Tystnad

Läsning pågår

Den larmande hopens dal

Den roman jag oftast har återvänt till de senaste åren är Erik Anderssons Den larmande hopens dal, som gavs ut 2008. Det hade inte behövt bli så. Jag var inte lika imponerad första gången jag läste den och vet inte vad som fick mig att plocka upp den igen något år senare. Förmodligen skulle jag bara kontrollera någon detalj, läsa en sida eller två, och fastnade. Först i omläsningen nådde humorn fram till mig, och plötsligt tyckte jag att det var en av de allra roligaste böcker jag någonsin har läst. En stackars författares ansträngningar räcker bara så långt. Tidpunkt, sinnesstämning, ljus – så mycket annat påverkar vår upplevelse.

Jag är glad att jag gav den en andra chans.

Den larmande hopens dal är en skildring av ett alternativt Västergötland där allt utanför landskapet är väldigt långt bort och gemene man debatterar ortnamnsforskning och potatis i lokaltidningen. Den fantastiska dialogen och skildringen av tidningen som delat upp sitt arbeta efter den gamla västgötska boindelningen som höll på att falla på modet redan i våra tidigaste bevarade källor. Säkert är det ett bättre Västergötland, även om det i Anderssons version förstås ekar somt av det landskap som faktiskt existerar.

Det är en underbar bok.

1 kommentar

  1. Den är bra! En lokalkännedom och patriotism som bara är några snäpp mer intensiva än i verkligheten, och som framförs så självklart av befolkningen. Det var en bra idé att läsa om boken!

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑