Det finns många saker att beklaga med svenskans reträtt från de vetenskapliga sammanhangen, men det mest akuta kan vara att läsa svenska forskare som skriver om svenska förhållanden på en engelska lika klanderfritt korrekt som den är stel, livlös och en plåga att ta sig igenom.
Författare: Johan (Sida 2 av 20)
Jag cyklade till Lund för ett par veckor sedan. Ja, egentligen till Hjärup men Hjärup är inte en plats där man vänder, det är någonstans man passerar så jag fortsatte. Sedan satt jag i Stadsparken någon timme och pratade böcker med min vän Daniel medan en sista skärva vinter klamrade sig fast bland leran och vattenpölarna. Om hur jag sällan läser skönlitteratur som inte har något årtionde på nacken nu för tiden. Hur han sällan läser fler än tre böcker av samma författare för till slut är orden och tankarna inte nya även om man aldrig har läst dem förut.
Jag åkte hem och läste Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis – redan tre år efter att den kommit ut – och det är en mycket bra roman, som oftast när man läser Stridsberg, och jag tänkte på hur varje bok jag läser av henne blir lite mindre sin egen och lite mer ytterligare ett verk i raden av Stridsberg-böcker jag har läst.
Sedan läste jag Ingvild H. Rishøis Vinternoveller, som Maria skickade mig för ett par månader sedan. De var också mycket bra. Och orden var alldeles nya.
Min nya sysselsättning är att skriva till folk som har gjort jämförande studier på att läsa och att lyssna på text och ställa uppföljande frågor utifrån senare artiklar, för att konsekvent få svaret ”alltså, jag skrev bara den här artikeln, jag har inte hängt med i litteraturen sedan dess”. Börjar kännas som att den stackars ljudboken är under belägring av drive by-forskare.
Man känner sig sällan så uppmuntrad i sin nattliga läsning som när man läser en avhandling som bland annat går igenom attityden till människor som satt uppe och läste hela nätterna under sen kinesisk imperietid.
Sedd och bekräftad.
I Malmö stadsbiblioteks lilla norska dramatikhylla står fyra titlar. Där finns Ibsen, förstås, och Ibsen, men dessutom Ibsen och för den som vill ha någonting annat även Ibsen.
Men varför kontaminera hyllan med sämre norsk dramatik? Det finns uppenbart en lägstanivå här, och den lägstanivån är Ibsen.
De danska böckerna är mest sådana som skrivits av danskar. Men några översättningar finns också, kanske för den som visserligen flyttat över sundet men ändå vill ha sin litteratur i en hemtam och läsvänlig ortografi. Här vilar Horace Engdahls Den sidste gris. Den känns som en bok som borde ha skrivits på danska redan från början.
Man kan alltid arbeta mot stereotyperna. Men det är så mycket mer bekvämt att flyta medströms.
I dag publicerade Vendels förlag som jag och Maria är med och driver vår senaste bok, Charlotta Jonassons diktsamling Norn. Det är en en berättelse om att tillfriskna från långvarig psykisk ohälsa, en väg som går genom kamp och återfall in i det okända, skildrad med vävning och vävnad, trådar och träd, ben och bark. Den tar vid där hennes första diktsamling, Dans makaber, slutade. Dans makaber kom 2018 och behandlade sjukdomen i en bildvärld av ben, skog och vatten. Nu får Norn komma ut i världen och se sig om på riktigt. Hoppas att den blir omtyckt: det har förstås inte funnits tid att bedöma det än, men den har ändå hunnit få en fin recension från Bibliotekstjänst.
För tre veckor sedan kom Jonas Grens sonettkrans Tävlingsdräkten, om skidåkning och döden. Jonas Gren tar sig an detta det kanske strängaste av versmått och placerar det i dess naturliga hem: vallaboden. Med efterskrift av historikern och skidåkaren Sverker Sörlin. Den har fått ett ganska fint mottagande för att vara en liten diktsamling på ett mindre förlag: bra recensioner i Aftonbladet och Norrländska Socialdemokraten, uppmärksammad i P1 Kultur, Upsala Nya Tidning, Falu-Kuriren, Gefle Dagblad, Östersunds-Posten, Mora Tidning, Nerikes Allehanda och så vidare. Det är fint när folk tycker om det man har arbetat med.
Det här grisbondememoaren från femtiotalet var inte den allra bästa boken alla kategorier jag läste 2020, men kanske den jag är gladast varje gång jag ser i bokhyllan. Välskriven, underhållande, vitter, vacker. Nog bästa läsingen jag någonsin fått efter att ha köpt en bok bara på grund av titeln.
I den ständigt pågående diskussionen om det offentligas roll och vad det skall sköta finns en fråga som alldeles för sällan lyfts: behovet av en nationalpoet.
Inte en poet som sitter och skriver sina texter och man kunde få för sig att särskilt lyfta fram, eller den amerikanska modellen med ett stipendium till någon som förväntas tala vid högtidliga tillfällen och kanske sköta något litterärt program på ett bibliotek. Nationalpoeten är förstås en funktion i statsapparaten. Åtta till fem på ett kontor med själsdödande lysrör, en sorgsen krukväxt, linoleumgolv, kollektivavtal och tjänstepension.
Nationen behöver någon som skriver nå’t när den estländska utrikesministern kommer på besök, som åker och håller en smäktande hyllning till en myndighet vid öppnandet av de nya lokalerna i Eskilstuna och deklamerar ett heroiskt epos när flottan sjösätter sin nya korvett. Som kan rycka ut vid riksdagens öppnande, när LKAB vill fira ett särskilt framgångsrikt år eller när världsmästerskapet i bandy skall invigas i Edsbyn.
Det skulle göra staten gott.
Det kan vara litteraturhistoriskt knepigt att försöka bedöma hur många som har läst en bok. Flera hundra år efter den moderna europeiska tryckkonsten blivit norm för att producera böcker kunde de pengar man fick lägga för en roman mätta en familj i ett par veckor. Vi kanske vet hur många exemplar som trycktes, men hur många läste den? Tio gånger fler?
Precis som i dag: Vi kanske vet hur många exemplar som har sålts, men hur många läste den istället för att ställa den i bokhyllan med ambitionen att ta sig an den någon gång i en framtid som aldrig blev? En tredjedel?
När romanläsningen slog igenom i delar av västvärlden i slutet av 1700-talet och tog verklig fart under 1800-talet förfasades folk. Här gick människor runt och levde sig in i fiktiva världar, alltid med näsan i en bok. Det var ett beteende på kant med arbetsmoralen. Läsningen förknippades med beteenden hos aristokratin och hovet som den allt mer dominerande medelklassen vände sig mot, lyx och sysslolöshet. Den som läste romaner förslappades till kropp och själ, ägnade sig inte åt någonting nyttigt och uppbyggligt. Här satt kvinnor och läste fiktion istället för att ta hand om hem och familj. Lite som debatten om datorspel i dag: de ägnar för mycket tid framför skärmen, rör inte på sig som de borde om de tog sitt ansvar för folkhälsan, missköter förmodligen sina läxor och lär sig inte att läsa ordentligt. En generation halvanalfabeter med dålig hållning bristande social förmåga och så vidare.
I jämförelsen mellan boken och datorspelet är det lätt att konstatera att det som är gammalt har status och det som är nytt och förknippat med ungdomen alltid betraktas med viss misstänksamhet, men att sätta punkt där blir en väldigt grund analys. Det finns en anledning till att folk oroar sig mer över att ungdomen läser så lite än att den inte går på opera: vi lever i ett samhälle där så mycket i livet och så många arbetsuppgifter kräver att vi hanterar stora mängder information, inte minst i text. Att läsa bok efter bok tränar mycket tydligt en färdighet vi vet att samhället behöver. Det är fortfarande arbetsmoralen som pekar med hela handen. Dess behov har ändrats, inte dess närvaro. Sedan kanske vi i framtiden kommer tycka samma sak om datorspelande, men än så länge är det inte fullt lika stor acceptans för argumenten om World of Warcraft-gillenas mellanchefsförberedande roll.
Läs poesi, barn. Arbetslinjen kräver det.
Det är svårt att skriva om det som komma skall. Hånfullt knycklar eftervärlden ihop ens profetior och väljer en helt annan väg. När Armando Petrucci i ”Lire pour lire”, det avslutande kapitlet i Histoire de la lecture dans le monde occidental (översatt till engelska som A History of Reading in the West, så att även vi okultiverade barbarer med skakig franska kan ta del av texten), i slutet av nittiotalet skall skriva om läsningens framtid och samtid nöjer han sig klokt med att konstatera att folk i framtiden också kommer att ha nytta av text i någon form. Föredömligt försiktigt. Sedan går han över till en välbekant genre: att beklaga sig över samtidens förfall. Bokklubbar, skriver han, envisas med att läsa vad man skulle kunna klassa som skräplitteratur: deckare, science fiction och dylikt. Till och med akademiker, om än – någon ordning får det vara – inte från de humanistiska vetenskaperna. Den rena underhållningslitteraturen.
Och jag kan inte låta bli att roas vid tanken på stackars Hugo Gernsback med hans didaktiska ambitioner för den litteraturform han döpte, och alla de mycket allvarligt syftande unga män och – något färre – övriga som under 1900-talet försökte sprida sf-litteraturens evangelium eftersom den skulle förändra och förbättra världen, och hur idén att den skulle läsas bara för underhållning kanske hade sårat vissa av dem mer än antydningarna om bristande kvalitet. Hur science fiction-litteraturens självsyn på sätt och vis accepterade att det inte var den mest välskrivna prosan, eftersom den var idéspekulation med ett högre syfte, och hur sällan någon utanför velat dela den synen.
i.
Han grät när de fäste honom på korset, ylade förtvivlat när de långa spikarna gled genom kött, senor och hud. ”Min stad”, snyftade han, ”min stad, varför har ni övergett mig?” De försökte förklara att de inte hade övergett honom, att de aktade honom lika mycket som alltid. Det var bara så här man gjorde om man ville försäkra sig om att någon skulle leva vidare, om någons ande skulle fortsätta vila över trakten. Det visste alla. Arkitektens klagan dränkte deras lugnande ord. De var lite illa till mods. Det var inte alls den värdiga ceremoni de hade hoppats på. De lade honom i hans mausoleum och borgmästaren höll ett ansträngt tal om hans gärningar. Sedan talade de inte mer om saken.
1.
Jag har ägnat fem dagar i ett töcken av koncentrerad splittring: arbetat med ett ljudkonstprojekt, lotsat Bo Gustavssons översättning av Abdellatif Laâbis Osäkerhetsprincipen runt de sista hindren för tryckning och läst böcker av Charles Stross. Det är alltså förutsägbart att kroppen skall reagera med en allergisk reaktionen i mötet med omvärlden. Jag tar min väska, går tre minuter mot busshållplatsen för att ta mig hem till Malmö. I den korta väntan på bussen gör sig de första symptomen gällande. Det är sådant de gärna gör.
I Ängelholm springer jag helt kort in i Karin Tidbeck. Hon är förstås inte på väg till Jyväskylä. Det är ändå ett bra kongresstecken. Jag anländer Malmö, slänger in min väska, grabbar tag i den tidigare Finlandspackade. Vänder i dörren. Sedan sitter jag på Kastrup och knaprar i mig ett halvt apotek medan febern stiger tillsammans med flygplanen. Det känns som en usel idé. Det är den gamla förkylningen som gör en försiktig återkomst, tänker jag optimistiskt, väl medveten om att förkylningar inte fungerar på det sättet men mycket väl slå tillbaka immunförsvaret nog för att öppna porten för något av de där ett par hundra andra förkylningsförknippade virusen. Om du har en bra värd vill du dela ’na med mig i en bravärdmelodi? Men det är en mycket mänsklig tanke. Hoppet är det sista som lämnar oss. Hoppet och förkylningarna.
Jag antar att det säger någonting om mig som person. Låt mig bara ha det trevligt och träffa mina vänner och jag kan i sista stund bestämma mig för att, nej, jag har för mycket. Jag orkar inte. Sätt mig i programmet – ge mig en uppgift – och jag kommer med feberglansiga ögon att påbörja resan och lägga alldeles för mycket pengar på att åka till en halv kongress för nu har jag ju lovat att göra någonting, innerst inne väl medveten om att jag på intet sätt är oersättlig i sammanhanget. Att ha roligt är för oseriösa människor. Vi andra söker plikter. Det är så vi kommer upp ur sängen på morgonen.
2.
Flygplatser är våra portaler. Rituellt ställer man sig i kö, tar av sig bältet, lägger sina vätskor väl synliga i den lilla påsen, ställer sig utanför metalldetektorn och väntar på en nådig nick. Sedan går man in, viftas förbi, och är inne. Världen flimrar till och när man kliver ut ur systemet är man i Finland.
Mörkret har lagt sig över Helsingfors; regnet söker en annan gemenskap och kastar sig mot väggar, gator och flanörer. Tågen mot Jyväskylä har lagt sig i dvala för natten, ovilliga att möta vad som än vandrar längs spåren i dunkeltimmarna. Men här som annars bjuds härbärge för den vandrare som kan betala. Receptionisten välkomnar mig på modersmålsklingande svenska. Så hittar hon inte några ord i beskrivningen, utan söker sig till engelskan för att fylla i ordförrådets luckor, så som finskspråkiga finländare ibland gör. Ursäktar sig. Jag säger att hon talar utmärkt svenska och att min finska verkligen är mycket sämre. Hon förklarar lite nedslaget att, jo, hon är ju finlandssvensk. Hon talar bara inte så mycket svenska nu för tiden. Tappar orden. Vi förenas i vår outtalade skam: hon för att hon glömmer sitt modersmål, jag för att ha berömt en modersmålstalare för hur väl de talar språket. Det är också en samhörighet.
3.
Jag vaknar frisk och pigg.
4.
Jag har tre och en halv timmes tågresa till kongressen. Det är utmärkt: tid att förbereda hedersgästintervju. Den har förstås förberetts tidigare. Men nu skall lästa böcker, texter och intervjuer sammanfogas till den ammunition med vilket samtalet skall matas.
Charlie Stross författarskap bor någonstans där sf-litteraturens tankeexperiment möter den glada underhållningslitteraturen. Han är en idéförfattare, men inte den typ av idéförfattare som tar ett koncept och sedan försiktigt vänder och vrider på det för att metodiskt utforska det. Hans recept tycks snarare gå ut på att ta några fina idéer, köra dem i en mixer, se vad för roligt som dyker upp och krydda ordentligt.
5.
Man anländer. Promenerar längs Jyväsjärvis strand tills man når ett hotell. Lämnar sin packning. Går till kongresslokalen. Möts av ett myller människor. Utanför står Henry Söderlund, fotoapparat i fast grepp. Det känns tryggt så. I hallarna trängs främmande ansikten med finska bokbord, förlag, föreningar och försäljare med folkmassa. Jag vinkar åt vänner, välkomnas, vandrar runt. Får min namnskylt för programmedverkan och hittar det gröna rummet mest för att ha någonstans att vara.
Där sitter Charlie. Jag presenterar mig som den som skall ta honom genom morgondagens hedersgästintervju och föreslår struktur: en kort vandring genom bibliografin, därefter en diskussion kring centrala teman, slutligen en kort stund frågor från åhörarna. Ekonomi, nämner jag. Från Singularity Sky som mycket handlar om den påverkan en överflödsekonomi har på den politiska strukturen i en värld som inte lever i överflöd till Naptune’s Brood och olika former av betalningsmedel till Halting State där en av de inledande frågorna är hur ett gäng digitala orkers – ”and a dragon, for support” – rån kommer påverka ett spelföretags aktiekurs till The Merchant Princes-serien som, tja, cirklar kring handel och ekonomisk utveckling till Accelerando och diskussionen om ekonomiska system till The Laundry Files som inleds med gräl om budget och utvecklas till en metafor för vår tids finanssystem. Visst, nickar Charlie. Problemet med att skriva nära framtids-science fiction i dagens värld, föreslår jag. Mm. Att leva med en bokserie i ett par decennier och hur författarens åldrande påverkar böckerna, säger jag, som fortsättning på någonting han tidigare skrivit om. Absolut. Singulariteten, för … han gör en grimas. Förklarar att det inte är vem han är längre. Att han i värsta fall kan prata om varför han inte längre skriver om det. Att Singularity Sky är en illa vald titel för att en redaktör tyckte att det var inne då. Accelerando skriven av en annan person i en annan värld. The Rapture of the Nerds mest parodisk. Jag har läst eller läst om stora delar av hans författarskap under några månader. För mig finns det inte mycket tidsdjup: böckerna står bredvid varandra i min bokhylla och i min läsning. The Labyrinth Index inte mycket nyare än The Family Trade. Jag har läst om ”Lobsters” så sent som på tåget upp. För honom är det historia. Den fjärde dimensionen lägger titlarna i en tidsbrunn; även om jag kan räkna upp publiceringsår för hans titlar är min uppfattning om bibliografins landskap tredimensionell. Böckerna rör sig friare längs tidsaxeln i min värld.
ii.
Professorn lade en gång fram teorin att byggnaderna inte alls hade varit vita från början. Den monokroma arkitekturens kvävande norm var ett missförstånd: färgen hade bara regnat bort. En gång i tiden hade staden varit ett myller av glada pastellfärger. Det var roligt, tyckte folk, och hon visste säkert vad hon talade om. Kommunen köpte in belysning för att nattetid projektionsledes påminna om den tid som varit. Det antika Jyväskylä, kallade man projektet. Sedan flyttade professorn till Esbo och det hela föll i glömska.
1.
Jag vaknar alldeles för tidigt. Barn har ännu inte gått till skolan. Människor med portfölj i hand och kaffe i kropp har ännu inte satt sig på tunnelbanan. Förrådd av min värds önskan att framstå som en duktig arbetsmyra i näringslivets tjänst och dyka upp på kontoret före klockan tio – och någon form av mätare i hans lägenhet som skall få ett nytt SIM-kort – tvingas jag upp för att möta det bistra land som kallas morgon. Och ändå: jag skulle fortfarande inte ha hunnit med anslutningsbussen till den tidiga färjan. Istället åker jag till Wikimedia Sveriges kontor och stör för någonstans skall min tillbringa sin arbetsdags förmiddag. I fem dagar skall vi vara på kongress. Man kan försaka sin sömn och ta morgonfärjan för att vinna ett par timmar extra. Men kongressen är lång nog ändå.
Jag släpar mina resväskor likt Sisyfos sin sten. Når kullens topp – ett mål. Snart nog rullar stenen ned och man måste därifrån. Man kommer hem till Malmö. Packar upp. Det går en vecka. Man packar ihop en väska igen. Sju dagar tidigare har jag varit i Stockholm – för fira att Malin Hedström nu för tiden slipper äta budgetköttbullar och att det spelföretag hon medgrundat istället drar in pengar och anställer en smärre hord människor – och i Uppsala, för att se Joakim Sundh avlägga akademiskt gesällprov och träda in i doktorernas skara. Det är fint att se människor växa upp och bli duktiga kugghjul i det vi kallar samhället. Jag skall på balett i Stockholm, kongress i Mariehamn, lantlig vistelse följt av bröllop i Svinnersta. Kanske några dagar i Mälardalstrakten. Eventuellt – vet jag redan då – hinner jag inte hem före Swecon i Västerås heller. Således har jag lagt allt en människa behöver i en medelstor rullväska. Tung är vår börda. Eller vårt bohag.
Resan till Åcon är en ensam färd över blåsig sjö. Då kan man fundera på vilket fantastiskt ord sjö är. Det är vanligtvis en mindre bit vatten omgiven av land, vilket skiljer det från ett hav, som är en större bit vatten som tillsammans med annat vatten omger land. Förutom när det det inte är det, som i i Sydkinesiska sjön. Bäst är det kanske på tyska och nederländska. Tyskans Meer är ett hav medan nederländskans meer är en sjö. Tyskans See är en sjö medan nederländskans zee är ett hav. Detta hade kunnat vara förvirrande. Tyskan försöker därför påminna oss om hur bra ordet sjö är och att man egentligen inte behöver någonting annat. För enkelhets skull kan man skilja på der See, sjön, och die See, havet. Men även de nordgermanska språken har haft sitt *mari, som vi fortfarande kan se i isländskans lite poetiska mar eller danskans – eller det äldre svenskans – marsvin för tumlare. Allting kan vara en gris, och så får vi Sveriges bästa byggnadsnamn: Marsvinsholms slott. Man skulle kunna läsa det som Tumlarholms slott. Man kan också välja att läsa det som Havsgrisöslottet.
När man inte sitter och myser över fina ord kan man arbeta. Semester är bortkastad på resdagar. Östersjön bjuder generöst på bättre mobiltäckning än bussresan mellan Stockholm och Grisslehamn.
Tung är den resandes börda. Nätterna väger. Samvetet likaså. Man förnekas hemmets lätthet. Men framför allt behöver man släpa på en stor väska med all packning man kan behöva under tre veckors vistelse: två länder, fem orter, åtta sängar. Kläder för vardags och kongress, bröllop och träning, stad och landsbygd. Kameror. Böcker. Det där man behöver i livet.
Vår resa börjar vid födseln och slutar i graven men just etappen till Västerås utgår från Uppsala. Där väntar en buss – nå, väntar är kanske att ta i, den är nära att påbörja sin färd utan mig – och på bussen Ian Sales. Jag är artig nog att vara social de första tio, femton minuterna. Sedan kräver jobbet min uppmärksamhet och jag ägnar resten av resan åt att stirra in i skärmen medan Ian i sätet bakom mig får söka tröst i litteraturen. Litteraturen har å andra sidan tröstat långt fler här i världen än jag har, så den är säkert väl förberedd på sitt uppdrag.
I Västerås finns en kongress. Men först skall man till ett hotell. Vägen dit skriker forna tiders industri: enorma byggnader mellan vilka billeder sträcker sig som sår i staden, vallgravar som hindrar framfarten. Men så blir det grönt vid övergångsstället och man får komma fram ändå.
Fortsätt läsaLåt oss tala om en riktigt dålig och ganska älskad bok.
I slutet av 2002 lanserades en webbplats – ett community – som hette Catahya. Den hade fokus på fantasy i olika former, vilket med tiden kom att utvidgas till fantasy, science fiction och skräck men ärligt talat mest fantasy och de där olika formerna var huvudsakligen litteratur. 2003 bildade vi en förening eftersom grundarna hade fått för sig att man då kunde håva in pengar från Sverok. På så sätt kom de snart att förlora kontrollen över sin skapelse samtidigt som den svenska staten investerade tiotusentals kronor i att utbilda en kader tonåringar i organisationsutveckling och demokratiskt styre, men det är en annan historia. Från 2003 och några år framåt var – innan sociala medier dödade forum- och communitykulturen – var Catahya den dominerande svenska webbplatsen för fantasylitteratur, och förmodligen för angränsande genrer också.
Själv var jag skribent, moderator, ett tag ansvarig för forumsverksamheten, språkgranskare, drog igång ett novellpris som levde några år, ordförande för föreningen 2004–2005 och i styrelsen någon annan vända senare, och en lång rad andra saker. Vi var unga, vi var duktiga, vi var drivna och vi hade hur mycket tid som helst. Men även om folk nu femton år senare är publicerade, disputerade, anställda, allmänt kompetenta eller vart livet än har fört dem så, tja, kunde vi inte så mycket om hur man gjorde saker. Det blir så när man inte har någon erfarenhet. Detta hindrade oss inte från att få för oss att vi skulle ge ut en novellantologi.
(Slår man upp första sidan och läser kallar Drömskärvor sig själv en novellsamling, vilket är det ord som används om en samling noveller med en eller ett par författare. Det är svårt med terminologin ibland.)
Så vi tillsatte en redaktionsgrupp, gick ut med att det gick att skicka in noveller och gjorde ett urval. Det sistnämnda märks inte nödvändigtvis så i efterhand. Några av författarna var ett par år äldre, och lite mer slipade, men det fanns inte så hemskt mycket till redaktionell process och de flesta av oss, ja, unga. Jag var sjutton när vi publicerade boken, femton respektive sexton när jag skrev novellerna vi bidrog med. Jag var inte yngst.
Boken är uselt korrekturläst – jag minns inte om vi ens hade mycket till korrekturläsningsprocess över huvud taget, men om vi hade det visste vi inte hur man gjorde – vilket inte ens är en av dess mer anmärkningsvärda brister. Eftersom vi inte hade några pengar lånade vi – själv var jag inte med, jag bodde i Vänersborg – skärmaskinen på Sverok Stockholms kansli. Vi hade gjort någon form av förberedelse, men inte så mycket att vi lyckades undvika att trycka mörkbrun text på svart bakgrund.
Det går att läsa i rätt ljus. I allt annat ljus blir det svårare.
Den har inget ISBN-nummer. Jag är tämligen övertygad om att varken Kungliga biblioteket eller Lunds universitetsbibliotek har ett exemplar. Det borde vi förmodligen försöka åtgärda. Sidorna är lite skeva ibland, precis tillräckligt mycket för att man skall höja på ögonbrynen eftersom det är sådant som inte händer i böcker som inte limmats ihop av glada tonåringar som utan erfarenhet av trycksaksproduktion fått tillgång till en skrivare och skärmaskin. När jag nyligen sov över hos en gammal vän som var med när det begav sig konstaterade hon att dess främsta värde förmodligen ligger i hur glada alla gamla catahyaner ser ut när man plockar fram den, för att det är roligt att det finns så dålig litteratur i världen och att vi är medskyldiga.
Den har sina dalar och sina toppar – men om topparna är Kinnekulle är dalarna djuphavsgravar. Men vi var unga, entusiastiska och hade åstadkommit litteratur. Den fick se ut som den ville. Så vi fortsatte. Nästa antologi var ett ganska stort steg framåt i produktionskvalitet. Det är fortfarande inte så att du kan köpa ett exemplar, eftersom vi nu för tiden inte har hjärta att ta betalt för den, men det går än så länge att skaffa sig den mot att du står för portokostnaden. Jag har ett par noveller i den också. De är inte plågsamt dåligt skrivna, bara fullständigt meningslösa små bagateller.
Vissa av oss har skrivit annorstädes. Maria Nygård och jag i en rad svenska tidskrifter och antologier genom åren. Andra Grave-Müller och Anna Högberg är böcker publicerade på små svenska specialförlag för science fiction-, skräck- och fantasylitteratur. Christina Brönnestam var redan då publicerad av Natur och Kultur. Men någon fantastisk bok är det inte. Däremot blev den bra mycket finare. Och lite bättre. Kanske är det därför den är mindre ihågkommen. Inte lika bra som de senare, men inte heller lika kärleksfullt usel som Drömskärvor. Så vi fortsatte. Catahya håller slutligen på att lägga ned all verksamhet, efter att huvudsakligen ha varit ett museum i åratal, men några av de här går fortfarande att köpa i nätbokhandeln om man vill, som ett minne av en del av Fantasysverige som hade sin tid. En del av novellerna i de senare antologierna är genuint bra.
Det är bland annat härifrån flera av oss som driver Vendels förlag kommer. Maria Nygård, Fredric Bauer och jag var inblandade mycket tidigt, Daniel Albertsson lite senare. Hela essäredaktionen har sin gamla hemvist på Catahya. Drömskärvor – med mörkbrunt tryck på svart omslag – var det första vi var inblandade i. Och jag inte låta bli att känna en ganska öm kärlek för den, inte bara för att vi kom att bli bättre med åren utan för att det är fint när folk som inte har någon aning om vad de gör och ganska små resurser kan få driva sådana här projekt.
I ett utslag av nostalgi rotade jag fram en av novellerna från Drömskärvor och lade upp den på nätet igen, om någon skulle roas: ”Staden som en gång var”. Man hade en annan uppfattning om stilistik och estetik när man var sexton, det skall villigt erkännas.