Kategori: Gnäll

”The Starks have manned the wall for thousands of years” – Oh, shut up

• 1 januari 2013 • 12 kommentarer

Fantasygnäll om 3, 2, 1 …

Något jag däremot brukar hänga upp mig på när det gäller high fantasy är när det det babblas om vad som hände för si och så många tusen år sedan. Ofta handlar det om samhällen som är på en luddigt senmedeltida utvecklingsnivå och det krigas och härjas och förstörs hela tiden och ändå har de stenkoll på sin historia flera tusen år bakåt i tiden och det finns traditioner som är tusentals år gamla och gamla släkter som har överlevt i nästan rakt nedstigande led i tusen år och blah blah blah.

Bitches, please. Jag kan tro på drakar, men jag har jävligt svårt för det där. Det må vara påhittade världar, men de befolkas vanligtvis av människor som, med undantag av vissa magiska förmågor, är precis som människorna i vår värld.

Anledningen till att jag klagar på det här nu är att jag just har läst A Storm of Swords av George R. R. Martin och han är väldigt förtjust i sina millennier. Exempelvis har Night’s Watch funnits i typ 8000 år och de har dessutom röstat fram sina ledare på precis samma sätt i alla dessa år. Där har vi en sann förebild för dem som gnölar över brutna traditioner. Men seriöst, 8000 år? Inte en chans att jag tror på det och jag avskyr när en författare får mig att leva mig in i en värld och sedan spräcks illusionen för att det dyker upp någon bit i världsbygget som jag inte köper.

Martin är ju inte ensam om det där tusenårsrunkandet heller och jag förstår inte riktigt vad som är grejen. Vad är så tilltalande med en tradition eller släkt som har bestått i flera tusen år?

Av kl. 12:00 i Babbel, Gnäll | Taggar:

Stolpe om Strindberg

• 3 juli 2012 • 1 kommentar

Jag firar sällan midsommar, och ägnade därför midsommardagen åt att läsa ett antal av August Strindbergs centrala verk: Fröken Julie, Fadren, Ett drömspel, Till Damaskus, Hemsöborna, Giftas och Röda rummet, så som man kan kosta på sig när verken är korta och man verkligen inte gör någonting annat på hela dagen. Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag inte rekommenderar någon att under samma dag läsa Fadren, Fröken Julie och Giftas. Men jag kan verkligen förstå Sven Stolpe, som i essän ”Mina böcker” i Låt mig berätta beskriver hur han gjorde sig av med sin Strindbergsamling:

Dels hade jag med åren gripits av en allt starkare avsky för denna förfärliga människa, den mest repellerande jag känner i svensk litteratur (om jag undantar en viss modern lyriker, nu död). Jag kände en formlig lättnad, då hela detta osande moln av gräl och hat och beljuganden och äktenskapsgräl och larvlig religiositet och övertro och vetenskaplig svindel luftades ur mitt biblioteksrum.

Av kl. 0:04 i Citat, Gnäll

En bokhandels förfall

• 22 december 2011 • 8 kommentarer

Jag var på Bokia i Vänersborg i dag. Det är jag inte särskilt ofta, men jag är och hälsar på mina föräldrar över jul och tydligen är min farbror, som normalt befinner sig i Karibien, i trakterna och skall hit över helgen. Han behövde en julklapp, bestämde jag mig för. En bok, kanske – en pocketbok han kan läsa på flyget hem och sedan gör sig av med. Lee Child? Våga sig på att försöka hitta Peter Høeg? Han uppskattar åtminstone till viss del spänningslitteratur; det är verkligen inte mitt område.

Bokia, således. Trist ställe, men det visste jag redan från början. Fram till för några år sedan var det en helt okej bokhandel. Utbudet kanske inte gick att jämföra med vad man kan hitta i butiker i Stockholm, Göteborg eller Uppsala, men vi talar om en butik i en bra mycket mindre stad än så. Det finns inte underlag för ett Hedengrens eller Uppsala English Bookshop här. Man hade vad man fick plats med. Det fanns en soffa att sitta i, några stolar och ett schackbräde vid ett bord där man kunde slå sig ned. Man kunde inte hitta vad som helst där, men man kunde hitta någonting; hittade man inte någonting var det åtminstone en inbjudande miljö. Sedan sålde ägaren butiken och allt med den centraliserades till att se ut som vilken dylik Bokiabutik som helst.

Jag hade redan flyttat från Vänersborg när det skedde. Jag har aldrig riktigt vant mig, och varje gång jag kliver in i butiken slås jag av samma fråga: ”men … var är böckerna?” Butiken är lika stor som förut. Men den har mycket mera luft. Mycket mer yta där det inte står några bokhyllor. Och framför allt, mycket färre böcker. Det ser helt deprimerande ut. Särskilt om man inte kan låta bli att kontrastera det mot hur det såg ut tidigare, vilket åtminstone var bättre, och känna att de har våldfört sig på ens uppväxt: ”vad har de gjort med min barndoms bokhandel?”

Jag dröjde mig kvar några minuter. Bläddrade bland pocketböckerna. Hittade väl egentligen någonting som hade kunnat passa. Gick därifrån utan att köpa det, därför att jag helt enkelt inte har hjärta att handla där längre. Jag vill inte att det skall vara lönsamt att förvandla boklådor till själlösa kedjekopior med uselt utbud. Jag kan åtminstone göra mitt lilla till för att det inte skall vara det.

Det finns inte mycket som ser så ledsamt ut som en bokhandel med mycket plats men få böcker.

Av kl. 20:37 i Gnäll | Taggar:

Vonnegut

• 6 december 2011 • 2 kommentarer

Jag skall inte påstå att jag vet särskilt mycket om – eller känner ett behov av att veta särskilt mycket om – Kurt Vonnegut som person. Jag har ingen aning om Charles Shields biografi lyckas fånga någon aspekt av honom. Jag har likväl svårt att tycka att inledningen till Paul Harris recension är någonting annat tämligen bisarr.

A new biography of acclaimed American author Kurt Vonnegut, beloved by fans worldwide for his work’s warm humour and homespun Midwestern wisdom, has shocked many with a portrayal of a bitter, angry man prone to depression and fits of temper.

The book on Vonnegut, who died in 2007, lifts the lid on the writer’s private life, revealing a man far removed from the grandfather-like public figure his millions of devotees adored.

Biografin ”undermines his warm, grandfatherly image”, enligt ingressen. Det är en bild jag aldrig ens har lyckats hitta. Eller som Neil Gaiman uttryckte det:

Who on Earth could read a Vonnegut book and think that he was a grandfatherly bundle of warm fuzzy happiness? I mean, I read Vonnegut first as a ten year old, and it was shocking because he could joke in the face of such blackness and bleakness, and I’d never seen an author do that before. Everything was pointless, except, possibly, a few moments of love snatched from the darkness, a few moments in which we connect, or fail to.

”Warm humour and homespun Midwestern wisdom”? Bizarre. I bet it was either written from a press release, or by someone who’d never read any Vonnegut.

Av kl. 8:14 i Gnäll, Spaning

Ben hit och ben dit

• 28 november 2011 • 2 kommentarer


Det här med kvinnokroppsdelar på omslag känns minst sagt tramsigt ibland.

Av kl. 23:04 i Bildigt, Gnäll | Taggar: ,

Shakespeare, Anonymous och författarskapsfrågan

• 25 oktober 2011 • 3 kommentarer

Nu i dagarna går filmen Anonymous upp på biograferna i ett antal länder, även om det dröjer ytterligare ett tag innan den når den stora duken i Sverige. Det betyder att det kan vara värt att göra ett försök att installera ett mentalt spamfilter för ordet ”Shakespeare”, framför allt kring allt som har med författarskapsfrågan att göra. Filmen för fram teorin att Edward de Vere, earlen av Oxford, egentligen är författaren bakom pjäserna och kommer förmodligen att genrera stora mängder alldeles vansinnigt ointressanta diskussioner.

Kanske får vi se Gösta Fribergs och Helena Brodin Fribergs Täcknamn Shakespeare i nytryck, den första svenska boken till Oxfordteorins försvar som kom så sent som för några år sedan? Den kan, tyvärr, inte rekommenderas: författarna är lite för bittra efter sin långa strid kring frågan, lite för övertygade om tesens förträfflighet och likväl lite för dåliga på att argumentera för den, vilket de huvudsakligen gör genom att slänga en hög indicier i ansiktet på läsaren och därefter tala om att nu borde allt minsann stå klart. Mer energi åt att tala om de egna bevisens förträfflighet än att faktiskt presentera bevis. I åttahundra sidor.

Men det stora problemet med författarskapsfrågan är inte att argumentationen ofta är så tafflig. Det stora problemet är att hela diskussionen är mördande tråkig. Det finns så mycket roligare saker att göra. Som att läsa pjäserna eller gå och se en uppsättning av Hamlet, till exempel.

Av kl. 14:47 i Gnäll | Taggar: ,

Jag undrar en sak

• 29 september 2011 • 3 kommentarer

Del av baksidestexten till Herrgården av Anna-Karin Palm:

Overkligt och hemlighetsfullt ligger det graciöst harmoniska huset plötsligt framför dem, Ben, Alex, Leila och Juri, som gått flera nätter i sträck genom skogar och plundrade byar. Ingen syns till, och där inne finns allt de behöver, där råder ordning och skönhet.

Hur ser ett graciöst harmoniskt hus ut?

Av kl. 19:00 i Babbel, Gnäll

Två punkter jag önskar att jag kunde hålla mig till

• 13 september 2011 • 3 kommentarer

Aldrig skriva om böcker jag tycker illa om. För att det är tråkigt att vara negativ. För att fördelen med att skriva utan att få betalt är att kunna välja att skriva om precis vad man vill, och varför slösa den tiden och energin på dåliga böcker? För att det är roligare att lyfta fram det som är bra istället – även om det är svårare att skriva engagerande texter på det sättet.

Aldrig skriva om nya böcker. För att jag är trött på recentismen i det litterära samtalet. För att det är deprimerande att se bra böcker försvinna från hyllorna i handeln så snart som de gör, och att jag inte behöver vara en del av den kulturen. För att så många andra gör det ändå.

Det kommer förstås inte att hända, men jag kan inte låta bli att känna att det skulle göra mig till en lite bättre människa.

Av kl. 19:00 i Gnäll | Taggar:

Om Kina och Lu Xun

• • 6 kommentarer

”Vi måste förstå Kina”, sägs det ibland. ”Vi måste lära oss mer om Kina.” Varpå nästan inga egentliga ansträngningar görs: vad som skrivs om landet och kulturen är ofta filtrerade tredjehandsuppgifter, och verkar inte sällan bära spår av någon form av exotiserande nyorientalism. De svenska försöken att introducera litteratur från världens största modersmål och ett av världens främsta kulturspråk lämnas åt mindre förlag och enstaka eldsjälar. Ibland hör man någon nämna Färden till Västern eller Berättelser från träskmarkerna och lite uppmärksamhet har väl översättningen av Drömmar om röda gemak fått, men Wu Song i all ära: ingen litteratur förtjänar att i det allmänna medvetandet representeras nästan uteslutande med flera hundra år gamla texter. Det hade ju inte behövt vara så. Gao Xingjian och Zhou Weihui är inte de enda som har skrivit i Kina de senaste etthundra åren.

Lu Xun

Yu Hua finns översatt, till exempel. Liksom Mo Yan. Och har man ett intresse för något äldre kinesisk litteratur, eller för litteraturens roll i det kinesiska samhället, borde man faktiskt läsa Lu Xun (1881–1936). Lu Xun (鲁迅, Lǔ Xùn) studerade medicin i Japan men blev så illa berörd av vad han uppfattade som sina landsmäns apatiska inställning att han bestämde sig för att vad som verkligen behövdes var medicin för själen snarare än för kroppen, en litteratur som kunde väcka det kinesiska folket. Han blev stilbildande som en av de första att skriva på ett mer modernt språk (inte för att dagens skrivna kinesiska inte skiljer sig ordentligt från talspråket, men, tja, mindre än vad som brukade vara fallet), ett språk med vilket Lu skulle kunna nå ut: litteraturen var, trots allt, hans verktyg snarare än ett ändamål i sig. Kanske är hans noveller mest intressanta ur ett litteraturhistoriskt, eller rent historiskt, perspektiv, som en anklagelseakt mot hela det dåtida kinesiska samhället – men de håller fortfarande.

Och om de i någon liten mån kunde bidra till att fler bättre förstod Kinas nittonhundratalshistoria, ja, det skulle nog inte heller göra världen sämre.

Av kl. 12:00 i Babbel, Gnäll | Taggar: , ,

Latmask

• 14 juli 2011 • Kommentera!

När man inte orkar skriva något ordentligt kan man ju alltid gnälla lite. Eftersom jag verkar vara oförmögen att hålla mig borta från halvdåliga övernaturliga ungdomsromaner läste jag Claire de Lune av Christine Johnson idag och irriterade mig på följande:

“What’d I miss on the Late Show?”
“Oh, man, they had the funniest guy on there. He did this whole routine on the difference between guys or their dogs-”
“So what’s the difference? Between the guys and the dogs?” Claire interrupted, eager to feed his enthusiasm for the new topic.
“Okay, so you know how dogs are always using their paws to scratch behind their ears?”
Claire nodded, then winced when Matthew delivered the somewhat questionable punchline.
“Well”, he admitted, “it was probably funnier when the comedian did it.”

För lat för att hitta på hela skämtet, eller? Så där får man ju inte göra. Inte så att boken var särskilt uppslukande i övrigt, men det där pajade verkligen illusionen. Jag avskyr såna där smågrejer som liksom kastar ut en ur texten. (Krattigaste dialogen i hela boken, för övrigt.)

Det påminner mig dessutom lite om en annan form av irriterande slarv: slarv med att etablera en relation som ska vara stark och viktig. Ni vet, ”De pratade och skrattade hela natten och var alldeles tvillingsjäliga av sig, tjolahopp tjolahej” utan att ge ett enda exempel på vad som sades under dessa fantastiska timmar. Det handlar inte bara om show vs. tell utan om att det ger ett slött intryck. (Det känns också lite förolämpande att författaren förväntar sig att jag ska tro på det utan att få mer än än så.)

Slut på osammanhängande gnäll. Godnatt.

Av kl. 0:05 i Citat, Gnäll

Om jag hade en fläta skulle jag rycka i den

• 5 juli 2011 • 10 kommentarer

Det känns som att jag har läst The Shadow Rising i evigheter. Bli klar då, jäkla bok, så att jag kan läsa något annat! Det är det stora omläsningsprojektet: att läsa om hela fantasyklumpen Wheel of Time av Robert Jordan innan sista (fjortonde!) boken kommer nästa år. Hittills har det varit nostalgiroligt, men den nuvarande boken känns som att den har tagit över mitt liv. Eller i alla fall snott en massa lästid som kunde ägnats åt sådär fem andra böcker. När jag klagade över dess tjocklek tyckte sambon att de är väl sådär tjocka allihopa, varpå jag kollade upp saken och konstaterade att jo, The Shadow Rising är mer än 300 sidor längre än föregående del (och dessutom längst av alla böcker i serien, om inte den sista blir ännu längre). Rätt ironiskt med tanke på att just de 300 första sidorna händer det i stort sett ingenting… Alla bara hänger och surar i Tear och undrar vad de ska göra. Efter 300 sidor börjar de faktiskt göra också. Tack, ni hade gärna fått sätta igång snabbare. Nu är jag alldeles snart klar, och efter det tänker jag ta en ordentlig paus från WoT-omläsandet, trots att det är roligt.

(Btw, jag älskar permalänken till det här inlägget: om-jag-hade-en-flata-skulle-jag-rycka-i-den. Så kan det gå utan å ä ö.)

Av kl. 22:40 i Babbel, Gnäll | Taggar: ,

Dagens underdrift

• 9 juni 2011 • 2 kommentarer

Min tågläsning för tillfället är Fienden av Charlie Higson, en ungdomsroman som utspelar sig ungefär ett och ett halvt år efter katastrofen. De vuxna har antingen dött eller blivit något zombieliknande (ordet ”zombie” har inte nämnts hittills, men det verkar vara något åt det hållet) och de barn som har lyckats undgå att bli uppkäkade av de vuxna försöker överleva så gott det går.

Det är en brutal bok, där den lilla trygghet som finns är mycket bräcklig, där tolv-trettonåringar har ansvaret för att se till att de yngre barnen överlever och där nämnda småbarn dör då och då. Mitt i detta beskrivs barnens känslor inför det som händer ibland på ett otroligt svagt, oengagerande och absurt nedtonat sätt. Inte hela tiden, lyckligtvis, men här och där kommer ett riktigt stolpskott till mening. Jag vet inte om det är översättningen eller om det helt enkelt ska vara så, men underligt är det.

Vid ett tillfälle har en unge blivit tagen av de vuxna och ligger i en äcklig säck:

”Han hade svimmat och när han vaknade skumpade han omkring på en av de vuxnas axlar. Den vuxna stank, men säcken luktade ännu värre. Fett och ruttet kött och bajs. Sam tyckte inte att det var trevligt i säcken. Han såg ingenting och han hade kissat på sig.”

Han tyckte inte att det var TREVLIGT i säcken. Nej. Okej.

Eller ett tag senare, när ungen har lyckats fly efter några dramatiska händelsern:

”Sam hade känt sig osäker föregående kväll, men cykeln gav honom nytt mod. Det enda han behövde göra var att följa skyltarna mot Holloway Road, så skulle det ordna sig.”

Osäker? Haha, va? Det var dödsskräck, inte lite osäkerhet.

Har någon av er läst den på engelska? Är det likadant där?

Av kl. 22:23 i Babbel, Citat, Gnäll | Taggar: , , , ,

Majläsningen

• 6 juni 2011 • Kommentera!

Vad jag läste i maj:

Amandas bok – Katerina Janouch
Den dansande djävulen – Martin Widmark
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag – Sara Ohlsson
Vi håller på med en viktig grej – Sara Hansson
Phonephucker – Tanja Suhinina
Att vara med henne – Alex Schulman
Strange Angels – Lili St Crow
Alba – Kristina Hård
Sjöpojken – Kristina Sigunsdotter
Tjärven – John Ajvide Lindqvist
Det yttersta argumentet, del 1 – Joe Abercrombie
Little Darlings – Jaqueline Wilson

Bäst: Läskiga Tjärven, tätt följd av underhållande Det yttersta argumentet. Om ni är några som har börjat följa tv-serien Game of Thrones och vill ha mer fantasy av det mer brutala slaget utan lallande alver kan ni läsa Abercrombies böcker.

Sämst: Strange Angels är en rätt hyfsad och actionfylld urban fantasyberättelse som har ett antal irriterande inslag som sänker den ordentligt. Det är egentligen bara detaljer, men så störande att de ändå påverkar helhetsintrycket.

Det ena är att berättaren verkar helt fixerad vid att hennes nya kompis är asiat (eller rättare sagt halvasiat, blandningen är viktig) och kan knappt säga något alls om honom utan att hänga upp sig på hans ögonlock eller fundera på hur vissa ”half-breeds” blir snygga och andra inte. Helkonstigt.

Den andra är att oskulder inte kan bli varuvlar. Förklaringen är att om man har haft sex ”öppnas” man mot lite allt möjligt, och kan lättare bli smittad av diverse övernaturliga saker. Men nej, nej, nej. Man FÅR inte ge oskulden och/eller den sexuella debuten magisk betydelse. Det är bara för töntigt. Medeltiden vill ha sin idé tillbaka. (Lili St. Crow skulle kanske behöva läsa Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag.)

Konstigast: Prosalyriska Sjöpojken har några fina stycken bland många konstiga.

Gulligast: Grafiska romanen Vi håller på med en viktig grej om att växa upp på 90-talet och dyrka Spice Girls. Ska skriva mer om den imorgon.

Av kl. 23:03 i Gnäll, Läsrapporter

Det var den revolten…

• 5 april 2011 • Kommentera!

Jaha. Jag hade just skrivit ett besviket inlägg om Revolt av Suzanne Collins , men vad händer? På något sätt laddar sidan om när jag ska posta det och texten försvinner. Nu går jag och lägger mig och surar istället. I väntan på att jag orkar skriva det en gång till kan ni läsa en sågning hos Kafka på jobbet, för jag håller med om flera saker som står där.

Av kl. 23:33 i Gnäll, Länktips

Blurba inte på bokryggen, tack

• 2 mars 2011 • 3 kommentarer

Blurbar (de korta citaten med beröm på exempelvis bokomslag) kan vara en styggelse. Jag accepterar dem på baksidor. På framsidor är de irriterande, men jag får i alla fall inte en hjärnblödning så länge det bara är någon enstaka diskret liten blurb. Men på ryggen? Nej. Bort. Jag skulle inte vilja ha något sånt här i bokhyllan.

Jag tycker att det är lite extra synd att se en ryggblurb på en bok från Coltso. Coltso (och dess moderförlag Ersatz) gör ju så fina rejäla böcker med bra kvalitet på papper och bindning, snygg typografi, snygga omslag osv. Behagliga att läsa och trevliga att titta på och så kladdar de dit något sånt där.

Av kl. 12:38 i Babbel, Bildigt, Gnäll | Taggar: ,