Icecon

1.

Havet under mig varar en evighet. Men som Lewis Carroll lär oss: ibland är en evighet kortare än annars. Särskilt är man flyger. Det skulle kunna vara för att det mänskliga sinnet flyr tanken på att tillbringa längre tid än nödvändigt i ett passagerarflygplan. Det är en av ingenjörskonstens mest slående bedrifter att vi har lyckats få det att bli en tråkig upplevelse att fara fram i niohundra kilometer i timmen i en tunn metallbehållare elvatusen meter ovanför havsytan. Det är obekvämt men på ett påfallande vardagligt och ospektakulärt vis – inte för att vi spottar gravitationen i ansiktet och skriker ut vårt trots, utan för att man kanske kan få in ytterligare en stolsrad om man kapar benutrymmet i ekonomiklass med två centimeter till. Lyckligtvis skall jag bara till Reykjavík. Den resan är tillräckligt kort för att man inte skall hinna ångra sig på vägen.

Havet under mig varar en evighet. Men det är ett fluffigt hav: Det är inte förrän vi dyker genom nimbostratusmolnen, nästan vid den isländska kusten, som vi ser vattnet. Färden är en påminnelse om hur det ser ut på andra sidan täcket. I en månad har Berlin fått upptäcktsresande att spekulera i om man äntligen funnit oktobers källa.

Havet under mig varar en evighet. Men en evighet som geografiskt mått varierar på hur man färdas. Jag tänker på Sara Stridsbergs Happy Sally. På vågorna. På hennes beskrivning av hur havet kan vara en vän man för en kamp med. Alltid där, alltid lockande, alltid förrädiskt, alltid lite för långt. Det är en strålande bok. Förstås. Det är Stridsberg som har skrivit den.

Det finns inget motstånd hos Stridsberg. Man ramlar genom sidorna. Faller handlöst genom texten, utan någon aning om vad som finns på nästa blad, utan att veta vad som finns på botten. Kanske är det inte heller viktigt. Allt slutet betyder är att det är slut. Att fallet är över. Hennes böcker är liv som växer fram, utan ordning, utan mål. Aldrig riktigt hela när sista sidan möter pärmen.

Hon är det bästa vi har.

Man vill säga någonting om hennes personteckningar. Men det är sådana ord man använder om Alice Munro eller Lucia Berlin, lysande novellförfattare med blick för vardagens detaljer. Vardagen är frånvarande hos Stridsberg. Det finns ingen plats för den i hennes böcker. Hon är ingenting av vad de är.

Lucia Berlin har också skrivit om havet. Även i ”Toda Luna, Todo Año” lockar det. Men hos Berlin är allt så påtagligt. Hon skriver om vad människor gör och därmed vilka de är. Att läsa hennes noveller är att drunkna i tusen utsökt valda detaljer. Stridsberg skriver om vilka människor är och vad det får dem att göra.

Havet under mig varar en evighet. Men när det tar slut är vi på Island.

2.

På Island väntar Julia. Mitt resande är till vardags en studie i flygplatser, hotellrum, kontor och konferensanläggningar. För att få ett par dagar tillsammans innan vi återvänder till var sitt land hyr vi en bil med tanken på att ta oss någonstans. Det känns mycket ovant. ”Förresten”, frågar jag kvinnan i biluthyrningen, ”har du något förslag på vart vi borde åka?” Vi har inte kommit så långt i planeringen. Snæfellsnes är fint, tycker hon. Där ligger också Ólafsvík, som Julia fått känsla för mest för att det ibland – men inte nu – finns valsafarin där. Gott nog.

Väg.

Vi kör norrut med tanken att nå glaciären längst ut på halvön och skådar på vägen ett fantastiskt litet vindpiskat mudderverk i bukten utanför Borgarnes. Efter fem timmars resa har vi bara några kilometer kvar till naturskyddsområdet och glaciären. Snart skymmer det, men vi borde vara precis i tid. ”Den där vägen ser jättefin ut”, säger Julia. Jag rådfrågar mobilen. Vägen svänger åt höger. Vi skall åt vänster. ”Fast det är en väldigt fin väg”, säger jag.

Vi svänger åt höger istället. Det är ju en fin väg.

Knappt finns det någon mål och mening i vård färd.

Nästa dag försöker vi se Islands berömda naturfenomen och lär oss att ingenting verkligen kan lyfta det majestätiska i en naturupplevelse som fjorton turistbussar och några hundra mobilfotande besökare i blött snöfall. Efter att Julia hunnit förälska sig i Litli Geysir som visserligen inte är en gejser utan en mindre varm källa men som hon tycker bubblar så tappert ger vi upp och vänder mot Reykjavík. På väg genom Tingvalla får vi syn på en ravin som skär genom landskapet. Jag minns mig någon gång ha läst att de nordamerikanska och europeiska kontinentalplattorna möts här någonstans. Det kanske är här, säger jag. Vi går ned i mitten av sprickan och förundras över att här i ensamhet stå i mellan två kontinentalplattor, utan trappor, myllrande horder och guider. Det är en mäktig känsla.

Efter att ha kört några minuter till passerar vi den faktiska ravinen mellan kontinenterna.

Ravin. Inte mellan kontinentalplattor. Bara fin.

3.

Jag och Julia har en liten lägenhet några hundra meter från kongresslokalen. Allt för att undvika att bo på ytterligare ett anonymt, själsdödande hotellrum. Anna Bark Persson och Nahal Ghanbari har föreslagit fredagsmiddag innan vi möter upp övriga kongressmedlemmar. Vi gör det enkelt för oss och lagar en lätt måltid i vårt kök. Ett middagsbord som inte används är ett sorgset middagsbord. Därefter lämnar vi Julia som saknar intresse för sf-kongresser och beger oss mot kongressbaren Klaustur.

Människan är den enda samling molekyler vetenskapen har funnit som har starka åsikter om vilka former ihopklibbat vete får ha för att kunna få kallas pastasallad.

Fredagskväll är pubkväll. Man kan också registrera sig, vilket är en föredömligt enkel process som går ut på att hitta sin namnbricka där de ligger utspridda på ett bord. Emil Hjörvar Petersen visar stolt upp sitt yngsta barn, Víghólar, nylevererad från tryckeriet i tid för kongressen. Polska Karolina Sońta har släpat med en tysk vän som egentligen inte är tillräckligt intresserad för att faktiskt gå på kongressen men som åtminstone kan tänka sig att viga en kväll åt pubhänget. Hon har aldrig hört talas om hedersgästerna, säger hon, och undrar om man borde ha gjort det. Vi får erkänna att, nja, hänger man inte i tämligen smala litterära cirklar finns det väl ingen särskild anledning till att man borde ha gjort det. Fast man kan ju läsa deras böcker. Snæbjörn Brynjarsson slår sig ned vid bordet och pratar om isländsk fantasylitteratur för vuxna läsare och om Emils roll som pionjär och om den serie Snæbjörn själv har medförfattat och som tydligen skall vara på väg att bli den isländska litteraturens längsta sammanhängande verk. Det verkar vara enklare att vara först eller längst på Island, anmärker Karolinas vän försiktigt.

4.

På lördagsmorgonen hedersgästintervjuar jag Karin Tidbeck. Åtminstone är det lördagsmorgon för mig. Klockan är ett på eftermiddagen och kongressen har redan hunnit med två programpunkter och en lunchpaus. Det är hurtigt av den.

Att jag intervjuar Karin är å ena sidan bra eftersom jag känner henne, vi verkar fungera bra tillsammans på scenen, jag kan hennes verk och har intervjuat henne förut. Det är å andra sidan dåligt eftersom jag har intervjuat henne förut. Men försvinnande få i publiken har sett svenska samtal i Finland. Jag försöker ställa någorlunda nya frågor för att vi inte skall bli uttråkade. Vi pratar om Amatka som hon liksom aldrig blir av med och efter att själv ha fått översätta till engelska och i processen skriva om har dragits med i tio år. Om hur hon försöker förändra världen genom sina böcker och representation och skildringar av queera personer och människor med olika former av psykiska åkommor, återkommande teman i hennes verk. Om mottagandet i olika delar av världen och om det är så att det utländska fokuset på hennes nordiskhet är rimligt eller om de fokuserar för mycket på det och därmed missar det som är specifikt för henne. ”Is the question if I’m Nordic and fresh?” frågar hon. Visst, säger jag. Hon ger sig in i en längre utläggning om reaktioner i den engelskspråkiga världen jämfört med i Sverige. ”So, in short, yes, she’s Nordic and fresh” sammanfattar jag. Karin begraver ansiktet i händerna och ser ut som om hon undrar vad hon gjort för att förtjäna detta straff att bli placerad på scenen.

Intervju.
Foto: Anna Bark Persson

Einar Leif Nielsen leder en paneldiskussion med Nahal, mig, PC Jørgensen och Þórey Mjallhvít H. Ómarsdóttir. Det råder lite allmän osäkerhet kring vad panelen egentligen skall handla om. Någonting om multimedia. Jag har blivit tillfrågad om jag kan sitta i en rad paneler och tyckt att Anna, Nahal, Johan Anglemark eller Carolina Gómez Lagerlöf varit bättre lämpade att prata om mångfaldsperspektiv eller vad fandom egentligen är men sagt att jag kan medverka där de helt enkelt behöver mig mest. Tydligen innebär det att jag skall tala om multimedia. ”And nowadays there are no restrictions when it comes to various media: science fiction literature is adapted for the screen and vice versa, TV-shows become books, books become games, comics become movies, fan-fiction becomes canon. Can we see science fiction as a discourse, a collective exploration of the possibilities in the universe?” frågar panelbeskrivningen. Det är öppet nog att ge fem människor på scenen fem olika tolkningar.

PC berättar. Vi andra lyssnar andäktigt.
Foto: Anna Bark Persson

För framför allt science fiction finns det en inneboende klyfta mellan litteraturen och filmen. All fiktion skildrar i någon mån det som inte finns, men beskriver jag i en novell en rödhårig man eller ett tegelhus kommer de bilder läsarna skapar med tämligen stor sannolikhet att vara variationer av vad vi kan komma överens om är ett tegelhus eller en rödhårig man. Vi har exempel omkring oss. I science fiction är det inte nödvändigtvis fallet. Skillnaden mellan text och visuella skildringar blir större när vi skall beskriva det för vilket vi saknar förebilder runt omkring oss. Litteraturen kan nöja sig med att skissa omgivningarna och sedan fokusera på funktion framför form. Filmen måste beskriva hur framtiden ser ut. Det sätter det externa i centrum. Lämpar sig väl för det iögonfallande. Kanske blir det något svårare att beskriva processer – vi landar enklare i hur någonting är snarare än hur det kom att bli så. Jag tror att det är svårt att föra ett samtal om science fiction som formöverskridande konversation utan att ta hänsyn till att till exempel litteratur och film inte bara är två olika sätt att skildra samma historia utan lämpar sig olika väl för olika berättelser.

Mest pratar vi om den amerikanska populärkulturens stora universa som rinner ut över världen och klibbar sig fast i alla möjliga former: serietidningar, tv-serier, filmer. Marvel et cohortes. Jag vet inte om det är den mest intressanta diskussionen: Science fiction som diskurs, vårt gemensamma utforskande av universums möjligheter, visar sig nog bäst när vi jämför helt olika sammanhang. En diskussion är det i alla fall. Det finns ett asymmetriskt förhållande mellan olika former av berättande. Litteratur får gärna bli film; film som blir litteratur bedöms närmast per definition som andra klassens författande. Kanske är enda sättet att komma undan om man själv varit med och skrivit manus från första början, som Neil Gaiman med Neverwhere eller Arthur C. Clarke med 2001: A Space Odyssey. Jag tror att de filmer som lämpar sig bäst för en konversation i bredare bemärkelse – inte bara vad som händer i Marvels värld, utan för science fiction som sådant – är de som är kända som filmer och inte som filmatiseringar. Annars blir det lätt så att förlagan är den som egentligen diskuterar och filmatiseringen i bästa fall är en megafon.

Þórey ber om ursäkt för att hon drar in upphovsrätt i diskussionen. Det verkar onödigt. Lagtexten är ett av de viktigaste verken när man diskuterar Marvel eller andra dylika skapelser: Det är upphovsrätten som avgör var detta universums gränser slutar och vad som bara är ekon av det.

(”Nu i dagarna hade den senaste Star Wars-filmen premiär, den första sedan Disney skaffade sig rättigheterna till filmerna. Ett beslut som passerat tämligen obemärkt förbi utanför de flesta Star Wars- eller åtminstone science fiction- och spelkretsar är att ett av de beslut som fattades när mythoset hamnade under musens kontroll var att ingen av den bakgrund som getts i till exempel spel eller böcker längre gäller. Disney bestämde sig för att enbart ta hänsyn till filmerna och böckerna i Star Wars expanded universe är inte längre, som det heter, kanon.

Jag har inte läst några av böckerna – jag kommer förmodligen inte ens att se den senaste filmen – och känner mig inte personligen drabbad, men jag är lite fascinerad och närmast beklämd av några av de diskussioner om ämnet jag har snubblat över. En av skillnaderna mellan verklighet och fiktion är att fiktionen är så mycket mer bestämd och påtaglig. Mängden möjliga sanningar är färre. Vi vet på ett annat sätt vad som har hänt. I någon mån utmanas det här av alternativa förklaringsmodeller som fan fiction. I somliga populärkulturella kretsar är kanon därför ett centralt begrepp för att skilja den riktiga sanningen från fan fictionens spekulationer som sker kring vad som kunde ha varit. Men i det här fallet har Star Wars-böckerna hört till den obestridliga kärnan av sanning: de har legat innanför kanonbegreppet, inte utanför.

Nu har de flyttats. För många läsare innebär det mer än att Disney förklarar hur bolaget tänker förhålla sig till övriga berättelser när de skall gå vidare och göra fler filmer: det blir, i efterhand, ett ogiltigförklarande av läsningen. Några känner sig lurade, när upplevelser de har haft och tyckt om rycks från dem. Det är inte längre sant inom fiktionens ramar och förlorar därmed mycket av det värde det hade. En av poängerna var att man kunde lära sig mer om Star Wars. Plötsligt är böckerna bara påhitt.

Mest fascinerande är kanske att det inte ens en fråga om kultur och om skaparens tolkning. Det är en fråga om ekonomi och juridik där upphovsrätt är någonting som går att köpa och sälja. Likväl rättar sig många av läsarna, till och med i upplevelsen av sin egen läsning.”
 – ”Star Wars, kanon och den ogiltigförklarade läsningen”, inlägg på Tystnad, december 2015)

Det är inte det att det inte sägs någonting intressant under panelen. Det är bara det att vi talar i separata utläggningar som inte nödvändigtvis har så mycket att göra med vad personen som nyss hade ordet sade. För att vara ett samtal om en genre betraktad som konversation konverserar vi väldigt lite med varandra.

När vi kort presenterar oss nämner jag att jag närmar mig samtalet från ett textperspektiv. Jag tror ändå inte att någon i publiken riktigt inser precis hur lite jag vet om film och tv-serier. Jag är i alla fall mycket diplomatisk när jag nämner att Hollywoods ekonomiska besatthet av superhjältefilmer och seriefilmatiseringar bygger på en pueril nostalgi som hindrar den amerikanska filmbranschen från att gå vidare och göra någonting intressant.

Þórey och Nahal.
Foto: Anna Bark Persson

”You should always answer the interesting question, not necessarily the one you were asked” har jag sagt till Nahal under panelen när hon ursäktat sig för en utläggning som kanske inte riktigt var svar på moderatorns fråga. Det var nog oartigt, påpekar Anna, eftersom det antyder att moderatorns fråga inte var intressant. Mest var det tänkt som ett skämt på min egen bekostnad, en kommentar till intervjun jag precis hållit med Karin. Anna vidhåller att det rent teoretiskt skulle kunna vara så att alla andra inte var närvarande då och om de nu var det inte har varje liten detalj av vårt tämligen långa samtal memorerat. Ovillig att försitta ett tillfälle glider hon – kanske mest för Elizabeth Bear, som sällat sig till oss och Nahal – in på den första panel hon själv medverkade i, på Kontrast i Uppsala 2012, då hon tillfrågats om hon ville medverka i en panel och hon tänkt sig ett litet sidorum någonstans och först senare insett att hon hamnat i panel med Joe Abercrombie och därmed en månghövdad skara åskådare. Hon hade blandat ihop titlar, glömt bort vad hon skulle säga och allmänt känt att hon gjort sig till åtlöje tills Joe sagt någonting om vikten av kvinnor i fantasylitteraturen och hur han själv arbetade med det och hon tagit ordet och påpekat att hans senaste roman hade fyra kvinnor i ett namnregister med sjuttiofyra personer och sedan tog panelen slut och det sista var allt någon kom ihåg av hennes insats. Det här är som så mycket annat i världen förstås mitt fel, förklarar hon. Det var jag som satte henne i panelen.

5.

Jag och Nahal har känt varandra sedan yngre tonåren. Det finns få bilder på oss där den ena inte ser ut att titta argt, upprört eller besviket på den andre. ”But now you’re looking like you actually like each other” kommenterar Bear och tar en mobilbild på oss för att bevara ögonblicket för eftervärlden. Jag vet inte om hon riktigt lyckas. Hon själv verkar tycka det i alla fall. ”Of course”, säger hon, ”what this picture doesn’t reveal is the disapproving looks the two of you are giving me now.”

6.

”Jag undrar hur nybörjarvänlig den här kongressen är” säger Anglemark och ser sig runt i lokalerna. Iðnó är en teaterlokal ursprungligen byggd 1896. Vi sitter i bekväma soffor på scenen och i publiken runt bord som ena dagen har vinröda dukar och nästa lila. Samtalen som förs i programsalen är uteslutande på engelska. Det finns mycket lite att erbjuda den som inte har åtminstone ett halvakademiskt intresse för science fiction- och fantasylitteratur. Sympatiskt för oss som uppskattar det. Kanske svårtillgängligt för vissa. Senare kommenterar Alexander Dan Vilhjálmsson att vissa önskat att de skulle kunna göra någonting annat – lite mindre litterärt, lite mindre samtalsbetonat. Sci-fi-mässan eller Comic Con. Det borde kanske någon annan göra i så fall, tycker jag, Anglemark och Carolina, och berättar historien om Finncon och Animecon som varnande exempel. Island är för litet för två separata arrangemang med science fiction- och fantasyinriktning, tror Alexander. Vi tror att ett för brett arrangemang med största sannolikhet kommer att göra alla besvikna – avlägsna sig för mycket från den litterära kongressen för oss som uppskattade Icecon i dess första inkarnation men inte tillräckligt för de flesta som inte gjorde det. Men vi talar förstås i egen sak. Och det är så mycket enklare för oss som inte kallar våra arrangemang för konvent. ”Nä”, kan vi säga, ”ni pratar om någonting helt annat. Det här heter inte ens samma sak.”

Programsalen mellan programpunkter.
Foto: Johan Anglemark

7.

Alexander modererar Emil, Karin och Nahal i en panel om weird fiction och vad det är och vad som egentligen är poängen med det. Det obekanta bekanta, som Nahal definierar det. Alexander börjar prata om das Unheimliche, tystnar och uppmanar sedan publiken att vara mer uppmärksamma under föreläsningar så att de bättre minns begrepp de borde kunna prata om. De kommer åtminstone fram till att Nordic Weird inte är någon form av genrebeteckning så mycket som weird fiction som råkat skrivas i Norden. Förmodligen av Karin Tidbeck eller Johanna Sinisalo. Åtminstone om man talar om den på engelska. Så mycket finns nu inte tillgängligt på det språket. Två svenskar och två islänningar kommer sedan in på de exakta definitionerna av begreppen strange, weird och uncanny. De amerikanska, brittiska och irländska modersmålstalarna i publiken verkar inte invända.

I förväg har Nahal sagt att hon skall vara tyst och inte prata så mycket under den här panelen. Kanske innebär det att den marginal med vilken hon pratar mer än någon annan är mindre än den annars hade varit.

Det är fint att åka till ett land man aldrig tidigare varit i och se paneler där man känner alla på scenen.

(”Did you say naughty weird or Nordic weird?”
 – Karin lyckas nästan leda in panelen på ett oväntat spår)

Weird folks talkin’ weird fiction.
Foto: Johan Anglemark

Efter panelen upplyser Anglemark alla som vill veta om att weird delar ursprung med svenskans varda eller isländskans verða: Etymologiskt har det med ödet att göra. Det som kommer att bli.

8.

Kvällens fest lider kanske något av att den inte bara hamnat samtidigt som eventuella Halloweenfester, utan också det extrainsatta isländska parlamentsvalet som lades på Iceconhelgen långt efter att kongressen bestämt tidpunkt och bokat lokal. Tvärs över gatan ligger Alltinget, till synes övergivet. I någon liten mån rubbar också kongressen tingens ordning i detta val där de isländska piraterna länge dominerade opinionsundersökningarna, tidvis med siffror på upp mot fyrtio procent: Ett av det isländska partierna brukar ha sin valvaka på Iðnó, förtäljs det, även om det aldrig förklaras vilket. Nu tar vi deras plats. Åtminstone två av kongressens arrangörer har övergivit oss för att under kvällen vaka in det nya politiska landskapet och få se om de vunnit sig en plats i det isländska parlamentet. Politiken ligger närmare i ett land med trehundratjugotusen invånare. Vi som är kvar omges av islänningar som går med näsan i sina telefoner och barpersonal som ägnar sin mobilstreamade sändning lika mycket uppmärksamhet som törstande gäster. Nästa morgon kommer vissa av islänningarna på kongressen gå omkring och klentroget konstatera att så mycket ändå inte förändrats, trots Panamapapper och politisk kris: Självständighetspartiet går till och med framåt och förblir med god marginal största isländska parti, kanske mest på Framstegspartiets bekostnad. Piraterna får till slut mindre än femton procent av rösterna. Kongressens parlamentariker in spe hamnar utanför Alltinget. ”The biggest demonstrations in the history of the country”, säger Emil, ”and we still vote for the corrupt fuckers.” Sigurdur Hafthorsson skakar på huvudet och mumlar någonting uppmuntrande om de grönas framgångar. Utlänningarna tar det hela med större ro.

Kongressen har skaffat en DJ till festen. Det fungerar bättre än vissa av oss fruktat. Visserligen tar det några timmar innan någon visar intresse för dansgolvet. Å andra sidan hålls musiken på en nivå där samtal förblir inte bara möjliga utan även rimliga. Popmusiken lägger sig som matta i bakgrunden snarare än som filt över allt.

9.

Den unge J.G. Ballard standardlösning för att främmandegöra det vardagliga var att ge det musikalitet. Är blommorna för mundana? Få dem att sjunga. Är konsten för alldaglig? Ge den musik.

10.

Vid baren hamnar jag i samtal med en ung amerikanska som uttrycker sin besvikelse över hur hon varit så nyfiken på att se hur ett annat land firade Halloween och först när hon kommit fram insett att det inte var en allmän högtid på Island. När hon får reda på att jag bor i Berlin berättar hon att tre dagar i östra Berlin förstörde hela hennes upplevelse av Europa: Betongen, den brutala arkitekturen när staden byggts upp under sovjetiskt inflytande på femtio- och sextiotalet efter att ha smulats sönder i kriget – så olik den amerikanska sagobilden av kontinenten med slott och äldre historia överallt – och inte minst den liberala inställningen till olika typer av berusningsmedel. Jag håller tyst om att jag tycker att det låter som om att uppleva det riktiga Europa gör henne gott.

När klockan börjar dra sig mot midnatt överger vi Iðnó och beger oss mot Klaustur. Jag och Emil pratar om svenskan och isländskan likheter och olikheter. Kanske mest jag. Jag får tillfälle att förklara att vi minsann också har konjunktiver, om än huvudsakligen latenta. Få kan själva konstruera dem, men många har sett tillräckligt med vore, finge, bleve och såge för att förstå vad formen innebär när de stöter på den. Fler borde använda konjunktiv i svenskan, säger jag entusiastiskt. Han är artigt intresserad. En efter en fortsätter kongressdeltagarna mot sina sängar tills det bara är jag och Dave Lally kvar. Lally gör vad han vanligtvis gör: Glömmer bort att han har träffat mig förut och försöker lära mig saker om svensk fandom. Jag har inte riktigt hjärta att påpeka att det rimligtvis finns många ämnen i världen där han har bättre chanser att lära mig någonting.

11.

Nordiska hotell har den osympatiska vanan att inkludera frukost i hotellpriset med resultatet att man alltid betalar för någonting man sällan går upp i tid för att äta. En av de många fördelarna med att hyra en annan form av boende är att man istället kan beställa kongressens söndagsbrunch vid lunchtid och äta frukost där. Jag hamnar vid ett bord med Bear, Scott Lynch, Billy O’Shea, Charlotte O’Shea och Christopher O’Shea. Vi pratar om det äldre släktet sf-författare och deras ofta nedlåtande syn på fantasyn. Jag om att science fiction-litteraturen i Sverige uppnått en viss grad av respektabilitet och akademisk acceptans genom att närmast dö ut och därför svårligen kunna anklagas för att vara litterärt opium för massorna. Scott håller en utläggning om det hot han lite egoistiskt ser med den krympande amerikanska medelklassen: Det är till stor del där han hämtar sina läsare. Det är inte bara ett demografiskt problem – om man betraktar det som ett sådant – utan i längden en fara för den amerikanska science fiction- och fantasylitteraturen. Bear berättar om Noor Inayat Khan: Ryskfödd indier med delvis engelsk och delvis fransk uppväxt och som agerade som brittisk radioagent i det ockuperade Frankrike under andra världskriget i hopp om att genom sin insats skapa bättre relationer mellan engelsmän och indier. Hon stannade kvar på fientligt territorium efter att alla andra radioagenter i hennes nätverk tagits till fånga och beskrivningar av henne cirkulerade inom Sicherheitsdienst. För detta belönades hon med att förrådas och avrättas innan kriget var över.

Sådan är människans lott.

12.

Jag tänker ibland på berättelsen om Job.

Han var en oförvitlig och rättrådig man som fruktade Gud och skydde allt ont, står det skrivet. Sju söner och tre döttrar hade han, och många tjänare. Utmanad av Satan tillåter Gud att allt tas från honom för att visa att han likväl kommer vara trogen. Hans rikedom, hans hälsa. Hans tjänare dör. Hans söner och döttrar likaså. Det slutar väl: Han återfår allt som tagits från honom. Hans rikedom dubblas. Han får sju nya söner. Tre nya döttrar. Han får se sin släkt leva vidare och dör mätt av år.

Jag föreställer mig alltid Job omgiven av sina fjortontusen nya får, sina nya åsnor, barn och barnbarn och barnbarnsbarn, med posttraumatiskt stressyndrom resten av livet. Det är en säkerligen irrelevant läsning av en ateist i en sekulär tid. Han har Guds nåd; då bryter man inte ihop bland sextusen kameler.

Men mest tänker jag på Jobs sju söner och tre döttrar som dör för att Gud skall visa hur rättfärdig hans tjänare Job är. Jag tänker att det är vad Jobs bok verkligen har att lära oss om Guds nåd.

13.

Crystal Huff hedersgästintervjuar Bear. Det är en mycket annorlunda intervju än den jag gör med Karin. Vi får lära oss saker om Bear och betydligt mindre om hennes böcker. Om hennes bakgrund. Person. Konstiga saker hon har upplevt. Komma närmare människan bakom böckerna; texterna lämnas åt läsarna. Jag brukar inte aktivt förkasta den möjligheten när jag förbereder hedersgästintervjuer – tanken att det skulle gå att göra brukar över huvud taget inte slå mig. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i den biografiska läsningen. Kanske är jag mer intresserad av böcker än av människor.

Män som skriver kärleksromaner eller urban fantasy – enligt den definition som begreppet fått på senare år, förmodar jag – använder ofta sina initialer istället för att skriva ut sina namn på samma sätt som kvinnor inom till exempel science fiction, lär vi oss. Hård är marknadens dom över den som skriver fel litteratur för sitt kön.

14.

Islänningarna är ett bilkörande släkte. De bor på en glesbefolkad ö som gärna kastar regn eller snö i ansiktet på dem. Den som vill ta bussen från Egilsstaðir i nordöstra Island till Höfn nitton mils bilväg söderut måste åka tre och en halv timme till Akureyri i norr, byta buss, åka sex timmar till Reykjavík i sydost, byta buss och sedan åka sju timmar tvärs över ön. Den isländska fordonsflottan är per capita nästan halvannan gång så stor som den svenska. De flesta kör väl mest i huvudstadsområdet: Här finns två tredjedelar av landets befolkning på en obetydlig del av ytan. Resten är en plats där huvudvägarna har en fil i varje körriktning, vissa sträckor fortfarande inte har asfalterats och där mindre broar är för smala för mötande trafik.

Kors.

Vid sidan av Suðurlandsvegur finns en samling kors för alla som omkommit i trafiken mellan Reykjavík och Selfoss. Dem till åminnelse; oss till påminnelse. Att människor alls kör bil är ständigt pågående trafikkatastrof. Framtiden, säger vi, är de självkörande bilarna. Tesla, Volvo, Google och alla andra som arbetar på system de hoppas kunna släppa ut i stadstrafiken. Det är långt kvar tills de kommer att kunna hantera isländska småvägar. De system som i dag fungerar bäst bygger på att man i förväg i detalj har kartlagt varje liten bit av vägarna så att systemen vet precis vad de skall leta efter. Allt måste hållas uppdaterat. Rimligare kostnad per trafikant i San Francisco eller Göteborg än i Selárdalur. Förhoppningsvis kan vi komma från rattarna åtminstone i städerna och på motorvägarna, om lagstiftning och samhällets acceptans vandrar i takt med tekniken. Taxi- eller lastbilschaufför är inget framtidsyrke.

Framtidens stad – stadens framtid är en antologi ”om stadsplaneringens långsiktiga problem” från 1969 med bidrag från allt från akademiker till tjänstemän i förvaltningen till Tage Erlander. Det är fantastisk läsning om hur framtiden såg ut för nästan femtio år sedan. Rimlig, välgrundad, intelligent extrapolering av sin tids experter. Nästan alltid fel. Den talar om mobiltelefoner, förstås utan någon som helst aning om hur radikalt dessa skulle förändra våra kommunikationsmönster. Den missar att telekommunikation visserligen praktiskt möjliggör att man kan bosätta sig lite var som helst – inte behöver flytta till Kalifornien, utan kan arbeta mot San Francisco från Malmö eller Berlin – men också skapar en önskan att befinna sig på samma plats som andra. Kommunikation föder vänskapsband. Vänskapsband leder till att man vill bo på platser där ens vänner finns. Tidningar kommer att distribueras elektroniskt, men de kommer att göra så via televisionen. Det är svårt att förutse framtiden. Framför allt talar många om flyget som framtidens självklara transportmedel für alle. Städerna kommer få centralt belägna flygplatser där vertikalt lyftande flygplan kommer att kunna transportera oss kortare sträckor. Inom några decennier kommer vi har regionaltrafik inom världsdelar, förutspår en skribent. År 2000 är det vågat men inte orimligt att tänka sig att Paris kommer att ha sjuhundraåttio miljoner flygpassagerare per år, spekuleras det. Cykeln är fullständigt frånvarande från framtidens färdmedel.

Ibland funderar jag på om hyperloopen och de självkörande bilarna är vår tids vertikalt startande flygplan och svävare. Framtiden som aldrig blev. Framtiden som aldrig blir.

Isig isländsk väg. Nedanför bergen ligger Hveragerði.

15.

Hildur Knútsdóttir leder Carolina, Scott och Ian Sales i ett samtal om författarens och science fiction- och fantasylitteraturens roll i samtalet om världens utmaningar. Svält, klimatförändringar, nationalism. Jag tycker det är lite fint att vi förutsätts vara överens om att det sistnämnda är ett problem. Sf-kongressen som ett öppet rum för alla möjliga politiska åskådningar så länge som de inte är tillräckligt fel. Efter varje enskild fråga som panelen diskuterat bjuder Hildur in kommentarer och frågor från publiken. Det är modigt. Det fungerar bättre än jag fruktat.

Ian påpekar att science fiction är såväl urusel på att prata om framtiden som att det inte är vad den försöker göra. Scott talar om övermodet i att tro att ens litteratur kommer att förändra världen eller omvända läsaren. Så är det förstås. Å andra sidan sker de flesta förändringar gradvis. Vi vaknar inte en dag och bestämmer oss för att vi bestämt haft alldeles fel fram tills för en kvart sedan men nu ändrat oss. Droppen urholkar stenen. Den som vill förändra världen gör bäst i att se sig som ett mycket litet kugghjul i ett mycket stort maskineri.

Få saker lär en detta bättre än att redigera Wikipedia.

16.

Kongressarrangörer hänger vid receptionen.
Foto: Johan Anglemark

Icecon är en kongress som kommit till inte minst för att en grupp yngre isländska författare tycker att det där med folk som har någon form av rörelse kring den typ av litteratur de skriver verkar trevligt. När Snæbjörn modererar Hildur, Þórey, Emil, Einar och Ragnhildur Hólmgeirsdóttir i kongressens avslutande panel där isländska författare pratar om science fiction- och fantasylitteraturens dåtid, samtid och framtid på Island är paneldeltagarna i stor utsträckning överlappande med kongresskommittén. Vi lär oss inte så värst mycket om den fantastiska litteraturens framtid på ön utöver att författarna hoppas att fler skall läsa den och att deras böcker skall vara framgångsrika. Det hade man kanske kunnat lista ut.

Under stor del av panelen visar Snæbjörn på fördelen med en moderator som är personligen bekant med panelisterna: Istället för att vända sig till hela panelen ställer han sina frågor till två eller tre panelister och undviker situationer där alla fem som skall säga ungefär samma sak och mest upprepar vad andra tidigare har sagt. Ingen revolutionerande samtalsteknik. Likväl ovanlig på våra sf-kongresser.

Det är uppfriskande att höra en diskussion om ett ämne som man för en gångs skull kan vara säker på att man inte tidigare har sett en panel om.

17.

Det är mycket rimligt att människor som träffat en i ett specifikt sammanhang tre, fyra olika länder tar för givet att man hör till den internationella skara som man kan förvänta sig att stöta på lite var som helst i världen om tid och ekonomi tillåter. ”Så vi ses i Barcelona nästa vecka?” frågar mer än en person. Jag svarar beklagande att, nej, tyvärr. Någon annan gång. Någon annanstans. Jag påpekar inte att jag nu har varit på sammanlagt två sf-kongresser utanför Sverige, Finland och Danmark, som ligger så nära Malmö att jag när jag bodde i Limhamn ibland fick sms som välkomnade mig till landet och talade om vad det nu kostade mig att ringa.

Kongressens sociala yta. I ett hörn försöker Scott Lynch få någonting gjort här i livet.
Foto: Johan Anglemark

18.

När en grupp människor utan tidigare kongressarrangörserfarenhet arrangerar en sf-kongress i ett land utan sf-kongresstradition och det flyter på som vilken välorganiserad kongress som helst är det rimligtvis att betrakta som en god arrangörsinsats.

19.

I väntan på att den döda hunden skall ruska på sig äter Anna, Nahal, Karin och jag en middag och diskuterar det tyska språkets utmärkta förmåga att ha begrepp för allt man behöver i livet, som Fremdscham eller Back­pfei­fen­ge­sicht. Karin föreslår lavettfejs som översättning av det senare. Gott så.

Kongressen är som en pendel. Klaustur. Iðnó. Klaustur. Iðnó. Klaustur. Med dagens insats för det svenska språket avklarad beger vi oss rebelliskt mot baren trots att schemat anger att den än så länge skall vara hundlös. Ibland dansar lopporna på egen hand. Det är egentligen inte det att mitt glas öl innehåller enorma mängder vätska. Det är bara utformat på ett vis som får en att känna sig som en ettåring med pipmugg. Medan Nahal underhåller oss med anekdoter om sin far och hur han kommenterar litteratur och lär oss saker om Iran rullar den döda hunden in och Klaustur fylls långsamt med andra kongressdeltagare.

20.

När jag var ännu något yngre hade jag förmånen att läsa ett par kurser isländska för Heimir Pálsson vid Uppsala universitet. Han var av den fasta övertygelsen att man inte kan lära sig ett språk annat än genom dess kultur och den enda människa jag har stött på som sagt sig ha tagit till sig det svenska språket genom Gunnar Wennerbergs Gluntarne. Således var ett stående inslag i varje lektion att vi samtliga skulle sjunga ”Á Sprengisandi”. Med entusiasm och eftertryck. Annars fick vi börja om. Jag kom aldrig tillräckligt lång i mina studier av isländskan för att bli flytande, och som med alla andra språk som man inte kommer upp i den nivå där man faktiskt kan använda språket har det mesta med tiden rostat bort. Men jag misstänker att jag kommer att kunna sjunga ”Drottinn leiði drösulinn minn / drjúgur verður síðasti áfanginn” långt efter att jag på ålderdomshemmet glömt mitt eget namn.

Den finns på svenska, förstås. Men det är inte riktigt samma sak. En rimlig fråga att ställa sig är då: Är det inte riktigt samma sak för att översättning, särskilt av poesi, är en omöjlig uppgift där man kämpar för att nå så nära originalet som möjligt men aldrig når hela vägen fram, eller är det för att man inte har tillämpat det rimligaste angreppssättet – kognatöversättningen? Småord undantagna bör vi naturligtvis söka originalets klang genom att se på ordens gemensamma historia.

Ríðum, ríðum, rekum yfir sandinn,
rennur sól á bak við Arnarfell.
Hér á reiki’ er margur óhreinn andinn
úr því fer að skyggja á jökulsvell.
Drottinn leiði drösulinn minn,
drjúgur verður síðasti áfanginn.

Ridom, ridom, vräkom över sanden
solen ränner bakom Örnfjället
Här rickar många orena andar
ty skuggan far på jökelns svall
Drotten lede drasuten min
drygt blir sista omfånget

Þei þei, þei þei. Þaut í holti tófa,
þurran vill hún blóði væta góm,
eða líka einhver var að hóa
undarlega digrum karlaróm.
Útilegumenn í Ódáðahraun
eru kannski’ að smala fé á laun.

Tyst, tyst, tyst, tyst! Tjöt på holten sobeln
torr vill hon blodig väta gommen
eller likt envar att hoa
underliga digra karlaråm
Uteliggarmän i Odådahraun
är kanske att samla får i lönn

Någon gång skall jag kanske sätta mig ned med ett par etymologiska ordböcker och göra det på riktigt. Isländskans smala är besläktat med det dialektala svenska smale snarare än samla. Áfanginn är rimligtvis inte riktigt en motsvarighet till omfång. Ibland finns helt enkelt ingen god motsvarighet. Jag känner ändå att det är en översättning som mer än någon annan verkligen fångar poesin och stämningen i Grímur Thomsens verk. Hjalmar Lindroth visste inte vad han sysslade med.

21.

Vi är sandkornen som tumlar mot timglasets botten.

Vi diskuterar kongressarrangerande så som arrangörer på kongresser gör. Några av islänningarna frågar mig om hur man egentligen gör ett bra program för barn. Jag muttrar någonting om interaktivitet, aktiv medverkan och mest att vi inte försöker locka personer som inte tycker att det är roligt att sitta och lyssna på diskussioner om litteratur i någon timme och att jag kan vara helt fel person att fråga. Julia tittar in nu när kongressen är över och det är säkert att komma förbi. Hon hittar snart bättre sällskap i Anna och Sigurdur. Vi talar texter så som textmänniskor gör. Det finns någonting vackert i det faktum att islänningarna gör landets första sf-kongress och ändå lyckas hålla sig till gamla traditioner, som att överraska underbemannad barpersonal en söndagkväll för vad man än har sagt i förväg är de inte dumma nog att tro att det verkligen kommer vara ett helt gäng människor kvar till stängning natten till en måndag. Vi får själva samla ihop glasen och bära dem till bardisken.

22.

Natten är kall när vi splittras. Vi slutar vara en kongress och blir människor som försvinner åt olika håll i mörkret.