Tystnad

Läsning pågår

Fobiterapi

Jag bläddrade häromdagen i Stefan Zweigs Schachnovelle och kom att tänka på när jag skulle försöka bota min vän Filip från hans, som jag såg det, fullständigt oresonliga aversion gentemot boken. Det är en fascinerande historia, välskriven och tillräckligt medryckande för att engagera även mig i schackkampen, trots att jag bara kan de grundläggande reglerna men absolut ingenting om strategi eller spelets finare detaljer.

Vi läste den i tyskan i gymnasiet. Tvåan, vill jag minnas. Filip, som inte riktigt är lagd åt den typen av litteratur, avskydde den passionerat och fick tvinga sig igenom varje sida. Han tyckte inte bättre om den när vi var klara. Jag tyckte att det var lite sorgligt att de skulle skiljas som ovänner, och tänkte att jag kunde försöka få dem att mötas igen. En dag kopierade jag upp ungefär halva boken och sköt försiktigt in ark efter ark genom den övre springan i hans skåp. Nästa gång han öppnade dränktes han i uppkopierade A4-ark som glatt flög mot friheten när de äntligen slapp pressas mot skåpsdörren.

Han plockade upp ett papper. Läste det. Kastade ifrån sig. Kikade på ett annat och konstaterade att, ja, alla papper var sidor från den förhatliga, förhatliga boken han äntligen trott sig vara fri från. Fick syn på mig. Det hade väl egentligen inte funnits särskilt många kandidater när han började fundera på vem som kunde ha fått för sig att genomföra någonting dylikt, men det hjälpte förstås inte heller att jag hade svårt att tygla min munterhet.

Filip var måttligt road.

2 kommentarer

  1. Lite som att proppa en spindelfobikers skåp fullt med plastspindlar, va? Taskigt! ;)

  2. Till ditt försvar kan ju påpekas att du faktiskt nyttjat en befintlig psykologisk exponerings-teknik kallad ”flooding”. Att exponering inom terapiarbete sällan innefattar överraskningsmoment kan man ju lämna därhän…

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑