Jag har inte läst särskilt många böcker av Vilhelm Moberg. De har alltid slagit mig som välskrivna romaner med goda psykologiska porträtt och så hemskt tråkiga. Kanske är det ett exempel på den ihållande aversion skolans tvångsläsning kan åstadkomma. Det var högstadiets läsning av ”Att döda ett barn” som fick mig att upptäcka och älska Stig Dagerman (och novellen som format!). Det var i gymnasiets undervisning i tyska jag insåg hur underbara Franz Kafkas noveller är. Det var skolan som satte Anna Maria Lenngren framför mig. Måhända bör vi, för att inte döda läsglädjen, aldrig tvångsmata någon med för långa verk: man kan ha tålamod att läsa några noveller eller dikter. Skall man ta sig igenom Utvandrarsviten måste annan läsning man hade sett fram emot skjutas upp flera dagar, vilket naturligtvis är fullständigt oförlåtligt.

Rid i natt! är inte tråkig. Den är ojämn, vacklar mellan partier man helst bara vill läsa förbi och partier man känner är något av det bästa man har läst på länge, men engagerande på ett sätt som jag sällan funnit Moberg. För eftervärlden har den blivit bäst ihågkommen som en upprorsroman mot Nazityskland, ofta nämnd i samma andetag som Karl Gerhards Den ökända hästen från Troja, och visst är den delvis det. Svenskspråkiga Wikipedias artikel beskriver den som en ”roman i historisk förklädnad”. Jag vet inte om jag tycker att det är ett riktigt rättvist ordval. Den historiska bakgrunden är inte en förklädnad: som Moberg påpekar i sitt förord hade han länge tänkt skriva en bok om den svenska stormaktstiden. Det råkade bara falla sig så att den dessutom kunde dra en mycket tydlig parallell till hans samtida Tyskland, åren 1940 och 1941.

Det är nästan det jag uppskattar mest, den för Moberg så uppenbara kopplingen mellan den svenska stormaktstidens förtryck och Nazitysklands förbrytelser. Fortfarande när jag gick i skolan, för inte så många år sedan, berörde historieundervisningen den här epoken med en känsla av stolthet. Någonting vi skulle vara glada över. Väldigt lite sades om hur allmogen led och om alla män som tvingades ut i kriget. Om allt det lidande de inte bara själva utsattes för, utan utsatte andra för där de som de svenska invasionshärarna drog fram. Om problemen för dem som lämnades kvar där hemma. Som historisk lektion är det nog en på sätt och vis viktigare påminnelse än Nazitysklands brott, som de flesta av oss ändå känner till. Och budskapet, det är uttalat tidlöst.

Så går en budkavle genom nätter och dagar, genom år och århundraden, löpande i sitt angelägna ärende, frambärande från tid till tid det brådskande budet, det yppersta och främsta. Budkavle går! Rid i natt, i natt!