Jag cyklade till Lund för ett par veckor sedan. Ja, egentligen till Hjärup men Hjärup är inte en plats där man vänder, det är någonstans man passerar så jag fortsatte. Sedan satt jag i Stadsparken någon timme och pratade böcker med min vän Daniel medan en sista skärva vinter klamrade sig fast bland leran och vattenpölarna. Om hur jag sällan läser skönlitteratur som inte har något årtionde på nacken nu för tiden. Hur han sällan läser fler än tre böcker av samma författare för till slut är orden och tankarna inte nya även om man aldrig har läst dem förut.

Jag åkte hem och läste Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis – redan tre år efter att den kommit ut – och det är en mycket bra roman, som oftast när man läser Stridsberg, och jag tänkte på hur varje bok jag läser av henne blir lite mindre sin egen och lite mer ytterligare ett verk i raden av Stridsberg-böcker jag har läst.

Sedan läste jag Ingvild H. Rishøis Vinternoveller, som Maria skickade mig för ett par månader sedan. De var också mycket bra. Och orden var alldeles nya.