i.
Han grät när de fäste honom på korset, ylade förtvivlat när de långa spikarna gled genom kött, senor och hud. ”Min stad”, snyftade han, ”min stad, varför har ni övergett mig?” De försökte förklara att de inte hade övergett honom, att de aktade honom lika mycket som alltid. Det var bara så här man gjorde om man ville försäkra sig om att någon skulle leva vidare, om någons ande skulle fortsätta vila över trakten. Det visste alla. Arkitektens klagan dränkte deras lugnande ord. De var lite illa till mods. Det var inte alls den värdiga ceremoni de hade hoppats på. De lade honom i hans mausoleum och borgmästaren höll ett ansträngt tal om hans gärningar. Sedan talade de inte mer om saken.
1.
Jag har ägnat fem dagar i ett töcken av koncentrerad splittring: arbetat med ett ljudkonstprojekt, lotsat Bo Gustavssons översättning av Abdellatif Laâbis Osäkerhetsprincipen runt de sista hindren för tryckning och läst böcker av Charles Stross. Det är alltså förutsägbart att kroppen skall reagera med en allergisk reaktionen i mötet med omvärlden. Jag tar min väska, går tre minuter mot busshållplatsen för att ta mig hem till Malmö. I den korta väntan på bussen gör sig de första symptomen gällande. Det är sådant de gärna gör.
I Ängelholm springer jag helt kort in i Karin Tidbeck. Hon är förstås inte på väg till Jyväskylä. Det är ändå ett bra kongresstecken. Jag anländer Malmö, slänger in min väska, grabbar tag i den tidigare Finlandspackade. Vänder i dörren. Sedan sitter jag på Kastrup och knaprar i mig ett halvt apotek medan febern stiger tillsammans med flygplanen. Det känns som en usel idé. Det är den gamla förkylningen som gör en försiktig återkomst, tänker jag optimistiskt, väl medveten om att förkylningar inte fungerar på det sättet men mycket väl slå tillbaka immunförsvaret nog för att öppna porten för något av de där ett par hundra andra förkylningsförknippade virusen. Om du har en bra värd vill du dela ’na med mig i en bravärdmelodi? Men det är en mycket mänsklig tanke. Hoppet är det sista som lämnar oss. Hoppet och förkylningarna.
Jag antar att det säger någonting om mig som person. Låt mig bara ha det trevligt och träffa mina vänner och jag kan i sista stund bestämma mig för att, nej, jag har för mycket. Jag orkar inte. Sätt mig i programmet – ge mig en uppgift – och jag kommer med feberglansiga ögon att påbörja resan och lägga alldeles för mycket pengar på att åka till en halv kongress för nu har jag ju lovat att göra någonting, innerst inne väl medveten om att jag på intet sätt är oersättlig i sammanhanget. Att ha roligt är för oseriösa människor. Vi andra söker plikter. Det är så vi kommer upp ur sängen på morgonen.
2.
Flygplatser är våra portaler. Rituellt ställer man sig i kö, tar av sig bältet, lägger sina vätskor väl synliga i den lilla påsen, ställer sig utanför metalldetektorn och väntar på en nådig nick. Sedan går man in, viftas förbi, och är inne. Världen flimrar till och när man kliver ut ur systemet är man i Finland.
Mörkret har lagt sig över Helsingfors; regnet söker en annan gemenskap och kastar sig mot väggar, gator och flanörer. Tågen mot Jyväskylä har lagt sig i dvala för natten, ovilliga att möta vad som än vandrar längs spåren i dunkeltimmarna. Men här som annars bjuds härbärge för den vandrare som kan betala. Receptionisten välkomnar mig på modersmålsklingande svenska. Så hittar hon inte några ord i beskrivningen, utan söker sig till engelskan för att fylla i ordförrådets luckor, så som finskspråkiga finländare ibland gör. Ursäktar sig. Jag säger att hon talar utmärkt svenska och att min finska verkligen är mycket sämre. Hon förklarar lite nedslaget att, jo, hon är ju finlandssvensk. Hon talar bara inte så mycket svenska nu för tiden. Tappar orden. Vi förenas i vår outtalade skam: hon för att hon glömmer sitt modersmål, jag för att ha berömt en modersmålstalare för hur väl de talar språket. Det är också en samhörighet.
3.
Jag vaknar frisk och pigg.
4.
Jag har tre och en halv timmes tågresa till kongressen. Det är utmärkt: tid att förbereda hedersgästintervju. Den har förstås förberetts tidigare. Men nu skall lästa böcker, texter och intervjuer sammanfogas till den ammunition med vilket samtalet skall matas.
Charlie Stross författarskap bor någonstans där sf-litteraturens tankeexperiment möter den glada underhållningslitteraturen. Han är en idéförfattare, men inte den typ av idéförfattare som tar ett koncept och sedan försiktigt vänder och vrider på det för att metodiskt utforska det. Hans recept tycks snarare gå ut på att ta några fina idéer, köra dem i en mixer, se vad för roligt som dyker upp och krydda ordentligt.
5.
Man anländer. Promenerar längs Jyväsjärvis strand tills man når ett hotell. Lämnar sin packning. Går till kongresslokalen. Möts av ett myller människor. Utanför står Henry Söderlund, fotoapparat i fast grepp. Det känns tryggt så. I hallarna trängs främmande ansikten med finska bokbord, förlag, föreningar och försäljare med folkmassa. Jag vinkar åt vänner, välkomnas, vandrar runt. Får min namnskylt för programmedverkan och hittar det gröna rummet mest för att ha någonstans att vara.
Där sitter Charlie. Jag presenterar mig som den som skall ta honom genom morgondagens hedersgästintervju och föreslår struktur: en kort vandring genom bibliografin, därefter en diskussion kring centrala teman, slutligen en kort stund frågor från åhörarna. Ekonomi, nämner jag. Från Singularity Sky som mycket handlar om den påverkan en överflödsekonomi har på den politiska strukturen i en värld som inte lever i överflöd till Naptune’s Brood och olika former av betalningsmedel till Halting State där en av de inledande frågorna är hur ett gäng digitala orkers – ”and a dragon, for support” – rån kommer påverka ett spelföretags aktiekurs till The Merchant Princes-serien som, tja, cirklar kring handel och ekonomisk utveckling till Accelerando och diskussionen om ekonomiska system till The Laundry Files som inleds med gräl om budget och utvecklas till en metafor för vår tids finanssystem. Visst, nickar Charlie. Problemet med att skriva nära framtids-science fiction i dagens värld, föreslår jag. Mm. Att leva med en bokserie i ett par decennier och hur författarens åldrande påverkar böckerna, säger jag, som fortsättning på någonting han tidigare skrivit om. Absolut. Singulariteten, för … han gör en grimas. Förklarar att det inte är vem han är längre. Att han i värsta fall kan prata om varför han inte längre skriver om det. Att Singularity Sky är en illa vald titel för att en redaktör tyckte att det var inne då. Accelerando skriven av en annan person i en annan värld. The Rapture of the Nerds mest parodisk. Jag har läst eller läst om stora delar av hans författarskap under några månader. För mig finns det inte mycket tidsdjup: böckerna står bredvid varandra i min bokhylla och i min läsning. The Labyrinth Index inte mycket nyare än The Family Trade. Jag har läst om ”Lobsters” så sent som på tåget upp. För honom är det historia. Den fjärde dimensionen lägger titlarna i en tidsbrunn; även om jag kan räkna upp publiceringsår för hans titlar är min uppfattning om bibliografins landskap tredimensionell. Böckerna rör sig friare längs tidsaxeln i min värld.
ii.
Professorn lade en gång fram teorin att byggnaderna inte alls hade varit vita från början. Den monokroma arkitekturens kvävande norm var ett missförstånd: färgen hade bara regnat bort. En gång i tiden hade staden varit ett myller av glada pastellfärger. Det var roligt, tyckte folk, och hon visste säkert vad hon talade om. Kommunen köpte in belysning för att nattetid projektionsledes påminna om den tid som varit. Det antika Jyväskylä, kallade man projektet. Sedan flyttade professorn till Esbo och det hela föll i glömska.
6.
Jag springer in i Jaakko Pirinen strax utanför ett programrum. Han undrar jag också är ute efter Kersti Juvas hett eftertraktade kråka. Kostbarare fågel förmår kongressen inte uppbringa. Jag får förklara att jag inte uppskattar när folk kladdar i mina böcker men den dag jag drabbas av denna åkomma vore det förstås det första namn att lägga till samlingen. Samtalet vinglar vidare till ämnet Ohlmarks – Tolkienöversättare som Tolkienöversättare – och jag får hålla en entusiastisk monolog om hans memoarer. Sällan stöter man på någon som i sina egna ord framstår som så osympatisk, förklarar jag så som jag har förklarat förr. Detta förtjänar att upprepas.
7.
Blott några minuter sen smyger jag in i paneldiskussionen om Cthulhumytoset med Charlie, Marko Hautala, Cheryl Morgan och Hannu Rajaniemi. Det är bäst att passa på: annars finns risken att den enda programpunkt jag beskådar är den jag själv sitter i och då kommer jag, så i efterhand, att känna mig lite fånig. Ämnet har redan tagit panelen i sitt grepp: de rabblar namn och idéer utan klart sammanhang. Möjligtvis skulle man ha hört den inledande frågan. Snart hämtar de sig, och konversationen får mål och mening och en smula förnuft. Vi lär oss saker. Hannu nämner hur illa Lovecraft, apropå folk han ställde sig skeptisk till, tyckte om finnar. Med Charlie diskuterar han Lovecrafts skräck inför ett universum som under hans livstid blev ständigt större – drabbad av sin samtids ständigt expanderande förståelse för hur stor världen är. Om hans framtidschock. Hur han identifierade sig med Edgar Allan Poe och längtade till ett artonhundratal som aldrig hade funnits – den tid aldrig fanns var som så ofta mycket bättre än den människor levde och dog i – och hur nittonhundratalet var ett angrepp på hans själva jag.
Cheryl påpekar att människor i dag vill läsa om Lovecraft utan att nödvändigtvis läsa Lovecraft. Hon nämner Michel Houellebecqs H. P. Lovecraft: Contre le monde, contre la vie och hur den vunnit läsare som vill sätta sig in i hans värld och tankegångar men inte hans litteratur. Lovecraft är inte ett författarskap, det är ett koncept. De har stött på honom genom datorspel eller rollspel, möjligtvis genom någon annans böcker. Kanske eller kanske inte har de läst någon av hans egna böcker. Men de kan vilja få en bok om Lovecraft signerad utan att därför bry sig om att läsa hans verk. Det är rimligt: Lovecraft är bättre som koncept än som litteratur.
Längst bak i salen har jag satt mig. Där knackar regnet envetet på, sårat utelämnat. Dropp dropp dropp-dropp dropp dropp drodropp dropp. Det lägger sig mellan talare och lyssnare. Det får vara det förlåtet: det har en fin klang.
8.
Jag misslyckas fullständigt med mina bokinköp. Står stadigt emot den sirensång som sjungs av Sanna Kellokoski och Vesa Sisättö. Köper inga av de svenska böckerna. Tar inte med mig några engelska.
Införskaffar till nypris en antologi finskspråkig experimentell poesi.
9.
Hanna Hakkarainen skall alldeles frivilligt låsa in sig i det pussel som heter escape room. Hon hoppas att de skall släppa ut dem skulle de misslyckas. Det gör de säkert, försäkrar jag, och påpekar att det vore en alldeles onödig utgift att behöva ta hand om diverse kadaver mest hela tiden. Ingen vill ha mer pappersarbete än de måste. Facket skulle ha invändningar. Styrkt av denna trösterika tanke – att det alltid kommer att vara enklare att öppna dörren än att gräva ned liket – önskar hon mig lycka till med mina egna äventyr. Jag skall äta, säger jag, och antyder försiktigt att det nog inte är så äventyrligt. Vem vet vad för intressanta personer du möter på stan, säger hon. Eller så ramlar jag över en K-Market och köper en sallad som jag äter på gatan, säger jag.
På vägen ramlar jag över en K-Market. Jag köper en sallad som jag äter medan jag går. Stadens intressanta invånare lyckas behärska sig. De kastar sig inte över mig där jag passerar. Även om de förstås gärna vill.
iii.
Jyväskyläborna var inte otrevliga. Bara lättantändliga. Ett missuppfattat ord och så kom nävarna fram, eller kniven, eller älgstudsaren. Det gick väl an ett tag: dråpstatistiken var genant, förstås, men resande kunde för det mesta undvika staden. Men så kom järnvägen och plötsligt var de överallt och inte ens i Åbo eller Esbo kunde man gå säker. Hela landet debatterade vad man borde göra. Murar och tullar? Lugnande medel i vattnet? Vapeninnehavsförbud? Till slut bestämde man sig för att det nog var alldeles för mycket intryck i staden. För rörigt. Armén kallades och höll lokalborna undan medan man tvångsrev stora delar av centrum och byggde nya byggnader, bättre byggnader, enfärgade byggnader som skulle freda sinnet.
Det blev lugnare sedan.
10.
Det blir kväll. Med kvällen kommer samvaro. Det är traditionsenlig lördagssammankomst. Utanför vårt vattenhål för kvällen sitter Mika Loponen, vars mål – även denna kongress – är att inte gå på några programpunkter han inte själv deltar i. Nöjt konstaterar han att han är på god väg att lyckas. Jag gratulerar honom till såväl den framgång som att avhandling utmynnat i disputation. Det känns som om en del av honom tappats bort. Han har arbetat på den där avhandlingen så länge jag har känt honom. Lärt oss om orker så som den som i åratal skrivit om dem gör. Vad skall han nu göra med livet? Han får hitta ett nytt projekt, säger han. Jag frågar om han möjligtvis råkar ha ett exemplar med sig. Han beklagar. Glömde. Det skall han nog inte ta för hårt: två dagar senare skall jag, i hans och Hannas Helsingforslägenhet i väntan på färd västerut mot ett underbart grönt land under nedgående sol försumma att fundera på om det möjligtvis skulle kunna ligga en The Semiospheres of Prejudice in the Fantastic Arts: The Inherited Racism of Irrealia and Their Translation eller två och skräpa någonstans.
Med Tero Ykspetäjä och Carolina Gómez Lagerlöf diskuterar jag såväl gångna som kommande Åconers ande. Som så ofta förr konstaterar vi att vi har haft osannolikt stor tur med våra hedersgäster. Alla bra. Många – som Hal Duncan, Cat Valente, Amal El-Mohtar, bara för att nämna några – helt lysande. Definitionen av en bra hedersgäst varierar från kongress till kongress. På en Finncon räcker det gott att vara ett bra tillskott i programpunkterna och trevlig vid signering och dylika tillfällen. Skall man låsa in sig på ett hotell tillsammans med ett hundratal människor i fyra dagar och ensam vara den bärande pelare ovanpå vilken många av programpunkterna byggs skall man ha intressanta saker att säga om litteratur, men också tycka om att umgås med andra människor i det specifika sammanhanget. En stor kongress mår ofta bra av någon med rutin och stadga. Den mindre kongressen å andra sidan av någon som är nyare och tycker att det är spännande och roligt. Vi glider in på varför författare kommer till kongresser: Tero beklagar sig över att science fiction- och fantasyförfattarna i Finland är många nog att skapa sig ett eget lite avsides sammanhang. I Sverige är det fortfarande ett lite nytt fenomen. De har kanske, konstaterar Carolina, åtminstone hunnit lära sig att huvudanledningen att åka på kongress måste vara en annan än att sälja böcker. Särskilt bredvid tusentals antikvariska titlar till förmånligt pris står de sig ofta slätt. Det är inte bara ett pekuniärt problem. Till och med det angelmarkska antikvariatet, berömt för möjligheten att förundras över udda utgivningsbeslut, har betydligt fler säkra bra titlar. Det finns för många svenska egen- eller småförlagsutgivna science fiction- och fantasyförfattare med tveksam skrivförmåga för att man skall våga chansa. Inte heller underlättas det av att böckerna så ofta är så, ja, fula. Lite för många egenutgivna böcker – ibland också småförlagsutgivna – ser ut som fyrkantiga lådor med ett omslag där de olika delarna inte sammanfogats till en fungerande helhet. Kanske skall det vara så. En särskild estetik, så som till exempel punken förkastade gängse normer och sökte ett eget skönhetsbegrepp. Men deras läsare är nog fortfarande fast i att böcker gärna skall se ut som böcker ser ut mest om man skall våga ge innehållet en chans. Det är mycket att hålla ordning på när man sysslar med litterär utgivning.
Någonstans här får jag reda på att den finska förstaupplagan av översättningen av Singularity Sky – publicerad precis i tid för kongressen – är mindre än vad vi trycker för våra titlar på Vendels. Vad skall man då ha i klädkammaren?
Med Mårten diskuterar jag den lokala arkitekturen. Alvar Aalto och hans epigoner har staden i sitt våld. De vita byggnaderna tornar upp sig som en lisa för ögat. Jag tycker om dem. Åtminstone de delar av Jyväskylä jag mest ser är en fin plats med fina hus i fina omgivningar. Tappert letar vi efter de arkitektoniska årsringarna. Om det hade varit i Sverige, börjar jag när Mårten skeptiskt säger att jag sannolikt är för tidigt ute i min datering, men hade det varit i Sverige hade de från första början sett annorlunda ut. Jag har främst att luta mig mot Västmanlands-Dalas nationshus i Uppsala. Det är från mitten av sextiotalet. Som svensk har man lärt sig att det är en bra tidsperiod att chansa på när man inte vet. Vi byggde mycket då. Under rekordåren och alldeles i början av miljonprogrammet. Egentligen är det åren runt 1970 som är den verkliga toppen i svenskt bostadsbyggande, när det tillkom fler än etthundratusen lägenheter i Sverige årligen tills man hade byggt bort bostadskrisen. Byggnadsmässigt är nittiotalet en udda tidpunkt att bli medveten om sin omvärld: i början av nittiotalet kraschade det svenska bostadsbyggandet fullständigt och fram till millennieskiftet låg det – viss bostadsbrist till trots – på en nivå inte långt över vad som hade varit fallet ett århundrade tidigare. Visst finns det en nittiotalsarkitektur. Men det finns inte särskilt mycket av den. Men Finlands arkitekturhistoria är – åtminstone där och då – bortom oss. Finlands hus är inte våra.
Miikka Riikonen påminner oss om att det finns traditioner att ta hänsyn till. Bilder skall tas. Åtminstone en. Det är vid det här laget oklart varför – detaljerna är höljda i det dunkel som är 2012 – men kan vetenskapen vara osäker på varför vi firar jul utan att det hindrar oss skall väl jag och Miikka kunna ta anknäbbsplutmunsbilder utan att riktigt minnas varför. Det är någonting med singulariteten och möjligheten att tidsbestämma statyer och att fästa vår tid i evigheten. Vid det här laget är det väl den tid som var men det skall vi inte låta hindra oss. Sämre saker har man gjort av dummare anledningar. 2012 var på många sätt en bättre tid än 2019. Det är hinder nog att jag inte verkar veta riktigt hur man rent fysiskt går tillväga och att Johan Anglemark fattas oss. Jukka Halme får rycka in i hans ställe.
Snart har vi följt upp dåtidens dumheter med framtidens: En strålande programpunkt för Åcon, föreslår Miikka, vore en frågesport på finska där enbart folk som inte talar finska får delta. Det har förvisso stor komisk potential. Det roliga riskerar räcka i ungefär femton minuter. Men det kanske får vara bra så.
Linn Gröndahl och jag pratar ljud och inspelningsteknik och utrustning. Cheryl går förbi och snart är hon indragen i diskussionen om vad man egentligen borde skaffa sig i livet och jämför Zoom-modeller. Jukka Särkijärvi förklarar att han 2010 såg en skugga skymma solen och att Jukka Halme tornade upp sig över honom och berättade att han skulle sköta maskeraden. Sedan har han fastnat i det. Han tänker göra nästa år också, sedan får någon annan ta över. Linn föreslår en Totoro-kostym om han skall kunna skymma solen när han lutar sig över någon. Annars måste hans efterträdare vara väldigt liten. Helst ett barn. Vi diskuterar att påbörja en insamling. Toni Jerrman talar även han om hur bra hedersgäster Åcon har – nya namn, heta namn – och glider in i att hålla en entusiastisk monolog om hur bra Vandana Singh och hennes Ambiguity Machines är. Jag lovar läsa. Kersti håller utläggning om HBTQ-rörelsens utveckling mot en större öppenhet och färre förväntade tvångströjor. Det är en bra kväll som glider mot natt.
Jag skall bara gå in och värma mig, förklarar jag för Hanna, och kommer ut två minuter senare utjagad av sorlet. Växlar mellan inne och ute. Kallt. Högljudd. Kallt. Högljutt. Står och fryser tills jag går hem.
Det är en fin promenad.
11.
En sak man lär sig alldeles för tidigt i ett språk är att indikera att man inte har uppfattat någonting. Problemet är att detta berättar för talaren att hen borde upprepa sig. Säger man ”mitä?” för att någon har tilltalat en på finska och man inte har förstått antyder det att man önskar en ny chans att förstå. Att först senare följa upp med ”anteeksi, en puhu suomea” är därför lite fånigt.
12.
TJ Hämäläinen har lovat att Charlie skall vara på plats för sin intervju. Han är hans tilldelade guide och hjälpreda, har han förklarat när jag dyker upp på lördagen. Han följer efter, noterar, skriver ned vem Charlie talar med, rapporterar det till kommittén. Tar sitt uppdrag på allvar. Likväl ser jag på väg från hotell till kongress en hedersgäst vandrande framför mig. Jag följer efter på behörigt avstånd. Uppenbarligen har TJ misslyckats. Kanske har Charlie skakat sig av honom? Ett och annat trick plockar man säkert upp när man skriver framtidsdeckare, ockulta spänningsromaner och om handelskrig mellan parallella världar. Men mig blir han inte av med.
iv.
Jyväskylä var länge känt som de skinande murarnas stad. De vita skyddsverken gick runt hela staden – nå, så stor den var då – befolkningen till försvar och fröjd. De var ortens stolthet och berömda över hela norra Europa. De hade inte någon särskilt stor praktisk betydelse men var hemskt fina att se på. Sedan kom kriget. Det värsta var inte bomberna som rev delar av muren och målade delar av den svart och grå och brun med sot, splitter och lera. Det var blodet som färgade den först röd och sedan – när det torkat – tappade till och med den lystern. Det var som om den aldrig blev riktigt lika ren igen. De sken inte lika mycket. Invånarna var inte längre lika stolta över dem. De började klaga på att de behövde leta upp en port för att ta sig ut i skogen och plocka bär och svamp. Till slut rev man muren. Resterna blev bra byggmaterial.
13.
Jag har inte tappat bort det gröna rummet. Det är bara inte där jag först tror att det är. Förbipasserande noterar detta. Hjälpsamt börjar de prata med mig och avslutar med ”… green room-ille?” vilket verkar rimligt. ”Kyllä”, svarar jag, och möts av en strid ström finska med tillhörande gester som påminner mig om att jag måste ta mig runt hörnet. ”Kiitos”, tackar jag, och vandrar vidare, nöjd med att ha lyckats ta mig igenom en konversation baserat på att känna igen ett engelskt låneord och allativändelsen.
14.
Det finns personer med vilka man för en konversation när man hedersgästintevjuar dem. Det finns också människor på vilka man kastar ett ämne och så håller de låda i fem, tio minuter. Charlie tillhör den sistnämnda skaran. Man skulle kunna påstå att jag slänger en fråga på honom varpå han talar. Som så mycket annat i världen vore det en sanning med modifikation. Jag har tidigare pratat med honom om olika teman jag tänkte ta upp. Alltså räcker det med att han anar åt vilket håll jag är på väg för att minsta lilla paus i mitt ordflöde skall tolkas som en inbjudan: som en blodhund med vittring kastar han sig över spåret och börjar hålla utläggningar utan att jag behöver avsluta meningen. Det är inte nödvändigtvis ett problem. Det här är den typ av intervju där mitt jobb är att peka ut några riktningar, trycka på en knapp och luta mig tillbaka. Det är inte det mest spännande sorts samtal man kan ha. Men det är inte mig publiken har kommit dit för att lyssna på.
15.
Jag smiter in på den sista kvarten av Hugoprispanelen som pågått samtidigt som hedersgästintervjun och fortsätter ytterligare fyrtiofem minuter. Jukka Halme, Jukka Särkijärvi, Marianna Leikomaa och Tommy Persson berättar under Sini Neuvonens ledning vad som är bra och vad som inte är bra. Större delen av tiden verkar det gå ut på att de inte håller med varandra och panelen är därför mindre vägledande och förmodligen roligare att lyssna på än vad den hade kunnat vara. Jukka Särkijärvi försöker få alla att inse att Cat Valentes Space Opera är stor litteratur. Ingen håller med. Både hans argumentation för och de andras mot övertygar mig om att jag – trots att det är Cat Valente – kan låta den få förbli oläst.
Det som framför allt fäster sig i minnet är att fem av sex Hugonominerade kortromaner publicerats av tor.com. Det är ett utomordentligt dåligt tecken. För att det bara är där kvalitetskortromanerna publiceras? För att folk inte läser dem om de är mer svårtillgängliga än ett gratismusklick bort? Oavsett.
16.
Jukka Halme och Sari Polvinen skall på utställning och se det Finland som aldrig blev. Ett kort tag 1918 bestämde man sig för att vad landet behövde var en kung. Fredrik Karl av Hessen – Friedrich Karl Ludwig Konstantin von Hessen-Kassel-Rumpenheim, Prinz zu Hessen – valdes. Han hann aldrig tillträda tronen, men planer drogs upp och riksregalier skapades. Det finns en finländsk kungakrona, evigt kunglös. Den bästa monarkin är den som aldrig blev av. Jag håller en utläggning om den fascinerande roll den svenska monarken ändå spelar, inte minst illustrerat vid Svenska Akademiens sönderfall. När hovet meddelade att kungen, i egenskap av arvtagare till akademins grundare, skulle ta situationen i fast grepp var det som om en kollektiv suck av lättnad gick genom stora delar av Sverige. Nu, verkade folk känna, reder det här nog upp sig. Kungen kliver in. Då ordnar det sig. Att hans litterära kompetens kan tyckas vara något begränsad var inte en faktor.
Alternativhistoriska monarkier är bättre.
17.
Matmätt vandrar jag tillbaka till kongresslokalen för att hjälpa till att packa ihop. Jag möter Toni som är på väg till Sohwi och sedan tåg och tycker att jag har tid att ta en öl eller två. Jag tar en öl. Vi beskådar den nästan tomma terrassen. Han minns fornstora dagar när kongressen låg ett par hundra meter närmare och Sohwi var dess vardagsrum. Nu blir det ett avstånd. Kräver möda och planering. Man växlar inte lika enkelt mellan pub och panel. Vi pratar om maskinöversättning medan allt fler finner vägen från kongress till bord och dryck. Toni beklagar den missade möjligheten att ge ut ett nu nummer Tähtivaeltaja på maskinöversatt klingonska, som inte finns hos de stora gratisöversättningarna, i alla fall. Med Tommy pratar vi om författarskapets och utgivningens ekonomiska villkor och att boken rent ekonomiskt närmast är ett certifikat eller marknadsföringsdetalj. Man skriver en bok. Säljer några exemplar. Sedan kan man få ett stipendium eller hålla ett föredrag, kanske bli inbjudan till någon skola, hålla en kurs. Få faktiska inkomster.
v.
Kungen av Jyväskylä tyckte om pompa. Han tyckte om ståt. Han imponerades av hoven i Moskva och Köpenhamn. Så, tänkte han, ville han också ha det. De hade inte så mycket guld men han samlade upp några gula tygbitar och fäste på slottets vägg. Det blev fint. Det blev inte Köpenhamn. Han samlade in några röda, några blå. Fler. Snart var borgarna i Jyväskylä klädda i svart och brunt och grått men men slottsväggen en syn för ögat. Då kom en storm. Nästan alla stadens färgglada tygstycken försvann och stadsborna stod där med dämpade kläder och vardagsvit vägg. Tyst, så att kungen inte skulle höra, kom de fram till att det nog var bäst så.
18.
En hund skall dö och smidigt nog gör den det i universitetslokalerna alldeles bredvid kongressen. Vi tränger in oss i det rum som tidigare varit grönt och fyller det med våra röster tills det knappt finns plats för oss själva. Jag håller mig i utkanten och samtalar med vem som än råkar stå vid dörren eller sitta i badet på baksidan. Diskuterar svårigheten att recensera finsk och svensk science fiction- och fantasylitteratur med Kisu – inte bara kommer författarna i regel att läsa recensionen, för det mesta känner man dem dessutom. Det är bara en anledning till att ha slutat anmäla böcker. Juho Salo försöker övertyga mig om vilken bra stad Jyväskylä är. Jag är villig att tro honom. Husen, förklarar jag – se bara på husen. Jag och Pasi Välkkynen berättar om tidiga Åconers vana att hålla kongressen vid liv där de sist vakna lämnade över stafettpinnen till de morgontidiga vid frukosten. Mikko Seppänen lyssnar avundsjukt och försöker få med oss i en pakt för att återvända till fornstora dagar nästa vår. Mårten, Carolina och Michael Pargman diskuterar nakenbadande finländare, tyskar och svenskar och vi beklagar oss över generationernas förfall och ungdomens prydhet. Petri Laihonen lär mig och Mårten flygcertifikatens hemligheter – åtminstone som det såg ut i USA för tjugo år sedan. Saija Kyllönen tackar upprepande gånger översvallande för hedersgästintervjuandet, vilket känns orimligt när jag har petat ett par gånger på en människa för att få honom att hålla låda och hon i sin tur har ordnat en kongress. Hennes insats är en smula större.
19.
Jag har haft semester i en vecka. Det är utmattande: man måste gå upp på morgonen. Vid ettiden drar jag mig tillbaka till hotell och säng.
vi.
Rådsförsamlingen tappade bort staden en gång. De hade varit på utflykt. Åkt skidor, druckit lite glögg, ätit sitt medhavda rågbröd. Alla var överens om att de hade haft det alldeles rysligt trevligt. Men det hade snöat så mycket. Vart de än blickade ut över kullarna såg de ut som vilka andra kullar som helst. Vitbullig barrskog bredde ut sig. Solen gömde sig bakom molnen och gav ingen vägledning alls. Allt eftersom skymningen närmade sig blev de allt mer modfällda. De övernattade i en bivack och när de hade irrat runt några timmar nästa morgon gav de upp och började skida söderut. De övervintrade i Jämsä och återvände först när våren städat vintertäcket väck. Ett tag funderade de på om man inte borde måla staden i någon ny färg. Röd, kanske. Eller lila. Men de hade behövt förklara varför. Och det hade varit så pinsamt.
20.
Jag packar ned kamera och ljudinspelningsutrustning och inser med viss förskräckelse att jag har halvvägs förvandlats till Emanuel Lagos ur Neal Stephensons Snow Crash.
21.
Jag har inte passerat Jyväskylätraktens underbart namngivna geografi på nio år. Nu som då kör Hanna mig mot Helsingfors via Hartola, tillsammans med Rinna Saramäki och Lauri Ahonen. Socialt sätter jag mig med datorn i knät för dagens arbete. Det skrivs inga kycklingbergsfantasybluegrassballader denna gång. Det betyder inte att namnen inte inspirerar till litteratur, bara att genren denna gång är skämt om köttsligt umgänge.
Vi lever i en sämre tid.
Kommentera