I Bokvännen 1956 finns en serie texter om ”ryktbara eller märkliga, i huvudsak nedgörande recensioner, som en klokare eftervärld kan le åt”. Berättelserna har man tagit från de föredrag på temat som hösten 1955 hade gått i Finlands radio. I Bokvännen 8/1956 har Nils-Börje Stormbom en mycket intressant artikel om August Ahlqvist-Oksanens recension av Aleksis Kivis Seitsemän veljestä (Sju bröder). I Finlands allmänna tidning i maj 1870 beklagar han att Kivis verk över huvud taget spridits till en bredare allmänhet.

Det var i en föga lyckosam stund Finska litteratursällskapet fattade beslutet om detta arbetes offentliggörande, ty derigenom har Sällskapet ådragit sig sjelf befogadt klander, hr Kivi medömkan och löje och den finska litteraturen både klander, löje och medömkan.
 –Ahlqvist-Oksanens recension

Uppslaget skulle ha kunnat leda någonvart, anser Ahlqvist-Oksanen , men då sannolikt i en annan författarens händer. ”Nästan utan afbrott sargas läsarens känslor af de mest oblyga uttryck”: sika (svin), lurjus (stövel), konna (bov), pöllö (stolle), ryökäle (bängel), kelmi (skälm), rakki (racka), rakkikoira (byracka), hunsvotti (hundsvott), tyhmä pässi (dumma bagge), vuohipukki (getabock), kalmukki (kalmuck), villipeto (best), piikkisika (piggsvin), sonni (tjur), lunttu (slampa) – de svenska översättningarna genom Bokvännen. ”Kivis språk, fastslår Ahlqvist-Oksanen sedan”, skriver Stormbom, ”är sådant att det inte skulle tolereras ens i en hållstuga. Vilket tyder på att den gode Ahlqvist inte var särskilt hemmastad i hållstugor”. Varken 1956 eller 2012 står väl ”stolle”, ”stövel” eller ”dumma bagge” ut som helt fruktansvärda kraftuttryck – och knappast 1870 heller. Efter att ha återberättat en episod i boken som ytterligare skall skildra Kivis brist på smak och omdöme skriver Ahlqvist-Oksanen att det ”är icke möjligt att till något civiliserat språk öfversätta denna oerhörda råhet. Bläcket och trycksvärtan rodna vid återgifvandet deraf, men de som icke rodnat äro vederbörande i Finska litteratursällskapet, som till tryck befordrat sådant vanvett. […] Arbetet är tyvärr en löjlighet och en skamfläck för den finska litteraturen. Särskilt innebär det en skymf mot vår finska allmoge genom att låta påskina, att författarens teckningar vore gjorde efter naturen. Denna allmoge är ingenstädes sådan denna boks hjeltar äro; det stilla och allvarliga folk, som uppodlat vårt lands ödemarker och ännu fortfar att göra det, är af helt annat slag än nybyggarna i Impivaara”.

Ahlqvist-Oksanens lidelsefulla ambition, skriver Stormbom, var att göra finskan till ”ett litteratur- och kulturspråk efter västerländskt mönster”. I den kampen var han inte utan framgång: han var en föregångare för att visa att man minsann kunde skriva poesi på finska och begagna alla diverse versmått precis som på de stora europeiska språken, även om Stormbom kommenterar poesin med att den i stort sett saknar ”självständighet och ursprunglighet”.

Självständig skaparförmåga, realism och humor var saker han inte förståd sig på. Därför begrep han sig in heller på Kivi, hade inga möjligheter att se det geniala hos homom utan tyckte bara att han släpade de nationella idealen i smutsen och fjärmade den finska litteraturen från de stora förebilder den borde göra allt för att efterlikna.
 –Stormbom om Ahlqvist-Oksanen

August Ahlqvist-Oksanen var en av sin tids mest betydande finländska kulturpersonligheter, och efter hans recension dröjde det innan Kivis verk kom ut i bokform och därmed blev tillgänglig för en större allmänhet (den publicerades först i Finska litteratursällskapets novellmagasin). Inte heller hann något betydande svar på Ahlqvist-Oksanens sågning dyka upp i offentligheten under Kivis levnad: mot slutet av 1870 drabbades han av psykisk sjukdom och avled 1872.

Alla har vi våra måttstockar för hur litteratur skall mätas.