På nästan alla europeiska språk vore det tämligen knepigt att skriva långa utgjutelser, så att man inte vet om det är fråga om pojke, flicka eller Gud. På persiska underlättas uppgiften väsentligt av att språket saknar varje slag av genusbeteckning, därhän att även ”han” och ”hon” uttryckes med samma ord. Att det språkliga uttrycket inte tvingar till specificering är en uppenbar tillgång, när det gäller att betona framställningens allmänna och symboliska syftning, att mana fram en panteistisk allkänsla. De gängse skönhetsattributen och kroppskaraktärerna – månansikte, kind, lock (fläta), hjärtetjuv, turk (för att beteckna skönhet och grymhet) osv. – är också genomgående desamma. […] Att översätta sådana saker till andra språk är icke lätt. Tyskarna går robust in för maskulinum över hela fronten, vilket må vara sakligt riktigt, men för med sig en frän odör av kompakt manlighet och korporationserotik, som inte riktigt hör hemma i Shiraz. Engelsmännen med sitt mer avkönade språk klarar sig bättre; när det kommer till det kritiska pronominet tar de på sig en viktorianskt oberörd min och säger ”she”, så länge vederbörande inte har skägg.

Ur Till Tabbas.