De senaste veckorna har det vandrat runt en uppmaning på Facebook: lista tio böcker som har betytt mycket för dig, tagga ett gäng andra personer och få dem att göra samma sak. En ytlig lista, naturligtvis, men som kedjebrev betraktat är det djupt sympatiskt. Alla ursäkter till att kort fundera över vilka verk som verkligen har betytt någonting i ens liv är bra ursäkter. Tanken är inte att man skall se djupt in i sitt jag, utan bara snabbt lista tio betydelsefulla böcker utan någon särskild ordning. Likväl känns det orimligt. Tio är för få, och för många. Visst finns det sådant som har betytt mycket för mig: Arne Sand Trollkarlens lärling, Harry Martinsons Vägen till Klockrike, Willy Kyrklunds Om godheten, Jorge Luis Borges Fiktioner, Sara Stridsbergs Happy Sally och Darling River, Erik Anderssons Den larmande hopens dal, Frans Kafkas och Wolfgang Borcherts noveller, Tove Janssons Det osynliga barnet och Pappan och havet, Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö och så många fler. De är fantastiska. På en lista över sådant som varit viktigt i livet bleknar de lite vid sidan av den skönlitteratur som har format mig som läsare.

Som David Eddings Sagan om Belgarion. De böcker som fick mig att inte bara läsa utan verkligen läsa. Jag plockade ned dem, läste dem, och var en annan människa när jag var klar. Jag hade tagit mig igenom ett par tusen sidor prosa som inte alls var anpassad för mig. Jag tolkade det här som att alla murar var rivna, och påbörjade en osystematisk genomgång av nästan varenda bok mina föräldrar ägde. De finare poängerna i romaner som Brott och straff passerade helt över mitt huvud, boken mer vald för att den hade ett så färgglatt omslag än någonting annat. Men jag läste den och allt annat jag kom över. Det är Eddings förtjänst, mer än någon annan författares.

Åren går. Minnet bleknar. Det kan ha varit 1993. Eller kanske 1994. Jag var sex år gammal. Eller möjligtvis, men förmodligen inte, sju. Jag kommer inte ihåg. I mina föräldrars bokhylla hade min mor en serie böcker som jag av någon anledning plockade ned och började läsa. Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning, Ödets fullbordan. Jag älskade dem. Kanske mer än jag har älskat några böcker sedan dess.

Eller Robert Jordan, som några år senare i min frustration över att ha hunnit ikapp översättningen (som då inte hade kommit särskilt långt) av Sagan om Drakens återkomst för första gången tvingade mig att nöjesläsa på ett språk som inte var mitt modersmål och varför inte börja med niohundra sidor på en gång.

Eller Stig Dagerman, som med ”Att döda ett barn” på några minuter lyckades förändra hela min litteratursyn när jag var fjorton år och fick den satt framför mig på högstadiet. Jag påbörjade läsningen som en utpräglad romanläsare, som de flesta andra människor nu för tiden, och avslutade den som någon som älskade noveller. Aldrig har så kort tid spelat så stor roll för den människa jag är.

Eller Neil Gaimans Neverwhere, som i yngre tonåren fick mig att börja omförhandla mitt kvalitetsbegrepp i en process som började med att jag förälskade mig i boken och slutade med att förhandlingarna pågått tillräckligt länge för att jag inte längre skulle vara så värst imponerad av Gaiman som författare. Det förminskar inte hans betydelse. Och nog kan jag fortfarande gott uppskatta ett antal av hans verk.

Jag som läsare är förstås huvudsakligen en produkt av de tusentals verk jag har tagit till mig. Droppen urholkar stenen. Men bara några få verk har haft en sådan omedelbar effekt att man kan peka på dem och säga att, jo, där, där hände någonting. Och de är värda att minnas.

Om mitt förhållande till David Eddings
Om mitt förhållande till Robert Jordan