”Vadå för fest?” undrade jag och kände hur ett litet morrande drog igång inne i magen.
”Vi ska följa med pappa på kusinträff, hos faster Eva och farbror Erik som nyss har kommit hem från USA.” Mamma kliade sig i håret och tittade ut i den svarta novembermorgonen. ”Det är en vuxenfest, men jag tror det blir jättemysigt.”
Aha! Det var därför hon var orolig. Hon vet att jag hellre dör än går på vuxenfester, i alla fall nästan.
Jag började låta som ett grönt litet monster och gled långsamt ner från stolen och hamnade bland smulorna under köksbordet. Monstret blev argare och argare, och till slut bet det gröna monstret mamma i strumpan.

”Och vilka gulliga små kaninungar vi har här då”, sa hon och vände sig till Sorken och mig.
”Vi är inte så särskilt gulliga”, sa jag och tog av mig jackan. ”Vi är kaninskelett.”
”Jaså, jaha”, sa Eva och skrattade sådär som vuxna ibland gör när de inte vet vad de ska säga.

”Har du haft det bra på jobbet idag, älskling?” sa plötsligt Sorken med konstig vuxenröst.
”Va?” sa jag.
”Jo, min kära pluttinutt Erik, har du haft det bra på jobbet idag?” undrade hon på nytt.
Nu förstod jag äntligen!
”Nä, min älsklingstussenusse, jag har haft det så stressigt på jobbet”, svarade jag med min farbrorröst. ”Först sa chefen att jag måste klättra upp i sammanträdet och det var jättejobbigt.”

Ur Ellen, Sorken och hemligheten av Maria Frensborg. Ibland vill jag också vara ett grönt monster som sitter under bordet och biter folk i fötterna.