Otto Witt är en av den svenska science fiction-litteraturens föregångare, verksam under 1900-talets första decennier. Han skulle kunna beskrivas som någonstans mellan Jules Verne och Hugo Gernsback, fast utan Vernes antydan till berättarförmåga eller Gernsbacks framgång med att nå ut till och forma ett litterärt fält. Han skrev en rad spekulativa science fiction-romaner och drev under några år tidskriften Hugin, ”för naturvetande i roande form”. Jag har läst ett par av romanerna, Jordens inre och Den underbara spegeln (båda finns att ladda ned på Project Gutenberg), och kan varmt rekommendera att alla som saknar ett större intresse för science fiction-litteraturhistoria låter bli. Han skrev dessutom en del annan skönlitteratur, bland annat en rad deckare, men får allt som oftast vila i välförtjänt glömska och är nog mest ihågkommen inom science fiction-sfären. Trodde jag.

Otto Witts Den blåa diamanten

Min vän Pierre är i Ryssland. Han hittade boken ovan, en av Otto Witts deckare, från 1914. Den ryska baksidetexten presenterar honom som ”en av Sveriges främsta skönlitterära skriftställare”, men boken är på svenska – publicerad 2014 för ryssar som vill lära sig språket.

Ord och utryck som ”veckrick”, ”blindtarmsstump”, ”armstake”, och ”tömma en välgörenhetsbägare för någon” översätts i fotnötter för den läsare som till äventyrs inte känner till dem.

Däremot förutsätts att ord som ”baltoalett”, ”spotskt”, och ”tandpastetub” är kända.
  – Pierre

Otto Witt dog förvisso för tillräckligt länge sedan för att boken med god marginal skall befinna sig i domaine public så man inte behöver oroa sig för arvoden till eventuella levande släktingar. Men det gäller ju till exempel Karin Boye och Hjalmar Söderberg också.

Det kan vara ett av de mest bisarra pedagogiska val jag någonsin har stött på. Arma ryssar.