Tystnad

Läsning pågår

Vi måste prata om spoilers: Kontrast, feminism och John Clute

Det är färre uppdateringar på Tystnad nu. Det kommer nog att vara så, de sista veckorna inför Kontrast. Åtminstone som inte handlar om kongressen. Förlåt. Det går över snart. Lovar.

Vi börjar få en ganska lång lista på klara programpunkter och ytterligare en lång lista som kanske bara saknar den där sista personen som skall säga ja. Andra är svårare att hitta någon till. Som förslaget om en paneldiskussion om bortglömd tidig feministisk science fiction, där vi har en person som kan ämnet och vill prata om det men inte har tid att förbereda ett föredrag. Det skulle vara så intressant. Problemet är att anledningen till att det skulle vara så intressant är att man inte hör någon prata om det och anledningen till att man inte hör någon prata om det är att det är så få som kan det här med artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets feministiska dystopier. Personer som kan prata om Joanna Russ, Alice B. Sheldon (Tiptree), Kelley Eskridge, Ursula Le Guin och så vidare går det tretton på dussinet. Men före femtiotalet? Nog för att de finns, men tillräckligt många av dem skall komma på kongressen också.

Eller personer som kan prata om spoilers på ett vettigt sätt – alltså inte bara har en (stark) åsikt, utan genomtänkta resonemang. Jag kan tycka att det finns viss typ av litteratur (där en stor del av upplevelsen handlar om att någonting man trott var fel uppenbarar sig eller där författaren har eftersträvat en paranoia i berättelsen, som Philip K. Dicks ”Second Variety”) där det finns en poäng i att inte förstöra den upplevelsen, men det handlar om undantagsfall. Likväl har det särskilt på nätet vuxit fram en kultur av att man inte skall avslöja för mycket, åtminstone som norm – vilket betyder att normen är att man inte kan diskutera boken på djupet. Det är problematiskt, inte bara för att spoilerrädslan är onödig, utan för att den i längden kan vara direkt skadlig för hur vi diskuterar berättande, när våra recensioner helt släpper kritikerns perspektiv och bara blir konsumentupplysning, samtidigt som det inte verkar finnas något vetenskapligt stöd för att vi faktiskt skulle njuta mindre av en berättelse där vi vet vad som händer. Och hur skulle vi själva kunna avgöra saken? Som Björn Lindström påpekade på Fanaclistan när ämnet diskuterades i går: själva kan vi aldrig riktigt bedöma vad en spoiler har gjort med vår läsupplevelse. Vi läser första gången antingen med den eller utan den. Vi kan inte väga upplevelserna mot varandra, för en text kan bara upplevas på det ena eller det andra sättet av varje enskild invidiv. Aldrig båda.

Men, ja. Så värst genomtänkt vet jag inte om min position är.

Spoilers är för övrigt en av de saker som John Clute tog upp i intervjun som jag nämnt tidigare och som Maria postade bilder från. Den ligger på nätet nu. Under första halvan frågar Johan Anglemark och Anna Davour ut Clute om hans liv, om science fiction och att skriva kritik. Andra halvan intervjuar jag honom om The Encyclopedia of Science Fiction. Mitt mål för eftermiddagen var att inte ta upp Wikipedia. Det gick nästan – det var åtminstone inte jag som drog upp ämnet. Men jag lyckades i alla fall avhålla mig från att gå i polemik när han sade saker jag inte höll med om.

Videon finns här.

1 kommentar

  1. Apropå spoilers: Jag läste nyligen Die Wand av Marlen Haushofer, mycket bra bok om en kvinna som fångas bakom en osynlig vägg. Innan jag läste den hade jag hunnit läsa en recension som avslöjade att man aldrig får veta något mer om väggen, varifrån den kom eller hur det såg ut på andra sidan om den etc etc. Och jag tror faktiskt att det avslöjandet var viktigt, kanske till och med grundläggande, för att jag skulle kunna uppskatta boken som jag gjorde. Annars tror jag att jag undermedvetet hade suttit och väntat på mer info och blivit lite besviken när det aldrig blev mer. Att jag var förberedd gjorde hela skillnaden. (Tror jag, alltså, för det är förstås svårt att säga.)

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑