Räddningsavståndet – avståndet mellan förälder och barn, inom vilket föräldern hinner ingripa om något händer barnet.

I Samanta Schweblins kortroman Räddningsavstånd (Distancia de rescate) har tråden mellan förälder och barn sträckts ut och brustit, och Amanda ligger omtöcknad i en sjuksäng. Var är hennes lilla Nina? På sängkanten sitter ett barn – men inte hennes eget – och ställer frågor. Han, David, vill i detalj gå igenom vad som har hänt de senaste dagarna. Det är en särskild händelse han vill nå fram till. Men det är bråttom, av någon anledning. Kanske är Amandas tid på väg att rinna ut.

Jag är förvirrad. Jag blandar ihop tidsplanen.
Du sa det tidigare.
Ja. Men vissa stunder blir allt tydligt och jag förstår exakt vad som händer.
Ja, så tror jag att det är.

Genom en dialog som är bitvis förvirrande men aldrig tappar sin laddning talar Amanda och David fram en historia som börjar med en solig semester på landet, och rör sig obönhörligt mot katastrofen. Den fäster sig vid detaljer – detaljer är viktiga, enligt David, och Schweblin nedtecknar dem med skärpa – och är samtidigt som dold av ett bländande dis. Som läsare är jag som Amanda i citatet ovan. Ibland tror jag att jag förstår, men så glider allt iväg igen. Är David ens där? Kanske försiggår allt bara i Amandas huvud. Kanske handlar detta inte ens om en mystisk förgiftning i en solig by, utan mest om en förälders oro och ensamhet. Jag vet inte. Det spelar ingen roll. En obehaglig, opålitlig bok, och jag menar det på det bästa sättet. Läs!

(Albert Bonniers, 2016)