Läsning pågår

Skräck och representation

Den 1 augusti skrev Rasmus Landström i Aftonbladet om hur svensk skräck blivit ”rysligt bra”. I sin diskussion lyfter han nästa uteslutande fram manliga skräckförfattare, vilket han rimligen fått kritik för. Bland annat har skräckförfattaren Madeleine Bäck kommit med en replik; i Fempers bidrar hon med såväl de namn på kvinnliga författare som lyser med sin frånvaro i Landströms text som ett historiskt perspektiv på genren.

Hon skriver: ”Att inte fler av våra framgångsrika skräckförfattande kvinnor får ta plats i en kulturtext av detta sammanfattande slag, är inget annat än ett tjänstefel för en kulturjournalist”, vilket är svårt att invända mot.

Men därefter skriver hon att representation är viktigt och kulturjournalistiken har ett ansvar för att unga flickor som är intresserade av att skriva skräck ska veta att ”skräckförfattare” inte är lika med att vara man. Det är inte fel, men är det verkligen den främsta anledningen till att en exposé över den svenska skräcken bör ta med kvinnliga författare? För att inspirera de unga flickor som antagligen är mer upptagna med att läsa sig igenom det lokala bibliotekets skräckhylla än Aftonbladets kulturdel? Rimligtvis borde anledningen till att inkludera kvinnliga författare i en diskussion om skräckens plats i samtida svensk litteratur vara deras verk och det dessa bidraget med till genren.

Problemet med att utelämna de många kvinnliga författare Bäck nämner i sin replik är ju inte i första hand för att unga kvinnor då saknar någon att inspireras av. Snarare är problemet att varje sammanfattning eller historik över den svenska skräcken som inte tar med kvinnliga författare ofrånkomligen är inkomplett och missvisande.

Läs också: Per Klingberg – ”Skräcken i vår vardag” om den svenska skräckgenrens uppsving

2 kommentarer

  1. John-Henri Holmberg

    Jag är rätt dålig på övernaturlig skräck; formen intresserar mig inte särskilt mycket, så jag håller mig avgjort inte á jour. Men att skriva om svensk skräcklitteratur utan att börja med, eller åstminstone nämna, Selma Lagerlöf är såvitt jag begriper bisarrt. Henne har jag i varje fall läst; jag gav en gång ut samlingsvolymen Vägen mellan himmel och jord, hennes skräckberättelser i urval av Sven Christer Swahn. Sen inbillar jag mig att både Karin Tidbeck, Inger Edelfeldt och Maria Turtschaninoff måste nämnas. Men, som sagt, övernaturlig skräck är inte mitt gebit, så jag borde väl egentligen hålla klaffen.

    • Anna

      Ja, det finns definitivt några namn som saknas också i Bäcks replik. Själv fortsätter jag förvånas över hur lite uppmärksamhet Karin Tidbeck får i Sverige, jämfört med hur uppmärksammad hon blivit på engelska.

Kommentera

© 2021 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑