För några dagar sedan drabbades jag av litterär sinnesförvirring och lånade hem Jaime McGuires Beautiful Disaster, för att jag ville läsa något lättsmält. Det borde ha varit uppenbart av texten på omslaget att det var helt fel sorts lättsmält för mig, men jag tog den ändå. Det ledde till en arg lässtund och följande dialog:
Sambon: ”Vad läser du?”
Jag: ”En sjukt irriterande bok, jag hatar den.”
Sambon: ”Men varför slutar du inte läsa den då?”
Jag: *mummel mummel veta vad som händer, hur kasst kan det bli? mummel mummel*
Sambon: ”Sluta läsa. Googla slutet.”
Jag slutade läsa efter sådär 50 sidor. Jag har inte googlat slutet, men vem som helst med en halv hjärncell kan väl ändå räkna ut hur det går.
Så vad är Beautiful Disaster? En otroligt klyschig historia om en städad tjej (möjligtvis med stök i sitt förflutna, men jag kom inte så långt att jag fick reda på vad) som möter en skitsnygg och farlig kille. Gnistor flyger. Abby och Travis tjafsar ständigt, men umgås ändå. Alla tjejer slänger sig som galna över Travis – utom Abby, såklart. Och självklart gör hennes ointresse att han hänger upp sig som fan på henne. Ni hör ju. I stort sett allt jag hatar med klyschiga kärlekshistorier.
Den är tråkigt skriven och alla karaktärer är irriterande och för att göra det hela ännu värre beskrivs nästan alla kvinnor, utom Abby och hennes bästis, som puckade bimbos. Det är faktiskt ännu mer störande än den aggressive och revirpissande bad-boy-som-kanske-kan-tämjas-fantasin Travis. Jag klarar inte av ”Alla kvinnor är dumma och ytliga utom jag”-attityd. Grattis Abby, du är patriarkatets lilla bitch.
Kommentera