Tystnad

Läsning pågår

Min förlorade relation till boklådorna

Det var länge sedan jag gick in i en bokhandel bara för att gå in i en bokhandel.

Jag har aldrig varit någon stor biblioteksbesökare. Som barn läste jag mig igenom mina föräldrars och morföräldrars bibliotek; som äldre har jag i stor utsträckning köpt mina böcker. Jag är tillräckligt skeptisk till böcker som andra människor har suttit och snorat i för att tillämpa apartheid i sorteringen: mina antikvariskt inhandlade böcker står inte i samma hyllor som de andra böckerna. I de flesta bostäder jag har haft, inklusive den nuvarande, har de faktiskt inte ens stått i samma rum. Bokhandeln och dess förlagsnya böcker har alltid varit mitt tillhåll. Jag har lärt mig att navigera i främmande städer utifrån deras boklådor. Jag har gått in, strosat, funderat, nosat och slutligen köpt med mig en bok eller två eller tio eller ingen alls. Jag har aldrig fnyst åt människor som anger shopping som ett av sina främsta intressen, för har inte jag också kunnat förlora mig i timmar med funderingar kring vilka små skönheter som skall få följa med mig hem i dag?

Men raderna av okända böcker intresserar mig inte längre. Jag vet inte varför.

Kanske beror det delvis på att jag läser färre och färre nya böcker. Jag insåg för ett tag sedan att de allra flesta böcker jag blev besviken på, mediokra böcker jag läste utan att veta att de skulle vara mediokra, var nyligen utgivna. Det är svårt att ha överblick över sin samtid. Urvalet blir enklare om man ger det lite tid. Alltså har jag infört någon form av moratorium, där de flesta böcker inte läses (eller blir inköpta) förrän något årtionde efter att de först gavs ut. Jag gör förstås undantag – det är en sorteringsmekanism, inte ett etiskt ställningstagande – men i mångt och mycket har jag i skönlitterära termer fallit utanför min samtid. Jag hänger inte med. Det är mycket befriande och böckerna jag läser, de som levt kvar i det allmänna medvetandet, är bättre. Men bokhandeln, som ofta mest säljer sådant som givits ut på fel sida tioårsstrecket, har mindre att ge mig.

Kanske har jag mindre tålamod. Kanske är min mentala lista över böcker jag vill läsa redan för lång och boklådorna för långt bort. Jag är för det mesta beredd att betala de fysiska boklådornas högre pris för att få en bok direkt i handen; jag är allt mindre beredd att faktiskt promenera dit och tillbaka istället för att hämta ut ett paket på närmaste utlämningsställe. Bokhandelns främsta tillgång är för mig omedelbarheten och dess största problem att den är geografiskt begränsad till en särskild plats, som sällan är den plats där jag befinner mig. Mitt Malmö är en by. En normal vecka rör jag mig aldrig så långt som en kilometer från bostaden.

Visst händer det fortfarande att jag går in i en bokhandel. För att säga hej till Nene eller Karin. För att jag skall ge bort en bok och behöver den nu. För att någon vän kommer att råka vara där. Det finns många anledningar.

Men jag brukade inte behöva en anledning.

4 kommentarer

  1. Det gäller att hitta en balans mellan vad man förväntar sig av livet och vad man har har för förmåga att realisera det. Det krävs tid och energi att expandera horisonten, och upptäckarlust. Sånt kan försvinna i vardagen av jobb, träna, sova, umgås och så vidare.

    Jag slukade böcker 2008, året då jag var klar med studierna och inte heller hade något jobb. Nu så försöker jag hitta tillbaka till det, men jag vet att det är orealistiskt för den tiden och energin finns inte kvar, så jag nöjer mig med att läsa då lusten faller på, vandra i min lilla comfortzone av Malmö… du kanske har hittat den nivå som du hinner med och orkar just nu.

  2. Fast min relation till böcker har inte ändrats. (: Jag är bara mest fokuserad på litteratur som ofta är slut hos förlagen.

    //JJ

    • Om det är slut är det bara att vänta tills författaren (om ännu levande) dör. Iaf finns det en statistisk chans att boken du letar efter kommer ges ut i Balkan…

  3. Det komplicerar ju läsandet, minst sagt ;)

Kommentera

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑