Tystnad

Läsning pågår

Upsalafandoms 188:e pubmöte

Upsalafandom träffas på puben en gång i månaden för att prata om science fiction, fantasy och allt möjligt annat. Man behöver inte känna oss för att vara välkommen: jag känner då inte alla som dyker upp.

”Skriver någon om de här mötena nu för tiden?” frågar Bly och ser sig omkring bland de glesnande skarorna på Pipes of Scotland. Ljudnivån har fallit till ett bakgrundssurr som knappt kräver att man höjer rösten.

”Nä”, säger jag. ”Det var nog ett tag sedan.”

Hen beklagar sig över att det blev så utspritt på Pipes, så svårt att hålla reda på, när vi splittrades i grupper på ett halvdussin bord istället för runt ett långbord som på Williams. ”Jag har ingen koll på vad folk har pratat om.”

”Om du skriver om de samtal du har varit med om”, säger jag, ”så skriver jag om mina.”

”Nej, jag skall nog inte skämma ut mig”, säger Bly. ”Jag glömmer alltid vad alla heter.”

”Du kan ge dem nya namn”, föreslår jag. Hen tycker inte att pseudonymisering är lösningen. Det beror kanske på att Bly ännu inte har insett att man bör gripa varje möjlighet att ge sin omgivning fåniga alias.

Sweconkommittén har tänkt ägna delar av pubmötet åt att spåna fram fler renodlade science fiction-programpunktsidéer. Det blir inte så mycket med det. Istället hamnar jag bredvid Krom, Brom, Cerium, Osmium och Tenn och kastas in i en diskussion om garum och lika sätt att tillaga och äta den. Legionärsranson om man blandar den med utspätt vin? Jag marscherar väl hellre på det än på surströmming. Men inte mycket hellre.

Via Atlas Shrugged konstaterar vi att Robert Jordan aldrig fått sitt erkännande som fantasygenrens Marcel Proust och börjar sedan spekulera i hur det hade blivit om Proust skrivit Conanpastischer. Förmodligen helt fantastiskt.

”Såg du hur bilden på dig blev i rollspelet?” frågar Krom. Det har jag gjort. Det är nu inte per definition mig – jag har bara stått för en del av den utseendemässiga inspirationen. Men det är ändå en rysligt stilig karl.

Jod lämnar Ian M. Banks The Player of Games på bordet och undrar om någon vill ha den. Jag varken äger den eller har läst den. Jag kontrollerar ryggen. Ljusblå? Jo, bestämmer jag mig. Jag har plats i den hyllan.

Brom nämner någonting om Joe Abercrombie och hur hen inte tyckte att den svenska översättning hen har läst var särskilt mycket att ha. Det blir tyst runt bordet? ”Du vet att det är Zink som har översatt den va?” frågar Tenn. Hen har inte dykt upp än. Sedan kommer vi fram till att Brom bara läst den första del som Zink inte har översatt. Så kan vi lättade gå vidare.

Jag, Zink och Tenn passar på att utvidga vårt territorium när några personer lämnar ett bord tomt och de stackars fyra vi för tillfället ockuperar inte räcker till. Det slutar, som det lätt gör, med att vi siter och pratar om kongressarrangerande och de kommande årens kongresser. Jod slår sig ned och Zink byts ut mot Nickel. Jod underhåller oss genom att berätta om den gång hen i sin ungdoms dagar var på en liten pub i Pamplona tillsammans med massa ETA-sympatisörer och plötsligt väckte begäret hos en medelålders man som alternerade mellan att bjuda hem Jod och berätta hur vacker hen var och att utbrista i hyllningar till Franco och Hitler. Sannolikt en tämligen surrealistisk upplevelse.

Jag river delar av en vattenskadad Kontrastaffisch som legat i min väska och sticker penna i handen på folk och uppmanar dem att Alvarprisnominera någon, vem som helst, underteckna och ge lappen till Tenn.

Radium och Fosfor nominerar troget Kol, som sitter bredvid oss och ser ut som om hen önskade att hen aldrig hade hört talas om något Alvarpris. ”Det var Järn man skulle nominera, va?” frågar Iridium. ”Ja!” säger jag. ”Om du tycker att hen är en lämplig kandidat så.” ”Jag skall kampanja för Järn”, hotar Kol. Jag tycker att Järn borde få en kampanj men att någon annan än Kol borde driva den.

Från det ena till det andra jag ibland utsätter mina vänner för hamnar jag i en redogörelse för vad stackars Fluor fått stå ut med på sistone. Jag utsåg mig nyligen till hens svenska språkrör, då Fluor över huvud taget inte talar svenska. Hen var närvarande utan att protestera, vilket jag tog som godkännande nog, skapade en mailadress i hens namn och skickade ett svenskspråkigt pressmeddelande om Worldconbudet (Wårldcon) för Mariehamn 2016 till de båda lokaltidningarna på Åland.

Den ena tidningen skrev tillbaka, undrade om det fanns någon på Åland att intervjua, fick svaret att de kanske skulle göra en telefonintervju med Johan Jönsson och hans telefonnummer. Tyvärr råkade jag vara otillgänglig när de ville intervjua mig varpå de gick vidare till stackars Gallium, som inte alls har någonting att göra med Wårldcon men som världens enda åländska science fiction-kongressarrangör fick finna sig i att bli intervjuad om ämnet ändå. Artikeln hade redan hunnit gå vidare till redigering när jag ringde upp.

Den andra tidningen ignorerade glatt det faktum att det inte fanns något telefonnummer bland kontaktuppgifterna i pressmeddelandet, letade upp Fluors telefonnummer och ringde henom. Eftersom hen inte talar svenska, över huvud taget inte visste att hen hade skickat ett pressmeddelande och inte hade någon koll på vad som stod i det kan jag förställa mig att den inledande förvirringen måste ha varit alldeles, alldeles underbar.

Ett förbifluget omnämnande av nekrofili får Fosfor att nämna en sak hen skulle vilja göra men aldrig skulle våga: fixa ett gäng donationskort och gå ut på stan och fråga människor om de skulle kunna tänka sig att efter sin död donera sina kroppar till en förening för personer som skulle ge zombier sängkammarblicken om de bara inte rörde sig så mycket. Hen tycker att det skulle bli svårt att hitta någon som skulle kunna tänka sig att göra det. Radiums första reaktion är att peka på mig. Snart har vi gått vidare till hur man skulle få folk att faktiskt skriva på och sedan tagit ytterligare ett steg för att planera in hur det rimligtvis kunde användas i marknadsföringen av Kontrast. Det kanske är tur att Tenn är vid ett annat bord just då.

Jag, Tenn, Radium, Iridium, Fosfor och Kol börjar prata om att sortera böcker. Inspirerad av Lisa-Linns böcker föreslår jag att man skall sortera dem efter hur bra man tror att författaren är i sängen. Vi inser genast några problem: författaren när? Många är döda. När boken publicerades, kommer vi fram till, vilket riskerar att sprida ut ett längre författarskap över stora delar av bokhyllan. Och hur gör man med sina vänner? Placerar man dem högt upp riskerar man att det blir lite konstig stämning när de kommer hem till en: bara i det närvarande sällskapet är både Krom och Platina personer som varit hemma hos mig tidigare och vilkas romaner jag har i bokhyllan. Placerar man dem långt ned riskerar man att såra dem. Sätter man dem bara i mitten får de istället oundvikligen mäta sig med andra i umgängeskretsen. Antologier, skall det vara alla medverkande på en gång? För att inte tala om hur man nu skall värdera sina egna verk eller antologier där man själv medverkar. Vi upptäcker snart hur viktigt det är med den distinkta skillnaden mellan ”skulle vilja ha sex med” och ”tror är bra i sängen”.

Om inte annat lär man få en helt ny syn på sina böcker.

Jag försöker få Svavel, Terbium och Bly att nominera någon till Alvarpriset på de kvarlevorna av en tidigare Sweconaffisch. Bly föreslår att man skulle nominera Curiosity. ”Har Curiosity gjort en insats av bestående värde för svensk science fiction-fandom?” frågar jag. ”Absolut”, tycker Bly. ”Då så”, säger jag. Bly kommer lite av sig när hen inser att hen i så fall borde starta en kampanj för Curiositys skull. Jag föreslår att man skulle kunna börja med att övertyga dem att lägga en undersida om varför Curiosity borde få Alvarn till den sida som rimligtvis redan finns på NASA:s webbplats.

Bly konstaterar att kostnaden för att skicka Curiosity till Mars är en sjättedel av vad OS går på. ”Men långt ifrån ens en sjättedel så många bryr sig”, säger jag. Blys lösning är att vi skall skicka inte en, utan sex stycken robotar för att utforska Mars, och låta dem köra race mot varandra.

Sedan börjar vi peta i de sorgliga resterna av affischen på bordet och jag och Bly hamnar i en diskussion om Peter Watts och Blindsight och vad vampyrmyten egentligen har i en filosofisk science fiction-roman att göra innan vi fortsätter till olika sätt att ta hand om hedersgästerna på Kontrast. Det slutar, efter att ett ”hjälpa” missuppfattats som ”ihjäl”, med att alla kommer att dö i en heroisk kamp för att slå ned den kommande robotrevolutionen. Det kanske kommer göra det svårare att få hedersgäster till framtidens Swecon.

Men pressmeddelandet kommer att vara fantastiskt.

5 kommentarer

  1. The player of games är en sjukt bra bok! Tur att det fanns plats i din ljusblåa hylla ;)

  2. Det där förslaget om att låta sex robotar rejsa på Mars kommer från en krönika av Hanna Fahl i DN. Det diskuterades även vid mitt bord!

  3. Bra grej, fåniga pseudonymer istället för namn man inte kommer ihåg. Ska nog använda det vid tillfälle…

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑