Tystnad

Läsning pågår

Åcon IX

A står för anfang,
begynnelsens dräkt.

Åcon är den avlägsnaste av kongresser. Inte som ugglan flyger, men kronotopiskt. Åland är en polder. Gränsen mellan verkligheten och Mariehamn är svårforcerad. Utvilad vill den vara som skall korsa ett hav. Lika bra att påbörja resan dagen före. Då kan man övernatta i Stockholm på vägen och ägna en kväll åt att diskutera litteratur och framtidens teknopolitiska utveckling med Mattias på någon vinbar med hemskt trevligt vin. Det har också fördelen att man inte alls vill dricka någon alkohol resten av helgen. Det finns mycket som är bra med älskade Adlon. Den smakmässiga kvaliteten hör inte alltid dit.

B står för blött,
vattens väta.

Vid Grisslehamns stränder väntar Maria Nygård och Markus Ålind. Egentligen är det väl jag som kommer fram först. Men vem vill vara den som väntar? Möjligtvis våren. Där Malmö och Stockholm nästan tagits i sommarens grepp verkar knopparna göra mer ont än annars vid färjelägret. Sist i kön vandrar vi på färjan som skall ta oss mot vårt Lórien. Jag får känna mig erfaren och förberedd: Vi baxar in våra väskor och börjar rota i packningen efter guld att beveka packningens beskyddare med. I veckor har jag försiktigt samlat ihop en tia där och en tia här för att ha någonting att offra på säkerhetens altare. Förmodligen står det för majoriteten av mina Åconförberedelser.

Fyra salar har M/S Eckerö. Buffén. Restaurangen. Kaféet. Baren. De är en riddar Blåskäggs borg i Balázs och Bartóks tappning: Man vandrar in samtidigt som en liten del av ens samvete enträget ber en att bespara sig själv från synerna däri. Vi som inte skall äta hamnar oftast i den sistnämnda i fruktlöst hopp om att det skall vara fel tidpunkt för musikunderhållning. Det är det inte. Det är sällan det. Musiken hade, konstaterar vi, kanske till och med imponerat om någon på en fest hittat ett piano och satt sig att spela spontant. På scen gör den ett annat intryck. Någon vill ändå dansa. Det finns modiga människor i världen: Det är inte alla som får för sig en eftermiddagsbugg samtidigt som musikern recenserar dansandet i mikrofon. ”Skall du inte snurra henne också?”

På bussen mellan Eckerö och Mariehamn sitter jag med datorn i knät och uppdaterar Vendels förlags webbplats. Åland ser jag ingenting av.

C står för cykliskt,
det som varit och likväl komma skall.

Vi kommer fram, lämnar vår packning, går igen. Med Anna Bark Persson och Karin Holmström tar vi oss mot Dinos. Hemtamt är tryggt, maten fullt acceptabel, serveringen pålitligt långsam. Karin lär oss att Forsmark åtminstone nyligen – kanske fortfarande – försökte skriva sin kod på svenska, så som anstår någonting som nästan är en svensk myndighet. Det är vackert. Vägen dit och hem är en promenad i sakta mak. Jag har lånat en kamera av Wikimedia Sverige och försöker fåfängt fånga Mariehamns själ däri. Maria, Anna och Karin jagar pokemoner. Markus får bara stå ut.

Det finns också program. Det handlar om att entusiastiskt tycka om saker och att titta på tv, så det lämnas därhän. Det hade kunnat handla om Ursula K. Le Guin men då måste man gå upp tidigt på morgonen och ta en färja ingen rimlig människa väljer att åka med. Det finns gränser för vad man är beredd att utstå. Även för Le Guin.

Adlon

Adlon.
Foto: Henry Söderlund, CC BY 4.0

D står för dårskap,
att rulla sig i.

Tillbaka på hotellet diskuterar Hanna Hakkarainen, Fia Karlsson, Simon Widman och jag viktiga saker, som flaskans roll i sexualakten. Jag och Hanna listar alla anledningar till att låta bli och allt som kan gå fel. Vakuum. Glasskärvor. Why do we know these things? frågar Hanna mig. We’re wise in the ways of the world, konstaterar vi. Fia leder oss oavsiktligen vidare på samma spår. Skål som interjektion är homonym – eller förmodligen polysem – med substantivet. Bål har man i skål. Hennes nya dryckesinterjektion är alltså bål, förklarar hon, mest men inte helt på engelska. ”Balls?” frågar jag lite språkförvirrat. Snart har det blivit någon nationell svensk plikt att skåla till testiklarnas ära. Hanna kapar brösten åt Finland. Fia försöker skåla åt dem också. Förrädare, muttrar jag. Det handlar inte om preferens. Det handlar om att anpassa sig till att uppskatta det man fått sig tilldelat. Sådan är patriotismen.

Johan Bergman, fångad mellan två kulturer, får välja.

Eemeli Aro tillbringar hela konversationen med att följa en SpaceX-raketuppskjutning på mobilen. Som en äkta sf-fan.

E står för ebb,
dit alla kvällar en gång når.

För ett tag sedan har jag i en Facebookdiskussion lovat att ta hand om några herrelösa böcker som tillfälligt hamnat i Jukka Särkijärvis vård. Sedan har jag glatt glömt detta och packat min väska så full som en liten väska kan bli när man tänker vara borta upp mot ett par veckor och en stor kamera med sig. Entusiastiskt dumpar Jukka Herbert Marcuses Ideen zu einer kritischen Theorie der Gesellschaft, Herbert Tingstens Den svenska socialdemokratins utveckling i två band, Hans Magnus Enzensbergers Politiska brottstycken, Gunnar Myrdals I stället för memoarer, Theodor Adornos Erziehung zur Mündigkeit samt Jürgen Habermas Technik und Wissenschaft als ”Ideologie” på mig. Jag är fullständigt oförberedd på ett sådant ansvar. Lyckligtvis accepterar Fia att ta hem dem åt mig. Hon har tom plats i resväskan nu när hon inte behöver släpa på hela kartonger med dillchips.

F står för förr,
alltid i vårt nu.

Det blir morgon, det blir lunch. För vissa beskriver detta ett kronologiskt skeende. För andra en meningslös uppradning synonymer. Jag tar en promenad, tar misslyckade bilder i alldeles för skarpt ljus med min lånekamera, äter en soppa, handlar, sneglar nyfiket in på Alko. ”Perfekt till sparris” lovar butikens största skylt och radar upp några vita viner. Det är någonting fel på den här ön.

sparrisskylt

Sparrisvin.

G står för gestaltning,
en skärva fruset liv.

Vid Adlon sitter Johan Bergman och Erik Hallstensson och diskuterar det svenska 1600-talets för- och nackdelar. Å ena sidan var det en militärstat som hade ihjäl massa människor. Å andra sidan kunde man utdraget supa sig till döds i ett tält i Tyskland, eller skickas till kontinenten för sin fostrans skull och återvända med vanor som skulle leda till ett midjemått motsvarande ens längd. Det är måhända något oklart vad som egentligen är en för- och nackdel.

Vi pratar om problemet med att det inte finns fotografer på tidningar längre. Att ackompanjeras av någons riktigt bra tagna bilder är en stor del av charmen med journalistik, säger Erik, den tidigare lokaljournalisten. Johan kommenterar Chicago Sun-Times berömda beslut att slänga ut alla fotografer och ge sina reportrar Iphones att sköta bildbevakningen med istället. Det blir inte alltid så snyggt. Fotografer kan mer än att ställa in rätt ISO, säger Erik. Precis då kommer Henry Söderlund förbi, kommenterar min fina kamera, ger mig en snabb introduktionskurs i att använda den och hjälper mig med de finare detaljerna i ISO-inställningarna. Fotografer kan mer än att ställa in rätt ISO. Men de kan det också.


H står för heder,
som endast gäster bär.

Sari Polvinen hedersgästintervjuar Emma Newman. Delvis eftersom hon har läst och tyckt om böckerna. Delvis eftersom majoriteten av Åcons hedersgästintervjuer nu har gjorts av någon som burit detta efternamn. Så är Mariehamn som de flesta andra platser: Makten följer klanlinjer. Bush. Bhutto. Polvinen.

hedersgästintervju Emma Newman och Sari Polvinen

Hedersgästintervju.
Foto: Henry Söderlund, CC BY 4.0

Jag är inte särskilt förtjust i det faktum att sf-kongressers hedersgästintervjuer ofta blir en berättad biografi. Jag har insett att det förmodligen mest handlar om personlig smak och avsaknad av intresse för den biografiska läsningen – och därmed för livet bakom orden – men jag skulle vilja se fler frågor som inte lika gärna går att ställa till någon annan. Men det hjälper att Emma är så vältalig och rolig. Och har en röst man gärna lyssnar på. En rimlig tillgång för en ljudboksinläsare. Det är roligt att höra hennes imitation av den gamla damen hon möter i den nervösa processen att ta sig in på Oxford: ”Oh, you wrote the story!” Hur att bli antagen till ett av världens mest prestigefyllda universitet baserat på en novell förstörde hennes självförtroende som författare i ett årtionde. Om hur Melinda Snodgrass var hennes stora förebild och hjältinna under uppväxten och hur hon helt misslyckades med att kommunicera det när de möttes tills hennes redaktör tvingade henne. Hon är en mycket god berättare. Intressant blir det också när hon håller ett kort litet brandtal för den normaliserande skildringen av psykiska sjukdomar, i det att det är någonting som rätt många helt vanliga människor dras med – och hanterar – i sin vardag på ett sätt vi sällan får se. Det låter i mina öron mycket likt vad Karin Tidbeck tidigare sagt. Jag rekommenderar henne att läsa Amatka eller Jagannath om hon vill känna en smula gemenskap i sin kamp.

I står för insikt,
att ha eller mista.

Under Cheryl Morgans moderatorskap skall Peter Newman, Václav Pata och jag diskutera kortromanens – the novella – roll. Panelen går i stort ut på att Cheryl lägger fram påståenden som jag och Peter sedan med emfas invänder mot. Ibland plockar Cheryl in Václav i diskussionen, men eftersom han huvudsakligen pratar om filmatiseringar och andra format hamnar det lite bredvid det huvudsakliga spåret. Som det diplomatiska under jag är har jag snart snärjt in mig i ett argument om hur formatet är illa anpassat för fantasygenren och att vi inte som panelens namn – ”Is the novella a superior form of SF/F?” – antyder bör behandla science fiction och fantasy som likvärdiga. I första raden sitter kongressens hedersgäst som precis pratat om sina nya fantasykortromaner. På andra sidan moderatorn hennes make.

Det finns en lång rad klassiska sf-berättelser i det mellanlånga formatet, hävdar jag. Ursula K. Le Guins The Word for World Is Forest. George R.R. Martins ”A Song for Lya”. James Tiptree, jrs ”The Girl Who Was Plugged In” eller ”Houston, Houston Do You Read?” – eller ”Slow River”, för en mindre omtalad men personlig favorit. Nancy Kress ”Beggars in Spain”. Ted Chiangs ”Story of Your Life”. Det finns sådana som blivit minnesvärda de allra senaste åren: ”Silently and Very Fast” av Catherynne M. Valente eller ”On a Red Station, Drifting” av Aliette de Bodard. Den som talar som framstående sf-texter kommer att beröra formatet. Vad har fantasyn? Fritz Leibers ”Ill Met in Lankhmar”? Någonting av Kelly Link? Kanske har fantasylitteraturen mer att introducera för läsaren. Peter vill invända. Jag säger att det inte är för formatet självklart att det måste vara så men, tja, om mellanlängden passar fantasyn lika väl, var är deras exempel? Jag vill tro att jag har rätt. Alternativet är att jag bara är bättre förberedd.

Många klassiska texter hör till den här längdkategorin, påpekar jag, de där som introducerat idéer som satt sig och blivit självklara referenser i populärkulturen. George Orwells Animal Farm. Franz Kafkas Die Verwandlung. Robert Louis Stevensons Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. H.G. Wells The Time Machine. Någonstans i bakhuvudet har jag ett argument om att den ickemimetiska litteratur utanför sf-genren som passat bäst för kortromanen ändrar någonting i det lilla. Gregor Samsa vaknar. Han har blivit en insekt. Resten av världen är som den var. Jämfört med nutidsfantasyn som nästan alltid skall presentera en alternativ värld, inte bara någon liten förändring någonstans. Se Neil Gaimans Neverwhere eller American Gods. Hela konceptet skall packas upp. Undre London. Gudarna. Kortromanen, funderar jag, passar kanske bättre för le fantastique än le merveilleux för att tala med Todorov – och kärnan i fantasylitteraturen är avsaknad av ambiguitet kring om det som beskrivs är verkligt inom bokens ramar. Vi måste acceptera fantasylittaturens premisser. Litteraturvetare har diskuterat huruvida Georg Samsa faktiskt blir en insekt i decennier. Färre för fram argumentet att The Wheel of Time kanske är några bönder som tristesshallucinerar fram en berättelse i tolvtusen sidor som självförsvarseskapism medan de tar hand om fåren.

Det säger jag inte. Istället passar jag på att ha en kortare utläggning om det bisarra i att science fiction- och fantasyfältet har låtit begreppet novella kapas av Hugo- och Nebulaprisernas behov av en enkel definition för priskategorierna. Utanför vårt sammanhang är det mycket ovanligt att höra någon som tvärsäkert slår fast att ja, novella, det är varje skönlitterär prosatext som är mellan sjuttontusenfemhundra och fyrtiotusen ord lång. Det finns ingen allmän definition av exakt var novellen slutar och romanen börjar och det som eventuellt kommer däremellan. Svenskan har inte ens ett bra ord för det.

Från publiken invänder Karolina Fedyk och menar att vi har ett för stort fokus på en artificiell indelning mellan science fiction och fantasy och att idé, som vi mest pratar om i sf-sammanhang, är ett lite för laddat ord för att tjäna samtalet, att den ny upplevelse kan vara till exempel en känsla. Jag tycker förvisso att det är precis i sådana här diskussioner – till skillnad från vid författande eller läsning – som det kan vara relevant att skilja på litteraturformerna, men det finns en bra poäng i att inte gå ned sig i jakt på någon form av suvinskt sf-novum. Men idélitteratur finns även bortom förment realistisk framtidsspekulation. Ta Lucius Shepards ”The Man Who Painted the Dragon Griaule” – en fantastisk idéberättelse om att långsamt döda en oövervinnerlig drake genom att måla den.

Paneldiskussion om kortromanen

Peter, Cheryl, Václav, Johan.
Foto: Sidsel Pedersen.

Cheryl kommenterar mot slutet av panelen att hon nått framgång i sitt modererande eftersom hon satt mig och Peter vid var ände av bordet. Själva tycker vi, när vi efteråt skakar hand, att vi var överens om det mesta. Även om vi lyckades dölja det väl.

J står för jämmer,
utskämds klagan.

Vi blir ombedda att skriva upp bra kortromaner som nämnts under diskussionen på kongressens blädderblock. Cheryl börjar. The Heart of Darkness skrevs inte av Hemingway, påpekar jag försiktigt. Hon skakar på huvudet, stryker, lämnar över pennan till mig. Jag skriver upp några titlar till. Har snart tillskrivit Connie Willis författandet av ”Beggars in Spain”. Det blir så ibland när man skall få ur sig en massa namn på kort tid påpekar Cheryl, kanske lättad över att ha fått sällskap i de förvirrades skara.

K står för kaos,
som alltid livar upp.

Med Sidsel Pedersen, Valo Friberg och Simon diskuterar jag dumheter man gör på en ö allt eftersom mopederna vrålar förbi på gatan nedanför terassen. Dårskap är uttråknings gamman. Mest är det Simon som berättar, förstås. Alldeles för snart glider vi över i det amerikanska politiska systemet. En annan sorts dårskap, en annan sorts dumhet. Inte minst vår egen i det att vi envisas med att älta den så snart det skrivits någonting uppseendeväckande på Twitter. Paret Newman kommer förbi och slår sig ned. Den hugade författaren Simon tar snart tillfället i akt att leda in samtalet mot skrivande och redigerande. Det sistnämnda, säger jag, är en skön och ädel konst som alltid är som vackrast när den utövas av andra. Möjligtvis en inställning att ifrågasätta hos en förläggare. Vi pratar om vådan av ens sökhistorik. Alla har den, hävdar jag. Särskilt författare, säger Emma. Jag är inte övertygad. Hanna, som sällat sig till oss, tycker att det är rätt tillfälle att dra upp när jag på grund av novellresearch hade memorerat byxmyndighetsåldern för en rad länder i världen. Förrädaren.

Henry kommer förbi för att diskutera att ta bilder på Emma och Peter för Tähtivaeltajas räkning. Försiktigt frågar jag om han möjligtvis hade planerat att lägga upp även dessa under någon bra CC BY-SA-licens. Han ser på mig som om jag frågat om han skulle ha plockat upp en tvååring han hittat vandrande på motorvägen eller lämnat barnet åt långtradarna. I så fall finns ingen riktig poäng med att jag försöker ta bra bilder på dem. Henry kommer ändå att göra det bättre.

L står för lösgjord,
önskan och förbannelse.

Erik, Johan Bergman och jag diskuterar vin. I Klagshamn har man börjat göra bra sådant, påpekar jag. Vi pratar om klimatförändringarnas stora fördelar: Ge oss nog med tid så kommer norra Tyskland och södra Skandinavien att bli bra vinodlingsland. Allt det kommer att kosta oss är torka, lite mer instabilt väder, några atoller och Bangladesh. Man borde köpa odlingsland någonstans i Uppland, muttrar Erik. Den kommer bli värd en del. Den är redan värd en del, påpekar Johan.

Vid bordet har diskussionen gått vidare till muntrare samtalsämnen, som Brexit och framtidens politiska landskap. Vi enas om att det är lite förfärande med mängden britter som fortfarande inte verkar ha förstått hur mycket prestige och politiskt kapital många europeiska politiker har investerat i projektet EU och hur mycket det är värt för dem att se till att Storbritannien inte får ett lyckat utträde. De kommer naturligtvis inte att fira om barn svälter på gatorna i Coventry. Men det skulle ligga i deras politiska intresse. Jag håller en kort utläggning om faran i skärningspunkten där Piketty, övervakningsstaten, AI-vapen, automatiseringen av arbetskraften och den auktoritära staten möts, när den ekonomiska och politiska eliten får mindre behov av arbetskraften och har resurserna att finna och slå ned varje uppror. Den är väl inte särskilt realistiskt, hävdar övriga runt bordet. Nä, det tror jag väl inte heller är vad som kommer hända. Men risken är större än den brukade vara.

Vi avbryts av en synnerligen berusad ålänning som visserligen inte har med kongressen att göra men som slår sig ned vid bordet och gärna blandar sig i samtalet. Det är en del av Åcons charm.

M står för människan,
människors glädje.

På fjärde våningen sker en korridorsfest. Egentligen tänkt att vara i ett rum har dörren mitt emot öppnats och sällskapligheten svämmar i en muntert brusande fors, ockuperar en plats som egentligen är tänkt att sakna annan funktion än att leda från rum till reception. I dörröppningarna står bordsfläktar. Rummen präglas ändå av en distinkt doft av mänsklig samvaro. Långsamt vänjer man sig vid dess närhet i korridoren tills man slutligen vågar sig in i ett något mindre rektangulärt umgänge än gången kan erbjuda. Säkerligen har festen bjudit på många vittra samtal. Dessa är jag besparad när jag slutligen slår mig ned i soffan i ett hörn i Sanna Bo Claumarchs rum. Där pågår istället en entusiastisk titelkreativitet: Filmnamn får sina ord utbytte mot ”boob”. The Boob, the Boob and the Ugly. Boob Raiders. The Fifth Boob. Edmund Schluessel är särskilt skicklig.

Till slut lägger sig glammet. Dörrar stängs. Korridoren inträder i sitt korridorskap. Med bara mig och Hanna kvar sitter vi kvar i soffan på mitt rum och dricker vin jag har valt i förhoppning om att det skall vara någorlunda även rumstempererat. Hon skall upp om fem timmar för att ta en buss och provsmaka öl. Det skall definitivt inte jag.

O står för obol,
hoppet om alltid.

Edmund föreläser

Edmund lär oss allt om Hawking.
Foto: Magnus Westerlund.

Edmund förklarar Stephen Hawking för de församlade så att även vi kan förstå. Eller åtminstone de flesta av oss. Även en stackars humanist som visserligen tycker att det är roligt med fysik och har läst Hawkings populärvetenskap men som saknar förkunskaperna för att ens ytligt tillgängliggöra sig uträkningarna bakom lider mest av att ha lämnat sitt hotellrum först halvvägs genom presentationen och därför ha missat de inledande förklaringarna. Det är likväl ett bra sätt att få perspektiv på Hawking, som inte så mycket – hävdar Edmund – skall förstås som fysiker som naturfilosof. Flera av hans idéer har vi ingen aning om hur vi ens skulle undersöka. Andra ger ingenting som pekar åt det håll han hävdat när vi letar efter tecken till stöd för hans tankar. Men kanske ligger värdet inte heller i en ökad förståelse för universums faktiska beskaffenhet.

Sedan skall Anders Sandberg förklara fysikens eskatologi för oss. Sällan hör man någon tala om alltings slut med sådan entusiasm. Förr eller senare kommer vår civilisation att gå under. (There is no more unethical treatment of elephants either. The world is a much better place.) Denna föreställning har de flesta samhällen vi känner till levt med på ett eller annat sätt. Uppenbarelseboken. Ragnarök. Felläsningen av Mayakalenderns växling till nästa baktun. Et cetera. Kanske någonting det mänskliga psyket kräver: ett avslut. Någonting att se fram emot. Civilisationen förtjänar att få förgås med cymbaler och basuner. Ett utropstecken. Nästan alltid kommer någonting därefter. Guds rike. Liv och Livtrasir. Nästa piktun. Viktorianernas insikt att universum förr eller senare sannolikt skulle kallna av i en värmedöd fann de mycket deprimerande. Kanske var det väl slutgiltigt.

Fred Adams och Gregory Laughlin har delat upp universum i fem åldrar, varav vi nu lever i den andra, den stjärnfyllda. Om vi bara klarar de nuvarande kriserna och lyckas sprida ut oss lite bättre, säger Anders, har vi goda chanser att överleva de kommande etthundra biljonerna åren. Vi bör se till att skynda oss att ta oss till andra galaxer innan de hamnar så långt bort från vår egen att det blir ett orimligt uppdrag, men med några miljarder år på oss skall det förhoppningsvis gå att ordna. Som art har vi ganska många människoliv framför oss. Sisådär kanske åttahundra miljarder om vi kraschar civilisationen och en liten spillra återstår. Upp mot 3,92×10100 annars, säger Anders. Och det är ju rätt många. Vi har ett ansvar att inte omintetgöra det, tycker han, lite bestämt och angeläget och hoppfullt, och talar om science fiction-litteraturens roll. Påverkanskedjor. Om hur Nikolaj Fjodorov inspirerade Konstantin Tsiolkovskij som inspirerade Sergej Koroljov som skickade upp Jurij Gagarin som inspirerade Elon Musk och Jurij Milner. Han ser ut att ha ganska roligt, men mest av allt verkar han vara på mission för att inpränta vikten av våra kommande beslut.

Anders föreläser

Anders om undergången.
Foto: Magnus Westerlund.

P står för pris,
alltings kostnad.

Över lunch med Teemu Naarajärvi, Merja Polvinen, Johan Bergman och Erik lär vi Peter allt som finns att veta om den nordiska sommarstugevärlden. Han är brittiskt artigt intresserad av våra sommarstugebekymmer. Det är sådant man har artighet till. Egentligen tänkte jag utöka mitt beslut att inte äta pizza på Adlon till att inkludera att inte äta på Draken. Att exkludera den enda restaurangen inom ett par minuters promenadavstånd visar sig ett hårdare beslut än tänkt. Nog kan jag promenera in till stan, men har jag håg därtill? Köttet är villigt men anden är svag. Och falafelrullen för blott fem gånger så mycket som en något bättre sådan kostar i Malmö oväntat bra.

Draken, snabbmatställe

Draken.
Foto: Henry Söderlund, CC BY 4.0.

I eftermiddagens solsken sitter människor och insuper Floras välsignelse. Håkan Andersson roar omgivningen med berättelser från åklagarlivet, som det rafflande fallet med tvillingälgen. Jessica Elgenstierna sitter och solar i värmen. Maria sitter i skuggan, för säkerhets skull med huvan uppdragen över huvudet, och läser en bok. Så kan man också hälsa våren välkommen: i protest.

Q står för quisling,
söka seger i annat rike.

Cheryl har letat efter någon svensk att prata översättningar med till sin poddsändning. Ingen perfekt sådan finns närvarande. I brist på detta ställer både Johan Anglemark och jag upp. Hon leder oss ned för trappan till rum som vi – båda på Adlon för vår nionde Åcon, båda flera gånger i kongresskommittén – aldrig insett finns. Framför allt vill hon tala om översättningar till engelska. Vad finns det för sådana? frågar hon. Det hade man kunnat besvara. Det är en enkel fråga. ”Det beror helt på vad du menar med översättningar”, säger jag, och ger mig in i en utläggning om att den engelskspråkiga marknaden inte så mycket översätter som sitter och väntar på att någon skall översätta åt den och att det faktiskt inte är samma sak.

(”Språkbarriärer och kulturella murar existerar förstås fortfarande, men för den som vill har det blivit så, så mycket enklare att upprätthålla ett internationellt nätverk. Författare kan skicka manus över halva världen utan att behöva förlita sig på dyr och långsam postgång. Flera av genrens på sistone prisbelönta namn skriver på engelska utan att ha det som modersmål och utan att bo i ett engelsktalande land. Aliette de Bodard från Frankrike. Karin Tidbeck från Sverige. Andra är eller har varit bosatta i engelskspråkiga länder utan att vara modersmålstalare: Lavie Tidhar, Charles Tan, Hannu Rajaniemi, Toms Kreicbergs (Tom Crosshill). Kanske är det symptomatiskt för den engelska litteraturvärldens kallsinniga och stundtals rent bisarra inställning till översättningar – de görs sällan och när det väl sker ofta dåligt – att mycket av den science fiction från andra delar av världen som uppmärksammats i Storbritannien och USA ändå har skrivits på engelska eller åtminstone översatts av författarna själva.”
   – ”Om de engelska översättningarnas betydelse och betydelselöshet”, Vetsaga 24/9 2013)

Undantag finns förstås: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Maria Turtschaninoff. Men Karin Tidbeck – hyllad, prisnominerad, publicerad av Penguinförlaget Vintage Books – får översätta sina egna texter eller skriva dem på engelska från början. Tidigare under helgen har Erik Granström snabbt kikat förbi tillsammans med sin åländska fästmö. Vi har pratat tillgängliggörande. Om hur Vendels förhoppningsvis kommande marockanska poesiutgivning bygger på en översättare med mer tid än behov av pengar. Om det ekonomiska vansinnet i att översätta Eriks Svavelvinter till danska så som nu sker. Men inte ens då lämnas det i författarnas egna händer. Det har bara engelskans lyskraft råd med.

Efter novella-panelen har Shimo Suntila sagt att han gärna skulle läsa någonting jag har skrivit och undrat om det finns tillgängligt på engelska. Det finns det inte, förstås. Den enda översättningsrättighet jag någonsin sålt var till franska. Engelskan översätter så sällan. Den är så van att få sina texter serverade.

R står för runa,
att rista sitt ord.

Mot slutet av samtalet växlar vi ämne: Cheryl pratar om det allmänt kända faktum att den svenska regeringen skulle ha infört ett nytt könsneutralt pronomen men kommer av sig när hon ser min och Johans fullständigt förfärade miner. Ingen vill att den styrande makten skall ge sig in i språket och diktera pronomenanvändning av politiska skäl. Snabbt samlar vi oss för att förklara bakgrund och användning. Finns det någonting man kan göra med det i sf-litteraturen? frågar Cheryl. Kanske, svarar Johan. Men svenskans könsneutrala hen går i det sammanhanget inte att jämställa med finskans hän. Där finskans användning kan kasta grus i läsarens ögon för att avsiktligen dölja eller slippa ta ställning utan att det känns onaturligt riskerar det svenska hen alltid att tolkas som ett ställningstagande. Använder du hen i svensk skönlitteratur kommer läsaren att stanna upp och undra varför. Det går aldrig obemärkt förbi.

S står för selot,
vårt öde och kall.

Alltid finns det någonting att stå till svars för. Ofta Wikipedia. Vesa Sisättö beklagar sig upprört över raderingsivern på finskspråkiga Wikipedia och självutnämnda kunskapens grindvaktare som för sin makthungers skull självsvåldigt plockar bort artiklar. Det är svårt att kommentera en språkversion man inte redigera på och egentligen inte ens kan läsa. Viljan att försvara de som lägger sin tid på encyklopedin lämnar en aldrig riktigt helt i fred ändå. De gör genuint vad de tror är bäst för uppslagsverket, obetalt, på sin fritid, påpekar jag. Så långt vågar jag sträcka mig utan att ha någon aning om vilka de är. Därmed inte sagt att det inte kan finnas en god poäng i att bemötandet av nykomlingar säkerligen kunde bättras på på ett kilo eller två. Kom, säger Wikipedia. Alla kan redigera. Skriv. Bidra. Sedan springer nykomlingen in i den wikipedianska byråkratins tegelvägg och vi är alldeles för dåliga på att välkomna dem och vägleda dem runt. Tar bort artiklar men förklarar inte tillräckligt tydligt och vänligt varför och hur dessa kunde förbättras. Jag försöker prata lite om vikten av tunga källor i sitt första utkast. Vesas exempel på kunniga litteraturvetare som ville bidra men tröttnar är bara ytterligare bit i min dystra övertygelse att vi skrämmer bort majoriteten av alla som är beredda att lägga ned tid och möda på att förbättra artiklarna. Riktlinjerna kan man diskutera, men i stort duger de nog. De har hackats fram över mer än femton år, tillkommit av en anledning. Presentationen och hanteringen av dem är en annan fråga.

Herman Ellingsen, Merja, Teemu och Eemeli lägger sig i samtalet. Vad vinner man på de strikta gränserna? undrar Eemeli. Vad är fördelarna? Jag pratar om kvalitetskontroll. Om att det allt som oftast är källäget som avgör och att vi utan goda källor faktiskt inte kan skriva uppslagsverksartiklar. Om det ohållbara i att ha miljoner och åter miljoner artiklar om ämnen som ingen bevakar. Men det hade varit enklare att svara om jag inte innerst inne hade tyckt att vi borde vara relevansmässigt mer generösa än vi är.

T står för tv,
dammig och glömd.

Med Maria och Markus går jag på matjakt. Över middag envisas jag med någon desperat form av produktivitet. Vi refuserar ett essämanus och blir, när Liv hör av sig, snart indragna i planerna för att skicka recensionsexemplar. Markus får snällt tolerera oss. Sådan är hans lott i livet.

Kvällens underhållning är tredelad. Programmet erbjuder underhållning i form av stackare som skall spotta ur sig korta berättelser på teman de får kastade på sig från publiken. I lobbyn är det Eurovisionsschlagerfestival. I baren spelar Finland ishockey mot Kanada. Någonting för alla. Trängda drar sig Johan Bergman, Anna, Karin, Maria, Markus och jag ut på Adlons terass och virar filtar runt oss själva medan natten drar in och sällar sig till oss. Och vem vill inte sälla sig till vår skara? En påtagligt drucken ålänning vandrar fram till oss. ”Dig känner jag igen!” säger han och pekar på Johan som redan har upplevt påstrukna lokalbors gemenskapssträvanden en gång för mycket under helgen och snabbt ursäktar sig. Vi är skiffyfolket, får vår nye vän snart klart för sig, och börjar med stor entusiasm tala om sin stora kärlek till Star Trek. Vi har inte sett så mycket Star Trek. Vi är en stor besvikelse för honom. Vi läser mest böcker, försöker jag. Han ser på mig som om det är ett bisarrt koncept. Snart drar jublet inifrån sportbaren honom ändå ditåt. Hockeyn kallar.

På väg dit börjar han prata Star Trek med paret vid ett annat bord. De har inte heller så mycket att säga. Men så hör de inte heller till kongressen.

U står för upptåg,
lila, silver och blå.

Ninni målad

Ninni.
Foto: Henry Söderlund, CC BY 4.0

Det är Ninni Aaltos tur att målas. Hon blir stiligt flerfärgad. Det är med Åconmått mätt ett utmärkt arbete. Ninni, konstnären, petar ändå lite på sina armar och muttrar någonting om att det inte täckte så mycket som hon hade hoppats. Hon skulle bara veta hur bra hon har det.

V står för virus,
kongressmedlems bane.

Det är viktigt att skapa nya vanor i livet. Inte fastna på stigar man alltid vandrat. Förr lät jag inte varje gång en förkylning smyga sig på mig lagom till att kongressen skall ta slut. Men det är aldrig för sent att börja. I ett hopplöst försök att hålla den på avstånd drar jag mig tillbaka och arbetar försiktigt med förlaget tills festen utanför dör ut framåt småtimmarna. Någon gång skall man vara människan som ligger i sin säng och hålls vaken av det glada umgänget utanför. Det är inte mer än rätt.

2 kommentarer

  1. Tack för den mycket välskrivna, grundliga och observanta kongressrapporten.
    :-)

Kommentera

© 2018 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑