Det går alltid att ta bort ord. Jag har aldrig ångrat ord som eliminerats. […] Jag redigerar intill bara skinnet, och ändå, då jag får boken i min hand, innehåller den alltid för många ord.

Alla orden i mig av författaren Karin Erlandsson handlar om hennes skrivande. Första halvan är korta essäer om drivkrafter, skrivvanor, pengar, ont i kroppen, distraktioner, vad som måste offras för att ha både tid och kapacitet att skriva, och annat som hör till. Hon läser vad andra författare, som Karolina Ramqvist och Bodil Malmsten, har sagt och skrivit om skrivande och känner inte igen sig. Hon skriver om läsarreaktioner, män som tycker att hon skildrat sorgen efter ett missfall på ett överdrivet sätt.

Alla orden i mig omslag

Mycket av boken handlar om en period när hon var tjänstledig och kunde skriva skönlitterärt på heltid. Målet var tre böcker på ett år. Alla orden var inte planerad, vad jag förstod, men flög också med av bara farten. Jag blir fascinerad av hennes kompromisslöshet – välj alltid texten, annars blir det inget – och så är den ofta himla roligt formulerad. ”I längden är det helt ohållbart att inte hörsamma sin kreativa längtan. Det vet minsta akvarelltant på medborgarinstitutet.” Hon skriver att det visst går att försörja sig som finlandssvensk författare – förutsatt att man gör många biblioteksbesök, och när man har besökt alla kan det ju bli svårare. Jag tycker om hennes språk, hur det flyter klart, hur allt onödigt är bortfilat. Hon är journalist och konstaterar att om man gör något varje dag i flera år bör man bli bättre på det.

Andra halvan är en skrivdagbok. Den är inte lika intressant, och det blir ju mycket upprepning (av typen skrev 1000 ord idag, det var skitjobbigt), men samtidigt en motvikt mot den första halvans superfokuserade författare som verkar ha koll på allt, prioritera stenhårt och ha frysen full av ekonomiskt inhandlad mat lagad från grunden. Om första halvan var teorin är andra halvan vardagen med ångest och tvivel och stress. Det finns en sorts tvångsmässighet som gjorde mig lite stressad bara av att läsa det. Men så finns också det här, det som hon alltid letar efter:

”… då är jag så djupt, djupt lycklig att det saknar motsvarighet. Jag är rätt, jag ska ingenstans, det råder fullständig harmoni i mig. Det är de här stunderna mitt skrivande strävar efter. Just nu nådde det fram, vid 771:a ordet i 32:a kapitlet.”