I Strindbergiana, fjortonde samlingen, skriver Franco Perrelli (översättning Anna Grönberg) om det mottagande August Strindbergs dramatik fick i Italien.

Den sanningsenliga redogörelsen för vad gäller resultatet är följande: Efter ridåns fall råder en isande tystnad bland förvirrade ansikten. Efter tredje aktens slut visslar man. […] Det verkade nästan som om publiken, vilket inte alls är brukligt, känt på sig att föreställningen var dömd att bli ett fiasko och därför inte fyllt Teatro Valle. […] Vincenzo Morello i tidningen La Tribuna rasar mot denna stackars föreställning av Fadren. Han utbrister indignerat: »Gör er av med detta misslyckande, herrar teaterdirektörer, om ni inte vill vara medskyldiga till teaterns förfall i denna tid.»

Citatet kommer ur L’Arte drammatica 18 november 1893, efter att Strindbergs Fadren gått upp på betydelsefulla Teatro Valle i Rom fyra dagar tidigare. Fadren spelades inte någon mer gång, inte heller i de övriga städer där det var tänkt att den skulle gå upp, förrän det framåt våren görs ett nytt försök i Neapel.

Helhetsintrycket av detta drama med dess konstnärliga och formella brister, men också med dess djärva handling och metafysiska skärpa, är ledsamt. […] Publiken åsåg och applåderade de första två akterna med plågad uppmärksamhet. Under den tredje akten började missnöjet att sprida sig och då ridån föll utbröt ljudliga protester.

Det skulle bli bättre tider för Strindberg i Italien: hans pjäser skulle under några år mötas av om än kanske inte odelad entusiasm så i alla fall uppmärksamhet och beröm, innan de på nittonhundratalet sjönk ned i ett djupt ointresse. Men så inleds det, med Strindbergs ord: ”jag blef uthvisslad i Neapel och gick en gång i Rom”.