Läsning pågår

Kategori: Gnäll (Sida 1 av 3)

Det finns fler språk än engelska

I går läste jag Hynes Pallas Camera Futura. När filmen föreställde sig framtiden, en essä om science fiction-litteraturen publicerad i Timbro förlags essäserie. Det är en intressant om än ytlig genomgång – ingen film berörs mer än i förbigående, i en ständig ringdans där titel efter titel behandlas i något eller några stycken, men kommentarer om betydelse och tidsanda – men halvvägs igenom fastnade jag för en detalj som inte ville lämna mig, när Pallas talar om Stanisław Lems bok Obłok Magellana, som han benämner The Magellanic Cloud.

Sant är förvisso att Lems roman – mig veterligen – inte är översatt till svenska. Sant är att nästan alla Pallas läsare talar engelska, och sannolikt mycket få polska. Men i en svensk text finns rimligtvis två relevanta titlar: originaltiteln och den svenska titeln. Saknas en översättning borde den rimliga lösningen vara att använda sig av den polska, kanske med en svensk förklaring.

Att filmatiseringen av Cixin Lius 流浪地球 (Liulang diqiu) får dras med den engelska titeln The Wandering Earth, bland andra liknande fall, kan man kanske inte lasta Pallas för. Att kinesiska filmer i Sverige skall omtalas på engelska snarare än svenska eller kinesiska är en dumplatt internationalisering där engelskan får stå för det internationella istället för det enda sanna internationella språket: översättningen. Men Lems roman har inte lanserats på svenska under något språk.

Man kan tycka att bekvämligheten i en översättning alla förstår har ett värde. Men föreställ er att vi talar om en ukrainsk roman som varken finns översatt till svenska eller engelska, däremot till danska. Att helt okommenterat använda den danska titeln – utan att ens precisera att det inte är det svenska namnet – hade aldrig gått hem. Även om alla hade förstått den.

Men Pallas val är åtminstone inte lika illa som kollegan Nicholas Wennö, som i ett par Dagens Nyheter-artiklar om film nyligen (”Här är veckans bästa strömningstips”, 25 maj 2023, respektive ””Game of thrones”-producenten om nya miljöthrillern: ”Det är vi människor som är monstret””, 24 maj 2025) envisades med att prata om ”Frank Schätzings tyska bästsäljare ”The swarm” från 2004”.

Det är inte bara det att Schätzings roman förstås heter Der Schwarm, eftersom den är tysk. Den finns också översatt till svenska som Svärmen.

Om squeecore och mångfald

Twitter gjorde jag nyligen en snabb recap av podden Rite Guds uppmärksammade avsnitt om ”squeecore” i relation till deras diskussion om mångfald i sff. Jag undrade vad som händer när mångfald blir en trop i sig, förknippad med en viss typ av estetik och vissa specifika litterära grepp, snarare än en beskrivning för texter som söker representera och utgå från andra grupper än enbart vita, straighta män. Jag tänker att det är en diskussion som kan vara värd att utveckla på lite fler tecken än Twitterformatet tillåter. Om mångfald blivit en trop, en specifikt litterär riktning i sff, vad består denna trop eller riktning av? Och vad i så fall skulle det innebära?

Mångfald har varit ett nyckelbegrepp i fandomdiskussioner om fantastiklitteratur det senaste decenniet. Mångfald tenderar att fungera som ett slags paraplybegrepp där olika, komplexa diskussioner om hur sf-genren förhåller sig till kvinnor, queers, rasifierade människor och andra marginaliserade grupper inordnas. Kort sagt har fantastiklitteraturen under de senaste åren rört sig från att vara en genre som på många vis varit relativt dominerad av vita män och vita mäns perspektiv (även om det såklart aldrig varit så att genrerna helt utgjorts av dessa författare eller dessa perspektiv) till en genre där mångfald är väldigt närvarande, både när det gäller författare och representation i texter – i alla fall sett till de verk som uppmärksammas, diskuteras och nomineras till priser.

Diskussioner om mångfald i kulturen är inte något som varit begränsad till fantastiklitteraturen eller sf-fandom, utan har präglat samtalet om det västerländska kulturella landskapet som helhet de senaste åren. Denna utveckling har sitt ursprung i klassisk feministisk, antirasistisk, postkolonial och queer kulturkritik, som i korthet förstår kulturen som en politisk arena som bidrar till att konstruera vår förståelse av hur världen fungerar och ser ut. Det handlar om frågor kring makt: Vilken eller vilka grupper har tolkningsföreträde, det vill säga, vilken eller vilka gruppers erfarenheter och perspektiv ses som neutrala och allmängiltiga? Vilka eller vilken grupp har rätt att definiera andra grupper? Vilka grupper syns och på vilka sätt? Vilka grupper syns inte? Generellt har det länge varit så att vita män förlänas såväl utrymme som mänsklighet och allmängiltighet i kulturen, medan kvinnor, queers och rasifierade i större utsträckning skildras utifrån stereotyper, som objekt, i underordnade roller eller som bihang till den vita mannens narrativa resa. Här är det också viktigt att påpeka att hur olika grupper har porträtterats och stereotypiserats skiljer sig åt. Kvinnor har exempelvis ofta framställts som passiva eller objektifierade och sexualiserade och i tydligt avgränsade roller som fru, mamma, hora eller madonna, medan queers har framställts som monstruösa, sjuka, dekadenta. Folkslag som rasifieras har exotifierats på olika vis: svarta människor har framställts som barbariska, ociviliserade och lägre stående, medan människor från Mellanöstern och Asien som dekadenta och feminiserade, och så vidare. Detta är komplexa tankegods och stora forskningsfält inom den feministiska, queerteoretiska och postkoloniala kritiken, och som jag förenklar grovt här. För att sammanfatta kan man säga att fram tills väldigt nyligen skildrades kvinnor, queers och icke-vita människor generellt som biroller i ett narrativ om den mänskliga erfarenheten som utgick från den vita heterosexuella mannens förståelsehorisont. Idag är istället ambitionen att dessa grupper ska representeras i sin egen rätt, som huvudkaraktärer och med fokus på deras egna genuina erfarenheter.

Detta har skett också inom fantastiklitteraturen. Från den ökända brevväxlingen år 1938 där Isaac Asimov och ett annat manligt fan fastslog att kvinnor, som likställdes med kärleksintressen, inte hörde hemma i sf eftersom sf handlar om vetenskap och idéer, inte känslor och romantik, till ett litterärt sf-landskap där vi har diskussioner om vikten av att bereda plats åt kvinnor inte bara som hjältar och protagonister, utan också med betoning på att skildra kvinnor som människor. Från en litteratur där det queera framför allt utgjorts av det utomjordiska, monstruösa och liminala, till ett fantastiklandskap där olika former av queera identiteter ska skrivas fram på sett som speglar faktiska queera erfarenheter. Och så vidare. Denna rörelse har ju heller inte enbart skett på ett textuellt plan, utan är också någonting som skett bland författarna på fantastikhyllorna, där det nu finns större mångfald än någonsin tidigare.

Förenklat kan man säga att mångfald brukar argumenteras för utifrån två argument: dels rättviseargumentet – alla människor har rätt till samma möjligheter och rätt att se sig själva representerade i kulturen – och kvalitetsargumentet – mer mångfald leder till bättre och mer originella idéer och berättelser. Jag tror fortfarande på dessa argument; den här texten handlar mindre om mångfald per se, och mer om mångfald som trend och marknadsföringskategori. Det här är en text om mångfaldens likriktning, men jag vill understryka att jag med det inte är att den samtida fantastiklitteraturen styrs av en PK-maffia som aktivt censurerar allt som inte anpassar sig efter deras mångfaldsideologi. Likriktning är knappast något nytt inom fantastiken, och den har betydligt mer att göra med marknadslogik och fanförväntningar än med någon slags ideologisk ”censur”. I början av 2000-talet så dominerade grimdarktrenden, dvs, blod, våld, lera och ond bråd död, vilket till en början gav upphov till en ny, fräsch våg av fantasylitteratur för att sedan tradera en lång rad ganska likriktade böcker. Cyberpunken är ett annat liknande exempel, och det finns många fler. Men vad betyder det att just ”mångfald” som en riktning eller trop inom fantastiklitteraturen?

Elizabeth Sandifer på Eruditorium Press skriver att den samtida fantastiklitteraturen utmärks av vad hon kallar ”Tor Wave”. Enligt henne har denna våg tre huvudprinciper: 1) mångfald som utgångspunkt, 2) romance och fanfic som starka influenser, och 3) rent stilistiskt hämtar den inspiration från samtliga föregående vågor och stilar inom sff. Hon nämner Martha Wells, Tamsyn Muir och Charlie Jane Anders som exempel.

I skrivpodden Rite Gud bidrar författarna Raquel S. Benedict och J.R. med den lite mindre neutrala termen ”squeecore” för ett liknande fenomen. Exakt vad squeecore är framstår som lite oklart, då podden är ganska svävande på målet. För det första vill undvika att ge direkta exempel eftersom de inte vill fokusera på enskilda verk eller författare, utan trenden som helhet. För det andra är det väldigt uppenbart att det här är en trend som Benedict och J.R. själva har ganska starka negativa känslor inför – poddavsnittet verkar ibland handla mer om att spy galla över den typ av verk de menar ingår i denna trend än att faktiskt definiera vad trenden ifråga är. Definitionen av squeecore tycks utgå mycket mer av en känsla av något de står utanför och inte gillar, än ett strukturerat försök att avgränsa vad för fenomen de faktiskt talar om. Men deras poäng är att squeecore är en slags politisk och estetisk trend som just nu dominerar fantastiklitteraturen. Squeecore utmärks av att det är upplyftande, optimistiskt och didaktiskt. Squeecore påminner inte sällan om YA, även om det skrivs för och marknadsförs till vuxna. Trenden plockar mycket inspiration från samtida film och tv, speciellt det kommersiellt gångbara, snarare än annan litteratur. De menar också att det finns något platt i squeecore, i såväl atmosfär, världsbygge och idéinnehåll. Berättelserna tenderar att ha unga eller oprövade protagonister, världsbygget är ofta svävande och oprecist och handlar mindre om att skriva fram en trovärdig värld än att sätta ihop en estetiskt tilltalande idé eller känsla, och istället för mer traditionella tankeexperiment, handlar de ofta om att plocka upp välkända sff-troper och vända på dem på övertydliga vis eller att ”skriva tillbaka” till äldre litteratur som man betraktar som problematisk. Berättelserna är också ofta svartvita i sin moralism – vad som är bra och dåligt är tydligt definierat. J.R. säger vid ett tillfälle:

The essence of squee is wish fulfillment. Squeecore lives for the “hell yeah” moment; the “you go, girl” moment; the gushy feeling of victory by proxy. It’s aspirational; it’s escapism; it’s a dominant, and I would even say gentrified, form of SFF.

Det jag tycker är intressant med Benedict och J.R.:s ganska slarviga och spretiga begrepp, är just att de har lyckats sätta fingret på något signifikant när det gäller hur mångfald och marginaliserade grupper hanteras i samtida fantastiklitteratur. De menar vidare att squeecore ofta har en väldigt specifik typ av mångfald som ofta handlar mer om att peta in karaktärer med olika erfarenheter och bakgrunder i generiska sff-berättelser. Det blir väldigt mycket ”Starship Troopers men med lesbiska!”. Lite tillspetsat kanske man skulle kunna säga att man känner igen verk som är squeecore eller Tor wave om det kan beskrivas enligt följande formel: marginaliserad identitet x marginaliserad identitet + välkänd franchise + 2 x sff-troper + 3 x troper hämtade direkt från Archive of Our Owns tagglista. Med andra ord – mångfald, ja, men mångfald inom ganska snävt avgränsade parametrar, där en väldigt tydlig estetik går som en röd tråd. Det är berättelser som inte sällan fokuserar på romantik, som är tydligt inspirerade av fanfic i både ton och innehåll, där världsbygget grundar sig inte främst i spekulation eller extrapolation, utan i första hand estetik, och där intertextualitet och pekandet på att man är medveten om vilka troper inom vilka man verkar är återkommande. Det var detta jag försökte peka på i min och Johans diskussion av den omåttligt populära A Memory Called Empire av Arkady Martine när jag skrev:

Kanske är den främst anledningen till att Martine misslyckas med sin skildring av att befinna sig i periferin av en dominerande kultur att hon framförallt tycks vara intresserad av det tillståndet som en slags estetik, snarare än en levd verklighet i texten (vilket kanske inte är konstigt, med tanke på att hon själv är amerikan). När jag såg monsteractionfilmen Kong: Skull Island för något år sedan anmärkte jag efteråt att den kändes mindre som en film en ett väl ihopklippt montage av de senaste decenniernas mest populära action-, äventyrs- och krigsfilmer. A Memory Called Empire ger mig ungefär samma upplevelse: mindre av en bok, än ett montage ihopklippt av feodalrymdimperie-subgenrens främsta estetiskt tilltalande drag.

Estetik, referenser till äldre sff och en känsla av intern genremedvetenhet (för övrigt ett väldigt uppenbart arv från grimdarkfantasyn) är bärande i världsbygget, inte tankeexperiment eller spekulation (”Vad skulle hända om…?”). Under hedersgästintervjun med Adrian Tchaikovsky på Fantastika i höstas skrattade jag till i publiken när han nämnde Martine som ett exempel på en författare som gör nya intressanta saker med sf, just eftersom hon verkligen inte gör någonting nytt – förutom skriver in lesbiskhet som naturligt och okommenterat i genren, om det fortfarande kan betraktas som ”nytt” vid det här laget. Det må vara nog så viktigt, och jag motsätter mig knappast mer lesbiskhet – eller någon annan form av mångfald, för den delen – i sff, men det handlar mindre om att diskutera lesbiskhet eller sexualitet som idéstoff och mer om att bara skriva in det.

Många och långa diskussioner om mångfald i sff har handlat just om att mångfald kan vara något som bara finns i texten, utan att vara det centrala i den. Vilket jag håller med om, men jag saknar också den mer spekulativa och extrapolerande ansats som utmärkte exempelvis feministisk sf under 60- och 70-talen eller queer sf under 90-talet, där kön, genus, kropp, sexualitet och teknik på olika vis sattes i relation till samhälle, framtid och nutid på ett sätt som generellt inte sker i dagens våg av queer, feministisk litteratur som istället främst utgörs av rymdäventyr och romance (även om det finns viktiga undantag som N.K. Jemisin, Ada Palmer och Seth Dickinson).

Om samtida queer sff skriver Sandifer att den ofta existerar i två olika former, som hon kallar för ”Hugboxing” respektive ”Scab picking”. Hugboxing fokuserar på att skapa fiktiva världar där homofobi eller queer tragedi inte existerar, medan Scab picking istället handlar om att utforska just de negativa, mörka delarna av den queera erfarenheten. Och här någonstans finns kanske kärnan i min kritik: det främsta verktyget för att förstå samtida queer sff är enligt Sandifer alltså inte i första hand vilka idéer, tankegods eller litterära former som dessa berättelser ger uttryck för, utan vilka känslor – positiva eller negativa – verken väcker hos läsare eller gav upphov till hos författaren som skrev dem.

Min poäng här är inte att såhär drygt 80 år senare ge Asimov rätt i att känslor – och kvinnor eller romance – inte hör hemma i sff. Det jag är intresserad av är snarare varför just känslor blivit den centrala ramverket för att förstå mångfald i sff. Återkommande i diskussioner om mångfald och sff är just känslor: är ett verk upplyftande? Smärtsamt? Glädjande? Ledsamt? Borde berättelser som åsamkar smärta alls få publiceras? Ska negativa queera eller feministiska berättelser skrivas eller ska vi fokusera på det positiva? Men det är inte bara ett sätt att förhålla sig till litteraturen, utan utmärker också litteraturen i sig.

De konfliktytor jag ställer upp i den här texten – mellan tankeexperiment och rymdäventyr eller mellan romance och spekulation – är såklart inte ny, utan något som återkommit i många diskussioner om sf. Ska sf handla om ”riktiga” tankeexperiment eller coola grejer i rymden? Frågan är väl lika gammal som genren själv. Anledningen att jag överhuvudtaget lagt så mycket tid på att fundera över detta handlar ju också om att jag i allra högsta grad är part i målet. Jag gläds över den ökade mångfalden inom genren (i stort sett den enda ”representation” jag hade att tillgå som tonåring utgjordes av baksidan på Clive Barkers Abarat där det stod att han levde tillsammans med sin man i LA). Samtidigt saknar jag mer kritiska, spekulativa verk i relation till det som ryms under paraplyet ”mångfald”. Framför allt oroar jag mig över att likriktningen – att mångfald likställs med en viss typ av berättelser, snarare än ett myller av olika berättargrepp som försöker utmana dominansen av det vita, manliga perspektivet – leder till att detta blir en trend, en våg, som till slut kommer avlösas av något nytt. Och risken är överhängande att detta blir mindre ”nytt” än ”business as usual” – en återgång till berättelser om vita män. Det vore knappast första gången det händer.

Isabel Fall

”I sexually identify as an attack helicopter” är ett reaktionärt högermeme som gör sig lustig över transpersoner. Det är också en sf-novell av Isabel Fall. Den publicerades i januari 2020 på Clarkesworld och plockades ner kort därefter. Novellen handlar om en amerikansk stridspilot som identifierar sig som en militär helikopter efter att ha genomgått de kirurgiska, tekniska och psykologiska förbättringar militären avkräver sina rekryter. Tematiskt rör den sig längs inom sf-genren välbekanta funderingar kring var gränserna mellan teknik, kropp, kön och identitet går.

Novellen raderades efter en Twitterstorm där flera framstående sf-författare och många fans – en del av dem transpersoner – ifrågasatte novellens syfte och spekulerade i huruvida den sedan tidigare okända pseudonymen Isabel Fall tillhörde en transkvinna, ciskvinna eller cisman. Vissa ifrågasatte hur kön och identitet framställs i texten och menade att ingen transkvinna skulle skriva på dylikt vis. De flesta var upprörde över användningen av ett välkänt alt-right-meme. Några menade att det måste vara ett sätt att trolla, likt valparnas Hugo-övertag för några år sedan. Andra tyckte att det, oavsett syfte, var osnyggt att använda sig av just detta meme. Många uttryckte hur smärtsamt de upplevde användandet av memet och läsningen av själva texten. Novellen plockades till slut ner på författarens egen begäran när hatstormen blev för mycket.

Det finns mycket att säga om fallet Isabel Fall och mycket har redan sagts. I Emily VanDerWeffs försök att sammanfatta och överblicka kontroversen drygt ett år senare, är det Twitter som blir boven i dramat. Narrativet om hur plattformen är en grogrund för mobbstämning, uppdämda känslor och pajkastning känner man igen. Jag säger inte att VanDerWeff har fel, men bakgrunden till hatstormen har kanske mindre med var den utspelade sig, än den idé om vad det är att läsa kritiskt som ett fan som utlöste den.

Återkommande i diskussionen om ”I Sexually Identify as an Attack Helicopter” är hur smärtsam läsningen av novellen varit eller den potentiella smärta texten skulle kunna åsamka en oförhappandes läsare. Här lyfts själva texten men också bara det faktum att memet ifråga nämns fram som problematiskt. Känslor är knappast ovidkommande i litteraturkritik – att läsa är, som många feminister påpekat, såväl en intellektuell som en högst affektiv upplevelse. Men känslor blir ett problem när upplevelsen av att läsa en text är det som blir mest centralt i diskussioner om representation, stereotyper och makten att skildra i litteratur och kultur. Kritik mot hur kulturella texter representerar och därmed i någon mån också producerar vår förståelse av exempelvis transpersoner eller kvinnor är viktig. Kritiken har såklart alltid varit kopplad till känslor och upplevelser, men också varit riktad mot strukturer: vad för förståelser av exempelvis queers, kvinnor eller svarta människor skapas i en kultur där de hela tiden konstrueras som avhumaniserade och avvikande eller helt enkelt osynliggörs? Framför allt har denna form av kritik riktats mot texter i plural och mot framstående och/eller populära texter – inte random textsnutt som någon rotat fram på nätet och känt sig illa behandlad av.

Jag har säkert själv gjort mig skyldig till liknande tolkningar, men om det är något jag önskar av det fanniska samtalet så är det att kritik mot representation i fantastik (och i övriga former av kultur, för den delen) slutar utgå framförallt från huruvida en text upplevs som behaglig eller smärtsam för den enskilde att läsa. Inte för att litteratur bör eller ska vara smärtsam istället för behaglig, utan för att det i slutändan är ett undermåligt – och ganska ointressant – verktyg för att granska eller kritisera representation och makt i kulturen.

Artonhundratalets magiker

Läs aldrig nyutgivna böcker. Läs aldrig nyutgivna böcker. Läs aldrig nyutgivna böcker.

En av september månads mer uppmärksammade böcker i mitt hörn av internet är Zen Chos Sorceror to the Crown, som handlar om magiker i artonhundratalets engelska klassamhälle och således oundvikligen har fått alla att dra paralleller till Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr Norrell, en lysande bok som bara lider av att vara åtskilliga hundra sidor längre än vad innehållet riktigt motiverar. Det är krig med Frankrike. Magin måste återföras till England. Magikerna måste förhålla sig till det brittiska styret. Klart att Clarkes namn nämns.

Problemet är att Zen Cho – vars noveller jag har uppskattat – inte är någon Susanna Clarke. Sorceror to the Crown är inte oslipad diamant bland boklådornas kolklumpar. Skall vi tala engelskt artonhundratal går tankarna snarare till Naomi Noviks Temeraire: habilt författad underhållning med ambitioner att diskutera samhällsstrukturer och fullkomligt förglömligt.

En medelmåttig bok i en flod medelmåttiga böcker.

LitteraturMagazinet

Flera bloggare jag uppskattar har flyttat till LitteraturMagazinet och varje gång det händer känner jag mig lite skeptisk. Jag upplever nämligen LitteraturMagazinet som en hemskt frustrerande sida. (Egentligen borde det inte spela roll för bloggläsandet eftersom jag följer bloggar med Feedly, men flödet visar inte hela inlägg så då måste man in på LM ändå. Morr.)

Det verkar finnas mycket innehåll på LitteraturMagazinet, och en hel del av det är säkert läsvärt. Men det vet jag inget om, för varje gång jag har surfat in på LM så har jag typ flytt därifrån i panik inom någon minut. Det är synd, för en stor svensk litteratursida som den vill jag såklart utforska, men jag orkar inte eftersom den är så rörig, ostrukturerad och full av plotter.

LM ska tydligen ha väldigt många besökare och jag undrar lite hur dessa besökare bär sig åt, för själv flyr jag som sagt i information overload-panik. När jag tittar på LitteraturMagazinet känner jag mig förvirrad och överöst av en vägg av texter som jag inte klarar av att sortera, eller välja ut viktiga eller intressanta bitar ur.

(Efter mig, floden skrev ett mer genomtänkt inlägg om det här tidigare i höst. Det har visserligen gjorts förbättringar sedan dess.)

Adlibris Mondo

201311_mondo

För ett tag sedan startade Adlibris en separat sida för e-böcker och nedladdningsbara ljudböcker, Adlibris Mondo. Jag bekantade mig med den för några dagar sedan och blev ganska frustrerad.

Adlibris Mondo ser ju ren och snygg ut och är mobilvänlig och lättanvänd när det gäller vissa saker, men däremot är den inte särskilt användarvänlig när man ska, tja, hitta saker. Man göra en enkel sökning, men man kan inte sortera eller filtrera sina sökresultat på något sätt. Vill man göra det får man söka på vanliga Adlibris istället. (Dock pluspoäng för att man kan se i träfflistan vilka e-böcker man redan har.)

De begränsade sökmöjligheterna är inget jätteproblem eftersom man kan använda vanliga Adlibris. Vad som är värre är att det är hopplöst att hitta i sitt eget bibliotek om det är stort. När jag hade köpt några nya e-noveller klickade jag glatt in på sidan ”Mitt bibliotek” för att ladda ner dem. Jag hade väntat mig att det skulle vara enkelt att se vilka som var senast inköpta, vilket ju var fallet på gamla Adlibris.

Men nej. Man kan inte sortera sina köpta e-böcker efter inköpsdatum eller författarnamn eller något alls. Jag fattar inte ens vilken ”ordning” det är på standardläget. Det är i alla fall inte bokstavsordning, utgivningsordning eller inköpsordning. Det verkar inte vara någon ordning alls. Istället får man sitta och läsa på omslagsbilderna för att hitta rätt böcker att ladda ner, vilket väl är ok om man har 10 stycken men mindre ok när man har 43.

Användarvänlighet. Ni kanske skulle slå upp det.

Översättningsgnäll: A Game of Thrones

201310_agot Jag läste nyligen andra delen av serieversionen av A Game of Thrones. Jag tycker, precis som med tv-serien, att det är intressant att se hur tegelstensromanen, med varierande resultat, har bearbetats i medium som har helt andra förutsättningar. Berättartekniskt är det här albumet bättre än det första.

Tyvärr har jag en del problem med översättningen. Den funkar för det mesta, men ibland känns det som att den engelska originaltexten ligger bakom och stör. Jag har inte sett originaltexten så jag kan inte jämföra, men både ordval och meningsbyggnad känns ibland som att de har översatts rakt av, istället för att arbetas om till en mer naturligt flytande svenska.

Men det som stör mig mest är att namnen på karaktärer och platser ofta är på engelska. Eftersom det här är fantasy finns det många platser med hittepånamn och de ska såklart vara som de är, men varför de namn som betyder något, som King’s Landing, inte har översatts begriper jag inte. De sju kungadömena är inte ett engelskspråkigt rike och därför finns det ingen vettig anledning att behålla de engelska namnen. Jag tycker att det känns jättefånigt att läsa en text på svenska om ett påhittat land där folk, djur och platser har namn som är engelska ord. Snow, Summer, Ghost. Det hade varit så himla enkelt att översätta sådana namn till svenska. Dessutom finns ju en svensk översättning av romanerna som man kunde plocka platsnamn från om inspiration behövdes.

Helt konsekvent är det inte heller. Vissa personer och platser har fått sina namn översatta. Littlefinger kallas Lillfinger i den svenska versionen (tack!) – men Hound kallas fortfarande Hound. Casterly Rock har översatts till Casterlyklippan, medan Dragonstone är oöversatt.

En annan obegriplighet är att Night’s Watch i den svenska serieversionen heter ”Mörkrets väktare” istället för ”Nattens väktare” eller liknande.

(Och när jag ändå gnäller så stör det mig också att de äter ”bacon”.)

Plats

plats Efter sådär tre-fyra sidor tänkte jag att det här går inte. Jag klarar inte av det här språket. Jag står ut med ”dom”, även om jag inte är så förtjust i det. ”Mej” och ”sej” är värre, men går väl också. Men ”säjer”, där någonstans går min gräns. Det känns, som jag gnällde om på Instagram, som att texten tjoar HÄJ HÄJ, fast det inte alls är en tjoig bok.

Jag fortsatte ändå envist att läsa och det komiska är att ju längre man kommer, desto mindre irriterande blir språket, helt enkelt för att huvudpersonen har mindre och mindre kontakt med omvärlden och då blir det inga ”säjer” eftersom hon knappt pratar med någon.

Plats är barnboksförfattaren Pija Lindenbaums första bok för vuxna, en kort roman om en kvinna som tappar greppet. Hon sticker utan förklaring ifrån man och son, isolerar sig i en andrahandslägenhet och umgås bara med en stackars hund som hon nyss har skaffat. Mellan dem uppstår en sorts maktkamp, åtminstone i kvinnans huvud.

Plats är en avskalad skildring inifrån en person som inte klarar av sitt vanliga liv längre, som går sönder och drar. Den är obehaglig, men jag tar den inte till mig. Jag uppskattar känslan av overklighet och hur små detaljer blir som enorma hinder, och bortsett mej/sej/säjer är det verkligen inget fel på språket, men som helhet faller den ändå ganska platt för mig, i synnerhet mot slutet då den blir allt mer fragmentarisk. Det känns som att jag har läst ungefär den här boken ett antal gånger förut, men då var den bättre.

(Norstedts, 2013)

”The Starks have manned the wall for thousands of years” – Oh, shut up

Fantasygnäll om 3, 2, 1 …

Något jag däremot brukar hänga upp mig på när det gäller high fantasy är när det det babblas om vad som hände för si och så många tusen år sedan. Ofta handlar det om samhällen som är på en luddigt senmedeltida utvecklingsnivå och det krigas och härjas och förstörs hela tiden och ändå har de stenkoll på sin historia flera tusen år bakåt i tiden och det finns traditioner som är tusentals år gamla och gamla släkter som har överlevt i nästan rakt nedstigande led i tusen år och blah blah blah.

Bitches, please. Jag kan tro på drakar, men jag har jävligt svårt för det där. Det må vara påhittade världar, men de befolkas vanligtvis av människor som, med undantag av vissa magiska förmågor, är precis som människorna i vår värld.

Anledningen till att jag klagar på det här nu är att jag just har läst A Storm of Swords av George R. R. Martin och han är väldigt förtjust i sina millennier. Exempelvis har Night’s Watch funnits i typ 8000 år och de har dessutom röstat fram sina ledare på precis samma sätt i alla dessa år. Där har vi en sann förebild för dem som gnölar över brutna traditioner. Men seriöst, 8000 år? Inte en chans att jag tror på det och jag avskyr när en författare får mig att leva mig in i en värld och sedan spräcks illusionen för att det dyker upp någon bit i världsbygget som jag inte köper.

Martin är ju inte ensam om det där tusenårsrunkandet heller och jag förstår inte riktigt vad som är grejen. Vad är så tilltalande med en tradition eller släkt som har bestått i flera tusen år?

Stolpe om Strindberg

Jag firar sällan midsommar, och ägnade därför midsommardagen åt att läsa ett antal av August Strindbergs centrala verk: Fröken Julie, Fadren, Ett drömspel, Till Damaskus, Hemsöborna, Giftas och Röda rummet, så som man kan kosta på sig när verken är korta och man verkligen inte gör någonting annat på hela dagen. Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag inte rekommenderar någon att under samma dag läsa Fadren, Fröken Julie och Giftas. Men jag kan verkligen förstå Sven Stolpe, som i essän ”Mina böcker” i Låt mig berätta beskriver hur han gjorde sig av med sin Strindbergsamling:

Dels hade jag med åren gripits av en allt starkare avsky för denna förfärliga människa, den mest repellerande jag känner i svensk litteratur (om jag undantar en viss modern lyriker, nu död). Jag kände en formlig lättnad, då hela detta osande moln av gräl och hat och beljuganden och äktenskapsgräl och larvlig religiositet och övertro och vetenskaplig svindel luftades ur mitt biblioteksrum.

En bokhandels förfall

Jag var på Bokia i Vänersborg i dag. Det är jag inte särskilt ofta, men jag är och hälsar på mina föräldrar över jul och tydligen är min farbror, som normalt befinner sig i Karibien, i trakterna och skall hit över helgen. Han behövde en julklapp, bestämde jag mig för. En bok, kanske – en pocketbok han kan läsa på flyget hem och sedan gör sig av med. Lee Child? Våga sig på att försöka hitta Peter Høeg? Han uppskattar åtminstone till viss del spänningslitteratur; det är verkligen inte mitt område.

Bokia, således. Trist ställe, men det visste jag redan från början. Fram till för några år sedan var det en helt okej bokhandel. Utbudet kanske inte gick att jämföra med vad man kan hitta i butiker i Stockholm, Göteborg eller Uppsala, men vi talar om en butik i en bra mycket mindre stad än så. Det finns inte underlag för ett Hedengrens eller Uppsala English Bookshop här. Man hade vad man fick plats med. Det fanns en soffa att sitta i, några stolar och ett schackbräde vid ett bord där man kunde slå sig ned. Man kunde inte hitta vad som helst där, men man kunde hitta någonting; hittade man inte någonting var det åtminstone en inbjudande miljö. Sedan sålde ägaren butiken och allt med den centraliserades till att se ut som vilken dylik Bokiabutik som helst.

Jag hade redan flyttat från Vänersborg när det skedde. Jag har aldrig riktigt vant mig, och varje gång jag kliver in i butiken slås jag av samma fråga: ”men … var är böckerna?” Butiken är lika stor som förut. Men den har mycket mera luft. Mycket mer yta där det inte står några bokhyllor. Och framför allt, mycket färre böcker. Det ser helt deprimerande ut. Särskilt om man inte kan låta bli att kontrastera det mot hur det såg ut tidigare, vilket åtminstone var bättre, och känna att de har våldfört sig på ens uppväxt: ”vad har de gjort med min barndoms bokhandel?”

Jag dröjde mig kvar några minuter. Bläddrade bland pocketböckerna. Hittade väl egentligen någonting som hade kunnat passa. Gick därifrån utan att köpa det, därför att jag helt enkelt inte har hjärta att handla där längre. Jag vill inte att det skall vara lönsamt att förvandla boklådor till själlösa kedjekopior med uselt utbud. Jag kan åtminstone göra mitt lilla till för att det inte skall vara det.

Det finns inte mycket som ser så ledsamt ut som en bokhandel med mycket plats men få böcker.

Vonnegut

Jag skall inte påstå att jag vet särskilt mycket om – eller känner ett behov av att veta särskilt mycket om – Kurt Vonnegut som person. Jag har ingen aning om Charles Shields biografi lyckas fånga någon aspekt av honom. Jag har likväl svårt att tycka att inledningen till Paul Harris recension är någonting annat tämligen bisarr.

A new biography of acclaimed American author Kurt Vonnegut, beloved by fans worldwide for his work’s warm humour and homespun Midwestern wisdom, has shocked many with a portrayal of a bitter, angry man prone to depression and fits of temper.

The book on Vonnegut, who died in 2007, lifts the lid on the writer’s private life, revealing a man far removed from the grandfather-like public figure his millions of devotees adored.

Biografin ”undermines his warm, grandfatherly image”, enligt ingressen. Det är en bild jag aldrig ens har lyckats hitta. Eller som Neil Gaiman uttryckte det:

Who on Earth could read a Vonnegut book and think that he was a grandfatherly bundle of warm fuzzy happiness? I mean, I read Vonnegut first as a ten year old, and it was shocking because he could joke in the face of such blackness and bleakness, and I’d never seen an author do that before. Everything was pointless, except, possibly, a few moments of love snatched from the darkness, a few moments in which we connect, or fail to.

”Warm humour and homespun Midwestern wisdom”? Bizarre. I bet it was either written from a press release, or by someone who’d never read any Vonnegut.

Ben hit och ben dit


Det här med kvinnokroppsdelar på omslag känns minst sagt tramsigt ibland.

Shakespeare, Anonymous och författarskapsfrågan

Nu i dagarna går filmen Anonymous upp på biograferna i ett antal länder, även om det dröjer ytterligare ett tag innan den når den stora duken i Sverige. Det betyder att det kan vara värt att göra ett försök att installera ett mentalt spamfilter för ordet ”Shakespeare”, framför allt kring allt som har med författarskapsfrågan att göra. Filmen för fram teorin att Edward de Vere, earlen av Oxford, egentligen är författaren bakom pjäserna och kommer förmodligen att genrera stora mängder alldeles vansinnigt ointressanta diskussioner.

Kanske får vi se Gösta Fribergs och Helena Brodin Fribergs Täcknamn Shakespeare i nytryck, den första svenska boken till Oxfordteorins försvar som kom så sent som för några år sedan? Den kan, tyvärr, inte rekommenderas: författarna är lite för bittra efter sin långa strid kring frågan, lite för övertygade om tesens förträfflighet och likväl lite för dåliga på att argumentera för den, vilket de huvudsakligen gör genom att slänga en hög indicier i ansiktet på läsaren och därefter tala om att nu borde allt minsann stå klart. Mer energi åt att tala om de egna bevisens förträfflighet än att faktiskt presentera bevis. I åttahundra sidor.

Men det stora problemet med författarskapsfrågan är inte att argumentationen ofta är så tafflig. Det stora problemet är att hela diskussionen är mördande tråkig. Det finns så mycket roligare saker att göra. Som att läsa pjäserna eller gå och se en uppsättning av Hamlet, till exempel.

Jag undrar en sak

Del av baksidestexten till Herrgården av Anna-Karin Palm:

Overkligt och hemlighetsfullt ligger det graciöst harmoniska huset plötsligt framför dem, Ben, Alex, Leila och Juri, som gått flera nätter i sträck genom skogar och plundrade byar. Ingen syns till, och där inne finns allt de behöver, där råder ordning och skönhet.

Hur ser ett graciöst harmoniskt hus ut?

« Äldre inlägg

© 2024 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑