Kategori: Citat

”I’m trying not to be”

”I hate you.”
My sister said it different than she said it to my dad. She meant it with me. She really did.
”I love you,” was all I could say in return.
”You’re a freak, you know that? You’ve always been a freak. Everyone says so. They always have.”
”I’m trying not to be.”
Then, I turned around and walked to my room and closed my door and put my head under my pillow and let the quiet put things where they are supposed to be.

Jag läser äntligen The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky och den är så fin, så fin, och jag har en känsla av att den kommer att orsaka något sånt här.

Av kl. 21:19 i Citat | Taggar:

Skördebrev

Skördebrev är fin, inuti och utanpå:

Jag borde verkligen läsa mer av Helena Granström.

Av kl. 23:45 i Citat | Taggar:

Döda ord

 

Jag stavar och ljudar medan Petsamo otåligt snusar genom näsan bakom min axel.
- Du kan aldrig lära dej läsa ordentligt bokstav för bokstav. Du måste lära dej känna igen hela ord.
- Hur många ord finns det?
- Tiotusentals. De flesta är döda och finns bara i böcker. Kanske används här på ön högst tusen numera.

Ur Efter floden av PC Jersild

Av kl. 15:54 i Citat | Taggar: ,

Dagens Fakir

De döda språken kallas så på grund av den gravlika stämma, varmed de framsägas av den erfarne översättaren.

Ur En var sin egen professor, Falstaff, fakir.

Av kl. 16:28 i Citat | Taggar:

Goethe medan pastan kokar

På sistone har jag haft diktsamlingar utspridda här och där i lägenheten, att plocka upp och läsa medan man väntar på någonting. Man lagar mat och vattnet håller på att koka upp. Ens vän som är på besök borstar tänderna. Ofta för kort för till och med en novell, men ofta lagom för en dikt eller två. Just nu är det Goethe som får fylla de där minuterna.

Ibland är det rätt banalt, som någonting man kunde tänka sig massproduceras för att sättas upp på köksväggar.

Willst du immer weiter schweifen?
Sieh, das Gute liegt so nah.
Lerne nur das Glück ergreifen,
Denn das Glück ist immer da.

Ibland är det förstås sådant man inte har kunnat undvika förut.

”Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht?” –
”Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht?
Den Erlenkönig mit Kron und Schweif?” –
”Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif.”

Men på det stora hela känns det som om dessa stackars minuter får betydligt mer givande sysselsättning nu än tidigare.

Av kl. 13:54 i Citat | Taggar: ,

Dagens Kyrklund

Eftersom Mo Ti inte hade fräckheten att påstå sig vara den Allsmäktiges särskilt befullmäktigade ambassadör eller Guds ende älskade son, väckte hans läror inte så mycket intresse. Han är icke upptagen bland märkliga män i Svensk Uppslagsbok. Men han kan vila i ro i jorden, ty för hans skull har människorna icke mördat varandra, icke bränt och krigat. Det är bättre att ha skrivit en avhandling och bli glömd än att med floder av blod i sina fotspår komma upp i uppslagsboken på J.

Ur Till Tabbas.

Av kl. 11:00 i Citat | Taggar:

Kyrklund talar ur graven: apropå hendebatten

På nästan alla europeiska språk vore det tämligen knepigt att skriva långa utgjutelser, så att man inte vet om det är fråga om pojke, flicka eller Gud. På persiska underlättas uppgiften väsentligt av att språket saknar varje slag av genusbeteckning, därhän att även ”han” och ”hon” uttryckes med samma ord. Att det språkliga uttrycket inte tvingar till specificering är en uppenbar tillgång, när det gäller att betona framställningens allmänna och symboliska syftning, att mana fram en panteistisk allkänsla. De gängse skönhetsattributen och kroppskaraktärerna – månansikte, kind, lock (fläta), hjärtetjuv, turk (för att beteckna skönhet och grymhet) osv. – är också genomgående desamma. [...] Att översätta sådana saker till andra språk är icke lätt. Tyskarna går robust in för maskulinum över hela fronten, vilket må vara sakligt riktigt, men för med sig en frän odör av kompakt manlighet och korporationserotik, som inte riktigt hör hemma i Shiraz. Engelsmännen med sitt mer avkönade språk klarar sig bättre; när det kommer till det kritiska pronominet tar de på sig en viktorianskt oberörd min och säger ”she”, så länge vederbörande inte har skägg.

Ur Till Tabbas.

Av kl. 13:19 i Citat | Taggar: , ,

Stolpe om Strindberg

Jag firar sällan midsommar, och ägnade därför midsommardagen åt att läsa ett antal av August Strindbergs centrala verk: Fröken Julie, Fadren, Ett drömspel, Till Damaskus, Hemsöborna, Giftas och Röda rummet, så som man kan kosta på sig när verken är korta och man verkligen inte gör någonting annat på hela dagen. Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag inte rekommenderar någon att under samma dag läsa Fadren, Fröken Julie och Giftas. Men jag kan verkligen förstå Sven Stolpe, som i essän ”Mina böcker” i Låt mig berätta beskriver hur han gjorde sig av med sin Strindbergsamling:

Dels hade jag med åren gripits av en allt starkare avsky för denna förfärliga människa, den mest repellerande jag känner i svensk litteratur (om jag undantar en viss modern lyriker, nu död). Jag kände en formlig lättnad, då hela detta osande moln av gräl och hat och beljuganden och äktenskapsgräl och larvlig religiositet och övertro och vetenskaplig svindel luftades ur mitt biblioteksrum.

Av kl. 0:04 i Citat, Gnäll

En liten smula allvar

Denna lilla bok, som saknar allvarligare syftning, har som enda mål att bereda välvilligt inställda läsare en stunds förströelse. Den innehåller idel bagateller från skilda länder – små anekdoter, smärre äventyr i samband med vetenskapligt arbete eller med bilresor – och förefaller mig kunna försvara sin plats som läsning på tåg – boken kan lämpligen kastas vid utstigande ur vagnen. Gärna i huvudet på något fritt kringströvande rödskägg.

En liten smula allvar finns i de små kapitlen »Att läsa fort» och »Spektakel i Uppsala».

Dem kan läsaren mycket väl gå förbi, utan att lida någon förlust.

Förordet till Sven Stolpes Låt mig berätta.

Av kl. 23:22 i Citat

So all people are glyphs

When I first met my enemy, she was a glyph, and it was I who chose to read her as my friend. When my enemy first met me, I was a glyph, and it was she who chose to read me as her friend. So all people are glyphs, and every understanding comes from choice.

–MEDRIC’s History of My Father’s People

Fire Logic, Laurie J. Marks.

Av kl. 8:00 i Citat | Taggar:

Forna tiders öden: den självpublicerade författaren

När han var tjugoett år skrev han sin första bok, »Maggie, a girl of the streets», en frän historia i naturalistisk stil. Det fanns ju ingen förläggare som ville ge ut den, men han hade ett par hundra dollar kvar av arvet efter fadern, och en bror lånade honom resten av tryckkostnaderna, och så gav han ut den på eget förlag. [...] Det blev vinter och kallt. Stephen Crane bodde på 23:e gatan i New York hos vänner, som han kallade »indianerna» – man kan gissa att det hade mera med levnadssättet än med hudfärgen att göra. Han låg på golvet och ofta hade han ingenting att äta. »Indianerna» höll sig med en tjänsteflicka, som kom och röjde upp emellanåt. [...] När hon inte hittade något annat att värma upp bostaden med, tog hon några exemplar av »Maggie». Författaren satt bredvid utan att säga ett ord.

Ur Bokvännen 1/1955.

Av kl. 8:00 i Citat | Taggar:

Forna tiders visdomar: om väl storslagna programförklaringar

Siesta heter det senaste tillskottet till den litterära tidskriftsfloran. Den gesut [sic] i Uppsala och »vill med kostfri hand undfägna sina läsare med levande poesi, utsökta noveller och rappa essäer». Den »tar sig orådet före att öppna spalterna för originella och ‘oförstådda’ debutanter och för verk av äldre författare, som fallit i oförtjänt glömska». Förmodligen räknar redaktionen dit Heinrich von Kleist och Baudelaire, som förekommer i presentationsnumret. Litet originellare grepp hade man kanske väntat efter programförklaringen, som utom andra grodor innehåller en släng åt de äldres »avund gentemot de yngres företräden». Det är så sant, men då ska det också vara – företräden.

Ur Bokvännen 6/1956.

Av kl. 8:00 i Citat | Taggar: ,

Forna tiders visdomar: Shakespeare i dunkel

Shakespeare skulle kanske blivit en smula förargad, om en röst ur eftervärlden förrått för honom, att han trots sitt inbillade mästerskap uttryckt sig så illa, att bibliotek måste fyllas med skrifter ägnade åt hans uttolkande.

Frans G. Bengtsson, via Bokvännen 6/1956.

Av kl. 8:00 i Citat | Taggar:

Forna tiders visdomar: vad Hans Arnold duger till

Skräcknoveller hör nog till det svåraste som finns att illustrera. Ordets makt är därvidlag större än bildens, om inte den senare har en suggestivitet av märkliga mått. Man får det tydligt demonstrerat i Hans Arnolds illustrationer till Mannen i svart (Rabén & Sjögren/Vi, 19:50). Arnold begagnar alla tänkbara medel, förvridna anletsdrag och kroppsdelar, ruiner, nattsvart mörker, hår som växer vilt och tovigt, vidriga djur med stirrande ögon och dreglande käftar, men effekter på åskådarna uteblir och kan knappast jämföras med den krypande rysning, som åtminstone i en del fall kunde framkallas hos åhöraren, när dessa noveller läses i radio med utstuderade tonfall och beledsagande suggestiva ljudeffekter. I andra och mindre krävande sammanhang kan nog Hans Arnold tänkas göra en god insats.

Ur Bokvännen 5/1956.

Av kl. 8:00 i Citat | Taggar: ,

Forna tiders visdomar: då som nu

Den anglosaxiska importen leder som vanligt kvantitativt och stillar mycken läshunger. Enstaka namn från andra håll tillfredsställer knappast en mera avancerad nyfikenhet på vad som händer i litteraturen utanför sterling- och dollarområdet.

Ur ”Höstens böcker”, Bokvännen 9/1956. Det har nog inte blivit bättre sedan dess.

Av kl. 8:00 i Citat | Taggar: ,