Låt oss tala om en riktigt dålig och ganska älskad bok.

I slutet av 2002 lanserades en webbplats – ett community – som hette Catahya. Den hade fokus på fantasy i olika former, vilket med tiden kom att utvidgas till fantasy, science fiction och skräck men ärligt talat mest fantasy och de där olika formerna var huvudsakligen litteratur. 2003 bildade vi en förening eftersom grundarna hade fått för sig att man då kunde håva in pengar från Sverok. På så sätt kom de snart att förlora kontrollen över sin skapelse samtidigt som den svenska staten investerade tiotusentals kronor i att utbilda en kader tonåringar i organisationsutveckling och demokratiskt styre, men det är en annan historia. Från 2003 och några år framåt var – innan sociala medier dödade forum- och communitykulturen – var Catahya den dominerande svenska webbplatsen för fantasylitteratur, och förmodligen för angränsande genrer också.

Själv var jag skribent, moderator, ett tag ansvarig för forumsverksamheten, språkgranskare, drog igång ett novellpris som levde några år, ordförande för föreningen 2004–2005 och i styrelsen någon annan vända senare, och en lång rad andra saker. Vi var unga, vi var duktiga, vi var drivna och vi hade hur mycket tid som helst. Men även om folk nu femton år senare är publicerade, disputerade, anställda, allmänt kompetenta eller vart livet än har fört dem så, tja, kunde vi inte så mycket om hur man gjorde saker. Det blir så när man inte har någon erfarenhet. Detta hindrade oss inte från att få för oss att vi skulle ge ut en novellantologi.

(Slår man upp första sidan och läser kallar Drömskärvor sig själv en novellsamling, vilket är det ord som används om en samling noveller med en eller ett par författare. Det är svårt med terminologin ibland.)

Så vi tillsatte en redaktionsgrupp, gick ut med att det gick att skicka in noveller och gjorde ett urval. Det sistnämnda märks inte nödvändigtvis så i efterhand. Några av författarna var ett par år äldre, och lite mer slipade, men det fanns inte så hemskt mycket till redaktionell process och de flesta av oss, ja, unga. Jag var sjutton när vi publicerade boken, femton respektive sexton när jag skrev novellerna vi bidrog med. Jag var inte yngst.

Boken är uselt korrekturläst – jag minns inte om vi ens hade mycket till korrekturläsningsprocess över huvud taget, men om vi hade det visste vi inte hur man gjorde – vilket inte ens är en av dess mer anmärkningsvärda brister. Eftersom vi inte hade några pengar lånade vi – själv var jag inte med, jag bodde i Vänersborg – skärmaskinen på Sverok Stockholms kansli. Vi hade gjort någon form av förberedelse, men inte så mycket att vi lyckades undvika att trycka mörkbrun text på svart bakgrund.

Det går att läsa i rätt ljus. I allt annat ljus blir det svårare.

Den har inget ISBN-nummer. Jag är tämligen övertygad om att varken Kungliga biblioteket eller Lunds universitetsbibliotek har ett exemplar. Det borde vi förmodligen försöka åtgärda. Sidorna är lite skeva ibland, precis tillräckligt mycket för att man skall höja på ögonbrynen eftersom det är sådant som inte händer i böcker som inte limmats ihop av glada tonåringar som utan erfarenhet av trycksaksproduktion fått tillgång till en skrivare och skärmaskin. När jag nyligen sov över hos en gammal vän som var med när det begav sig konstaterade hon att dess främsta värde förmodligen ligger i hur glada alla gamla catahyaner ser ut när man plockar fram den, för att det är roligt att det finns så dålig litteratur i världen och att vi är medskyldiga.

Den har sina dalar och sina toppar – men om topparna är Kinnekulle är dalarna djuphavsgravar. Men vi var unga, entusiastiska och hade åstadkommit litteratur. Den fick se ut som den ville. Så vi fortsatte. Nästa antologi var ett ganska stort steg framåt i produktionskvalitet. Det är fortfarande inte så att du kan köpa ett exemplar, eftersom vi nu för tiden inte har hjärta att ta betalt för den, men det går än så länge att skaffa sig den mot att du står för portokostnaden. Jag har ett par noveller i den också. De är inte plågsamt dåligt skrivna, bara fullständigt meningslösa små bagateller.

Vissa av oss har skrivit annorstädes. Maria Nygård och jag i en rad svenska tidskrifter och antologier genom åren. Andra Grave-Müller och Anna Högberg är böcker publicerade på små svenska specialförlag för science fiction-, skräck- och fantasylitteratur. Christina Brönnestam var redan då publicerad av Natur och Kultur. Men någon fantastisk bok är det inte. Däremot blev den bra mycket finare. Och lite bättre. Kanske är det därför den är mindre ihågkommen. Inte lika bra som de senare, men inte heller lika kärleksfullt usel som Drömskärvor. Så vi fortsatte. Catahya håller slutligen på att lägga ned all verksamhet, efter att huvudsakligen ha varit ett museum i åratal, men några av de här går fortfarande att köpa i nätbokhandeln om man vill, som ett minne av en del av Fantasysverige som hade sin tid. En del av novellerna i de senare antologierna är genuint bra.

Det är bland annat härifrån flera av oss som driver Vendels förlag kommer. Maria Nygård, Fredric Bauer och jag var inblandade mycket tidigt, Daniel Albertsson lite senare. Hela essäredaktionen har sin gamla hemvist på Catahya. Drömskärvor – med mörkbrunt tryck på svart omslag – var det första vi var inblandade i. Och jag inte låta bli att känna en ganska öm kärlek för den, inte bara för att vi kom att bli bättre med åren utan för att det är fint när folk som inte har någon aning om vad de gör och ganska små resurser kan få driva sådana här projekt.

I ett utslag av nostalgi rotade jag fram en av novellerna från Drömskärvor och lade upp den på nätet igen, om någon skulle roas: ”Staden som en gång var”. Man hade en annan uppfattning om stilistik och estetik när man var sexton, det skall villigt erkännas.