Tomas Tranströmer skrev inga enorma mängder poesi under sitt liv. Ofta sparsmakad, både i uttryck och produktion. Kanske är det vad som gjord honom så älskad: han skrev tillräckligt lite för att man inte skall behöva sila fram guldet ur mediokert slam. Det glittrar öppet. Det var också tydligt, häromdagen, hur mycket han hade skrivit om döden: åtminstone mina sociala medier-flöden exploderade i Tranströmerlyrik som aldrig kan ha varit mer lämpad än denna dag.

Vi har alldeles för få dagar vi ägnar åt att citera poesi för varandra.