Läsning pågår

Åke Ohlmarks i Tyskland 1941–1945

Efter mej syndafloden: memoarer 1941–1945 är Åke Ohlmarks skildring av hans år i Greifswald, med utflykter till Berlin och Hamburg, under den senare delen av kriget. Hans akademiska karriär har gått fel – enligt Ohlmarks själv på grund av den mängd fiender han skaffat sig vid lärosätet i Lund – och han saknar pengar. Men han har tidigare undervisat i svenska vid universiteten i Reykjavik och Tübingen, och när ett lektorat i Greifswald öppnar sig griper han chansen och flyttar dit.

Ohlmarks räds aldrig att lyfta fram någons ofördelaktiga sidor, oavsett om det rör sig om utseende (”Hon var inte snarfager, syster Margareta, bred om ändalykten och rynkig i sitt lustiga lilla mopsansikte” – inledningen till ett positivt porträtt om en människa han uppenbarligen tyckte om), dumhet, naivitet, feghet, okunskap eller vad det än må vara. Faktum är att en närmast förbluffande stor del av boken tas upp av omgivningens brister och lyten. Många forskare vid Greifswald är om inte inkompetenta så åtminstone fullständigt obetydliga. Den svenska beskickningen i Berlin är patetisk. Gestapo är förvisso farliga men lättlurade.

Skådeplatsen, eller åtminstone en av skådeplatserna, är intressant: östra Tyskland under krigets senare halva, framför allt när allting börjat gå fel. Balansgången mellan att hålla sig tillräckligt väl med naziregimens hantlangare för att inte råka illa ut , men inte så väl att man skulle råka illa ut sedan. Fångade mellan vargen och björnen, nazismen och kommunismen. En balansgång som definitivt inte var helt enkel: en släkting till mig arbetade under samma tid vid universitetet i Rostock, och var inte särdeles förtjust i nazisterna. När det började ryktas om var hans åsikter låg skrev rektorn ett brev till myndigheterna där han intygade vilken god tysk min släkting var, att han naturligtvis stödde nationens kamp et cetera och sedan var allt frid och fröjd i ett par år – tills ryssarna kom, hittade brevet och avrättade honom. Kanske hade man kunnat önska att boken än mer fokuserade på de större skeendena. Å andra sidan: det har skrivits många böcker om fyrtiotalets Tyskland. Men vem annars än Åke Ohlmarks skall skriva om Åke Ohlmarks strider?

Och man skall nu inte få intrycket att den i för stor utsträckning rör vid hans privatliv: han hustru säger knappt ett ord och nämns mest som ett bihang vid bjudningar. Att han har en dotter är under långa perioder lätt att glömma av.

När någon närmare fyrtio år i efterhand (Efter mej syndafloden publicerades 1980) skriver om vad de gjorde i Tyskland 1941–1945 är det svårt att läsa utan en gnagande misstanke om att det är möjligt att ett och annat kanske kan ha tvättats en smula. Stora delar av boken består av detaljerade dialoger; i några andra fall kan han inte minnas mer än grova skeenden. Att mycket sannolikt är efterhandskonstruktioner är å andra sidan typiskt för självbiografin som genre: minnet är ett förrädiskt ting. Vi skapar våra egna, böjer händelser efter hur vi önskar att de skulle ha skett. Var Ohlmarks inblandad i att stjäla en karta över försvaret av Berlin som sedan skickades till de allierade och därmed de sovjetiska trupperna? Måhända.

Jag känner mej pinsamt medskyldig när jag läser om den bolsjevikiska soldatens sedvanliga framfart mot den försvarslösa civilbefolkningen, med våldtäkter i vartenda hus, mord och dråp och frukansvärda ihjältorteringar. Och jag har lovat mej själv, att kosta vad det kosta vill, så aldig skall jag mer tjäna ”mitt fosterlands intressen” på detta avskyvärda sätt. Våga sitt eget liv för att förråda en fin gammal kulturstad och lämna den i händerna på ett antal vilda horder av Asiens värsta slödder. För det var i stor utsträckning just kirgisiska och kalmuckiska trupper som fick ta det dräpande skamgreppet på de gamla brandenburgska kurfurstarnas och de tyska kejsarnas huvudstad, inga ryssar. Ryssarna är egentligen godmodiga figurer. Vad de sibiriska avskummen däremot är, det vet vi.

Jag har tämligen ointresserad av att recensera Åke Ohlmarks som person, som säkerligen hade många goda sidor som av en eller annan anledning inte framkommer i hans texter. Det är emellertid svårt att kommentera en självbiografi utan att på något sätt snudda vid den person den ligger bakom. Jag är osäker på om jag någonsin har läst en självbiografi som har fått sin författare att framstå i så ofördelaktig dager. Kanske beror det på att jag och Ohlmarks har skilda åsikter om vad som är mänskliga dygder. Kanske är han bara osedvanligt ärlig.

Att hålla med baksidetexten om att Ohlmarks var ”en av vårt lands mest egensinniga och färgstarka kulturpersonligheter” är emellertid inte särskilt svårt. På gott och ont.

8 kommentarer

  1. Nike Bengtzelius

    Grymt inlägg! Tror inte det finns nån bok jag funderat på att låna så ofta utan att faktiskt göra det. (Ibland får jag en obestämd känsla av att ha ”missat” Ohlmarks.) Fritt fram för fler ofördelaktiga beskrivningar av människor man gillar, tycker jag.

    • Johan

      Det som är tröttsamt på riktigt är kommentarerna om människor han inte tycker om.

      //JJ

  2. Johan

    Oklart varför jag genomgående använder termen ”självbiografi” när ordet jag egentligen tänkte använda är ”memoar”.

    //JJ

  3. Hans Persson

    Jag är osäker på om jag någonsin har läst en självbiografi som har fått sin författare att framstå i så ofördelaktig dager.

    Jag håller just på med Strindbergs En dåres försvarstal. Den bör hamna i samma klass.

  4. Andreas Åkerlund

    Intressant inlägg och trevligt att se att jag inte är den ende som har läst Ohlmarks memoarer.
    Jag skulle vilja föreslå att du läser Ohlmarks tre första memoarböcker (I paradiset, Doktor i Lund, Efter mig syndafloden) i ett svep. Det kommer garanterat att göra dig trött på karln. Notera att alla tre är utgivna på olika förlag, kanske en fingervisning om att han inte var världens enklaste person. Överkursen vore sedan att läsa lite av den forskning som finns kring Ohlmarks i NS-Tyskland (hans medlemskap i Riksföreningen Sverige-Tyskland och föreningen Odal, hans kontakter med ”Deutsche Christen” och hans medverkan vid grundandet av institutet för religionsvetenskap i Greifswald 1941. Därefter kan man med fördel läsa memoarerna igen (om man orkar). Jag lovar att läsupplevelsen är en annan. Då kommer du bli varse hur stor del av historien som utelämnas i memoarerna och hur mycket som slätats över och vinklats. En fascinerande person är det hur som helst.

  5. Magnus Åberg

    Jätteintressant att läsa! Jag har precis tagit mig igenom Efter mej syndafloden, och påbörjat I paradiset, i syfte att sammanställa ett arbete om mannen i fråga. Jag skulle vara väldigt intresserad av det Andreas Åkerlund nämner om den forskning som finns kring Ohlmarks i NS-Tyskland. Var hittar man det?? Snälla, snälla, berätta!

    • Johan

      Magnus, du hittar kontaktuppgifter till Andreas här:
      http://www.hist.uu.se/PersonalInfo.aspx?UserId=1521

      John-Henri Holmberg, som varit redaktör för Ohlmarks, höll ett föredrag om Ohlmarks som människa på Kontrast i höstas. Det är jag lite ledsen över att jag missade.

      • Magnus Åberg

        Tack för hjälpen!
        Jag har faktiskt just idag etablerat kontakt med John-Henri, och ska höra om han kan berätta det han vet om honom.

Lämna ett svar till Magnus Åberg Avbryt svar

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑