Tystnad

Läsning pågår

Finncon 2012

Tre saker behöver du på en resa. Först en bok. Den kommer att leda dig rätt och om inte rätt åtminstone någonstans. Sedan hela strumpor. Du kan ha dem antingen på fötterna eller på tummen. Sist men viktigast: vettlöshet. Det håller myggorna borta.

Jag packar Willy Kyrklund för att återföra honom till barndomens land, slänger med lite kläder och flyger till Helsingfors. Därifrån går det då och då tåg till Tammerfors. Någonstans i Tammerfors finns en science fiction-kongress. Jag har glömt exakt var. Universitetet? Jag vill minnas att Marianna Leikomaa pratat om att de bokat universitetslokalerna. Det säger mig förstås inte så mycket – mina tidigare erfarenheter av staden är begränsade till att jag en gång bytt tåg här mellan Åbo och Jyväskylä – men min stam är ute och folkvandrar i samma riktning som jag. Jag räknar med att hitta åtminstone någon jag känner på tåget. I värsta fall har lokalborna rimligtvis koll. ”Missä on yliopisto?” faller inom ramarna till och med för mina obefintliga kunskaper i det finska språket. Någonstans har jag ett hotell. Det har Hanna Hakkarainen bokat. Hon vet säkert vilket. Saker ordnar sig, tänker jag.

De brukar göra det.

Jag hittar ingen av finländarna på stationen i Helsingfors. Istället springer jag in i Johan Frick, som Johanna Vainikainen-Uusitalo har lurat till Finland för hans första Finncon så att de kan prata om att översätta Gene Wolfe. Vi har hamnat i olika vagnar, så jag ägnar resan åt att stå i gången bredvid hans säte. Framför honom sitter Kimmo Lehtonen och efter ett tag passerar Miikka Riikonen, som egentligen inte alls skulle åka via Helsingfors men råkat gå på fel tåg och därför är ute på oväntade äventyr på färden från Joensuu.

Att hitta kongressen visar sig vara svårare än att hitta universitetet: byggnaderna är stora och tomma. Inga folkmassor strömmar. Efter ett tag hittar jag en liten skylt och Johan Anglemark, som missat den förstnämnda. ”Det här känns nästan som en Göteborgskongress”, anmärker han, men vi är redan på rätt spår.

Det finns nackdelar med att vara så avslappnad att man lite missat det här med att ta del av informationen om kongressen. För att hitta dit behövs det uppenbarligen inte. Något grepp kring programmet hade däremot varit önskvärt: programschemat och beskrivningen av programpunkterna finns, om man inte läser på nätet, inte på samma ställe. I teorin är det förstås inte särskilt svårt att slå upp vad en panel handlar om och vem som medverkar. I praktiken slutar det med att jag väljer baserat på namnet. Anglemark muttrar någonting om en programpunkt om strukturer i science fiction och eftersom jag inte kommer att gå på någon av de senare under dagen bestämmer jag mig för att följa med. Det var kanske ett misstag: inte för att programpunkten var dålig, men jag är definitivt inte målgruppen. Tom Crosshill talar om hur man som författare bygger upp sina berättelser, om att skriva komplext istället för komplicerat. Tyvärr lider jag av att tycka att precis alla programpunkter där publiken förväntas medverka i egenskap av författare istället för läsare är tråkiga. Inte för att jag aldrig har gjort mig skyldig till att ha skrivit ett skönlitterärt stycke eller två, men skrivande är som fotboll: det är roligare att spela än att prata teknikövningar, roligare att analysera EM-finalen än senaste frisparken man själv slog. Det är säkert en bra programpunkt, men det är inte en programpunkt för mig. Lyckligtvis har jag manuset till en teaterpjäs jag arbetar på tillsammans med mina vänner Jamie och Joakim i väskan. Jag roar mig med att korrekturläsa den istället.

Det är inte förrän mot slutet av programpunkten som någonting fångar min uppmärksamhet och får mig att ägna talaren mer än ett halvt öra: Tom börjar prata om att låna strukturer från äldre musik, framför allt från romantiken, till skrivandet. Det är någonting jag inte hör folk prata om särskilt ofta, vilket för all del kan bero på att jag inte lyssnar. Det påminner mig om en kort novell jag skrev någon gång 2004, under andra året på gymnasiet, en kväll när jag egentligen skulle ha pluggat till ett prov i italienska. Jag har alltid, även om det inte var ett medvetet lån, föreställt mig novellen som en symfoni någonstans mellan wienerklassicismen och romantiken, kanske starkast med drag från Beethoven. Det finns till och med ett stycke jag inte kan läsa utan att lyssna efter crescendot.

Kunskapstörst (ursprungligen publicerad i Komma 4/2005)

Natten ligger tung över det medeltida Unheldstadt, någonstans i norra Österrike på en förlorad plats i en förlorad tid. Liksom så många andra städer har Unheldstadt sedan länge gått under. Hungersnöden stal köttet från invånarnas ben, branden förvandlade deras hem till aska och främmande härar marscherade över deras gravar för att gömma dem för eftervärlden. Men inatt lever den ännu. Inatt stirrar en enstaka lykta ut i mörkret, skäller en hund mot den molntäckta himlen, sticker en svältande yngling kniven i en förbipasserandes rygg för tre kopparmynts skull.

I en källare brinner ett vaxljus. Lågan flämtar oroligt och kastar skuggor över pojken som sitter och läser i dess sken.

Karl Brichtmann studerar all världens hemligheter och han gör det på det allra bästa sättet: genom att läsa sig till vad andra redan har upptäckt. På bordet framför honom ligger en tjock bok uppslagen. Dess små, sirliga bokstäver verkar undfly Karls uppmäksamhet hur mycket han än stirrar på dem för att nagla fast dem vid det gulnade pappret.

Bredvid boken ligger en fjäder. Den är ett mycket oansenligt föremål, som gjort för att man skall låta blicken vandra vidare och fästa sig vid någonting annat av större intresse. Även den uppmärksamme iakttagaren skulle kunna missta fjädern för en helt vanlig sådan, kanske plockad från en död korp eller kråka. Just den missuppfattningen har Karl dock överkommit och hans hand söker sig omedvetet mot den när orden han försöker förstå så retsamt försvinner in i varandra och hånar hans strävanden. De smala fingrarna med de smutsiga, sönderbitna naglarna griper fjädern utan att han märker det, så att Karl när han tittar upp förvånat ser att han håller i den. Han skakar på huvudet åt sig själv och lägger ned fjädern igen, ty den är inte hans att använda för ett sådant syfte.

På husets andra och översta våning sitter Unheldstadts trollkarl. Han bär en svart klädnad av sammet och en elegant hatt efter det senaste modet, med en blodröd tofs som bryter mot den annars så mörka figuren. Han har redan påbörjat sin andra flaska vin för kvällen; den första ligger krossad på det bara trägolvet och de få droppar vin som fanns kvar har blandats ut med trollkarlens tårar över förlusten. På hans bord ligger en halvt uppäten höna och flottet pryder såväl honom som hans omgivning. Hans ointresse för allt annat än den pågående måltiden är totalt.

I natten utanför trummar höstregnet mot taken. I sin källare trummar Karl Brichtmann med fingrarna mot bordet. Han har gett sig in i en brottningskamp med boken – denna kunskapens källa – och kan nu dystert konstatera att han har mött sin överman. Trots hans ansträngningar har den överlistat honom och nederlaget släpar hans stolthet i smutsen.

Men nej! Det får inte ske! Karl griper fjädern och stryker den över sidan – denna enda sida! – han så länge har kämpat mot.

”Lär mig!” befaller han.

Som av en osynlig hjälpares hand rivs sidan ut ur boken. Den knycklas ihop till en liten boll och tvingar sig in i Karls mun. Innan han har hunnit förstå vad som sker och än mindre göra någonting åt saken har han svalt den. Lärdomen fyller honom likt en vetandets berusning.

Två våningar högre upp är det en annan berusning som härskar; trollkarlen är inne på sin tredje flaska och hans vårdslöshet riskerar att välta även denna. Den förra kastade han ifrån sig när den vägrade ge honom mer vin och hotande skär av glas pryder nu den ocean som trollkarlens golv utgör. Men än har han inga planer på att navigera dessa farvatten och likt en skeppsbruten i ett smutsigt paradis sätter han istället tänderna i fågeln framför honom. Sin lärljunges studier har han helt glömt bort.

Karl har stärkt av sin slutliga seger gett sig i kast med nästa sida, men trots hans nyvunna självförtroende tvingas han omedelbart till reträtt. Dessa nya bokstäver och okända ord är än mer omöjliga att förstå än de han nyss tagit till sig. Han attackerar dem återigen, ger upp och vänder i avsky sin blick mot fjädern som så lockande ligger där på bordet. Nej. Han skall inte. Likväl … Karl plockar snabbt, nästan skyldigt, upp fjädern och upprepar proceduren.

Trollkarlens snarkningar fyller hans rum. Han ligger med ansiktet i vad som återstår av hans måltid och hans ena hand har ett fast grepp om den halvfulla vinflaskan som på något mirakulöst sätt ännu inte har vält. Hans fina dräkt är nedsmutsad av mat och vin och till och med den röda tofsen verkar ha tappat sin spänst.

En tredje gång har Karl Brichtmann insett att han inte är man nog att bemästra sin uppgift. Boken skrattar åt honom och hans försök att ta till sig den kunskap som den har låst in bakom invecklade formuleringar och glömda uttryck. Men nu är hans tålamod slut! Ilsket rycker han till sig fjädern och befaller sidan, nej hela boken! att lära honom allt den vet.

Utanför dränker skyfallet de synder spriten inte redan förtärt.

❧ ❧ ❧

Det är dag. Solen skiner på Unheldstadt. Dess strålar sveper över hustaken, reflekteras i en rik köpmans putsade silverknappar, sväljs av en lerig vattenpöl på en övergiven bakgård. Den lyser in genom ett fönster och når så Unheldstadts trollkarl. Irriterat slår han upp ögonen. Gårdagens demoner plågar hans huvud och i hans mun härskar den mest vedervärdiga smak. Han reser sig från stolen och tar ett stapplande steg mot sin säng.

Glaset skär rakt genom stöveln, in i trollkarlens fot. Han svär till och drar snabbt tillbaka foten, bara för att trampa på ännu en vass skärva. Trollkarlens beslutar sig för att han inte är rätt person att ta sig fram genom detta förrädiska landskap.

”Karl!” kallar han så högt hans bultande huvud tillåter honom. ”Karl!”

Men lärljugen kommer inte, hur högt han än skriker och svär. Dagen är långt liden när trollkarlen driven av sin törst slutligen tar sig ned för trappan, mer snubblande än han går. Karl ligger inte i sin säng, inte heller står han att finna i köket. Ingen har hämtat in nytt vatten, så trollkarlen får nöja sig med det som finns kvar sedan gårdagen. När han har druckit upp letar han reda på en lykta och ger sig ned i källaren.

Lyktans sken faller på bordet som har vält, liksom pallen. I oordningens centrum ligger Karl Brichtmann med en bok halvvägs nedtryckt i halsen. Hans ansikte är fullt av klösmärken från hans egna naglar och den vänstra handen har slutit sig i ett grepp kring den deformerade strupen.

I den högra vilar en svart, blänkande fjäder.

Jag var sjutton år och hade nyligen förälskat mig i Arne Sands Trollkarlens lärling. Båda dessa omständigheter har, kan vi konstatera, onekligen lämnat sina spår.

Själv har jag kastat av mig programmedverkandets bojor: jag skickade vidare Kisu till Johan Anglemark och meddelade henne att han var bättre lämpad för den panel hon frågade mig om. Fågelfri känner jag mig likväl alltid en smula vilsen: jag arrangerar inte, jag är inte med i programmet, jag står inte ens och säljer böcker för Alvarfonden. Det finns ett värde i att känna sig delaktig. Men bokbord kan man förstås hitta ändå, även om man inte själv säljer böcker vid det. En särskild fördel är att böckerna huvudsakligen är på finska, vilket minskar risken att man när man kommer hem upptäcker att man har råkat få med sig ett dussin böcker eller två. Jag hittar översättningar av allt från P.C. Jersilds Efter floden till Robert Jordan. Juho Salo börjar försöka prata Doctor Who med mig efter att ha hittat en Tohtori Kuka-roman. När jag visar mig tragiskt okunnig får han åtminstone rekommendera mig det avsnitt han tycker att jag skall börja med.

Några av finnarna blir förvirrade när det visar sig att jag är svensk som aldrig varit i ett engelskspråkigt land. De hade på min dialekt tagit mig för britt, vilket jag själv finner en smula osannolikt. Just då kommer Hanna förbi, så att hon kan göra sig lustig över mitt uttal istället. Hon balanserar situationen genom att inte vara ett dugg imponerad.

De persiska poeternas tjatiga lovprisande av vinruset kommer en ibland att undra om karln över huvud taget har varit full någon gång.
 –ur Till Tabbas, av Willy Kyrklund

Fredagkväll är pubkväll. Vi invaderar O’Connell’s, som intet ont gjort för att förtjäna detta. Miikka får mig – oss – att göra duckfacegrimaser på alla foton, och jag börjar teoretisera om att konstvetare och arkeologer om tusentals år kommer att kunna peka ut målningar och statyer från mellan ungefär 2020 och 2050 på deras plutande läppar, när alla som gör dylika miner på kort har vuxit upp och (eftersom de klart och tydligt vet vad skönhet är) kommit att dominera konstvärlden. Stolta sten- och bronsfigurer kommer allvarligt att blicka ut över våra torg med sina anknäbbsläppar. Miikka börjar resonera kring att vi alltid kan hoppas att singulariteten kommer under vår livstid och på så sätt räddar oss från duckfacestatyerna. Jag hävdar att vi i så fall kommer att leva med anknäbbsplutmunnar i all evighet. Långsamt glider vi över i mer praktiskt inriktade konversationer, som hur mycket det egentligen kostar att köpa ett får. Miikka gör några snabba sökningar på mobilen och upptäcker att man i Finland tydligen kan köpa ett levande får för så lite som etthundra, etthundrafemtio euro, vilket är något av det bästa jag har hört på länge. Det är, med en formulering från kvällen, practical joke money. Definitivt inom ramarna för vad man kan göra som en kul grej om man bara är tio, tolv personer. Jag delar bubblande glatt med mig av det hela, vilket snart får vissa vänner att se ut som om de önskar att de inte kände mig – ett billigt pris att betala för att slippa riskera att en vacker morgon väckas av ett rosettprytt får. Tero Ykspetäjä föreslår att jag kan täcka fårinköpskostnaderna genom att för tio euro styck sälja garantier om att inte ge det stackars djuret till den som betalar.

Eemeli Aro talar inte svenska. Vi löser det problemet genom att utse mig till hans svenska talesperson, Emil Aro. Jag tänker att jag inte i hans namn skall säger saker så vansinniga att de inte hade kunnat komma från honom själv. Det lämnar mig med tämligen väl tilltaget spelutrymme.

Under det att kvällen lider mot sitt slut hamnar jag och Vesa Sisättö i den gamla diskussionen om vad som egentligen kan ha varit världens nordligaste sf-kongress. Finns det en aktiv science fiction-fandom i Alaska? Har de några kongresser tillräckligt långt norrut i så fall? De nordligaste ryska städerna? Har de haft någon i Trondheim? Finncon i Jyväskylä verkar annars vara en rimlig kandidat. Vi konstaterar att vi, eller åtminstone jag, kan ha en någon sned syn på det här med norr och söder: med en definition av ”söder” som börjar någonstans runt Blekinge, Skåne och sedan täcker större delen av världen, ”mitten” mellan södra Västergötland och en bit in i Norrland och ”norr” som norra Norrland och allt på samma breddgrad bor niohundranittionio promille av världens befolkning i södern och nästan ingen i norr. Flyttade man till exempel Kanadas etthundra största städer till europeiska längdgrader skulle inte en enda hamna så långt norrut som i Finland eller Norge.

Men det är väl sydlänningarnas problem.

Systrarna Leikomaa och övriga inblandade har definitivt gjort en bra kongress. Det största misstaget jag upplever – och om det är det största misstaget har man inte gjort särskilt allvarliga sådana – är att programschemat och förklaringarna till vad programmet handlar om är separat publicerade, vilket gör att man måste ägna säkert en halv minut åt att kontrollera vad en programpunkt handlar om och därför inte gör det. På så sätt går jag på ett par programpunkter jag nog helst skulle ha undvikit men missar Sofia Sjös föredrag om apokalyptiska religioner och science fiction eftersom jag bestämde mig för att namnet lät som en tråkig panel av något slag och först i efterhand insåg att det var hon som talade. Det är ett misstag: Sofia Sjö är alltid värd att lyssna på. Tillbaka på hotellrummet tar Mika Loponen det hela till ytterligare en nivå när han börjar vifta med den Tammerforsguide jag för kartans skull norpat från turistbyrån och beklaga sig över att den inte innehöll ett programschema. Jag håller genast med och erbjuder mig att lämna tillbaka den och kräva bättre information i den. Möjligtvis har han misstagit Tammerforsbroschyren för Finnconprogramboken, men det är ingen anledning att inte klaga.

Loponen skall moderera Johannas och Johan Fricks Gene Wolfe-översättningsdiskussion. Jag lyckas släpa mig upp i tid för att lyssna på den, trots att den börjar redan klockan elva. Jag är mycket stolt över mig själv. Johanna och Johan ”met through Johan Jönsson’s Facebook page”, konstaterar Johan Frick angående bakgrunden till panelen, och det är väl det närmaste jag kommer att bidra till årets Finnconprogram. Johanna är mycket ambitiös i sitt översättningsarbete. Johan, som tog över efter en annan översättare mitt i, var i mångt och mycket tvungen att hålla fast vid den tidigare översättarens val, även när han själv inte var riktigt nöjd. Johanna berättar i en lång utläggning om hur hon funderat på ordet ”fuligin” och lämnar sedan över till Johan, som snabbt konstaterar ”åh, vi kallade det helt enkelt sotsvart”. Det är intressanta utläggningar, men som Loponen senare konstaterar, utläggningar snarare än diskussion. Ändå är det nog den programpunkt under kongressen jag fick ut mest av att lyssna på: den lyckades säga någonting om såväl författaren som översättning i allmänhet.

Gene Wolfe är annars ett favoritexempel på en författare som egentligen borde tycka om men inte riktigt fallit för. Hans bästa böcker borde på alla sätt vara precis sådant som jag uppskattar. Jag har aldrig lyckats lista ut varför de inte är det.

The only task of a science fiction convention panel discussion is to be more interesting than the conversation you would have had in the hallway.
 –Lois McMaster Bujold

Nästa engelskspråkiga programpunkt heter ”N.K. Jemisin and diversity”, vilket låter intressant, så jag tar mig till vad som visar sig vara en blandning mellan ett föredrag av Martha Hubbard och en gruppdiskussion, eftersom hon inledningsvis glatt konstaterar att hon inte vill prata så mycket själv. Hade jag inte suttit så långt in i mitten hade jag rest mig och gått där och då: det finns tider och platser för gruppdiskussioner, men oförberett i en stor sal där en stackars gopher får bokstavligen springa runt med mikrofon bland de utspridda deltagarna hör inte dit. Det är alltid farligt att förutsätta att publiken skall vara drivande i diskussionen. Delvis eftersom den inte alltid har någonting att säga, mest eftersom vad den har att säga nästan aldrig är lika intressant som ett förberett föredrag av någon som står där för att hen faktiskt vet vad hen talar om. Till slut blir det alldeles för lite N.K. Jemisin, lite för lite diversitet och lite för mycket filosofi- och etiklektion på gymnasienivå. Inte för att Martha Hubbard inte hade saker att säga. Men det hade nog blivit bättre om hon hade fortsatt säga dem. När det dessutom blir författar- snarare än läsarperspektiv plockar jag upp min teaterpjäs och fortsätter att kika på den istället.

Någon gång under diskussionen sägs det, apropå programpunktsnamnets ”diversity”, att det inte dyker upp särskilt många kineser i science fiction. Det ställer jag mig djupt skeptisk till: det skrivs väldigt mycket science fiction som handlar om kineser och Kina. Men den mesta skrivs förstås av kineser på kinesiska. Vill vi läsa om andra kulturer borde vi framför allt bli bättre på att översätta vad dessa kulturer råkar skriva, snarare än försöka skildra det vi själva inte känner särskilt väl. Västerlänningar är inte bättre lämpade att skriva om Kinas framtid än kineser är.

Jag tycker att det är bäst att klara av dagens programpunkter medan jag ändå har uppe, och tar mig till Edward James intervju med Lois McMaster Bujold, jämte Liz Williams och Irma Hirsjärvi en av kongressens hedersgäster. Kanske etthundrafemtio personer sitter i den stora salen, vilket förrädiskt nog får publiken att kännas gles och frånvarande. Runt tretusen personer besökte sammanlagt årets Finncon; när arrangörerna vid ett tillfälle räknade satt det utspritt i programrummen samtidigt tvåtusen och lyssnade på programmet. Många nog, kan man tycka, trots att horderna utklädda tonåringar saknas – eller är åtminstone frånvarande – sedan Finncon skakat av sig Animecon och återigen blivit ett uttryckligen litteraturfokuserat arrangemang.

Jag tycker att författare är mycket roligare att lyssna på när de pratar om litteratur i stort (eller delkoncept som hör därtill) istället för om sig själva eller sina egna böcker – även om de egna verken förstås kan användas som exempel. Jag tror att man hade fått ut mer av intervjun om man hade läst mer av Bujold än jag gjort. Den är ändå värd att lyssna på. Som svar på om hon störs av att folk läser hennes böcker som ”comfort reading” svarar hon att böcker ”are not only read in colleges, they are also read in hospices” och ger sig in i ett engagerat försvarstal för den typen av läsning. Det har hon självklart rätt i: att få människor att må bättre, att undfly oro och plågor, är ett lika ädelt syfte som något annat. Eskapismen kan vara nog så viktig i litteraturen som samhällskritiken. Att litteraturvetare och -kritiker likväl ofta väljer att ignorera den aspekten är ändå föga förvånande: fiktionen som självmedicinering är inte särskilt intressant att diskutera och analysera.

It was an experiment and it yielded data, so it was a successful experiment.
  –Bujold kommenterar en misslyckad försäljningsstrategi som en äkta sf-författare

Lördagkväll är festkväll. Vi lyckas tämligen väl fylla både huset – med två våningar – och trädgården utanför. När jag, Hanna och Loponen kommer dit har en stor del av svenskarna hittat varandra vid samma bord i ett hörn och slagit sig ned. Jag är inte bättre själv än att jag också hamnar vid bordet. Lyckligtvis siter en britt och en finne med som alibi: vi har inte åkt till Finland för att träffa människor från Uppsala, Stockholm, Linköping och Göteborg, kan vi intala oss. Inte bara i alla fall. Snart sliter jag mig och hamnar i en diskussion med Toni Jerrman och Tom Crosshill om litteratur, novellmarknad och den återkommande jämförelsen mellan Finland, Sverige och USA. Jag konstaterar att vi har en sf-tidskrift i Sverige. Den har bara inte publicerat någonting sedan 2009.

Någon annan rycker tag i Toni och börjar prata finska med honom. Jag och Tom går över på att diskutera skrivandets villkor på olika språk: svenska, lettiska, engelska. Snart kommer den ständigt återkommande frågan: har du funderat på att skriva på engelska? Nej. Det finns det många som gör alldeles utmärkt. Jag är inte en av dem. Tom – Toms Kreicbergs – flyttade till USA och bodde där i närmare ett decennium. Det kan man förstås göra. Jag tänker dock inte arrangera mitt liv kring en hobby som trots allt bara en hobby bland flera. Och jag skriver i en tydligt svensk tradition: Stig Dagerman har betytt så mycket mer för mig än Neil Gaiman.

Då är det roligare att skriva fåniga nonsensdikter på finska, om man ändå skall göra någonting man inte behärskar.

Pohjolassa kissa hallitsee
levittää karvoja kaikkialle

Karvat sitovat sinun silmiä
kissa nitoo sinun korvia
sinun hiljennät itseesi

Et näe kissaa
et kuule kissaa
et puhu kissaa

         ❦

Etanat nukkuvat puissa
sudet ulovat tekokuuta
ja tässä sinä makaat

Etanat laulavat puissa
sudet metsästävät astronautteja
ja tässä sinä uneksit

Etanat tanssivat puissa
sudet juoksevat avaruussukkulassa
ja tässä sinä itket

Och varför inte göra ett tappert försök att prata finska? Eemeli får för sig att jag skall presentera nästa års Finncon. Han är inte nöjd om jag inte åtminstone inleder på finska, och skriver mig några meningar på ett papper. Jag, å andra sidan, vägrar läsa innantill. Lösningen blir att på den korta stund som är kvar försöka memorera inledningsfraserna om Finncon 2013 som skall äga rum i ”sieluni kotikaupungissa, Helsingissä”. Det går nästan. Jag tappar bort vilken form ”järjestetään” skall ha och växlar därför alldeles för snabbt över till engelska. Jag tror det är första gången jag har ens försökt att säga mer än några enstaka ord på språk jag inte kan inför något hundratal personer. Det finns ingenting som är så hämmande när man skall lära sig ett språk som att inte våga göra fel. Här, tack vare Eemeli, på Helsingforsfinncons bekostnad.

Eemeli har också kommit fram till att vi skall börja sälja ”opposing memberships” istället för ”supporting” till Wårldconbudet i Mariehamn. Det tror jag har alldeles utmärkt möjligheter: ett antimedlemskap är någonting flera spontant har frågat efter. Senare på kvällen blir Wårldcondiskussionen lite läskig genom att sluta handla om Mariehamn 2016 och istället bli en Worldcondiskussion om Helsingfors någon gång i en inte helt bestämd framtid. Det tar mig tio minuter att byta pronomen från ”you” till ”we”.

Saija Kyllönen har storslagna planer för det svenskspråkiga programmet på Finncon i Jyväskylä 2014. Litteratur- och engelskastuderande kan tydligen tillgodoräkna sig Finnconprogrammet som en del av sina studier. Hon vill att de svenska studenterna skall kunna göra samma sak, vilket kräver ett mer ambitiöst svenskt program än vad som hittills varit fallet. Det är modigt att inleda det försöket i just Jyväskylä, längst från de svenskspråkiga delarna av Finland av alla Finnconstäder. Men det är väl definitivt inte mindre vansinnigt än att ha finskspråkiga programpunkter i Uppsala. Jag lovar att hålla ett föredrag om någonting. Oklart vad.

Det är tydligen farligt att åka båt. En norrman jag och Tommy Persson börjar prata med när kvällen lider mot sitt slut är där eftersom han och hans vän på väg hem från Åbo förra året råkade hamna tillsammans med några som varit på Finncon, som de aldrig hade hört talas om. Tammerfors nästa år? Ja, de var ju ändå i Finland varje sommar. De tyckte om Lois McMaster Bujold. De hade visserligen aldrig gått på sf-kongress förut ens i Norge, men varför inte?

Ja. Varför inte.

På söndagen springer jag in i Juha Autero, som sitter bakom ett bord och säljer tidskrifter och livets andra nödvändigheter. Han hade suttit i en tidig panel som handlat om bland annat stickning och inte riktigt väntat sig att det faktiskt skulle finnas någon publik. Istället hade det varit fullsatt. Arrangörerna försöker slänga om rum så gott det går, men ibland håller det inte: vissa programpunkter är så populära att alla som vill lyssna helt enkelt inte kommer in. Det finns värre problem att ha på en kongress.

När en diktare betecknas som oöversättlig innebär det, att han i översättning icke synes så märkvärdig som han har fått rykte om sig att vara. Han kan uppfattas endast på originalspråket; ja, han kan strängt taget bedömas endast av dem som ha detta språk till modersmål. Sålunda måste vi acceptera al-Mutanabbi som den största arabiske diktaren, eftersom hans landsmän tycker så, istället för att kalla honom för en floskulös hovsmickrare. Denna tankegång utvecklas ofta på tal om exotiska litteraturer, men står nog icke utan samband med det förhållande, att om en man har offrat sitt liv på att lära sig något verkligt svårt språk – tillexempel den kamelryggsknäckande klassiska arabiskan – så vill han gärna föreställa sig att han har vunnit någonting därmed.

Om en västerlänning tadlar exempelvis en ghazal av Hafiz för att den saknar inre sammanhang och utveckling, så svarar orientalen: ”ja men det är inte alls meningen att den skall ha det”. Den västerländske barbaren lommar besegrad bort.
 –ur Till Tabbas, av Willy Kyrklund

På Finncon delas det översättningspris som är ett av Cheryl Morgans hjärteprojekt ut. Visst behöver den engelskspråkiga världen se fler verk översatta från andra språk och visst är det roligt för dem om de får ta del av fler bra verk, istället för blott sin inhemska produktion. Jag kan ändå inte känna något engagemang för frågan om vad som översätts till engelska. Läser man en översättning förlorar man i regel någonting på vägen. Det är ett pris man får betala. Läser man på ett språk som inte är ens modersmål förlorar man i regel någonting på vägen. Det är ett pris man får betala. Men kombinationen, en översättning gjord till ett språk som inte ens är mitt eget? Ytterst sällan läser jag skönlitterära översättningar på engelska, tyska, norska, danska eller några andra språk förutom svenska. Jag som läsare bryr mig om vad som översätts till mitt modersmål och inte mycket mer än så.

Jag går och lyssnar på Bujolds hedersgästtal med efterföljande frågestund. Där får alla som vill plats. Hon beklagar sig över att det inte görs särskilt många komparativa analyser av romanserier. Anledningen, spekulerar hon, är förmodligen att man inte kan få universitetsstudenter att läsa ett antal serier på samma sätt som man kan få dem att läsa och jämföra enstaka romaner inom ramarna för en kurs. Det skall nog alla litteraturvetarstudenter vara tämligen tacksamma för.

The whole Internet I can read … pictures of cats …
 –Bujold om de främsta hoten mot skrivandet

Sedan hittar jag Hanna och Trevor Jones som är på väg för att ta en öl eller två på en pub i närheten och gör dem sällskap. Trevor konstaterar att han är smått rörd av hur noga arrangörerna varit med att påpeka att det kunde vara önskvärt att ha med sig badkläder, eftersom de nordiska vanorna inte riktigt kräver sådana även om man skall slänga sig i vattnet i sällskap med andra. Jag påpekar att det nog är rimligt att tala om specifikt finska vanor här: övriga nordbor kanske skiljer sig från amerikaner eller britter, men fullt så bekvämt hade nog inte kongressdeltagarna rört sig mellan stuga, bastu och sjö helt utan kläder om vi befunnit oss i Danmark eller Sverige.

Söndagkväll är dödhundskväll. ”Do you know how to get to the dead dog party?” frågar Karoliina Leikomaa mig när vi kommer tillbaka till kongresslokalerna. ”I know nothing”, säger jag med eftertryck. Det slutar med att jag, Eemeli och Cheryl får åka dit med Tommi Markus, Karos pojkvän. Vi anländer till en lugn och nästan tom stuga, först på plats bortsett från dem som är där och förbereder maten och annat. Sakta anländer allt fler tills vi fyller stugan, verandan, grillplatsen. Efter att ha pratat oavslutade akademiska uppsatser, Terry Pratchett och amerikansk vildmark med Trevor, Hanna och Eemeli drar jag mig mot det stora och lätt regniga utomhuset, där jag kan förfära omgivningen genom att förklara att jag inte bara färgsorterar utan dessutom blandar fack- och skönlitteratur. Tommy förfärar mig genom att konstatera att han sover mycket bättre när han inte läser böcker: inte bara för att det är ett alldeles för högt pris att betala, utan också för hur tar man egentligen reda på en sådan sak?

Mina vänskapsband med Finncon bryts tillfälligt när jag inser att jag har tappat min Friend of Finncon-badge – nu när man äntligen fått chansen att betala för att gå på Finncon, som en riktig kongress. Pasi Välkkynen reparerar vårt förhållande genom att hitta den i gräset någonstans. Jag står och diskuterar – nå, mest häver ur mig saker jag egentligen inte har någon täckning för om – Hugopriset i allmänhet och långroman- och novellkategorierna i synnerhet när Loponen kommer och meddelar att han och Hanna hade tänkt ta sig tillbaka nu, om jag ville vara säker på att få en smidig bilplats tillbaka in till Tammerfors. Efter att snabbt ha vinkat farväl till alla man råkar passera hamnar vi sedan återigen på O’Connell’s där jag först lyssnar på Tommy, Loponen och Syksy Räsänen som debatterar det litterära värdet i Bujolds författarskap och sedan själv hamnar i en diskussion om översättning med Loponen och Klaus Mogensen. Klaus hävdar att automatisk översättning inom en inte för avlägsen framtid kommer att vara bättre än många, men inte alla, mänskliga översättare, till exempel de stressade och underbetalda tv-översättarna som om de vill båda betala hyran och äta samma månad inte har tid att göra ett ordentligt arbete. Jag är skeptisk. Det finns andra svårigheter med tv-översättning, inte minst längdanpassning. Loponen, som skriver sin avhandling om just översättningar, argumenterar för att bästsäljande verk i framtiden kommer att översättas med stöd av översättningstjänsterna, allt eftersom de blir om än inte bra så i alla fall bättre, samtidigt som kraven på snabba översättningar ökar – den finska översättningen av den nya Rowling-boken kommer till exempel bara att ha några veckor på sig. Det talar i så fall inte väl för framtida översättningars kvalitet, förstås, även om översättaren manuellt går igenom dem i efterhand sedan.

Långsamt tar kongressen slut, steg för steg. Avslutningsceremonin. Dead dog-partyt. När puben efter deaddogen stänger och jag, Loponen, Hanna och Sini Neuvonen traskar vidare mot hotellet. När jag och Hanna lämnar hotellrummet följande morgon konstaterar hon lite sorgset att det nu var över för den gången, även om vi först skall äta lunch med Ipa med make innan vi lämnar Tammerfors och sedan ta en avslutande middag med Lois, Liz, Trevor, Cheryl, Jukka och Sini i Helsingfors. Man tar sina farväl. Lovar att ses igen.

I oktober. Kanske i maj. Om inte annat i juli.

6 kommentarer

  1. Jag skulle inte ha blivit jätteförvånad om du hade lyckats få folk att köpa ett får.

  2. Tommy Persson

    27 juli 2012 at 22:06

    Hum, var det på O’Connell’s vi pratade om Bujold. Det kanske stämmer…

    Trevlig rapport som påminde mig om en del saker jag glömt. Se på för mycket TV och arbete är två saker som kan få en att inte läsa böcker varje dag…

    Jag gick från diversity-programpunkten då det blev dålig filosofi om dödshjälp. Att ställa trivialfilosofiska frågor kanske som du säger fungerar i en gymnasieklass men det fungerade inte här.

    • Johan

      27 juli 2012 at 23:32

      Jag tror att det var en av ett par Bujolddiskussioner du var inblandad i. Ni diskuterade definitivt saken där och då, i alla fall.

      //JJ

  3. Tack för en trevlig rapport. Vi ses i oktober!

Kommentera

© 2018 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑