I Natten språk av Rut Hillarp finns en text där jaget får barn, fyra stycken, i olika storlekar. ”Det första var av normal storlek, och aldrig har ett nyfött barn varit vackrare. Det såg faktiskt ut att vara ett par år gammalt. De andra avtog i storlek, så att det sist födda bara var som ett finger. De var alla röda och fula.” Nästa dag frågar hon efter sina barn, men de har dött. De fick ju ingen mat. Det största visar sig vara en docka. Sista meningen: ”Men det var ju inte så konstigt egentligen, för jag har ju aldrig varit tillsammans med någon man.”
Och jag fick en så underlig känsla av igenkänning och kastades in i landet mellan sömn och vakenhet. Texten har något av drömmens surrealism, där det händer konstiga saker som ändå känns helt självklara, och den påminde mig om mina egna drömmar om att få barn. Det är inte något jag drömmer om särskilt ofta, men när det väl händer är det alltid något skumt. (Kanske för att drömmar generellt är skumma. Kanske för att jag själv har noll intresse av att ha egna barn.)
Jag kan drömma att jag blir gravid utan att ha legat med någon. Jag kan drömma att jag blir gravid, men glömmer bort att jag är det. Jag drömmer att jag får barn, men glömmer bort att ta hand om dem eller glömmer bort att de över huvud taget existerar. Jag minns en dröm där folk frågade mig var mitt barn är och jag vaknade med den där panikslagna känslan i magen som man får när man inser att man har glömt något viktigt.
Kommentera