjortonårig pojke och en medelålders man. Som Jerry Määttä en gång konstaterade: det är inte alla förunnade att bli censuererade i Frankrike. Karin delar med sig om sina vedermödor med de engelska versionerna av sina noveller och den kommande romanen, och försöker övertyga mig om att jag själv borde översätta mina noveller till engelska. Jag är skeptisk. Det finns många författare i världen som skriver alldeles utmärkt skönlitterär prosa på engelska. Jag hör inte till dem.

Vad kvällen lider drar sig allt fler av kongressens medlemmar mot sängen, och lämnar mig, Toni Jerrman och Jonathan Holmes ensamt vakna kvar i lobbyn. Toni beklagar sig över bristen på roomparty och, framför allt, på öl. Jag erbjuder honom en flaska salmiakkikossu istället. Han tycker inte att det är ett fullgott substitut. Det slutar med att vi drar oss tillbaka redan vid tvåtiden, möjligtvis rekord. Jag kan förstås inte sova ändå, men det betyder bara att allt är som vanligt. Istället får jag hålla systrarna Polvinen med moder sällskap vid en annars lugn och tom frukost. Sari hälsar mig genom att peta på mig, för att försäkra sig om att ja, det är faktiskt jag som är där, på riktigt, trots att klockan är åtta på morgonen.

På fredagen har Nya Åland, en av de båda lokaltidningarna, publicerat en av Cats noveller, ”Mother Is a Machine”, i översättning (”Mor är en maskin”). Det är en poetisk, surrealistisk science fiction-novell som tog ungefär tre gånger så lång tid att översätta som den borde ha gjort och som förmodligen skulle ha lämnat större delen av de stackars morgontidningsläsarna frågande vid frukostbordet även i bästa fall, trots att jag på halvsidan bara har använt sisådär fyra ord jag misstänker att de flesta svenskspråkiga inte förstår. Nya Åland har dock större förtroende för sina läsare än vad jag har, och bestämmer sig för att vägledande styckeindelning och kursiv text bara är fånigt.

Som författarpresentation kapar de min säljpitch från mailet jag skrev när jag föreslog att de skulle ta in novellen i samband med kongressen. Den är om inte annat onekligen positivt inställd till författarskapet.

”Mor är en maskin” i Nyan.
Foto: Johan Anglemark.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är fantastisk underhållande att första gången Catherynne M. Valente dyker upp i svensk översättning är det med en tämligen okänd och svår novell i en liten åländsk dagstidning. Det säger bra saker om tidningen.

Några veckor före Åcon har jag och Johanna Vainikainen-Uusitalo diskuterat översättningens roll och värde. Egentligen borde jag läsa mycket mer svensk litteratur än jag gör, och inte låta översättningar eller läsning på andra språk ta upp större delen av all läsning. Inte för att svensk litteratur per definition är bättre, utan för att erfarenheten säger att läsning på mitt modersmål, ofiltrerat genom någon annan, helt enkelt ger mig mer, vad jag än tycker om den slutsatsen. Jag vill kunna njuta i lika stor utsträckning av kinesisk, engelsk, tysk och arabisk litteratur, men så stor del av mina riktigt stora läsupplevelser, mina Arne Sand och Stig Dagerman, Willy Kyrklund och Karin Boye, har varit på svenska. Visst finns Wolfgang Borchert och Jennifer Pelland, Toni Morrison och Joseph Conrad, men statistiken talar emot dem. Jag kommer att tänka på någonting Erik Andersson skrev: att han verkligen tränger in i ett verk på ett annat språk än sitt modersmål först när han översätter det. Det betyder förstås inte att man inte skall läsa på andra språk eller undvika översättningar: det finns en fantastisk litteraturvärld där ute. Men i ett litet land är det så lätt att glömma bort den egna litteraturens skatter.

Johanna argumenterar för att en god översättning är lika bra som originalverket. Jag tycker att varje översättning förstås bör ha det som mål att sträva mot, men att det för det mesta inte går att uppnå. Kanske skulle en bättre översättare än undertecknad ha kunnat hantera allitterationer, rytm och betydelse i ”Mother Is a Machine” utan att tappa någonting alls på vägen. Men jag betvivlar det. Översättning är att klä en berättelse i någon annans skräddarsydda kläder: det sticker inte ut som fel eller konstigt eller dåligt, men passar mycket sällan helt perfekt.

Hedersgästintervju.

Nene Ormes gör en bra hedersgästintervju med Cat, med fokus på hennes olika verk – framför allt romanerna, och om jag personligen saknade någonting så hade kanske lite mer fokus på poesin och novellerna också varit trevligt. Inte minst eftersom novellen trots allt är en mer intressant konstform än romanen. Å andra sidan kom den att kompletteras av den fria frågestunden som följde på hedersgästens högläsning på lördagen.

Cat, Dmitri, Hanna och jag hamnar i en diskussion om bröst, de flestas språks otillfredsställande ordförråd för att uttrycka sexualitetens nyanser och glider allt mer över på etymologi och grammatik. Nene sällar sig till skaran och håller engagerade utläggningar om hieroglyfer och hur den svenska hendebatten hanterats av engelskspråkiga nyhetskällor, som nästan uteslutande verkat vilja behandla det som en absurd och exotisk sak i en konstig kultur någonstans långt borta.

Nene Ormes talar engagerat om hendebatten.

På kvällen är det NoFF-auktion, i ett desperat försök att samla in pengar för att skicka bort personer vi vill bli av med till andra länder. Jag har för lite pengar och för många böcker. Jag håller på att flytta och har packat trettio lådor litteratur och har nu slut på bra kartonger men definitivt inte på böcker. Men en titel som Aspekte der Lyrikübersetzung in J. R. R. Tolkiens The Lord of the Rings? Hur skall man kunna motstå? ”Five euro!” bjuder jag. Ingen bjuder emot. ”OK, six euro then!” Johan Anglemark som håller i auktionen undrar om någon vill bjuda sju euro. Jag vill ju inte vara den som är den, så jag höjer. ”Well, this is embarrassing. Seven euro!”

Några av Arne Sjögrens gamla Locusnummer auktioneras ut. Det blir ganska snart en kamp mellan mig och Cat. Eller så är jag bara en liten distraktion på vägen: hon för tämligen snart upp budgivningen i regioner jag inte riktigt vågar följa efter i. Men Anja Hackländers diktöversättningsanalys får åtminstone följa med mig hem till Uppsala.

Sedan är det dags för Karin, Cat, Markku Soikkeli, Cheryl Morgan och Merja Polvinen att diskutera postmodern fantasy. Jag kan inte låta bli att tänka på förra årets Eurocon, där Merja och jag tillsammans med John-Henri och Stig W. Jørgensen i en förvisso mycket trevlig panel skulle diskutera modernism och science fiction. Jag föreslår att alla paneler som på något sätt skall ta upp postmodernism i förväg borde komma fram till vilken eller vilka definitioner man hade tänkt arbeta med och sedan dela ut handouts till publiken som förklarar begreppet. Det blir annars oundvikligen så att stor del av tiden går åt till att diskutera vad postmodernism egentligen är.

Karin Tidbeck och Cat Valente om postmodernism och fantasy.

I programboken står kommittén listade tillsammans med sina arbetsuppgifter. ”Hotel liason”, ”programming”, ”technology and GoH”. Jag står tydligen för ”youthful exuberance”. Det är väl å andra sidan inte mer än rättvist: det är mitt fel att Katarina Norrgård både på webbsidan och programboken är ansvarig för att hantera havsmonster.

Tillsammans med Maria, Torill, Daniel, Jesper, Anna och Fredrik Wollentz kommer jag fram till en ny sorteringsmekanism för vilka böcker man borde läsa och inte läsa: inte längd, som man lätt annars tror, utan tjocklek. Sisådär en och en halv till två centimeter tjocka, måttar vi med fingrarna. Jag ritar upp en skiss på ett verktyg som skulle kunna underlätta hanteringen, med utrymme för mindre tjockleksvariationer men där bokens pärmar måste gå in mellan. Snart kommer ingen att behöva välja fel böcker längre.

För kvällens roomparty försöker vi öppna det stackars fönstret i Loponens, Hannas och mitt hotellrum så mycket vi bara kunde. Det hjälper inte: när trettio personer skall umgås där – resten som fortfarande är uppe hamnar i korridoren utanför – börjar syret snart ersättas av en distinkt doft av närvarande människor. Jag konsterar att man kan vara inne i rummet eller ute i korridoren men inte växla. Som traditionen bjuder skall en person målas i ny färg: den här gången är det Aapo Alasuutari som bli lila. Det är åtminstone tanken. Resultatet kan nog närmare beskrivas som lavendelblått. Pasi Vihinen påpekar att vi nu börjar bli en liten skara, och att vi uppenbarligen har kodnamn. Jag föreslår ”The Brotherhood of Painted Men”. Han påpekar att vi inte vill vara uteslutande män, även om vi råkat vara det hittills, och att det borde vara mer av en orden än ett brödraskap. ”The Årder”, kanske. Jag flyr ut i korridoren och diskuterar finska med Cheryl och Johanna. Inställningen till hur svårt det är att lära sig ett nytt språk varierar en smula mellan en översättare, en tidigare lingvistikstudent och en stackars britt som aldrig utsatts för att behöva lära sig någonting annat än sitt modersmål. Cheryl tror inte att finskan ligger inom räckhåll för henne. Jag tror inte på konceptet svåra språk.

Bokningen har fungerat så fantastiskt att det rum där vi uttalat skall stanna uppe längre och kunna samtala hamnat bredvid några av de få personer på hotellet som över huvud taget inte hör till kongressen. Jag oroar mig lite för att störa dem fram till halv fyratiden, då jag inser hur onödigt det var: det är då de tämligen berusade kommer hem till hotellet och fastnar i korridoren. De är mycket förtjusta i Aapo. Kombinationen av någonting som tydligen har med science fiction att göra och en till synes blåmålad man blir för mycket för dem: ”Avatar!” börjar de yla, även om det mesta av resten är svårgenomträngligt för den som inte talar finska. ”Avatar!” Det hela tycks dem så fantastiskt att några av dem bestämmer sig för att de själva vill bli målade. Till slut, särskilt när allt fler av deras vänner anländer, retirerar de sista Åconmedlemmarna in i vårt hotellrum och stänger dörren om sig. De bankar och vill bli insläppta. Jag är en smula imponerad och rätt road: det är första gången ett Åconroomparty störs av att andra är för högljudda.

Jag har skickat lite bakgrundsinformation till de åländska tidningarna inför kongressen, i förhoppning om att kunna hjälpa dem på traven: vad är fandom, vad är en sf-kongress, vad är Åcon? Dessutom listat några namn som är relevanta om man skulle vilja ha någon att intervjua: hedersgästen, förstås, några närvarande svenskspråkiga författare och så, för att bredda det hela, Ben Roimola, som bland annat ligger bakom Enhörningen, sporadiskt utkommande men likväl världens enda finlandssvenska fantastiktidskrift. Jag blir lite lycklig i själen när kulturredaktören för Nya Åland ringer och vill träffa ”den där Ben”. Redaktörer behöver höras ofta i det litterära samtalet.

Ben. Redaktör.

Nästan samtidigt som han är på biblioteket och intervjuas av Nya Åland dyker upp Ålandstidningen upp på Adlon. Jag berättar lite om science fiction, om Åcon, om Cat Valente. ”Vill ni kanske göra någon intervju med någon annan också?” frågar jag när de får slut på frågor. ”Ja, kanske med hon … ja, er gäst, vad hon än hette?” Jag fångar Dmitri och ber honom att fråga om Cat har tid. Hon visar sig vara upptagen. Istället hittar jag Karin Tidbeck, som helt oskyldigt sitter och lyssnar i programsalen, och sliter ut henne på terassen där hon metamorferar till en onelinerfabrik. Jag har inte läst intervjun, men om så bara några av hennes fantastiska metaforer och vilda analogier dök upp bör det ha gjort artikeln till veckans bästa läsning.

Enda problemet med att lyssna på Karin är att jag missar inledningen till Loponens genomgång av Sapir–Whorf-hypotesen i science fiction-litteraturen, den första av två litteraturvetenskapliga presentationer i programmet, ett fascinerande ämne och någonting man kan göra mycket roligt med, om man bara är medveten om vad lingvistiken egentligen har att säga om den: Ted Chiangs ”Story of Your Life” är en fantastisk novell, hur osannolika språkets effekter än må vara i den. Jag, Hanna och Linnéa Anglemark, som samtliga lagt betydande delar av våra liv på att studera språkvetenskap, satt längst bak tillsammans och fann Ahrvid Engholms realtidstwitterförsvar av Sapir–Whorf-hypotesen mycket underhållande. Tillsammans med Mekkus följande och likaledes intressanta presentation gav programpunkten ett forskningsinslag som jag gärna skulle se mer av på kongresser.

På lördagkvällen tar kommittén hedersgäst med make på middag. Jag roar resten av sällskapet med mina misslyckade försök att välja vad jag skall äta. Först hoppar jag över förrätten eftersom den enda vegetariska sådana som erbjuds är sparrisbaserad. Sedan serverar de sparrissoppa till alla närvarande. Slutligen kommer mina kikärtsnoisetter … med sparris. Men vi har diskuterat folksagor under middagen, och jag är inte dum nog att ignorera en tredje varning: om någon så desperat vill att jag skall äta sparris förutsätter jag att de har goda anledningar att servera mig det. Tugga och var glad. Det är tur att vi inte beställde någon efterrätt: de hade förmodligen haft sparris i hjortronbakelserna också. När vi slutligen har ätit upp är det bara en kvart sedan den panel om folklore i fantasy som Cat skall sitta i egentligen skulle ha börjat. Enda gången det blir några nämnvärda problem med programmet beror det alltså på att hela kommittén tar med sig hedersgästen ut och misslyckas med att ta tillbaka henne i tid.

Lördagens sista programpunkt är en av de mest underhållande: en På minuten-kopia där panelen i tur och ordning skall beskriva olika berättelser utifrån given genre, en detalj kring innehållet och en titel. Nenes socialrealistiska (”You never listen to me.” ”That’s because you don’t say anything.”) berättelse med förbipasserande zombiebläckfisk är en av höjdpunkterna. Cats bonsai kitten-manifest en annan. Jag hinner fånga hedersgästen för en kompletterande intervju i lobbyn precis innan hon skall gå och lägga sig. Egentligen hade jag tänkt ta ett porträttfoto också, men det är sådant man inte gör mot andra människor klockan ett på natten efter att entusiatiska kongressmedlemmar köpt vodka åt dem. Om jag har tur kommer jag till och med att höra vad vi säger när jag transkriberar inspelningen.

Långsamt tunnas myllret i lobbyn ut, ovilliga som vi är att lägga oss medvetna om att det som återstår när vi vaknar mest är att packa ihop och checka ut. Jag och Aapo kommer fram till att Tolkiens författarskap helt enkelt är en metafor för de svensk-finska relationerna: de kom från väst och gjorde landet till sitt eget, men har nu dragit sig tillbaka över havet eller håller sakta, sakta på att försvinna. This is the age of men. Vi drar in Saija Kyllönen i diskussionen och snart har det hela urartat till att komma fram till vilka delar av Midgård som svarar mot vilka delar av Finland. Är det Villmanstrand som är Mordor? Befinner vi oss i det ännu inte fallna Númenor? När vi slutligen drar oss tillbaka till rummet är det som en stilla belöning för det sista dussin som ännu inte hunnit gå och lägga sig. Likväl: som Loponen konstarerar när vi packar följande morgon ger vi som bott där intryck av att ha varit tämligen ambitiösa i vår alkoholism.

Fram till söndagen har jag bara lyckats samla på mig en enda bok. Jag är mycket stolt över mig själv. Det håller nästan hela vägen. De andra Uppsalaborna har redan börjat traska bort mot bussen medan jag säger hejdå till de sista finnarna när Jukka Halme tycker att jag skall ta de sista numren Tähtivaeltaja som ligger på bordet längst bak i salen, för att öva min finska. Jag försöker påpeka att jag redan har åtminstone ett nummer Tähtivaeltaja hemma och att min finska faktiskt inte blir bättre av ett halvdussin tidskrifter jag inte kan läsa istället för en. På något sätt slutar det ändå med att de hamnar i min väska. Det är väl så behovet av ett eget bibliotek uppstår från första början.

På bussen från Mariehamn till Eckerö får vi sällskap av Jan Hlinovsky, som dock lyckas avvika innan vi får ombord honom på färjan och kan ta honom till Sverige. Han får lova att komma på Swecon istället. Väl ombord hamnar jag, Maria, Daniel, Torill, Anna, Fredrik och Jesper uppe i baren med levande musikunderhållning, förrädiskt nog det enda stället där vi som inte äter ombord har någon som helst chans att få en sittplats. Halvvägs hem övergår det allmänna musicerandet i en frågesport. Jag bestämmer mig för att hantera plågan genom att helt enkelt hämta oss var sitt svarsformulär. Torill hävdar att det är min medelklassångest som talar till mig. Det har hon förmodligen rätt i.

Vi vinner ingenting. Möjligtvis uppskattar de inte spontana svar som ”inte ett år för tidigt” på frågan ”när dog den här artisten?”. Eller Daniels försök att få precis allt att ha någon anknytning till Mozart. Istället lottar de ut en flaska champagne till en sexåring. Det är mycket roligare.

På bussen hem till Uppsala engagerar jag de andra i storslagna planer för Marias framtid. Hon sitter bredvid mig och växlar mellan att påpeka att vi är dumma i huvudet och att hon inte vill ha någonting med det hela att göra och att stirra rakt fram och ignorera att vi finns. Det hindrar oss på intet sätt. Vad vore Åcon utan planer?

Om bara ett år är det dags igen.

8 kommentarer

  1. Karin Tidbeck

    Lysande rapport! (inte bara för att jag får framstå som smart)

    Ser fram emot Uppsala i oktober.

    • Johan

      Uppsala i oktober! Det borde vara oktober i morgon!

      (Okej, nej, det borde det inte, vi skall ha program och saker först. Men ändå.)

      Ser fram emot att du kommer hit.

      //JJ

  2. Maria

    Men den där bilden, vad i helvete… Hämnd kommer! :P

    • Johan

      Och på din egen blogg också! Fräckheten!

      Se det så här: du är i alla fall inte Tero. Bästa Åconbilden.

      //JJ

  3. Åka

    Fina beskrivningar. Onelinerfabrik? Det hade varit kul att höra. ”Komplementerande” var ett fint ord också. En kompletterande komplimang! (Eller?) Faktiskt en väldigt fin rapport överlag, det är nästan som om jag hade varit där själv.

    • Johan

      Haha. Skall vi vara helt ärliga var just det nog en felhalkning på tangentbordet (jag siktade på kompletterande), men tack för att det togs som kreativt språkbruk.

      //JJ

  4. Rolf

    Tack för en härlig kongressrapport!

    Men Johan, var har du ditt sinne för teknik? Verktyget i fråga finns redan. Det kallas skjutmått. Ungdomen nu för tiden… :-)

    mvh/Rolf

    • Johan

      Njae, alltså, ett skjutmått gör att du har en maxgräns på tjockleken. Min skiss vad på ett verktyg som skulle fånga de utstickande pärmarna (man får inte heller läsa pocketböcker) och hade såväl en undre som en övre gräns. Det finns säkert någonting för det också, men ett skjutmått fungerar inte.

      (Det här är alltså anledningen till att jag behövde rita en skiss vid bordet.)

      //JJ

Kommentera

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑