Tystnad

Läsning pågår

Repliconrapportering: Swecon 2019

Tung är den resandes börda. Nätterna väger. Samvetet likaså. Man förnekas hemmets lätthet. Men framför allt behöver man släpa på en stor väska med all packning man kan behöva under tre veckors vistelse: två länder, fem orter, åtta sängar. Kläder för vardags och kongress, bröllop och träning, stad och landsbygd. Kameror. Böcker. Det där man behöver i livet.

Vår resa börjar vid födseln och slutar i graven men just etappen till Västerås utgår från Uppsala. Där väntar en buss – nå, väntar är kanske att ta i, den är nära att påbörja sin färd utan mig – och på bussen Ian Sales. Jag är artig nog att vara social de första tio, femton minuterna. Sedan kräver jobbet min uppmärksamhet och jag ägnar resten av resan åt att stirra in i skärmen medan Ian i sätet bakom mig får söka tröst i litteraturen. Litteraturen har å andra sidan tröstat långt fler här i världen än jag har, så den är säkert väl förberedd på sitt uppdrag.

I Västerås finns en kongress. Men först skall man till ett hotell. Vägen dit skriker forna tiders industri: enorma byggnader mellan vilka billeder sträcker sig som sår i staden, vallgravar som hindrar framfarten. Men så blir det grönt vid övergångsstället och man får komma fram ändå.

På kongressen springer jag in i Klemens Labba för första gången på en och en halv evighet. Jag hälsar på honom. Får presentera mig. Han ser lite chockad ut. Han är sig mer lik än jag är. Men det gäller de flesta, så det skall man inte hålla emot honom. Man skulle kunna se det som ett seger för mina uppmärksamma ögon som med lätthet fångar bekanta från förr i tiden, men två dagar senare – när söndagskongressen redan nått lunchtid – skall Josefin Magnusson vinka åt mig utanför kongresslokalerna och undra om jag inte känner igen henne eller varför jag annars vägrar hälsa. Hon ser nästan precis likadan ut som sist vi sågs. Jag försöker vagt ursäkta mig med att jag förväntar mig se bekanta ansikten i ögonvrån och inte riktigt reagerar på att jag annars brukar se dem i andra sammanhang. Men någon månad tidigare har jag i ett försök att hämta upp mina vänner Skal och Jessica på stationen i Malmö bestämt stegat förbi dem på ett halvmeters avstånd medan de lite häpet betraktat mitt sökande, två veckor efter att vi setts senast. Klemens skall nog betrakta sig som undantagsfallet.

Josefin. Sedd.

Snart kallar plikten: Det finns ett program. En scen med bord. Stolar skall sittas på, mikrofoner fumlande kopplas på. Några händer skall greppa panelisternas muggar med upphällt vatten. Själv skall jag moderera Gunilla Jonsson, Michael Petersén, Mats Strandberg och Helena Öberg i en diskussion om döden i science fiction, skräck och fantasy. Jag är först lite rädd att diskussionen skall bli något snäv. Det är den typ av panel som kommer som förslag från kommittén utan att någon som medverkar i den varit drivande. Jag har skickat ut några funderingar på teman till panelisterna för kongressen. Det leder inte riktigt någonstans. Fångar Gunilla och Michael en liten stund före kongressen för att höra efter om de har något särskilt de ville ta upp. Minnen, nämner de, eftersom det är vad de själva skrivit om. Mats tänkte väl utgå från Slutet, säger Gunilla. Det är utmärkt men lite tunt för fyrtiofem minuter. Men det blir bättre: en diskussion om behovet av döden i litteraturen, av döden som närvaro, som – för Mats – terapi för att hantera hans klimatångest och om Astrid Lingrens Bröderna Lejonhjärta till Nevile Shutes On the Beach. Själv funderar jag genom delar av panelen på Tom Dischs fullständigt obarmhärtiga The Genocides och hur den erbjuder någon form av hopp för att långsamt mala ned det och hur flera av de senaste årens mest uppmärksammade sf-verk – som Richard Morgans böcker om Takeshi Kovacs, som blivit tv-serie, eller Ann Leckies Imperial Radch-trilogi – har att undvika döden genom att överföra sitt jag till fler kroppar, men det är inte riktigt min roll att entusiastiskt börja prata om science fiction om döden som just jag tycker är värd att ta upp. Panelisterna gör utmärkt ifrån sig. Kanske hamnar stackars Helena lite utanför i diskussionen i min önskan att börja i panelisternas egna författarskap men sedan vidga det till en bredare tematisk diskussion: hon kommer, påpekar hon, från ett annat sammanhang och har kanske inte våra referensramar. Jag försöker dra in henne, få henne att prata om samma frågor utifrån ett ungdomsboksperspektiv. Lyckas kanske inte helt.

Öppningsceremoni. Halva mängden hedersgäster.

Det sker en öppningsceremoni jag huvudsakligen missar. Jag smyger in mot slutet och får höra att det är viktigt med hopp och att vi skall flyga mindre och sluta äta massa animalier och det är ju rimliga ståndpunkter allihop. Sedan är kongressen formellt öppnad, och det är ju skönt så man slipper smyga omkring med skenprogrampunkter som tidigare under kvällen. När har lämnat den stora programsalen demonstrerar Johan Anglemark högtalarsystemets funktion genom att ropa ut att man kan komma att diskutera Swecons stadgar – specifikt kring huruvida det bör vara tillåtet att vara Swecon i slutet av mars när det tydligt står mellan april och oktober – och det är förstås någonting hela kongressen borde upplysas om så att de inte går miste om det. Sedan är det mest de gamla bekanta ansiktena och man kan bara beklaga de stackare som inte kan fylla sina fattiga liv med en halvtimmes stadgediskussion för det är en fantastisk programpunkt. Var femte minut måste någon påpeka att de här stadgarna gäller ju formellt kanske ingenting för det finns ingen Sweconförening och Sweconetiketten saknar juridiskt ramverk innan man återgår till att debattera hur stadgarna skall se ut. Alla är med på att Fantastika nästa år skall få bli Swecon trots att bisarrt nog vill lägga sig utanför de beslutade ramarna och göra en vårkongress för, tja, det finns bara ett bud och vad skall vi annars göra? Men skall vi därmed ändra på stadgarna eller skall vi ändå ha kvar dem som de är? Därom tvista de lärde och vi andra med dem. Johan argumenterar att NEJ DET SPELAR VISSERLIGEN INGEN FORMELL ROLL MEN DE HAR EN NORMERANDE FUNKTION och Tomas Cronholm tycker inte att vi skall ha stadgar som inte spelar någon formell roll och Herman Ellingsen ger sig in i en rad längre utläggningar och Tommy Persson håller med Johan och någonstans påstås det att det är väl ändå inom de nuvarande ramarna de normalt hamnar och Nahal Ghanbari påpekar att hon inte visste att det gick att göra en Swecon i november eftersom Johan Anglemark bestämt sagt åt henne att det skall vara mellan april och oktober och Jessica Elgenstierna verkar lite uppgiven över att vi alls har diskussionen och det är en av de bästa halvtimmar jag har upplevt på kongress i hela mitt liv.

Tomas. En förändringsbenägen kraft.
Johan. Tycker om normerande funktioner.

Sedan beslutar vi oss för att en Swecon får hållas högst en gång per år och så får det vara bra så och vill någon arrangera den i januari får vi väl antingen rösta ned den eller leva med det. Viket i praktiken alltså är så som det alltid har fungerat. Fast utan normerande funktion.

Därefter måste man hämta sig och således blir jag sen till panelen om tidsresor och kommer in lagom till publikfrågorna. Det är bästa sättet att komma sent till en panel. Då sörjer man inte att man inte såg mer av den.

Jukka Halme är Jukka Halme och håller i frågesport. Faktum är att han är så mycket Jukka Halme att han håller precis samma frågesport som på Åcon två veckor tidigare så att man verkligen skall veta att det inte är en bedragare. Å andra sidan är överlappet mellan kongresserna knappast stort nog att motivera att han skall ägna sina kvällar åt att sätta ihop en ny. Och det är förstås vänligt att ge något fler antal personer möjlighet att gissa rätt på frågorna.

Jukka Halme i rollen som Jukka Halme.

Därefter vandrar vi mot Bishops Arms för fortsatt umgänge. Johan visar vägen med stuns i stegen. Han ser osannolikt ungdomlig ut, säger Gunilla där vi går några meter bakom, och konstaterar att hon lämnat tiden då hon med värdighet kunde klättra över staket bakom sig. Inte för att Johan klättrar över några staket på vägen. Men han skulle ha kunnat göra det, det säger varje käckt kliv han tar. Han har ett porträtt på vinden, påpekar jag. På puben säger jag någonting om att man förstås brukar gå på kongresser när det nu bjuds på kongress varpå Jezzica Israelsson – som upptäckte fandom lagom till förra årets Swecon – lite anklagande påpekar att jag varken varit på Ökon eller Coscon. Jag försvarar mig med att det är så mycket man borde åka på. Åcon. Finncon. Fantasticon. Ibland får Stockholm ge vika för Köpenhamn och att det är rätt många månader däremellan har faktiskt inte med saken att göra. Omkring oss står bokhyllor med böcker som verkar vara köpa per kubikmeter i någon antikvariatsutrensning och inte ens för att vara snygga. Men då får man fantastiska saker. Mycket Isaac Bashevis Singer. Någon bok med den där fantastiska omslagsdesignen som Bonniers folkbibliotek hade i mitten av femtiotalet. Somt man nästan vill plocka med sig hem. Somt man helst inte tar i.

Gunnar Nilsson är Gunnar Nilsson och håller låda för Jezz om allt jag haft för mig på sextio- och sjuttiotalen innan jag lugnade ned mig för ett mer sansat leverne och berättar sedan att jag är den ende engelske kung som har fått ge namn åt ett slagfält. Till slut är jag sansad nog att lämna lokalen för att promenera hemåt, bortstött mest av den outhärdliga ljudmattan fredagspuben bjuder oss och resten av Västerås. På vägen kommer jag ikapp Gunilla och Michael och ägnar resten av promenaden åt att diskutera vad för lokaler och avstånd och möjligheter man behöver för ett gott kulturliv inspirerade av alla de industrins tegeltempel som omger oss.

Genväg mellan hotell och kongresslokal. Det skall vara så i en industristad.

Det blir natt och det blir dag. Förvisso både och innan man kommer i sängs men så är det nu i det land vi kallar sommar. Lördagslunchtid bjuder på en panel om Äventyrsspels litteraturutgivning. Den vill jag hemskt gärna lyssna på. Så ringer min far med ett tekniskt problem som måste lösas och plötsligt är det ont om tid och man vill inte stressa sig till kongressen och så blir det förstås ingenting med det. Böckerna försvinner väl inte. Någon kan berätta om dem någon annan gång. Makligt släpar jag mig genom hettan till kongresslokalen. På uteserveringen sitter Jörgen Jörälv och Jerry Määttä och vi pratar om det projekt med att ge ut John-Henri Holmbergs essäer i urval som essäredaktionen på Vendels förlag sysslar med när vi inte har mer akuta problem i våra händer, något hindrade av bristen på enkel tillgång till många texter. Jörgen har digitaliserat saker han kan skicka, säger han. Det får han förstås hemskt gärna göra. Det är enklare med fanskriverier. Det finns så många entusiastiska människor som kan sticka dem i händerna på oss.

Jag hänger i antikvariatet. Klemens samlar Katherine Kerr. Kerr är den enda författare – nå, i bokform – jag kan minnas mig bokstavligen ha kastat genom ett rum och in i väggen i ilska över en dåligt formulerad mening, men det var i min späda ungdom och kan ha varit översättarens fel. Det blev aldrig mer Kerr efter det. Sara Stridh har en rejäl hög annat. Hon har hittat Ian M. Banks The Player of Games – en utmärkt roman, i sin skildring av spelfebern och det spel som huvudpersonen sätts att spela, men något sargad av att det finns för många element som hamnar i vägen för spelet – och är nu på jakt efter första Cultureboken, Consider Phlebas, som någon redan har köpt. Hon ser ut att vara beredd att dra kniv om hon får tag på personen och muttrar någonting om att hon skulle kunna ge personen ett erbjudande. Anna Bark Persson hävdar att hon av etiska skäl inte kan lämna ut köparens identitet. Vito Corleone verkar inte helt avskräckt men får nöja sig med ren okulär besiktning av övriga kongressmedlemmar i sin spaning. Jag försöker påpeka att många faktiskt rekommenderar The Player of Games som den första boken att läsa i Banks Culturevärld. Det finns fler lösningar än rånmordet.

Till och med jag köper en bok: Teodor Wegelius sf-diktverk Noll plus noll. Den är tunn. Går ned i en ficka. Får plats. Vet inte om den riktigt övertygar mig, men det finns några fina delar i den jag uppskattar. ”Vi ville ha ett barn, / Ett oskrivet blad att måla våra liv på”. Thomas Årnfeldt visar upp den tjeckiska översättningen av Incidenten i Böhmen. Utgiven på ett mycket litet svenskt förlag spreds dess rykte till en tjeckisk recensent som händelsevis råkade kunna läsa på svenska och bad om ett recensionsexemplar, rättigheter såldes till ett tjeckiskt förlag, boken översattes, förlaget gick i konkurs, ett större tog över. Den är fin. Bra papper, bra bindning. Bandmarkör. Påkostad. Långt mer så än små svenska förlag har råd med.

Före kongressen har jag svarat på ett mejl där sorknärvaro önskats. Jag har meddelat ett halvdussin programpunkter jag kan tänka mig se till har sina namnskyltar och sitt vatten och slutar i tid. Sedan var tanken tydligen mindre att planera i förväg än att lösa schemat på plats och andra har kastat sig över dessa uppgifter. Jag är en långt sämre sork än Cecilia Persson eller Jezz, som inte verkar göra så mycket annat än att berätta för folk att de har tio minuter kvar innan salen tillfälligt måste utrymmas. Jag tar ett pass i receptionen istället. Där händer inte så mycket. Jukka slår sig ned. Vi talar Sweconorganisation och vi minns de fina Göteborgskongresserna i mitten av 00-talet och den förvirrade charm de hade. På bordet ligger den kamera jag bär med mig, ståtlig och lång, och snart har Jukka å Tiia Porkkas vägnar frågat om jag inte skulle kunna tänka mig att ta några foton på hennes utstyrsel. Och det är väl sådant kameror är till för.

Plötsligt: porträttfotograf. Det har jag ingen aning om hur man gör.

Envar sin egen kongress: inga två personer upplever samma arrangemang. Man har olika konversationer, går på olika programpunkter, väljer olika rätter till lunch. Att släpa runt på en stor kamera ändrar ens uppfattning om vad som utgör en bra och dålig kongress. Till exempel börjar man ifrågasätta hur någon kongressarrangör rimligtvis kan ha samvete nog att acceptera det ljus de gröna lamporna i taket ovanför scenen i stora salen kastar på panelister och föreläsare, intervjuare och intervjuoffer. Sover de gott om natten? Skäms de inte? Å andra sidan: tvenne gånger har Swecon nu erbjudit rosa band till namnbrickan. Gratis medlemskap för folk under tjugosex, antikvariat och fungerande tidshållning i all ära, detta är det bästa initiativ svenska kongresser har tagit. En färgklick om varje hals. Livar upp fotografierna något alldeles extra. Vi som inte är så duktiga fotografer kan behöva dylika kryckor i vår komposition. Egentligen bär jag – som alltid – med mig en något sobrare snara, en av de svarta som ligger i alla mina väskor och som jag byter färgglada band mot på konferens och kongress. Här har jag inte riktigt hjärta. Jag blir så glad av att se dem på alla andra. Men eftersom jag låter namnbrickan hänga ur kavajens bröstficka gör det inte heller någon större skillnad.

Det rosa bandet. En färgklick i ett sobert kaos.

Tomas upplyser mig om att de rosa banden nu är på upphällningen. En sorg och förlust för svensk sf-fandom. Jag beklagar mig för de andra i receptionen. Någon föreslår att jag skall försöka samla in banden så att nästa Swecon inte behöver köpa ny. En god lösning för alla inblandade, utom möjligtvis kongressmedlemmarna som i ytterligare ett år skulle få bära runt sina rosa band. Någon annan att jag väl själv får bekosta banden för nästa Swecon. Kanske den bästa lösningen. En rimlig form av kongressponsring.

Anna Bark Persson begår föreläsning. Den handlar om maskulin kvinnlighet i science fiction, eller, eftersom hon är akademiker och måste ha någon form av avgränsning, om maskulin femininet i två sf-trilogier: Kameron Hurleys The Bel Dame Apocrypha och Chris Moriartys The Spin. Det är en genom gång av böckernas Nyxnissa so Dasheem och Catherine Li och hur deras maskulina kvinnlighet konstrueras, beskrivs och fungerar i förhållande till könsnormer och hierarkier. Föreläsningen är en kort presentation av den mästaruppsats i genusvetenskap hon skrev för ett par år sedan. En grundläggande poäng är att Nyx och Li skapar maskulinitet – så som vi brukar beskriva den – på ett sätt som förhåller sig till en könsbinaritet snarare än att överskrida en binär uppfattning: det slår inte så mycket sönder mallen för hur manlighet och kvinnlighet uppfattas som det använder det andra av de två alternativ som står till buds. Senare under kvällen berättar hon att Karin tvingat henne ta bort omfattande teoriförklaringar ur presentationen. Det vill ingen lyssna på. Jag lyssnar gärna, säger jag. En dag skall hon göra en presentation med mig som målgrupp, lovar hon. Men det är svårt att på fyrtiofem minuter förklara ett teoretiskt ramverk, berätta vad man vill undersöka, introducera en rad nya koncept och sedan förklara vad man har kommit fram till i ett eller ett par verk som publiken kanske inte har läst, när publiken inte nödvändigtvis har satt sin fot på ett universitet eller om den har gjort det kan ha studerat inom helt andra fält. Vi förenas i vår beundran för Merja Polvinens förmåga att göra detta.

Anna. Föreläsande.

Sedan tänkte jag lyssna på vad som egentligen fanns i fansinen men någonting kommer i vägen så som någonting ofta gör. Istället hamnar jag snart på Marianna Leikomaas hedersgästintervju med Annalee Newitz. Där får vi framför allt lära oss om bakgrunden till io9 och Gizmodo och hur de byggde upp sidorna. io9 hade aldrig kunnat skapas i dag, säger Newitz, internet är för annorlunda. Det har hon väl rätt i. Det är en hård tid vi lever i. Eller åtminstone ett på sätt och vis lite tråkigare internet.

Hedersgästintervju: Annalee Newitz och Marianna Leikomaa.

Det blir Sweconomröstning. Vi har bara ett bud. Det väljs. Hurra. Sedan Alvarprisutdelning. Där finns det obekvämt nog tre kandidater som alla är rimliga pristagare varav jag själv varit med och nominerat två. Bara en väljs. Det är Anna. Ett utmärkt val. Det är väl därför vi har röstat på henne.

Anna. Inte föreläsande.

Ett dussin personer har nu fått Alvarpriset sedan jag tilldelades det. Det börjar bli länge sedan.

Sedan skall det säljas böcker och allsköns skräp för att skicka någon stackare till Danmark. Det har alltid funnits sociala straff för att ägna sig åt vissa typer av kultur. Johan och Hans Persson skall, med hjälp av Cissi och Jezz, förvandla böcker, fansin och en bit betong till betalningsmedel som accepteras av tågbolag och hotell som inte förstår att idka byteshandel medelst läsmaterial. Där och då vet vi ännu inte att Patrik Centerwall skall pekas ut för att gå i noffexil men även i oklarhet är det ett gott ändamål. Jag ropar in danska sf-tidskrifter och en bit Berlinmur. Vet inte vad jag skall göra med någotdera. Är inte ens säker på att jag har plats i väskan. Anna lovar att ta med det hem och förvara tills jag kan komma förbi Uppsala och ta mitt ägaransvar. Auktionen tar kontanter och Swish. Jag har ingetdera. Lovar att föra över pengar vid senare tillfälle. Kan inte ta med det jag köper hem, kan inte betala för det jag köper. Det är tur att man har vänner här i livet.

Johan. Och bok.

Vi går till O’Learys. Mikaela Östh och Marcus Östh vill ha kladdkaka. Därför har några lovat att göra henne sällskap. Därför följer en icke föraktlig del av kongressen plötsligt med. Sådan är kladdkakans sirensång. Men de får sitta vid ett annat bord. Kaka har utlovats. Inte plats. Anna avslöjar att hon funderar på att starta ett ambitiöst onlinefansin med texter om science fiction och fantasy. Jag blir entusiastisk och lovar att hjälpa till i någon mån. I viss bemärkelse har jag förstås redan gjort mitt bästa för att sabotera genom att engagera de personer hon helst skulle ha bett om hjälp i Vendels. Men bortsett från den skada jag redan har ställt till med.

Snart stänger övervåningen. Vi förpassas ned i källaren. Källare kan förknippas med så mycket: råttor, mörker, fängelsehålor, allsköns tortyr, Josef Fritzl. O’Learys har bowling. Mats berättar att insidan av ett bowlingklot kanske är det smutsigaste denna jord har att uppbringa. Strax därefter kommer Nahal förbi och meddelar att hon, Mikaela, Marcus och Linn Liljemo skall bowla och vill vi vara med? Vi vill inte vara med.

Med Anna och Jörgen pratar jag om hur Mad Max är som ett metallalbum. Visst – säger jag, som förvisso inte har sett filmen – men … lite som Manowar? Tydligen är Manowar högt upp på listan över vad alt right-rörelsen talar väl om på sina forum. Alltid lär man sig nå’t. Med Roger Wilson och Gunilla – liksom med Gunilla och Michael tidigare kväll – diskuterar jag Berlin och vart staden tagit vägen i den gentrifiering jag själv varit en liten del av när lokaler försvinner och hyror höjs utan att lönerna därför nödvändigtvis ökat. Snart vandrar konversationen vidare till reklam och tekniska metoder för att få användare att interagera med vad man vill att de skall interagera med och var de etiska gränserna egentligen går. Det är enklare på Wikipedia. Vi söker ingen vinst. Vill inte dela ut några pengar till några ägare. Men vi är inte fria från att söka engagemang och interaktion. Och, påpekar Gunilla, varje organisation vill säkra sin egen överlevnad. Det är mycket sant och gäller för all del varje liten del av verksamheten: den som arbetar med apputvecklingen vill förstås dra in användarna i appen istället för webbversionen för att nå sin egen lilla framgång. Sedan får jag lära Roger hur man växlar till motsvarande artikel på ett annat språk på Wikipedias mobilwebb. Alltid lär man någon nå’t.

Jörgen drar upp litteratur på bordet och det är förstås alltid kulturellt och bildande. I detta fall Bo Stenfors erotik, svårläsligt satt och egenhändigt limmad. Illustrationerna är av vardagligt slag men texten – lovar Jörgen – något värre. Han föreslår en högläsning på någon kongress. Antyder att jag ju har erfarenhet.

Man läser Chuck Tingle för publik en gång. Länge får man sedan sona för detta brott.

På väg tillbaka till hotellet pratar vi om alla de udda livsval man kan göra och de projekt vi skapar oss för att fylla vår tid. Men människan behöver någonting. Om det nu är att blogga sig genom samtliga Star Trek-avsnitt eller bevaka senaste ändringar på svenskspråkiga Wikipedia klockan tre på natten för att rensa bland klotter och vandalism. Det är så vi bygger världen.

Ingen programpunkt kan förstås nå de höjder fredagens stadgediskussion fann sig på. Vet din plats, Ikarus. Martin Rundkvist gör ändå ett tappert försök och levererar en utmärkt föreläsning om arkeologin i Västmanland med utgångspunkt i utgrävningar han själv varit del av. Det är en utsökt balans: lagom personligt, lagom mycket om arkeologins villkor – om varför Trafikverket är arkeologins stora mecenat och vad som är skillnad mellan motorväg och höghastighetsjärnväg för en utgrävning och vad effekten för tolkningen av en boplats blir när man slutar gräva vid banvallens gräns – och mest om vad vi faktiskt kan lära oss. Pedagogiskt och underhållande. Vi lär oss mycket. Inte minst att stridsyxekulturen och gropkeramikerna smälter samman och förenas 2300 e.Kr. – någonting att se fram emot.

Martin bildar och roar publiken.

Anna hedersgästintervjuar Charlie Jane Anders. Jag har inte läst hennes böcker. Det har å andra sidan förmodligen inte publiken heller i någon större utsträckning men den är väldigt fascinerad av hur hennes översättningsmekanism i böckerna fungerar och ägnar de sista tio minuterna – sin tilldelade tid – åt att ställa frågor om hur den behandlar pronomen vilket gör det till en av de mest specifikt udda hedersgästintervjuer jag har bevittnat. Själv fascineras jag mest av hennes påpekande att de flesta planeter vi hittills har upptäckt som vi teoretiskt sett skulle kunna ge oss på att kolonisera är låsta med en sida riktad mot sin stjärna. Dag och natt blir platser istället för tider. Det är nog för att få mig att vilja läsa där hon skriver om detta. Parallellt med intervjun slår jag upp relevanta saker om hennes författarskap och inser plötsligt att hon … är runt femtio år? Det är inte Johan Anglemark som har det bästa porträttet på vinden.

Charlie Jane Anders och Anna Bark Persson. Ibland fixar kongressen en person för att sköta hedersgästintervjun men drar ut på att besluta vem som skall intervjuas. Då får man skriva namnskylten för hand.

Jag har lovat Jerry att komma och lyssna på hans föreläsning om växter i science fiction. Man lovar så mycket. Jag har även lovat att under precis den timmen sitta och sälja begagnade böcker till båtnad för fandom i antikvariatet. I det enda fallet har dessa löften tydligare konsekvenser för människor som inte är jag än i det andra. Lydigt tar jag betalt av de horder som under den sista klämtande timmen vill skaffa sig redan tidigare förmånligt prissatt läsning till nu rabatterad kostnad.

Bland övriga löften finns att hålla en kongressrapportworkshop. Anna har lovat att dyka upp och skriva sin Åconkongressrapport. Sedan får hon plats i en bil och åker hem till Uppsala. Jag lämnas ensam och övergiven. Ingen annan dyker väl, tänker jag, och förbereder mig för att ha en lugn timme då jag kan rensa bilder från helgens fotograferande. Sedan kliver Jezz in med en vattenkaraff och meddelar att hon har skrivit upp sig som programpunktens sork. Jag påpekar att det kanske inte riktigt den typ av programpunkt som behöver hjälp och stöd men det är för sent och nu sitter hon där och väntar på att jag skall göra någonting så jag börjar tala om kongressrapportens varierande funktioner och på vilka sätt några av dessa tagits över av realitdsuppdateringar i sociala medier och på vilka sätt vi mest tappat någonting om man skriver på Twitter istället för en längre sammanhängande text. Sedan sällar sig Erik Wahlund och Anna-Pia Norman till oss och plötsligt finns det deltagare också. Förvisso har ingen av dem tänkt skriva en rapport från kongressen men det behöver inte hindra oss där och då. Pliktskyldigt har jag förberett mig genom att öppna ett webbläsarfönster med kongressrapporter och får nu skicka runt datorn så snart jag vill visa någonting. Det är tur att de inte är fler. Vi diskuterar kongressrapportens syfte: vad man vill och kan vilja. Skillnaden mellan att visa vad som hände – ofta med programpunktsreferat – och känslan av att vara på kongress. Jag hävdar att det bästa med kongressrapporten är att den är ett så fritt och förlåtande medium. Vill man ge sig in i en sextusen tecken lång miniessä om ett ämne man kom att tänka på under en panel? Det står en fritt. Citera en hel recension man skrivit? Fungerar utmärkt. Läsarskaran är liten men tålmodig. Men den är också ett sätt att försöka fästa någonting förgängligt i tiden. Förflytta kongressen till en annan temporalitet. Här möts vi. Låt vårt möte fortsätta eka. En stund i alla fall. Varje eko dör ut till slut. Internet är så förgängligt, påpekar Erik, texterna försvinner så snart. Wayback Machine missar att registrera en sida och plötsligt är texten blott tårar i regnet. Och alla kan inte ge ut kongressrapportsböcker. Även om det skulle göra världen bättre. Och ger ett rundgångseko: Anna-Pia konstaterar att de väl har kongressrapportsboken och Erik påpekar att det till och med finns noterat i en kongressrapport och nu finns påpekandet att det skriftligen slagits fast att de köpt boken skriftligen fastslaget. Det är en rekursiv litteraturform.

Snart är vår tid till ända. Jag lämnar över min kamera till Mårten Svantesson, som storsint accepterat att ta den till dess hem i Stockholm, och vinkar hejdå till den samlade kongressen som snällt sitter uppradade i väntan på att ena hedersgästparet skall återvända från sina äventyr.

Sedan får man åka hem.

1 kommentar

  1. Tack för att du delade med dig, Johan! Bra skrivet – personligt och underhållande. Mvh Calle (i Replicon-kommittén)

Kommentera

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑