När det gäller miljöer som jag är svag för ligger havet och vintriga landskap högt upp på listan och det var i förhoppning om fina vinterskildringar som jag plockade upp Nevada Barrs thriller Vargavinter (Winter Study). Den handlar om rangern (finns inget lämpligt svenskt ord?) Anna Pigeon, som här blir skickad till en ö i Lake Superior på gränsen mellan USA och Kanada, där det pågår en långvarig studie av öns vargar. Men hon har inte hunnit vara där länge förrän skumma saker börjar hända. Vargarna beter sig konstigt och forskarna hittar ovanligt stora tassavtryck. En av forskarna försvinner, och sedan går det bara utför. Finns det ett odjur på ön, eller är det människor som ligger bakom?
Fick jag trevliga vinterskildringar då? Oh ja. Det här är naturporr deluxe för dem som gillar sådant, och det gör ju jag. Det är också en väldigt spännande och läskig bladvändare där det är oklart vad som är farligast. Är det den kanske existerande monstervargen, forskarna själva, eller kylan? Känslan av att sitta inne i ljuset medan mörket tittar in på en påminde mig lite om Michelle Pavers läskiga Evig natt.
Rädslan i magen när Anna och de andra är ute i skogen och något verkar följa dem påminde mig om när jag var liten – minns inte hur gammal jag var, men jag hade väl precis börjat smyga mig in på att att läsa vuxenböcker – och läste grejer som Hajen och Den vita puman och sedan kollade efter rovdjur både bakom dörrar och i badkaret (don’t ask). Jag har aldrig föreställt mig seriemördare osv, men hota med något som har huggtänder och klor i mörkret så tänder jag alla lampor hemma.
Jag gillade också hur Nevada Barr skildrar relationerna i gruppen av forskare, som har levt avskilda från omvärlden men tätt inpå varandra och nog alla börjat bli lite knäppa. Anna, som är ny i gruppen, observerar alla de små sociala ritualer och stinkande gamla ostar som har bildats under deras tid på ön. Jag gillade detaljerna i hur de levde där – utrustningen, maten, vad kylan gör med kroppen och psyket.
Tyvärr tappade jag intresset och blev istället allt mer irriterad mot slutet av boken, men jag kan inte berätta varför utan att spoila hela mysteriet, så jag ska låta bli. Något annat som störde var bristfällig korrläsning.
Det verkar finnas hur många böcker som helst om Anna Pigeon – Vargavinter är den andra som har getts ut på svenska, men är egentligen den fjortonde – och jag kommer säkert att läsa någon av de andra. Jag vill ha mer naturporr – även om det kanske blir utan snö – och jag gillade Anna, hennes kantiga tuffhet och tvära humor.
(Hoodoo förlag, 2014)
Jag är lite nyfiken på den, det är svårt att inte bli det för mig pga titeln. Men har inte lyckats bestämma mig om jag verkligen vill läsa den eller inte.
Även om slutet störde mig så var den klart läsvärd, tyckte jag. :)