Tystnad

Läsning pågår

Författare: Johan (sida 3 av 19)

Lär dig svenska med Otto Witt

Otto Witt är en av den svenska science fiction-litteraturens föregångare, verksam under 1900-talets första decennier. Han skulle kunna beskrivas som någonstans mellan Jules Verne och Hugo Gernsback, fast utan Vernes antydan till berättarförmåga eller Gernsbacks framgång med att nå ut till och forma ett litterärt fält. Han skrev en rad spekulativa science fiction-romaner och drev under några år tidskriften Hugin, ”för naturvetande i roande form”. Jag har läst ett par av romanerna, Jordens inre och Den underbara spegeln (båda finns att ladda ned på Project Gutenberg), och kan varmt rekommendera att alla som saknar ett större intresse för science fiction-litteraturhistoria låter bli. Han skrev dessutom en del annan skönlitteratur, bland annat en rad deckare, men får allt som oftast vila i välförtjänt glömska och är nog mest ihågkommen inom science fiction-sfären. Trodde jag.

Otto Witts Den blåa diamanten

Min vän Pierre är i Ryssland. Han hittade boken ovan, en av Otto Witts deckare, från 1914. Den ryska baksidetexten presenterar honom som ”en av Sveriges främsta skönlitterära skriftställare”, men boken är på svenska – publicerad 2014 för ryssar som vill lära sig språket.

Ord och utryck som ”veckrick”, ”blindtarmsstump”, ”armstake”, och ”tömma en välgörenhetsbägare för någon” översätts i fotnötter för den läsare som till äventyrs inte känner till dem.

Däremot förutsätts att ord som ”baltoalett”, ”spotskt”, och ”tandpastetub” är kända.
  – Pierre

Otto Witt dog förvisso för tillräckligt länge sedan för att boken med god marginal skall befinna sig i domaine public så man inte behöver oroa sig för arvoden till eventuella levande släktingar. Men det gäller ju till exempel Karin Boye och Hjalmar Söderberg också.

Det kan vara ett av de mest bisarra pedagogiska val jag någonsin har stött på. Arma ryssar.

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka!

Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint.

Jag läste om Doktor Glas i går.

Män som inte älskar kvinnor

Den spanska översättningen av Stieg Larssons titel Män som hatar kvinnor är så vansinnigt tam: Los hombres que no amaban a las mujeres. Jag kan inte låta bli att känna att lite kraft kanske gick förlorad där.

Det är inte bara spanskan heller, utan verkar vara ett generellt drag hos språken kopplade till Iberiska halvön. Enligt samma mönster heter den på katalanska Els homes que no estimaven les dones. I Portugal gavs den förvisso ut under den mer bokstavliga översättningen Os homens que odeiam as mulheres, men i Brasilien heter den ändå Os momens que não amavam as mulheres.

Hanna Fahl om sf-läsare och kön: en halv sanning

Hann Fahl skriver i Dagens Nyheter om science fiction-litteratur som experimenterar med kön och läsarreaktioner, kanske mest om Ann Leckies Ancillary Justice. Hon har inte specifikt fel: det hon säger är sant. Men en halv sanning är en ganska sned bild. Till exempel skulle man också kunna nämna att just Ancillary Justice med god marginal röstades fram, av läsare, som vinnare av Hugopriset, den engelskaspråkiga science fiction-världens mest pretigefyllda pris. Att det finns science fiction-litteratur som lyfts fram just på grund av dylika experiment.

Det finns en diskussion, debatt och ibland närmast kamp inom delar science fiction-rörelsen om huruvida det innebär bra eller dåliga saker för sf-litteraturen, vilket väl kanske inte är så konstigt när den domineras av personer från ett med svenska mått mätt så konservativt land som USA. Det är väl värt att ta upp.

Men det blir inte så intressant om man inte vill måla upp mer än den halva sanningen.

Till er som tycker att Nobelpristagarna i litteratur är för obskyra

Nämn på rak arm fem levande, aktiva författare som skriver på arabiska. Gör det på kinesiska, ryska, japanska, koreanska, turkiska.

Rätt snart nu delas Nobelpriset i litteratur ut och skapar därmed en av kulturvärldens mest bisarra cirkusar. Ett populärt klagomål är att Nobelpriset bara går till författare ingen har hört talas om. Det är fullständigt grundlöst. Nobelpriset går nästan undantagslöst till lästa och spridda författare, översatta till en rad språk, uppskattade och älskade.

Men det är ett internationellt pris. Det är tänkt att kunna gå till författare i hela världen. Saknar man koll på den iranska litteraturen är det förstås så att det kan gå till en av Irans allra främsta författare utan att man för den sakens skull har hört talas om texterna. Det säger mer om en själv än om författaren. Det är helt okej. Svenska Akademien är för det första ett helt gäng personer, har för det andra en rätt avancerad nomineringsapparat som skall uppmärksamma dem på värdefulla författarskap och har för det tredje historiskt likväl haft ett ganska tungt fokus på de kultursfärer som ligger oss närmast.

Medelsvensson är inte så vansinnigt mycket bättre rustad att kommentera litteraturpriset än kemipriset.

Astrid Lindgren, negerkungen och censuren

Omslag Pippi Långstrump 1945SVT har klippt bort ordet negerkung ur Pippi Långstrump-filmatiseringarna. Upprördhet har uppstått.

Tystnad har visserligen ett begränsat intresse av att diskutera film, men efter samtalet är så starkt kopplat till den litterära förlagan finns det ändå anledning att säga ett par ord om saken. Jag har inte särskilt svårt att förstå vissa av reaktionerna. Kulturen behöver inte vara bekväm, den behöver inte vara snäll, den behöver inte vara alla till lags, vi bör inte sudda ut vår historia. Likväl.

Ordet neger betyder inte samma sak nu som det gjorde 1945. Det har gått från att vara en beskrivning av människor med ett visst utseende till att i sig laddas med negativa konnotationer. Inte så att människor var mer fördomsfria förr, men att använda den specifika termen signalerade ingenting särskilt. Det gör det i dag. Det är ett ord som har försvunnit i det städade offentliga samtalet, som oftare används som invektiv än någonting annat och som får människor att med god anledning ta illa upp.

Det här händer förstås mest hela tiden. Ord förändras, värderingar förändras, skriften består. Det är värt att minnas att det litteraturens fasta form är en förhållandevis ny och lite udda företeelse i hur människor behandlar berättelser. Vi brukar förändra, redigera, putsa på de berättelser vi tar med oss. Folksagor har alltid muterat. Många av Shakespeares pjäser är helt enkelt omarbetningar av andras dramatik. Samtidigt som världen har förändrats har goda berättelser förändrats med den, för att fortsätta vara relevanta för nya generationer. Det är inte direkt någonting som uppstått med den moderna personen.

Visst bör vi inte blunda för historien, radera ut allt det som inte är modernt och fint. Vi bör kunna uppskatta kultur även när tiden har sprungit ifrån den, medvetna om på vilka sätt den har gjort så. Men Pippi Långstrump är kultur för barn. Barn har inte det perspektivet. Barn upplever kultur här och nu, inte i dess historiska kontext.

Allt det här var Astrid Lindgren förstås medveten om, när hon redan 1970 konstaterade att om hon hade skrivit boken då hade Efraim Långstrump inte varit negerkung. Jag har svårt att tro att hon själv skulle ha varit särskilt upprörd.

Med uppenbar känsla för plats

I sociala medier fick jag en kommentar som lite misslynt påpekade diskrepansen mellan min tolkning av det mem som ligger bakom föregående inlägg (”betytt mycket för mig”, som det lät för ett par dagar sedan) och den formulering som det hade när det började vandra runt i augusti (”stayed with me”).

Själv minns jag, om vi skall tala prosa, oftare passager än hela romaner. Noveller kan någon gång stanna hos mig i dess helhet, som Jennifer Pellands underbara och obehagliga ”Captive Girl” eller Alice Sheldons ”Love is the Plan the Plan is Death” (publicerad under pseudonymen James Tiptree, jr.), men även här är det ofta en scen som stannar, som diskussionen runt middagsbordet i Kazuo Ishiguros ”A Family Supper”. En gemensam nämnare för de romansnuttar jag alltid bär med mig är att de så ofta handlar om plats. Inledningarna till Arne Sands Trollkarlens lärling och Mervyn Peaks Titus Groan, där Sand beskriver återuppbyggnaden av Augsbach och Peake beskriver de människor som lever i det väldiga slottet Gormenghasts skugga. Det är scenen i Joseph Conrads Heart of Darkness där ett franskt skepp bombarderar en till synes obebodd kust. Det är havet i Sara Stridsbergs Happy Sally. Det är vägen som en gång var en flod och därför alltid är hungrig i Ben Okris The Famished Road, så väl fångad redan i de första korta meningarna. Det är fyrtornet och stranden i Tove Janssons Pappan och havet.

Kanske är det påtagligheten, det uppenbart fysiska, som gör dem så enkla att ta på och minnas. Kanske är det deras funktion, hur omgivningen ofta får sätta känsla snarare än bara vara geografin omkring och det är detta svårgreppbara och rent omöjliga begrepp som definierar riktigt läsvärd litteratur.

Kanske är det bara jag.

Texterna som format oss

De senaste veckorna har det vandrat runt en uppmaning på Facebook: lista tio böcker som har betytt mycket för dig, tagga ett gäng andra personer och få dem att göra samma sak. En ytlig lista, naturligtvis, men som kedjebrev betraktat är det djupt sympatiskt. Alla ursäkter till att kort fundera över vilka verk som verkligen har betytt någonting i ens liv är bra ursäkter. Tanken är inte att man skall se djupt in i sitt jag, utan bara snabbt lista tio betydelsefulla böcker utan någon särskild ordning. Likväl känns det orimligt. Tio är för få, och för många. Visst finns det sådant som har betytt mycket för mig: Arne Sand Trollkarlens lärling, Harry Martinsons Vägen till Klockrike, Willy Kyrklunds Om godheten, Jorge Luis Borges Fiktioner, Sara Stridsbergs Happy Sally och Darling River, Erik Anderssons Den larmande hopens dal, Frans Kafkas och Wolfgang Borcherts noveller, Tove Janssons Det osynliga barnet och Pappan och havet, Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö och så många fler. De är fantastiska. På en lista över sådant som varit viktigt i livet bleknar de lite vid sidan av den skönlitteratur som har format mig som läsare.

Som David Eddings Sagan om Belgarion. De böcker som fick mig att inte bara läsa utan verkligen läsa. Jag plockade ned dem, läste dem, och var en annan människa när jag var klar. Jag hade tagit mig igenom ett par tusen sidor prosa som inte alls var anpassad för mig. Jag tolkade det här som att alla murar var rivna, och påbörjade en osystematisk genomgång av nästan varenda bok mina föräldrar ägde. De finare poängerna i romaner som Brott och straff passerade helt över mitt huvud, boken mer vald för att den hade ett så färgglatt omslag än någonting annat. Men jag läste den och allt annat jag kom över. Det är Eddings förtjänst, mer än någon annan författares.

Åren går. Minnet bleknar. Det kan ha varit 1993. Eller kanske 1994. Jag var sex år gammal. Eller möjligtvis, men förmodligen inte, sju. Jag kommer inte ihåg. I mina föräldrars bokhylla hade min mor en serie böcker som jag av någon anledning plockade ned och började läsa. Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning, Ödets fullbordan. Jag älskade dem. Kanske mer än jag har älskat några böcker sedan dess.

Eller Robert Jordan, som några år senare i min frustration över att ha hunnit ikapp översättningen (som då inte hade kommit särskilt långt) av Sagan om Drakens återkomst för första gången tvingade mig att nöjesläsa på ett språk som inte var mitt modersmål och varför inte börja med niohundra sidor på en gång.

Eller Stig Dagerman, som med ”Att döda ett barn” på några minuter lyckades förändra hela min litteratursyn när jag var fjorton år och fick den satt framför mig på högstadiet. Jag påbörjade läsningen som en utpräglad romanläsare, som de flesta andra människor nu för tiden, och avslutade den som någon som älskade noveller. Aldrig har så kort tid spelat så stor roll för den människa jag är.

Eller Neil Gaimans Neverwhere, som i yngre tonåren fick mig att börja omförhandla mitt kvalitetsbegrepp i en process som började med att jag förälskade mig i boken och slutade med att förhandlingarna pågått tillräckligt länge för att jag inte längre skulle vara så värst imponerad av Gaiman som författare. Det förminskar inte hans betydelse. Och nog kan jag fortfarande gott uppskatta ett antal av hans verk.

Jag som läsare är förstås huvudsakligen en produkt av de tusentals verk jag har tagit till mig. Droppen urholkar stenen. Men bara några få verk har haft en sådan omedelbar effekt att man kan peka på dem och säga att, jo, där, där hände någonting. Och de är värda att minnas.

Om mitt förhållande till David Eddings
Om mitt förhållande till Robert Jordan

Archipelacon 25–28 juni

När Maria slutar skriva om sf-kongresser hon är med och arrangerar är det dags för mig att ta över, antar jag. Nästa sommar (25–28 juni) är jag med och ordnar Archipelacon, en internationell sf-kongress i Mariehamn. Den kommer huvudsakligen att vara på engelska, men det kommer även att finnas programpunkter på svenska och finska. Hedersgäster är Karin Tidbeck, Johanna Sinisalo och George R.R. Martin, men det kommer förstås finnas massa andra människor som också har bra och intressanta saker att säga. Det verkar som om Archipelacon har potential att bli den mötesplats för nordisk, och nordeuropeisk, science fiction och fantasy som vi hoppades att den skulle kunna vara.

Logga för Archipelacon

Fortsätt läsa

Ungdomsböckerna och jag

Jag tycker inte om ungdomsböcker.

Det är inte så mycket ett ställningstagande som det är ett statistiskt faktum. Jag har förstås ingenting emot deras existens, jag har ingenting emot att andra människor läser dem. Men varje gång jag själv försöker går det snett. För det mesta tycker jag helt enkelt inte om dem, trots att människor med annars rimlig inställning till böcker har sagt bra saker. Ibland är det acceptabel läsning och jag kan se vad andra ser i dem, men inte min tekopp. I de sällsynta fall där jag faktiskt känner någon form av genuin uppskattning tycker handlar det om exceptionellt läsvärda författarskap – där jag närmast undantagslöst tycker att böckerna riktade mot vuxna läsare är bättre. Ta Tove Jansson, till exempel. Muminböckerna är delvis någonting av det bästa som har skrivits på svenska, men de blir inte riktigt lysande förrän någonstans omkring Det osynliga barnet eller Pappan och havet, när de allmänt anses ha gått över till att mest rikta sig till vuxna läsare. Sent i november gör sig oftast bättre lite senare i livet.

Jag har försökt att tycka om ungdomsböcker. Det går väldigt dåligt. Det finns enstaka undantag, förstås. Men det duger inte, och det är lika bra att inse att, nä. Jag borde helt enkelt inte läsa dem. De är inte för mig.

Wanzhi: nytt förlag för kinesisk litteratur på svenska

Wanzhi är ett nybildad förlag som skall ge ut kinesisk litteratur på svenska, grundat av Maiping Chen. Deras första utgivna roman är Lyckan av Jia Pingwa, i översättning av Anna Gustafsson Chen. Kul.

Skrythyllor

Som så många andra som bor på lite mindre yta än de egentligen skulle ha föredragit står mina böcker där de får plats, snarare än på något ställe där jag specifikt skulle vilja ha dem. Ett par bokhyllor i mitt arbetsrum (facklitteraturen), ett par bokhyllor i hallen (de antikvariskt införskaffade böckerna för, ja, jag tillämpar apartheid) och resten i vardagsrummet. Facklitteraturen är grovt sorterad efter ämne, de antikvariska böckerna inte alls och den ickeantivariska skönlitteraturen kronologiskt, efter originalutgåvans utgivningsår.

Den allra mest fantastiska effekten av det här är att precis i ögonhöjd hamnar mest böcker från slutet av åttiotalet och början av nittiotalet, sådant jag läste när jag växte upp. Där finns David Eddings. Robert Jordan. Terry Brooks. Margaret Weis och Tracy Hickman. Litteratur jag i många fall inte skulle rekommendera ens till människor som inte slår av sin dunkande musik när de parkerar bilen utanför vårt sovrumsfönster på natten, trots alla de plågor de förtjänar att genomlida. Det blir lite av en antiskrythylla, en samling böcker som vid en första anblick verkar mycket längre bort från vad som anses god smak än vad som egentligen är fallet för samlingen som sådan.

Jag tycker att det är lite fint.

Vittfarnepriset

Årets första svenska science fiction-kongress, Confetti, har precis ägt rum i Göteborg. När man har varit på sf-kongress är det en trevlig tradition att skriva en kongressrapport. För att uppmuntra det delar vi på Tystnad, i samarbete med Tony Elgenstierna, ut Vittfarnepriset.

Priset består av ett stipendium på ettusen kronor samt en trofé. I år kommer Vittfarnepriset att delas ut till en kongressrapport som

a) rapporterar från Confetti eller Steampunkfestivalen (årets Swecon)
b) är skriven på svenska
c) har publicerats (till exempel i ett fansin, på en blogg, på någon e-postlista knuten till sf-fandom, som Fanaclistan och så vidare) senast femtonde augusti 2014
d) är en sammanhängande text (däremot är det så klart tillåtet att bearbeta till exempel en löpande rapportering)

Juryn består av redaktionen för Tystnad, det vill säga Maria Nygård, Daniel Albertsson och Johan Jönsson. Vi räknar med att läsa alla rapporter som skrivs, men vill man särskilt uppmärksamma oss på någonting man tror att vi kan ha missat kan man skicka ett mail till johan@tystnad.net.

Bakgrund: det skrevs för få ambitiösa kongressrapporter nu för tiden, tyckte vi, trots att Internet har gjort det så mycket enklare att nå ut med dem. Kongressrapporten är en egen genre, och en viktig del av sf-kongressupplevelsen – en plats både för att minnas om man var där eller få reda på vad som hände om man inte var det. Den kan vara en plats för analys och litteraturdiskussion för att följa upp saker som hände på kongressen; den kan vara en plats för att roa. Huvudsaken är att den är bra. För att uppmuntra det instiftade vi ett årligt pris för bästa sf-kongressrapportpris.

Björn Ranelid förnekar sig inte

Ibland är den litteratur man kan överblicka lite mindre än man tror.

Nu skriver jag på min trettiotredje bok och det är en roman med titeln Kärleken och de sista människorna på jorden.

Romanen är en apokalyps och en stor utmaning för mig som författare, ty det är mig veterligen första gången i den svenska litteraturen under de femtio år som jag kan överblicka att någon försöker sig på en sådan utmaning.

Det har skrivits en och annan apokalyptisk roman på svenska de senaste femtio åren. Huruvida de lyckats eller inte är förstås en annan fråga, men försökt sig på utmaningen, det är det många som har gjort.

(Citat från Ranelids Facebooksida.)

Fafnir: ny akademisk publikation för science fiction- och fantasyforskning

I samband med sf-kongressen Finncon och forskarseminariet Finfar i somras började folk där arbeta på en nordisk (nät)tidskrift för science fiction- och fantasystudier, Fafnir. Än så länge är den märkbart finländsk (både redaktionen och alla medverkande är finländare) och allting är skrivet på engelska, men den accepterar även bidrag på finska och skandinaviska språk. Första numret dök precis upp.

Ta en titt: Fafnir.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑