1.
Jag vaknar alldeles för tidigt. Barn har ännu inte gått till skolan. Människor med portfölj i hand och kaffe i kropp har ännu inte satt sig på tunnelbanan. Förrådd av min värds önskan att framstå som en duktig arbetsmyra i näringslivets tjänst och dyka upp på kontoret före klockan tio – och någon form av mätare i hans lägenhet som skall få ett nytt SIM-kort – tvingas jag upp för att möta det bistra land som kallas morgon. Och ändå: jag skulle fortfarande inte ha hunnit med anslutningsbussen till den tidiga färjan. Istället åker jag till Wikimedia Sveriges kontor och stör för någonstans skall min tillbringa sin arbetsdags förmiddag. I fem dagar skall vi vara på kongress. Man kan försaka sin sömn och ta morgonfärjan för att vinna ett par timmar extra. Men kongressen är lång nog ändå.

Jag släpar mina resväskor likt Sisyfos sin sten. Når kullens topp – ett mål. Snart nog rullar stenen ned och man måste därifrån. Man kommer hem till Malmö. Packar upp. Det går en vecka. Man packar ihop en väska igen. Sju dagar tidigare har jag varit i Stockholm – för fira att Malin Hedström nu för tiden slipper äta budgetköttbullar och att det spelföretag hon medgrundat istället drar in pengar och anställer en smärre hord människor – och i Uppsala, för att se Joakim Sundh avlägga akademiskt gesällprov och träda in i doktorernas skara. Det är fint att se människor växa upp och bli duktiga kugghjul i det vi kallar samhället. Jag skall på balett i Stockholm, kongress i Mariehamn, lantlig vistelse följt av bröllop i Svinnersta. Kanske några dagar i Mälardalstrakten. Eventuellt – vet jag redan då – hinner jag inte hem före Swecon i Västerås heller. Således har jag lagt allt en människa behöver i en medelstor rullväska. Tung är vår börda. Eller vårt bohag.

Resan till Åcon är en ensam färd över blåsig sjö. Då kan man fundera på vilket fantastiskt ord sjö är. Det är vanligtvis en mindre bit vatten omgiven av land, vilket skiljer det från ett hav, som är en större bit vatten som tillsammans med annat vatten omger land. Förutom när det det inte är det, som i i Sydkinesiska sjön. Bäst är det kanske på tyska och nederländska. Tyskans Meer är ett hav medan nederländskans meer är en sjö. Tyskans See är en sjö medan nederländskans zee är ett hav. Detta hade kunnat vara förvirrande. Tyskan försöker därför påminna oss om hur bra ordet sjö är och att man egentligen inte behöver någonting annat. För enkelhets skull kan man skilja på der See, sjön, och die See, havet. Men även de nordgermanska språken har haft sitt *mari, som vi fortfarande kan se i isländskans lite poetiska mar eller danskans – eller det äldre svenskans – marsvin för tumlare. Allting kan vara en gris, och så får vi Sveriges bästa byggnadsnamn: Marsvinsholms slott. Man skulle kunna läsa det som Tumlarholms slott. Man kan också välja att läsa det som Havsgrisöslottet.

När man inte sitter och myser över fina ord kan man arbeta. Semester är bortkastad på resdagar. Östersjön bjuder generöst på bättre mobiltäckning än bussresan mellan Stockholm och Grisslehamn.

Adlon. Vår plats i livet.

I receptionen möter jag Johan Anglemark som undrar om jag har ätit. Det brukade vara en av de standardiserade kinesiska hälsningsfraserna för alla har vi någon gång ätit eller skall äta men är i en svenskspråkig kontext en fråga med betydelse och att besvara den rakt nekande utan vidare undanflykter är detsamma som att erbjuda sitt sällskap. Således hinner jag knappt mer än att slänga in min packning på rummet förrän jag finner mig själv på väg mot Dinos. Som en migrerande hjord söker vi vårt trygga sommarbete. Till sällskap har vi Hanna Hakkarainen, Ian Sales, Mikaela Lind och hedersgästen Amal El-Mohtar. Snart försöker vi lista ut hur många språk vi runt bordet talar eller har talat eller åtminstone har gjort ett försök att sätta oss in i: svenska, engelska, arabeiska, finska, franska, spanska, katalanska, sanskrit, latin, klassisk grekiska, iriska, walesiska, ryska, swahili, mandarin, isländska, färöiska, danska, norska, tyska, fornengelska, gotiska. Så roligt vi har haft det. Vi har förstås ingenting annat gemensamt än engelskan. Snart har vi övergått till dess potential att få det mesta att låta som en eufemism. Nibble on the french fries. Gobble on the chips. Allt för att man försöker skaffa sig föda.

Dinos bjuder på mycken mat och ett musikens mausoleum. Längs väggarna blickar forna tiders rockmusiker ned på oss från hinsides. Amal noterar ett särskilt grimaserande hon inte känner igen och plötsligt finner man sig försöka förklara Eddie Meduza för en artigt lyssnande kanadensiska.

Vi vandrar tillbaka genom sommarkvällen. Amal en smula gripen av ljuset. Hanna förklarar – trots att delar av hennes uppväxt tillbringades i Kalifornien – att det mest exotiska som finns är kombinationen av värme och mörker. Man kan ha kyla och mörker, ljus och kyla. Men är det varmt är det ljust. Hon formulerar det med nästan precis samma ord som jag själv har använt när jag har förklarat det för andra människor från den där södern där mänskligheten bor. Amals nordligaste hemvist genom åren har varit Glasgow. Den brittiska inställningen till väder är en annan. Där resten av världen verkar oförberedda på klimatförändringar verkar britterna, konstaterar vi, vara oförberedda på klimat.

Tillbaka på kongressen finns en frågesport. Det finns också en hotelllobby i vilken det sitter människor. Jag hänger med dem innan jag trött drar mig tillbaka till hotellrummet, jobbar lite, fixar några saker med Vendels förlag tills Hanna kommer och lägger sig. Jag går ned och tittar på socialiserandet. Går en runda. Orkar inte riktigt sälla mig till deras skara. Går upp igen. Sover.

2.
I lobbyn sitter Jenny Teerikangas och Amal. Snart skall vi försöka reda ut svenskans och samiskans ställning i Finland, någonting jag förstås är alldeles ypperligt lämpad att göra så att inte min del läggs på någon av de finländare som vandrar runt i lokalerna och kunde förvirra diskussionen genom faktiskt kunskap och insikt. Lyckligtvis vandrar samtalet vidare till Stenkrossen som Jenny har hittat på en karta och vill nu ta sig dit någon gång i helgen och lista ut vad det är. Det ser ut som en betongruin av oklart slag. Kanske från de tider då den demilitariserade zonen varit något mer militariserad? Jag frågar i receptionen. De vet inte. Gemensamt lider vi under okunskapens ok. Till slut hittar Otto Mäkelä – som lyssnat på samtalet från bordet intill – informationen på en geocachingsida. Det visar sig vara ett gammalt stenbrott. Det hade man kanske kunnat lista ut. Jenny får ur mig ett halvt löfte att gå och undersöka platsen med henne om ett tillfälle skulle visa sig. Man lovar så mycket. Amal vill hitta en strand för att någon gång under kongressen ta ett bad. Hon när, förklarar hon, en önskan att ”throw [herself] into the Baltic”, vilket har en lite poetisk klang, till skillnad från att ”kasta sig i Östersjön” som låter som någonting man gör från en Finlandsfärja efter att alkoholen misslyckats med att dränka ens sorger.

Istället för jag Amal och Ian till Draken för att underdånigt visa våra respekt i utbyte mot falafel och kebab. Alla måste till Draken: sysslar vi minsann inte med fantasylitteratur? Väl där hittar vi vad som känns som en betydande del av kongressen. De har också känt samma kulturideologiska krav.

Amal håller hedersgästtal. Det handlar mycket om hennes farmorsmor. Eller farfarsmor. Engelskan är ett språk utan precision. En svensk släkting. Om kardemumma, om flykt och att vara en gäst någonstans. Det är ett fint sätt att skapa koppling till publiken – även om inte alla delar av den nödvändigtvis känner sig kopplade till Sverige och Stockholm – och sedan glida in i att vara gäst och värd i litteraturen och vad det innebär att vara vänlig nog att bjuda in läsaren. Sedan läsning: This Is How You Lose the Time War som Amal skrivit tillsammans med Max Gladstone. Den verkar lite rolig om man uppskattar brevromaner, och vem uppskattar inte brevromaner? Det skrivs inte bara för få brev nu för tiden. Det skrivs också för lite brevlitteratur. Men det är bok att läsas, inte lyssnas på. Jag går igenom bilder på kameran och rensar. Fotar. Inser ett efter tag att jag har slutat lyssna. Det blir så när människor högläser tystläsningslitteratur.

Hedersgäst hedrar sig.

Jag slår mig ned utanför. Henry Söderlund kommer förbi. Pratar kameror. Sin egen. Min – som han förstås vet mycket mer om än jag. Som vanligt finns det ett lite oklart värde i att jag har släpat med mig en kamera från Stockholm. Förment för att säkra fotografier för framtiden: Jag lägger upp någorlunda relevanta bilder på Wikimedia Commons för att de skall kunna illustrera allt från biografier till uppslagsord som ”Åcon”. Detta sköter jag troget. Sedan lägger jag också upp nittioen bilder som den professionella fotografen Henry har tagit och släppt under en fri Creative Commons-licens. Det vore förstås en mindre arbetsinsats att nöja sig med bara det sistnämnda. Men man vill skildra världen med egen blick. Som att skriva en novell: om jag bara ville erbjuda folk den bästa litteratur de kunde läsa hade det varit betydligt mer effektivt – och bättre – att bara tipsa dem om någonting som redan finns som de säkert inte har läst. Men det inte poängen.

Fotografen fotograferad.

I vårt rum har Hanna någon form av fest för folk som har betalat mer för att göra Åcon till en bättre kongress. Det har inte jag gjort; jag är alltså inte inbjuden. Istället slår jag sällskap med Maria Nygård, Markus Ålind, Anna Bark Persson, Karin Holmström, Linn Liljemo, Nahal Ghanbari och Malin Ha och äter mat. Betesmarker finns nu bara så många. Vi hamnar på Dinos. Förstås. Äter mat. Avviker. Någonstans finns embryot till ett skepp. Axel Pettersson har bett mig fotografera arvtagaren till Albanus som han själv seglat runt med, där första spanten skall ha slagits strax före min avresa och där det förstås är viktigt att precis det stadiet i skeppets liv dokumenteras för att finnas tillgängligt under fri licens. Jag hittar ett skepp. Det ligger inte exakt där han har hävdat att det skall finnas. Jag fotar det lite tveksamt och hoppas att det är rätt. Annars får han bilder på ett annat skeppsbygge och det är förstås inte heller att förakta.

Det som båt skall bli.

Tillbaka på Adlon håller Karolina Fedyk, Sara Norja och Amal poesipanel. Det är en del brandtal för poesins utmärkthet, en del tipspanel, en del diskussion om science fiction- och fantasyprosa där poesin är en central del av berättelsen. Det är intressant men hade i grund och botten mått bättre av att vara två olika diskussioner: en som diskuterade sf- och fantasypoesi och en som diskuterade sf och fantasy som handlar om poesi för det är två rätt olika saker som utan problem kan fylla ett samtal var. Nu kändes utflykterna in i det land som är sf- och fantasylitteratur om poesi mest som om samtalstråden kom på avvägar trots att panelisterna var kunniga och ämnet intressant – som någonting annat än den övriga diskussionen, där de diskuterar poesins funktion, mening och villkor. ”If poetry breaks language into meaning, fantasy breaks reality into truth”, hävdar Amal, vilket för mig ekar lite vad Emily Dickinson skrev om att nå sanningen.

(”Tell all the truth but tell it slant —
Success in Circuit lies
Too bright for our infirm Delight
The Truth’s superb surprise
As Lightning to the Children eased
With explanation kind
The Truth must dazzle gradually
Or every man be blind —”)

Hon hävdar att skillnaden mellan poesi och prosa är skillnaden mellan att sjunga och att tala. Det är en ganska god liknelse – inte minst ur ett rent publikationskategoriskt perspektiv, där den lyrik de flesta kommer i kontakt med till vardags är den som sjungs, även om jag tycker att man i regel vinner på att låta den poesi som skrivs för att framföras till musik diskuteras för sig. Panelen börjar prata om lyrikens förhållande till att talas och drar Odysséen i det hela och plötsligt tycker jag att de gör det väldigt enkelt för sig genom att kategorisera poesi som sådan som någonting som bör lyssnas på. Odysséen är ett dåligt exempel eftersom det är ett av de få diktverk vi – i väst – kommer i kontakt med som genuint hör till en talad kultur. Som Walter J. Ong skrev i Orality and Literacy: det den muntliga kulturen producerar är inte längre möjligt att återskapa när skriften tagit psyket i sitt grepp. Det var inte förrän med Milman Parry på 1920-talet som den moderna litteraturvetenskapen kom att acceptera att Homeros verk – oavsett hur man ställer sig till den homeriska gåtan – bestod av formelartade formuleringar av det slag som Parry och senare hans student Albert Lord kom att visa är en grundsten i den muntliga epiken. Vi läser i stelnad form det som aldrig var fast. Muntlig poesi har inte nödvändigtvis memorerats ord för ord, utan i stora drag och med fasta fraser och delar som kan användas efter behov.

John Miles Foley målar i How to Read an Oral Poem upp fyra kategorier muntlig poesi: ”oral performance” (som de flesta av oss aldrig stöter på, men till exempel en tibetansk papperssångare), ”voiced texts” (slampoesin – som framförs muntligt och lyssnas på men skrivs), ”voices from the past” (som Odysséen: en gång muntlig, men i dag i en textform vi inte kan frigöra oss från) och ”written oral poems” (där slavisten Foleys favoritexempel är furstebiskop Petar II Petrović-Njegoš av Montenegros Bergkransen men där han även räknar in Kalevala givet att Elias Lönnrot inte bara samlade in och kurerade utan där det behövdes också skrev sina egna delar). De motsvarar den skriftlösa muntliga poesin, den poesi som framförs muntligen och lyssnas på men författas med penna, den stelnade poesi som en gång varit muntlig men spärrats in bakom murar av skrift och slutligen den lyrik som skrivs i den muntliga poesins tradition. Allt detta mår bra av att talas: Orden saftar sig i munnen / sägner samlar sig och faller, / far som forsar över tungan, / tillrar mellan mina tänder. Kanske det bästa jag gjorde under 2018 var att samla mina vänner att en gång i månaden högläsa oss genom Kalevala. Att få lyssna sig genom boken var långt bättre än att försöka läsa den. Få skratta med de andra, lyssna, stöna, förena sig i att förundras åt Väinämöinens dårskap och Lemminkäinens idiotiska kurage och förmåga att låta alla andra ta konsekvenserna av hans handlingar.

Men mycket lite av den poesi vi läser till vardags hör till någon av dessa kategorier. Den bor inte i den muntliga poesins territorium. Den bor i skriften. Ibland klarar den sig utmärkt i talad dräkt. Ofta gör den det inte. Den lider av ovan intonation, av att ha diktats för bladet, av att trasslas till och tappa sin form när tungan gör den till sin. Det förväntas att poesi skall kunna läsas inför publik – men det är ofta en social konvention, en marknadsföringsform, snarare än någonting som nödvändigtvis har med poesin att göra.

Det finns få sociala konventioner som orsakar mig så mycket lidande i min vardag. Många poeter hör verkligen inte hemma på en scen.

Sara Norja. Poetisk.

”Poetry is per definition revolutionary”, hävdar Karolina, i sin råhet och hur den anspelar på känslor. Jag vet inte om jag tycker att det är riktigt sant det heller. Förvisso är det sant att poesin är ett format som i hög utsträckning riktar sig mot känslan. Som retorik är den väl så nära renodlat pathos man kan komma. Och det revolutionära ligger nära känslan. Men ligger känslan nära det revolutionära? Inte nödvändigtvis. I grund och botten tycker jag att det är att förminska poesin, som är betydligt bredare än att vara per definition revolutionär. Lite tråkigare. Men större. Och viktigare.

Karolina Fedyk. Suddigt poetisk.

Jag refuserar ett poesimanus under tiden som panelen pågår. Mest för den goda sakens skull. Senare skall Nahal – som gör ett inhopp och hjälper till på Vendels förlag några månader – kommentera att det är mycket på poesisidan på sistone. Men det är inte på sistone, inte nu. Det är så det är. Vi diskuterar värdet av att låta bli att ge ett personliga svar när man så ofta tänker att, ja, fina människa, fortsätt skriv om det gör dig lycklig, men skriv för byrålådan, och Nahal säger att hon under två års läsning för Strange Horizons aldrig valt att lägga till ett personligt svar till standardrefuseringen. Är det bra nog att ha en åsikt om är det bra nog att skicka vidare till nästa person. En rimlig hållning.

3.
Fredagen är någon form av utflyktsdag. Själv ligger jag i sängen på hotellrummet och sliter i gruvan: Årets Åcon har den tionde gången till ära blivit en dag längre till båtnad för umgänge och samkväm och att se någonting utanför Mariehamn. För mig innebär det väl mest att hotellet kostar mer. För att inte också förlora en extra semesterdag har jag en vanlig arbetsdag. Idle hands the devil’s workshop, som det sägs. Kontoret är i San Francisco. Jag bor i Malmö. Jag är inte mindre på jobbet på Adlon än i min lägenhet. 2019 kan bli det första år då jag tillbringar mer tid på resande fot än hemma; vid värre arbetsplatser än en hotellsäng är jag van.

Jag tar paus för att möta upp Nahal och gå in till stan med henne för att äta glass med Anna, Karin, Malin och Linn. Hälften av oss väljer någon form av lakrits- eller salmiakglass. Så håller man den nordiska flaggan högt. Glassen är nu inte särskilt bra, men det är nu poängen. Det är sommar. Då skall man äta glass. Det är en patriotisk plikt, inte en njutning.

Promenad.

Amal har i gårdagens poesipanel rekommenderat alla som vill läsa mer poesi att starta en tidskrift. Då kommer poesin att flyta i deras riktning. Jag nämner att det sämsta min poesiläsning har varit med om var att grunda ett förlag som ger ut bland annat poesi. Visst läser man mer. Men inte läser man bättre. Hon erkänner att det huvudsakligen har kvantitativa fördelar.

När eftermiddagen nosar på kväll skall Amal, Nahal, Frida Otterhag och Sanna Bo Claumarch tala tecknade serier. Det är inte riktigt mitt område: jag har knappt tid att titta på rörliga bilder över huvud taget och har svårt för barn- och ungdomskultur även när den försöker bredda sig för att tilltala en vuxen publik. Men potentialen för att lära sig mest finns förstås när man lyssnar på det man vet minst om. Framför allt har jag en kamera och i panelen sitter Sanna. Hon är en fröjd att fotografera. Det är fint med människor som har ett minspel.

Sanna. Med bok.
Sanna. Med ansikte.

Jag följer med Maria och Markus på Nautical. Två bord bort sitter Anna och Karin. De har uttryckligen betackat sig för vidare sällskap. Det kan förstås vara dem förunnat. Inte minst givet det sällskap som bjuds. Vi diskuterar dryck, alkohollagstiftning och socialdemokrater. Det hänger förstås samman.

(”Har inte Juholt varit fackpamp?”
”Va? Nej. Det har han inte.”
”Men han ser ut som en fackpamp.”)

Jag har lovat att fotograferas av Henry, som erbjuder kongressens medlemmar porträttfotografering framför barken Pommern i solnedgången och har berömt min ansiktsform. Det är i sena maj, så solnedgången är framåt tiotiden. Jag vill helst av allt gå och lägga mig och börjar ångra mitt löfte att sälla mig till modellskaran. Man lovar så mycket. Men det är inte alla dagar en professionell fotograf erbjuder bröllopsfoto där man gifter sig med havet.

Undertecknad.
Foto: Henry Söderlund, CC BY 4.0.

Jag tänker att engelskans ”married to the sea” hade varit roligare om det varit på franska: marié à la mer, eller hur det än hade uttryckts av någon som faktiskt talade språket. Franskans mer stammar från protoindoeuropeiskans mori- (vattenmassa). Att vara gift är etymologiskt olycksbådande på många europeiska språk. Gift som man kan bli och gift som man kan ta på svenska är inte homonymer där det närmaste släktskapet är alla de trötta skämt man därmed kan dra: De delar bakgrund, precis som engelskans gift för gåva. I samtliga fall är det någonting man får – om än eufemistiskt i förgiftandets fall. Engelskans marriage har en liknande förklaring: via franskan och därifrån till latinet kan det sannolikt spåras till protoindoeuropeiskans ord för en ung kvinna, som man skaffar sig i sammanhanget. En mari-. Eller möjligtvis *mori-.

Möjligtvis är det bara jag som tycker att det är roligt.

Som ung – yngre – lärde jag mig en definition av ord som innebar att de tog slut där språket slutar. En grej var samma ord oavsett om talaren ville pluralböja den som grejor eller grejer och även om uttalet varierade. Däremot var svenskans snö och norskans snø förstås olika ord. Det ser man ju. Det tog många år att slå sig fri och inse att språk i sammanhanget inte nödvändigtvis är viktigare gränser än dialekter och att det inte är rimligare att betrakta svenskans cykel och norskans sykkel som olika ord än värmländskans respektive skånskans behandling av ordet triangeln.

Det är fräscht ute. Friskt. Kanske rentav lite kyligt. Det väcker trötta ögon. Kongressen samlas på terassen utanför i det tilltagande mörkret. Hämtar filtar, tröjor, sjalar. Vissa tappra själar sitter i t-shirt fram till småtimmarna medan maj övergår i juni. Några av oss växlar mellan utomhuset och den relativa värmen i lobbyn. Johan Anglemark, Jukka Halme och Tero Ykspetäjä diskuterar de Åcon som var den tionde till ära. Jag var tjugo år första gången. Det känns yngre nu än det gjorde då. Vi pratar om hur .ax är en fin domän och att vi kanske borde ha en. Det kan vilket patrask som helst förstås inte skaffa sig. Men vad skall man annars ha folk som Johan Bergman till? Det borde vara alla förunnat att känna att de gör någon nytta ibland.

Johan Bergman kom i kontakt med sf-fandom genom att höra talas om Archipelacon och fråga om han inte kunde göra sin praktik för en universitetskurs genom att hjälpa till. Efter viss tvekan – och en debatt om det verkligen kunde anses vara etiskt rimligt – och ett mejl till handledaren där vi försökte försäkra oss om att de förstod gränserna för vad vi hade att erbjuda med satt han i kommittén. Ingen annan kurs, konstaterar han, har haft riktigt lika stor påverkan på hans liv.

Johan Bergman, ålänning. Kan köpa .ax-domänadresser.
Foto: Henry Söderlund, CC BY 4.0.

På terassen finns det luft. Det luktar inte trettio personer i ett litet hotellrum. Vi kanske borde sluta med rumsfester. Det är så trevligt att kunna andas.

4.
Åcon skall ha en programpunkt akademiska presentationer. Så har det varit och så skall det åter vara. Karolina Fedyk föreläser om arbetsminne, ämnet för hennes fortfarande färska doktorsavhandling, och aspekter av vad som påverkar det. Det är intressant på det där sättet när man får lära sig saker om någonting man kan väldigt lite – inte nödvändigtvis den lilla bit kunskap den nya forskningen har bidragit med, utan allt hon måste förklara för att alls kunna få oss att förstå vad hennes resultat innebär. Elisa Wiik och Karoliina Leikomaa talar om olika aspekter av spel utifrån sina mästaruppsatser. Vad de säger sköljer veckorna mellan kongress och kongressrapport bort. Det kan vara så med minne.

Karolina. Föreläsande.

Amal, Nahal, Ian och Sari Polvinen skall diskutera folksagor – fairy tales – under Johan Anglemarks lätta ledning. Amal berättar om en fantastisk anekdot om Samuel Taylor Coleridge och hans förhållande till Tusen och en natt: Som barn skrämde den honom så mycket att han kunde ligga och vänta på att solens vandring genom fönstret skulle nå fram den. Först när dagen tagit den i sitt grepp kunde han våga sträcka sig efter den. Coleridges far kastade senare ilsket kasta boken i brasan när han funnit den i sonens händer. Senare talar hon om insamlandet av folksagor och hur dessa versioner – ofta tillrättalagda, censurerade – tog över och kastade alla andra versioner i glömska. Så är det förstås. Det är mycket som går förlorat när det muntliga mumifieras på papper. Sammanhangen. Referenserna. Det som som anses för anstötligt för att alls tas med. Alla de versioner och formuleringar som försvinner när det som en gång var en ständigt muterande uppsättning likartade fått sin onaturligt fasta form.

Men mycket av det som inte skrevs ned försvann helt.

Nahal.

Sari nämner att kvinnor ofta låg bakom de kulturella och intellektuella salongerna, innan de konkurrerades ut av herrarnas hemliga sällskap. Undantaget poesihögläsningskvällar stämmer det bra även i min bekantskapskrets år 2019. Förutom de hemliga herrsällskapen då. Såvitt jag vet. Man kan aldrig vara säker på var man har ett hemligt sällskap.

Sari.

Jag äter en middag med Mikaela, Outi Sippo-Purma och Colette Fozard och ägnar middagen åt att prata om Worldcon. Om världskongressen 2017 som Outi och Colette satt i kommittén för. Om budet för 2015 där jag var en del av budkommittén innan vi tack och lov förlorade första gången så att jag inte längre var med i bilden när det var dags att faktiskt göra någonting – och så att finländsk fandom fick lite mer tid att vänja sig vid tanken och faktiskt sluta upp bakom idén. Om budet för Washington 2021 – utan konkurrent – som Colette delar ordförandeskap för. Hon beskriver sin stackars partners lite uppgivna reaktion inför detta faktum. Men någon skall väl göra det. Outi pratar om idén att ordna en tågkongress genom Finland. En gammal dröm i svensk fandom, berättar jag, utan att vi någonsin kommit till skott. Men finländarna är fler. Kan de göra en världskongress kan de väl åka lite tåg.

Jag har lite tveksamt gått med på att sitta i en panel om dystopier och utopier tillsammans med Marianna Leikomaa, Tommy Persson, Katarina Norrgård och Amal. Jag läser inte så mycket nyutgiven litteratur. Kan inte vår samtids dystopier. Det går bra ändå, säger modererande Kisu, någon kan behöva stå för den historiskt litterära förankringen. Sedan talar vi förstås huvudsakligen om samtiden. Det är en alldeles särskild känsla att inför publik en längre stund diskutera böcker man inte har läst. Länge diskuterar vi huruvida vår samtid kan beskrivas som dystopisk. Jag hävdar – kanske ensam – med emfas att så inte är fallet. Det kanske finns mindre hopp nu än det fanns i väst på nittiotalet, strax efter murens fall men före den amerikanska reaktionen på elfte september-attackerna och när den breda allmänheten svävade i glad ovisshet om det klimathot vetenskapen desperat försökte fästa deras uppmärksamhet på. Men vår tid är i grund och botten bättre – friare, friskare, vänligare, mer tolerant – än nästan någon tidpunkt i mänsklighetens historia. Svält sker nästan uteslutande enbart på grund av att krig hindrar mattranporter. Krigen är i sig rätt ovanliga. Och så vidare. Att vi sedan eventuellt står på kanten till den mänskliga civilisationens fall och att våra problem i större utsträckning liknar de vi känner igen från dåtidens extrapolerade skildringar av sin samtids strömningar är väsentligt men inte argument nog. Än står vi bara vid kanten och sneglar ned i avgrunden och funderar obeslutsamt på att hoppa medan avgrunden ser tillbaka och fattar beslutet åt oss.

Vid varje tillfälle jag får försöker jag skapa ett tidsdjup om så bara för att inte plötsligt få en fråga om sådant jag inte vet någonting om. När Amal klagar över att att folk använder orwellianska liknelser för att beskriva dagens politiska språk och att det inte stämmer håller jag en kort utläggning om hur George Orwells science fiction förhöll sig till sin tids politiska språkakrobatik – journalisten Orwell var en god observatör av makten och dess mekanismer – och hur den förhåller sig till samtidens propagadakommunikationsmönster som måste kunna kopieras, vidarebefordras och muteras för att vara effektiva. Ja, försöker jag vid något tillfälle, berättelsen om männen som upptäcker ett samhälle med bara kvinnor är närmast en egen undergenre. Se på Charlotte Perkins Gilmans Herland eller James Tiptree, jrs ”Houston, Houston Do You Read?”, till exempel. Båda intressanta i det att de på sätt och vis skulle kunna betraktas som utopier men berättas genom manliga ögon. Det är förstås så man traditionellt skildrar främmande samhällen, från Jonathan Swifts Gulliver’s Travels till Dante Alighieris Divina Commedia och så vidare, men det är en berättarstruktur som för fokus till diskrepansen mot författarens samtida omgivning. Där dystopin sätter fokus på en trend som kan förstöra samhället om den får fortsätta är ”Houston, Houston Do You Read?” en kritik av det som står still.

Kort före kongressen har jag läst Øyvind Myhres Snön på Nix Olympica – en novellsamling om surt frihetliga män på Mars, The Moon Is a Harsh Mistress-likt – från 1975 och blivit påmind om att det är sällan vi oroar oss för att FN skall ta över och skapa en kvävande världsbyråkrati längre. Det är många dystopiska troper vi lämnat bakom oss.

Amal invänder mot panelens definition av utopi som någonting gott eller eftersträvansvärt. En utopi är, rent etymologiskt är en ουτοπία, en plats som inte finns – en plats för tankeexperiment, inte nödvändigtvis bättre än den plats vi lever på nu. Men dels är ord inte sin etymologi. Deras betydelse är den vi i dag ger dem, och utopi förstås allmänt som ett positivt samhällsbygge. För det andra spelade redan Thomas More i Utopia på likheten mellan utopia (den plats som inte finns) och eutopia (den bra platsen). Att diskutera utopin som en plats för de neutrala samhällsexperimenten stämmer helt enkelt illa överens med hur vi använder ordet. Sedan går vi vidare till att diskutera utopins roll. Visst finns den, även inom science fiction. Ibland lite trevlig. Ofta välförtjänt bortglömd. Men, hävdar jag: skönlitteraturen är fel arena. Fiktion kräver friktion. Friktionen passar illa in i det utopiska samhället: dess främsta funktion är att visa att det här minsann inte var så bra ändå, som när samhället i Tanith Lees Don’t Bite the Sun och Drinking Sapphire Wine skaver allt mer mot huvudpersonens liv och agerande. Någon vecka före kongressen har Oliver Norton publicerat essän ”Lunacy: How Science Fiction Is Powering the New Moon Rush” i The Guardian om hur science fiction ger föda åt vår tids rymdindustri, i vilken han påpekar att tidigare generationers science fiction-författare fick sälja in en månkolonisation som kunde ”somehow be portrayed as both wonderful and mundane” – litteraturen behöver sina svarta stråk. Vi har också – dyrköpt – lärt oss att vara skeptiska till utopin i vårt eget världsbyggande. Nittonhundratalets stora katastrofer var gärna utopiska projekt. Sovjetunionen var ett utopiskt projekt. Såväl det stora språnget som kulturrevolutionen i Kina likaså. Nazityskland hade starka utopiska drag. Så ock Östtyskland. Och så vidare.

Men – hävdar jag – det finns en plats för det utopiska skrivandet: stadsplaneringen. Vi vill drömma om våra bästa städer. Det finns ingen anledning att planera in någonting halvdant – det kommer nog av sig självt. Få saker fascinerar så som framtidens idéhistoria. Så länge ingen river halva stadskärnan för att faktiskt förverkliga visionen och testa utopin mot verkligheten är det dessutom harmlöst.

En sista kväll, en sista underhållningsprogrampunkt: William Shatner-karaoken. För människor som vill framföra en sångtext utan att för den sakens skull behöva sjunga. Efteråt kommer Hanna som varit med och hållit i den ut i lobbyn och ser mig sitta och samtala om annat. ”You didn’t see one single minute of it, did you?” säger hon. Jag erkänner att hon har rätt. Hon konstaterar att hon inte såg min panel heller. Vi är kanske båda lyckligast så. En god balans.

William Shatner-karaoke.
Foto: Henry Söderlund, CC BY 4.0.

Det är inte programmet som kallar oss. Men vi har inte riktigt någonstans bättre att sitta än i programsalen så på något sätt blir vi kvar där. Den är stor nog. Har stolar åt alla. Luktar inte instängd. Amal håller hov. Hon är en utmärkt hedersgäst: intelligent och vältalig i programmet, vänlig och nyfiken utanför det. Vid det här laget har hon lärt sig namnen på ungefär hälften av alla som deltar i kongressen, språkbarrärer till trots. Vi fortsätter genom att lära henne uttalet. Övertygar henne om att hon måste koppla loss engelskan – inget språk mår bra av att försöka uttalas genom ett engelskt filter – och försöka med de arabiska vokalerna istället. Det blir enklare då. Lite uppsluppet kongressentusiastisk frågar jag Tero och Jukka om det har formats någon kommitté och om den i så fall kanske behöver lite hjälp. Programmet, tänker jag. Eller kanske marknadsföring. Jukka utnämner mig till kommitténs ordförande. Jaha. Klockan tre kommer hotellpersonalen in och säger åt oss att det faktiskt är dags att gå och lägga oss eller åtminstone utrymma programsalen. Så blir det i kongressens sista klämtande timmar ett stackars roomparty, när de tio sista kvarvarande drar sig tillbaka till mitt och Hannas hotellrum och pratar mytologi och folklore. Så kan Åcon kalla sig Åcon även en tionde gång.

Rasmus, Amal, Johan. Medan morgonen målar himlen blå.

5.
På söndagen åker man hem.

Eller åtminstone någonstans som inte är Åland.