Jag läser Sara Stridsbergs dramatik (Medealand, Dissekering av ett snöfall, Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika). Den är bra, ibland mycket bra. Jag skulle ha älskat att sätta upp Dissekering av ett snöfall på den tid då jag sysslade med sådant. Dramatiken är också det sämsta jag har läst av henne.
Sara Stridsberg är förmodligen en av vår samtids mest uppmärksammade svenska författare. Det är ändå svårt att låta bli att tycka att det talas för lite om Stridsberg. Om hennes språk. Hennes flyt. Hennes närvaro i texterna. Om det där svårdefinierade som griper tag i en och berättar för en att man vill vända sida efter sida tills det tar slut och mer likväl. Inte för att på något sätt få följa en handling eftersom handlingen närmast är sekundär, utan bara för att få förlora sig i verket. Drömfakulteten förtjänar väl de utmärkelser den fått och är ändå, kan jag tycka, den av hennes tre romaner som fångar mig minst. Jag skulle vilja prata om det sug som finns i Happy Sally, om hur skickligt hon väver samman romanens nutid och dåtid och båda livsöden, om hur havet är så närvarande på sidorna att man undrar hur de håller sig torra.
Men varför läsa mina ord när man kan läsa Stridsberg istället? Läs Happy Sally. Läs Darling River.
”Darling River” kan vara en av de bästa reaköpen jag någonsin gjort! Så läsvärd och så diskuterbar!
Darling River är en riktigt fin roman.