När romanläsningen slog igenom i delar av västvärlden i slutet av 1700-talet och tog verklig fart under 1800-talet förfasades folk. Här gick människor runt och levde sig in i fiktiva världar, alltid med näsan i en bok. Det var ett beteende på kant med arbetsmoralen. Läsningen förknippades med beteenden hos aristokratin och hovet som den allt mer dominerande medelklassen vände sig mot, lyx och sysslolöshet. Den som läste romaner förslappades till kropp och själ, ägnade sig inte åt någonting nyttigt och uppbyggligt. Här satt kvinnor och läste fiktion istället för att ta hand om hem och familj. Lite som debatten om datorspel i dag: de ägnar för mycket tid framför skärmen, rör inte på sig som de borde om de tog sitt ansvar för folkhälsan, missköter förmodligen sina läxor och lär sig inte att läsa ordentligt. En generation halvanalfabeter med dålig hållning bristande social förmåga och så vidare.

I jämförelsen mellan boken och datorspelet är det lätt att konstatera att det som är gammalt har status och det som är nytt och förknippat med ungdomen alltid betraktas med viss misstänksamhet, men att sätta punkt där blir en väldigt grund analys. Det finns en anledning till att folk oroar sig mer över att ungdomen läser så lite än att den inte går på opera: vi lever i ett samhälle där så mycket i livet och så många arbetsuppgifter kräver att vi hanterar stora mängder information, inte minst i text. Att läsa bok efter bok tränar mycket tydligt en färdighet vi vet att samhället behöver. Det är fortfarande arbetsmoralen som pekar med hela handen. Dess behov har ändrats, inte dess närvaro. Sedan kanske vi i framtiden kommer tycka samma sak om datorspelande, men än så länge är det inte fullt lika stor acceptans för argumenten om World of Warcraft-gillenas mellanchefsförberedande roll.

Läs poesi, barn. Arbetslinjen kräver det.