Tystnad

Läsning pågår

Kategori: Gnäll (sida 1 av 3)

Artonhundratalets magiker

Läs aldrig nyutgivna böcker. Läs aldrig nyutgivna böcker. Läs aldrig nyutgivna böcker.

En av september månads mer uppmärksammade böcker i mitt hörn av internet är Zen Chos Sorceror to the Crown, som handlar om magiker i artonhundratalets engelska klassamhälle och således oundvikligen har fått alla att dra paralleller till Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr Norrell, en lysande bok som bara lider av att vara åtskilliga hundra sidor längre än vad innehållet riktigt motiverar. Det är krig med Frankrike. Magin måste återföras till England. Magikerna måste förhålla sig till det brittiska styret. Klart att Clarkes namn nämns.

Problemet är att Zen Cho – vars noveller jag har uppskattat – inte är någon Susanna Clarke. Sorceror to the Crown är inte oslipad diamant bland boklådornas kolklumpar. Skall vi tala engelskt artonhundratal går tankarna snarare till Naomi Noviks Temeraire: habilt författad underhållning med ambitioner att diskutera samhällsstrukturer och fullkomligt förglömligt.

En medelmåttig bok i en flod medelmåttiga böcker.

LitteraturMagazinet

Flera bloggare jag uppskattar har flyttat till LitteraturMagazinet och varje gång det händer känner jag mig lite skeptisk. Jag upplever nämligen LitteraturMagazinet som en hemskt frustrerande sida. (Egentligen borde det inte spela roll för bloggläsandet eftersom jag följer bloggar med Feedly, men flödet visar inte hela inlägg så då måste man in på LM ändå. Morr.)

Det verkar finnas mycket innehåll på LitteraturMagazinet, och en hel del av det är säkert läsvärt. Men det vet jag inget om, för varje gång jag har surfat in på LM så har jag typ flytt därifrån i panik inom någon minut. Det är synd, för en stor svensk litteratursida som den vill jag såklart utforska, men jag orkar inte eftersom den är så rörig, ostrukturerad och full av plotter.

LM ska tydligen ha väldigt många besökare och jag undrar lite hur dessa besökare bär sig åt, för själv flyr jag som sagt i information overload-panik. När jag tittar på LitteraturMagazinet känner jag mig förvirrad och överöst av en vägg av texter som jag inte klarar av att sortera, eller välja ut viktiga eller intressanta bitar ur.

(Efter mig, floden skrev ett mer genomtänkt inlägg om det här tidigare i höst. Det har visserligen gjorts förbättringar sedan dess.)

Adlibris Mondo

201311_mondo

För ett tag sedan startade Adlibris en separat sida för e-böcker och nedladdningsbara ljudböcker, Adlibris Mondo. Jag bekantade mig med den för några dagar sedan och blev ganska frustrerad.

Adlibris Mondo ser ju ren och snygg ut och är mobilvänlig och lättanvänd när det gäller vissa saker, men däremot är den inte särskilt användarvänlig när man ska, tja, hitta saker. Man göra en enkel sökning, men man kan inte sortera eller filtrera sina sökresultat på något sätt. Vill man göra det får man söka på vanliga Adlibris istället. (Dock pluspoäng för att man kan se i träfflistan vilka e-böcker man redan har.)

De begränsade sökmöjligheterna är inget jätteproblem eftersom man kan använda vanliga Adlibris. Vad som är värre är att det är hopplöst att hitta i sitt eget bibliotek om det är stort. När jag hade köpt några nya e-noveller klickade jag glatt in på sidan ”Mitt bibliotek” för att ladda ner dem. Jag hade väntat mig att det skulle vara enkelt att se vilka som var senast inköpta, vilket ju var fallet på gamla Adlibris.

Men nej. Man kan inte sortera sina köpta e-böcker efter inköpsdatum eller författarnamn eller något alls. Jag fattar inte ens vilken ”ordning” det är på standardläget. Det är i alla fall inte bokstavsordning, utgivningsordning eller inköpsordning. Det verkar inte vara någon ordning alls. Istället får man sitta och läsa på omslagsbilderna för att hitta rätt böcker att ladda ner, vilket väl är ok om man har 10 stycken men mindre ok när man har 43.

Användarvänlighet. Ni kanske skulle slå upp det.

Översättningsgnäll: A Game of Thrones

201310_agot Jag läste nyligen andra delen av serieversionen av A Game of Thrones. Jag tycker, precis som med tv-serien, att det är intressant att se hur tegelstensromanen, med varierande resultat, har bearbetats i medium som har helt andra förutsättningar. Berättartekniskt är det här albumet bättre än det första.

Tyvärr har jag en del problem med översättningen. Den funkar för det mesta, men ibland känns det som att den engelska originaltexten ligger bakom och stör. Jag har inte sett originaltexten så jag kan inte jämföra, men både ordval och meningsbyggnad känns ibland som att de har översatts rakt av, istället för att arbetas om till en mer naturligt flytande svenska.

Men det som stör mig mest är att namnen på karaktärer och platser ofta är på engelska. Eftersom det här är fantasy finns det många platser med hittepånamn och de ska såklart vara som de är, men varför de namn som betyder något, som King’s Landing, inte har översatts begriper jag inte. De sju kungadömena är inte ett engelskspråkigt rike och därför finns det ingen vettig anledning att behålla de engelska namnen. Jag tycker att det känns jättefånigt att läsa en text på svenska om ett påhittat land där folk, djur och platser har namn som är engelska ord. Snow, Summer, Ghost. Det hade varit så himla enkelt att översätta sådana namn till svenska. Dessutom finns ju en svensk översättning av romanerna som man kunde plocka platsnamn från om inspiration behövdes.

Helt konsekvent är det inte heller. Vissa personer och platser har fått sina namn översatta. Littlefinger kallas Lillfinger i den svenska versionen (tack!) – men Hound kallas fortfarande Hound. Casterly Rock har översatts till Casterlyklippan, medan Dragonstone är oöversatt.

En annan obegriplighet är att Night’s Watch i den svenska serieversionen heter ”Mörkrets väktare” istället för ”Nattens väktare” eller liknande.

(Och när jag ändå gnäller så stör det mig också att de äter ”bacon”.)

Plats

plats Efter sådär tre-fyra sidor tänkte jag att det här går inte. Jag klarar inte av det här språket. Jag står ut med ”dom”, även om jag inte är så förtjust i det. ”Mej” och ”sej” är värre, men går väl också. Men ”säjer”, där någonstans går min gräns. Det känns, som jag gnällde om på Instagram, som att texten tjoar HÄJ HÄJ, fast det inte alls är en tjoig bok.

Jag fortsatte ändå envist att läsa och det komiska är att ju längre man kommer, desto mindre irriterande blir språket, helt enkelt för att huvudpersonen har mindre och mindre kontakt med omvärlden och då blir det inga ”säjer” eftersom hon knappt pratar med någon.

Plats är barnboksförfattaren Pija Lindenbaums första bok för vuxna, en kort roman om en kvinna som tappar greppet. Hon sticker utan förklaring ifrån man och son, isolerar sig i en andrahandslägenhet och umgås bara med en stackars hund som hon nyss har skaffat. Mellan dem uppstår en sorts maktkamp, åtminstone i kvinnans huvud.

Plats är en avskalad skildring inifrån en person som inte klarar av sitt vanliga liv längre, som går sönder och drar. Den är obehaglig, men jag tar den inte till mig. Jag uppskattar känslan av overklighet och hur små detaljer blir som enorma hinder, och bortsett mej/sej/säjer är det verkligen inget fel på språket, men som helhet faller den ändå ganska platt för mig, i synnerhet mot slutet då den blir allt mer fragmentarisk. Det känns som att jag har läst ungefär den här boken ett antal gånger förut, men då var den bättre.

(Norstedts, 2013)

”The Starks have manned the wall for thousands of years” – Oh, shut up

Fantasygnäll om 3, 2, 1 …

Något jag däremot brukar hänga upp mig på när det gäller high fantasy är när det det babblas om vad som hände för si och så många tusen år sedan. Ofta handlar det om samhällen som är på en luddigt senmedeltida utvecklingsnivå och det krigas och härjas och förstörs hela tiden och ändå har de stenkoll på sin historia flera tusen år bakåt i tiden och det finns traditioner som är tusentals år gamla och gamla släkter som har överlevt i nästan rakt nedstigande led i tusen år och blah blah blah.

Bitches, please. Jag kan tro på drakar, men jag har jävligt svårt för det där. Det må vara påhittade världar, men de befolkas vanligtvis av människor som, med undantag av vissa magiska förmågor, är precis som människorna i vår värld.

Anledningen till att jag klagar på det här nu är att jag just har läst A Storm of Swords av George R. R. Martin och han är väldigt förtjust i sina millennier. Exempelvis har Night’s Watch funnits i typ 8000 år och de har dessutom röstat fram sina ledare på precis samma sätt i alla dessa år. Där har vi en sann förebild för dem som gnölar över brutna traditioner. Men seriöst, 8000 år? Inte en chans att jag tror på det och jag avskyr när en författare får mig att leva mig in i en värld och sedan spräcks illusionen för att det dyker upp någon bit i världsbygget som jag inte köper.

Martin är ju inte ensam om det där tusenårsrunkandet heller och jag förstår inte riktigt vad som är grejen. Vad är så tilltalande med en tradition eller släkt som har bestått i flera tusen år?

Stolpe om Strindberg

Jag firar sällan midsommar, och ägnade därför midsommardagen åt att läsa ett antal av August Strindbergs centrala verk: Fröken Julie, Fadren, Ett drömspel, Till Damaskus, Hemsöborna, Giftas och Röda rummet, så som man kan kosta på sig när verken är korta och man verkligen inte gör någonting annat på hela dagen. Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag inte rekommenderar någon att under samma dag läsa Fadren, Fröken Julie och Giftas. Men jag kan verkligen förstå Sven Stolpe, som i essän ”Mina böcker” i Låt mig berätta beskriver hur han gjorde sig av med sin Strindbergsamling:

Dels hade jag med åren gripits av en allt starkare avsky för denna förfärliga människa, den mest repellerande jag känner i svensk litteratur (om jag undantar en viss modern lyriker, nu död). Jag kände en formlig lättnad, då hela detta osande moln av gräl och hat och beljuganden och äktenskapsgräl och larvlig religiositet och övertro och vetenskaplig svindel luftades ur mitt biblioteksrum.

En bokhandels förfall

Jag var på Bokia i Vänersborg i dag. Det är jag inte särskilt ofta, men jag är och hälsar på mina föräldrar över jul och tydligen är min farbror, som normalt befinner sig i Karibien, i trakterna och skall hit över helgen. Han behövde en julklapp, bestämde jag mig för. En bok, kanske – en pocketbok han kan läsa på flyget hem och sedan gör sig av med. Lee Child? Våga sig på att försöka hitta Peter Høeg? Han uppskattar åtminstone till viss del spänningslitteratur; det är verkligen inte mitt område.

Bokia, således. Trist ställe, men det visste jag redan från början. Fram till för några år sedan var det en helt okej bokhandel. Utbudet kanske inte gick att jämföra med vad man kan hitta i butiker i Stockholm, Göteborg eller Uppsala, men vi talar om en butik i en bra mycket mindre stad än så. Det finns inte underlag för ett Hedengrens eller Uppsala English Bookshop här. Man hade vad man fick plats med. Det fanns en soffa att sitta i, några stolar och ett schackbräde vid ett bord där man kunde slå sig ned. Man kunde inte hitta vad som helst där, men man kunde hitta någonting; hittade man inte någonting var det åtminstone en inbjudande miljö. Sedan sålde ägaren butiken och allt med den centraliserades till att se ut som vilken dylik Bokiabutik som helst.

Jag hade redan flyttat från Vänersborg när det skedde. Jag har aldrig riktigt vant mig, och varje gång jag kliver in i butiken slås jag av samma fråga: ”men … var är böckerna?” Butiken är lika stor som förut. Men den har mycket mera luft. Mycket mer yta där det inte står några bokhyllor. Och framför allt, mycket färre böcker. Det ser helt deprimerande ut. Särskilt om man inte kan låta bli att kontrastera det mot hur det såg ut tidigare, vilket åtminstone var bättre, och känna att de har våldfört sig på ens uppväxt: ”vad har de gjort med min barndoms bokhandel?”

Jag dröjde mig kvar några minuter. Bläddrade bland pocketböckerna. Hittade väl egentligen någonting som hade kunnat passa. Gick därifrån utan att köpa det, därför att jag helt enkelt inte har hjärta att handla där längre. Jag vill inte att det skall vara lönsamt att förvandla boklådor till själlösa kedjekopior med uselt utbud. Jag kan åtminstone göra mitt lilla till för att det inte skall vara det.

Det finns inte mycket som ser så ledsamt ut som en bokhandel med mycket plats men få böcker.

Vonnegut

Jag skall inte påstå att jag vet särskilt mycket om – eller känner ett behov av att veta särskilt mycket om – Kurt Vonnegut som person. Jag har ingen aning om Charles Shields biografi lyckas fånga någon aspekt av honom. Jag har likväl svårt att tycka att inledningen till Paul Harris recension är någonting annat tämligen bisarr.

A new biography of acclaimed American author Kurt Vonnegut, beloved by fans worldwide for his work’s warm humour and homespun Midwestern wisdom, has shocked many with a portrayal of a bitter, angry man prone to depression and fits of temper.

The book on Vonnegut, who died in 2007, lifts the lid on the writer’s private life, revealing a man far removed from the grandfather-like public figure his millions of devotees adored.

Biografin ”undermines his warm, grandfatherly image”, enligt ingressen. Det är en bild jag aldrig ens har lyckats hitta. Eller som Neil Gaiman uttryckte det:

Who on Earth could read a Vonnegut book and think that he was a grandfatherly bundle of warm fuzzy happiness? I mean, I read Vonnegut first as a ten year old, and it was shocking because he could joke in the face of such blackness and bleakness, and I’d never seen an author do that before. Everything was pointless, except, possibly, a few moments of love snatched from the darkness, a few moments in which we connect, or fail to.

”Warm humour and homespun Midwestern wisdom”? Bizarre. I bet it was either written from a press release, or by someone who’d never read any Vonnegut.

Ben hit och ben dit


Det här med kvinnokroppsdelar på omslag känns minst sagt tramsigt ibland.

Shakespeare, Anonymous och författarskapsfrågan

Nu i dagarna går filmen Anonymous upp på biograferna i ett antal länder, även om det dröjer ytterligare ett tag innan den når den stora duken i Sverige. Det betyder att det kan vara värt att göra ett försök att installera ett mentalt spamfilter för ordet ”Shakespeare”, framför allt kring allt som har med författarskapsfrågan att göra. Filmen för fram teorin att Edward de Vere, earlen av Oxford, egentligen är författaren bakom pjäserna och kommer förmodligen att genrera stora mängder alldeles vansinnigt ointressanta diskussioner.

Kanske får vi se Gösta Fribergs och Helena Brodin Fribergs Täcknamn Shakespeare i nytryck, den första svenska boken till Oxfordteorins försvar som kom så sent som för några år sedan? Den kan, tyvärr, inte rekommenderas: författarna är lite för bittra efter sin långa strid kring frågan, lite för övertygade om tesens förträfflighet och likväl lite för dåliga på att argumentera för den, vilket de huvudsakligen gör genom att slänga en hög indicier i ansiktet på läsaren och därefter tala om att nu borde allt minsann stå klart. Mer energi åt att tala om de egna bevisens förträfflighet än att faktiskt presentera bevis. I åttahundra sidor.

Men det stora problemet med författarskapsfrågan är inte att argumentationen ofta är så tafflig. Det stora problemet är att hela diskussionen är mördande tråkig. Det finns så mycket roligare saker att göra. Som att läsa pjäserna eller gå och se en uppsättning av Hamlet, till exempel.

Jag undrar en sak

Del av baksidestexten till Herrgården av Anna-Karin Palm:

Overkligt och hemlighetsfullt ligger det graciöst harmoniska huset plötsligt framför dem, Ben, Alex, Leila och Juri, som gått flera nätter i sträck genom skogar och plundrade byar. Ingen syns till, och där inne finns allt de behöver, där råder ordning och skönhet.

Hur ser ett graciöst harmoniskt hus ut?

Två punkter jag önskar att jag kunde hålla mig till

Aldrig skriva om böcker jag tycker illa om. För att det är tråkigt att vara negativ. För att fördelen med att skriva utan att få betalt är att kunna välja att skriva om precis vad man vill, och varför slösa den tiden och energin på dåliga böcker? För att det är roligare att lyfta fram det som är bra istället – även om det är svårare att skriva engagerande texter på det sättet.

Aldrig skriva om nya böcker. För att jag är trött på recentismen i det litterära samtalet. För att det är deprimerande att se bra böcker försvinna från hyllorna i handeln så snart som de gör, och att jag inte behöver vara en del av den kulturen. För att så många andra gör det ändå.

Det kommer förstås inte att hända, men jag kan inte låta bli att känna att det skulle göra mig till en lite bättre människa.

Om Kina och Lu Xun

”Vi måste förstå Kina”, sägs det ibland. ”Vi måste lära oss mer om Kina.” Varpå nästan inga egentliga ansträngningar görs: vad som skrivs om landet och kulturen är ofta filtrerade tredjehandsuppgifter, och verkar inte sällan bära spår av någon form av exotiserande nyorientalism. De svenska försöken att introducera litteratur från världens största modersmål och ett av världens främsta kulturspråk lämnas åt mindre förlag och enstaka eldsjälar. Ibland hör man någon nämna Färden till Västern eller Berättelser från träskmarkerna och lite uppmärksamhet har väl översättningen av Drömmar om röda gemak fått, men Wu Song i all ära: ingen litteratur förtjänar att i det allmänna medvetandet representeras nästan uteslutande med flera hundra år gamla texter. Det hade ju inte behövt vara så. Gao Xingjian och Zhou Weihui är inte de enda som har skrivit i Kina de senaste etthundra åren.

Lu Xun

Yu Hua finns översatt, till exempel. Liksom Mo Yan. Och har man ett intresse för något äldre kinesisk litteratur, eller för litteraturens roll i det kinesiska samhället, borde man faktiskt läsa Lu Xun (1881–1936). Lu Xun (鲁迅, Lǔ Xùn) studerade medicin i Japan men blev så illa berörd av vad han uppfattade som sina landsmäns apatiska inställning att han bestämde sig för att vad som verkligen behövdes var medicin för själen snarare än för kroppen, en litteratur som kunde väcka det kinesiska folket. Han blev stilbildande som en av de första att skriva på ett mer modernt språk (inte för att dagens skrivna kinesiska inte skiljer sig ordentligt från talspråket, men, tja, mindre än vad som brukade vara fallet), ett språk med vilket Lu skulle kunna nå ut: litteraturen var, trots allt, hans verktyg snarare än ett ändamål i sig. Kanske är hans noveller mest intressanta ur ett litteraturhistoriskt, eller rent historiskt, perspektiv, som en anklagelseakt mot hela det dåtida kinesiska samhället – men de håller fortfarande.

Och om de i någon liten mån kunde bidra till att fler bättre förstod Kinas nittonhundratalshistoria, ja, det skulle nog inte heller göra världen sämre.

Latmask

När man inte orkar skriva något ordentligt kan man ju alltid gnälla lite. Eftersom jag verkar vara oförmögen att hålla mig borta från halvdåliga övernaturliga ungdomsromaner läste jag Claire de Lune av Christine Johnson idag och irriterade mig på följande:

“What’d I miss on the Late Show?”
“Oh, man, they had the funniest guy on there. He did this whole routine on the difference between guys or their dogs-”
“So what’s the difference? Between the guys and the dogs?” Claire interrupted, eager to feed his enthusiasm for the new topic.
“Okay, so you know how dogs are always using their paws to scratch behind their ears?”
Claire nodded, then winced when Matthew delivered the somewhat questionable punchline.
“Well”, he admitted, “it was probably funnier when the comedian did it.”

För lat för att hitta på hela skämtet, eller? Så där får man ju inte göra. Inte så att boken var särskilt uppslukande i övrigt, men det där pajade verkligen illusionen. Jag avskyr såna där smågrejer som liksom kastar ut en ur texten. (Krattigaste dialogen i hela boken, för övrigt.)

Det påminner mig dessutom lite om en annan form av irriterande slarv: slarv med att etablera en relation som ska vara stark och viktig. Ni vet, ”De pratade och skrattade hela natten och var alldeles tvillingsjäliga av sig, tjolahopp tjolahej” utan att ge ett enda exempel på vad som sades under dessa fantastiska timmar. Det handlar inte bara om show vs. tell utan om att det ger ett slött intryck. (Det känns också lite förolämpande att författaren förväntar sig att jag ska tro på det utan att få mer än än så.)

Slut på osammanhängande gnäll. Godnatt.

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑