Mina damer och herrar, läsare och illiterata förbiklickare, vänner och främlingar, jag ger er vad ni alla har väntat på: sammanställningen av augusti månads drapor.

Avtryck, Nahal

Saga är besatt av tanken på levande ord.

Hon tar oregelbundet fram böcker ur hyllorna och bläddrar i dem för att ”lufta deras åsikter”, och har ofta högläsningskvällar trots att vännerna främst dyker upp för att dricka vin och se på youtubeklipp.

När han minst förväntar sig det ber hon dessutom Lee sitta stilla medan hon skriver på honom med bläck eller färg och ser fascinerat på när musklerna rör sig under bokstäverna. Sen har de sex och förstör hennes lakan medan orden lämnar skuggor över hela hennes kropp.

Hon gråter undantagslöst i duschen när allt sköljs av henne efteråt.

Läxan, Susanne

Flickan skakade av rädsla, men stavade sig igenom orden, bokstav för bokstav. Vissa var så långa att hon fick anstränga sig för att inte söka luft innan de var sagda.

Hon försökte ignorera en het pust av luft som föste hennes långa hår bakåt. En stank av något ruttet tvingade sig sedan in i näsan och avbröt nästan uppläsningen. Med en ansträngning kvävde hon längtan efter att kräkas och fortsatte med nästa ord.

När den sista stavelsen äntligen var ute, såg hon monstret förvandlas till en lök. Lättnad fick henne att sucka. Hon hatade att lära sig nya trollformler.

Önskningen, Maria

Bokstäverna var roliga i början. Det var faktiskt inspirerande att hitta ett T i frukostgröten eller ett spetsigt A som studsade utanför porten när hon gick ut.

Sedan började det bli problematiskt. Det var svårt att förklara för andra, och dessutom ganska obekvämt att vakna med ett Q kring vristen.

Det var inte det här hon hade tänkt sig när hon slängde en slant i önskebrunnen och önskade att ”bokstäverna skulle komma till henne som tillgivna husdjur”. Det lät poetiskt då, tyckte hon, något berusad efter kvällen av skrivkrampsgnäll. Inte kunde hon veta att det skulle tolkas så noga.

Lisa-Linns böcker, Johan

När Lisa-Linn för femte gången den hösten hade sorterat om sina bokhyllor – senast efter hur bra hon inbillade sig att författaren var i sängen, i fallande ordning – fick böckerna nog. De bestämde sig för att slå tillbaka. Varje gång hon sedan hade vänner över, oavsett om det var fest eller diktläsningskväll, eftermiddagsfika eller ölprovning, började böckerna sortera gästerna. De lade sig i högar i soffan. De flyttade sig obemärkt och stack plötsligt någon i ryggen. De kunde också vara spelare, inte bara pjäser.

Tjockleksordning. Fånigast dialekt. Hudfärgsnyans. Vem skulle överleva zombieapokalypsen bäst. Barnsligast dikter.

De kände sig mindre utsatta så.