Läsning pågår

Ungdomsböckerna och jag

Jag tycker inte om ungdomsböcker.

Det är inte så mycket ett ställningstagande som det är ett statistiskt faktum. Jag har förstås ingenting emot deras existens, jag har ingenting emot att andra människor läser dem. Men varje gång jag själv försöker går det snett. För det mesta tycker jag helt enkelt inte om dem, trots att människor med annars rimlig inställning till böcker har sagt bra saker. Ibland är det acceptabel läsning och jag kan se vad andra ser i dem, men inte min tekopp. I de sällsynta fall där jag faktiskt känner någon form av genuin uppskattning tycker handlar det om exceptionellt läsvärda författarskap – där jag närmast undantagslöst tycker att böckerna riktade mot vuxna läsare är bättre. Ta Tove Jansson, till exempel. Muminböckerna är delvis någonting av det bästa som har skrivits på svenska, men de blir inte riktigt lysande förrän någonstans omkring Det osynliga barnet eller Pappan och havet, när de allmänt anses ha gått över till att mest rikta sig till vuxna läsare. Sent i november gör sig oftast bättre lite senare i livet.

Jag har försökt att tycka om ungdomsböcker. Det går väldigt dåligt. Det finns enstaka undantag, förstås. Men det duger inte, och det är lika bra att inse att, nä. Jag borde helt enkelt inte läsa dem. De är inte för mig.

1 kommentar

  1. Johan

    Jag tyckte liksom inte ens om dem när jag tillhörde den primära målgruppen. När jag var fjorton, femton, sexton fanns det ingenting tråkigare än böcker om tonåringars tonåringsproblem som jag aldrig kände att jag hade någon som helst möjlighet att relatera till.

Kommentera

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑