Tystnad

Läsning pågår

Delirium

”But we’re not safe yet – far from it. The darkness is mobile, twisting, alive with paths of light: Flashlights cut through the woods to our left and right, and in their glare I see fleeing figures, lit up like ghosts, frozen for a moment within the beams.”

Efter eller vid sidan om vampyrer, varulvar och liknande kräk verkar dystopiska framtidsskildringar vara grejen i ungdomslitteraturen nu. Igår doppade jag tårna i genren genom att sträckläsa Delirium av Lauren Oliver, som utspelar sig i ett kontrollfreakigt USA där alla städer är inhägnade och ingen ska leva i ”the wilds” utanför. Specialaren i Delirium är att kärlek är klassat som en sjukdom. Efter att ha fyllt 18 måste alla invånare genomgå ett medicinskt ingrepp som tar bort deras förmåga att känna kärlek och passion. De blir lugna och stabila och gifter sig med den person som har valts ut och dem och skaffar rätt antal barn.

Detta stabilitetsfixerade samhälles polerade yta och våldsamma, förljugna insida skildras genom ögonen på Lena, som räknar dagarna till att hon ska ”botas”. Hon ser fram emot att inte behöva vara rädd för att bli smittad, att inte behöva vara rädd att bli som sin mor, som trots upprepade behandlingar aldrig passade in. Men så träffar hon (såklart) Alex och börjar (såklart) känna saker saker hon inte ska känna och upptäcker (såklart) hur jävla brutal hennes trygga värld är mot dem som inte inordnar sig.

Ordens makt framhålls i många dystopier och här är det vackert tal om trygghet, stabilitet och lycka används för att berättiga den totala kontrollen. Kärlek gör människor instabila och i längden olyckliga och den kan få dem att göra vad som helst, från att ljuga till att döda. Samhället fungerar bättre utan den. Delirum är bitvis riktigt obehaglig, men det är inte de hårda lagarna och eller våldet som får det att krypa mest inombords, utan de vardagliga detaljerna och hur de vuxna umgås med varandra och med barn. För Lena och de andra är den avmätta distansen normal, men för mig är de ”botades” beteende creepy och ofta väldigt sorgligt. Det finns kapitel med Lena och hennes vän Hana som är så fulla av liv – springade steg, solen i håret, höga skratt som bubblar i hela kroppen – att jag vill svära högt åt att de ska tvingas att byta det mot de botades gråa tillvaro. Om Lauren Oliver vill säga att ett liv utan någon sorts passion är ett låtsasliv lyckas hon bra.

Flera gånger kommer jag att tänka på Hungerspelen, men inte främst för att båda är dystopiska ungdomsböcker, utan för att båda är sådana förbannat spännande bladvändare. Jag ser en del svagheter, registrerar dem lite i utkanten av tankarna, men bryr mig egentligen om dem för att jag är andlöst uppslukad och vill bara läsa vidare. Kombinera det med fina skildringar av vänskap och ny kärlek och Delirium blir en känslomässig bergodalbana. Jag slog ihop den med känslan av att ha blivit överkörd av ångvält – på ett bra sätt – och det var precis den sortens läsupplevelse jag ville ha just då.

(2011. Även på svenska i maj 2012.)

Några andra som har läst: Bokbabbel, Beroende av böcker, LitteraturMagazinet, Bookis, Bladvändaren, Bokpussen.

2 kommentarer

  1. Nu blev jag sugen att läsa denna. Har annars försökt hålla mig lite borta från postapokalyptisk YA just för att det är det är den nya trenden och jag har en förmåga att per automatik bli lite anti, heh. Men det låter ju som den här kan vara värd att testa.

  2. Den här kommer bli nästa bok jag läser!

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑