I torsdags var jag på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på Jeanette Winterson. Det handlade, som väntat, mest om den självbiografiska Why Be Happy When You Could Be Normal? men hon pratade också lite om sin senaste roman The Daylight Gate, som tydligen är en historisk skräckroman om häxor. Jag undrade hur jag hade lyckats missa dess existens, för den har varit ute i några veckor nu, men beställde den såklart så fort jag kom hem.

Hon berättade att ”It’s a horror story” och fortsatte med ett roat ”It has plot and everything!” – varpå jag slet fram min biljett för att den var det enda jag hade att anteckna på (förutom mobilen, men det går för långsamt). Malin bredvid mig var smart nog att ha med sig ett litet block. Jag hade till och med glömt kameran.

Winterson brukar ju inte skriva linjära berättelser och hade tydligen bett en författarkollega om råd om hur man skriver så att folk tycker att det är spännande och vill fortsätta läsa. Jo, det är bra om det händer något i slutet av varje kapitel som gör att man måste läsa vidare. Aha. ”Det hade jag nog kunnat läsa mig till på internet också.”

Hon sa att arbetet med The Daylight Gate var ”great fun, but exhausting.” Varför? För att det händer så mycket! ”No one lives their life like that!”