Tystnad

Läsning pågår

Kategori: Recensioner (page 2 of 12)

Artonhundratalets magiker

Läs aldrig nyutgivna böcker. Läs aldrig nyutgivna böcker. Läs aldrig nyutgivna böcker.

En av september månads mer uppmärksammade böcker i mitt hörn av internet är Zen Chos Sorceror to the Crown, som handlar om magiker i artonhundratalets engelska klassamhälle och således oundvikligen har fått alla att dra paralleller till Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr Norrell, en lysande bok som bara lider av att vara åtskilliga hundra sidor längre än vad innehållet riktigt motiverar. Det är krig med Frankrike. Magin måste återföras till England. Magikerna måste förhålla sig till det brittiska styret. Klart att Clarkes namn nämns.

Problemet är att Zen Cho – vars noveller jag har uppskattat – inte är någon Susanna Clarke. Sorceror to the Crown är inte oslipad diamant bland boklådornas kolklumpar. Skall vi tala engelskt artonhundratal går tankarna snarare till Naomi Noviks Temeraire: habilt författad underhållning med ambitioner att diskutera samhällsstrukturer och fullkomligt förglömligt.

En medelmåttig bok i en flod medelmåttiga böcker.

Sno kläder på American Apparel

snoA Läsningen går rätt bra, bloggandet desto sämre. Jag bryter tystnaden (pun intended) med att skriva om en bok jag inte uppskattade särskilt mycket.

Sno kläder på American Apparel av Tao Lin följer Sam som skriver, jobbar på en vegansk restaurang, snor kläder och hörlurar, blir häktad, flyttar omkring lite. Men mest sover han på dagarna och hänger vid datorn resten av tiden. Ord som Myspace och Suicide Girls placerar den i förra decenniet.

Omslaget är väldigt minimalistiskt och det är innehållet också. I stort sett ingen handling, ingen utveckling. Inga känslor, inga miljöbeskrivningar. Bara ett monotont uppräknande av vad Sam och hans vänner har för sig. Monotonin och ledan finns inte bara i Sams liv utan i själva språket.

Han satte på sig ett par hörlurar och gick tio kvarter till en ekologisk råvegansk restaurang. Han åt en sjögrässallad. Han drack en smoothie. Han gick tillbaka till lägenheten. Han drack en energidryck. Han jobbade vidare med skrivandet i två och en halv timme. Han la sig i sin brors stora dubbelsäng och lyssnade på musik.

Det finns såklart en medveten poäng med det – nära till hands: ett uttryck för brist på sammanhang osv – men det hindrar inte att det till största delen är förbannat tråkigt att läsa. Trots att det är en kort bok, bara runt 90 sidor i pocketlitet format, hann jag flera gånger fundera på att bara lägga ner den för att det var så frustrerande att läsa, lite som att lyssna på någon som bara maler på om ointressanta saker utan att någonsin ändra tonfall. Vad som höll mig kvar är att det i detta superavskalade ändå finns en deadpanhumor som fick mig att fnissa till några gånger.

”Du vet den där lilla ön utanför Kina?” sa Sam.
”Jag vet”, sa den skalliga killen. ”Jag är geografiskt bevandrad.”

Det är också lite komiskt att själva texten vid några tillfällen liksom ger upp. Sam och hans gelikar orkar inte komma på vad de ska göra av sina dagar och nätter och boken orkar inte ens skildra vad de säger. Så oviktigt och meningslöst är det. Någon ”sa något”, Sam ”stirrade på olika saker”, Kaitlyn ringde ”någon annan”. Orka vara mer specifik.

Filip Yifter-Svensson skrev i Sydsvenskan att ”På flera ställen står det att Sam har ett ”neutralt ansiktsuttryck”. Det behöver inte skrivas ut. Hela boken är ett neutralt ansiktsuttryck.” Det är väldigt träffande.

(Bakhåll, 2014)

Vargavinter

vargavinter När det gäller miljöer som jag är svag för ligger havet och vintriga landskap högt upp på listan och det var i förhoppning om fina vinterskildringar som jag plockade upp Nevada Barrs thriller Vargavinter (Winter Study). Den handlar om rangern (finns inget lämpligt svenskt ord?) Anna Pigeon, som här blir skickad till en ö i Lake Superior på gränsen mellan USA och Kanada, där det pågår en långvarig studie av öns vargar. Men hon har inte hunnit vara där länge förrän skumma saker börjar hända. Vargarna beter sig konstigt och forskarna hittar ovanligt stora tassavtryck. En av forskarna försvinner, och sedan går det bara utför. Finns det ett odjur på ön, eller är det människor som ligger bakom?

Fick jag trevliga vinterskildringar då? Oh ja. Det här är naturporr deluxe för dem som gillar sådant, och det gör ju jag. Det är också en väldigt spännande och läskig bladvändare där det är oklart vad som är farligast. Är det den kanske existerande monstervargen, forskarna själva, eller kylan? Känslan av att sitta inne i ljuset medan mörket tittar in på en påminde mig lite om Michelle Pavers läskiga Evig natt.

Rädslan i magen när Anna och de andra är ute i skogen och något verkar följa dem påminde mig om när jag var liten – minns inte hur gammal jag var, men jag hade väl precis börjat smyga mig in på att att läsa vuxenböcker – och läste grejer som Hajen och Den vita puman och sedan kollade efter rovdjur både bakom dörrar och i badkaret (don’t ask). Jag har aldrig föreställt mig seriemördare osv, men hota med något som har huggtänder och klor i mörkret så tänder jag alla lampor hemma.

Jag gillade också hur Nevada Barr skildrar relationerna i gruppen av forskare, som har levt avskilda från omvärlden men tätt inpå varandra och nog alla börjat bli lite knäppa. Anna, som är ny i gruppen, observerar alla de små sociala ritualer och stinkande gamla ostar som har bildats under deras tid på ön. Jag gillade detaljerna i hur de levde där – utrustningen, maten, vad kylan gör med kroppen och psyket.

Tyvärr tappade jag intresset och blev istället allt mer irriterad mot slutet av boken, men jag kan inte berätta varför utan att spoila hela mysteriet, så jag ska låta bli. Något annat som störde var bristfällig korrläsning.

Det verkar finnas hur många böcker som helst om Anna Pigeon – Vargavinter är den andra som har getts ut på svenska, men är egentligen den fjortonde – och jag kommer säkert att läsa någon av de andra. Jag vill ha mer naturporr – även om det kanske blir utan snö – och jag gillade Anna, hennes kantiga tuffhet och tvära humor.

(Hoodoo förlag, 2014)

Brilliance – inte så briljant

201502_brilliance Det är inte direkt meningsfullt att önska att en författare hade skrivit en annan sorts bok, men ibland kan man ju inte låta bli. När jag läste Marcus Sakeys sf-thriller Brilliance kände jag just det, att jag önskade att han hade skrivit en annan bok.

Sakeys roman, som är första delen av flera, utgår från att år 1980 började det födas barn med exceptionella förmågor. Inte superhjälteförmågor i stil med att flyga eller se genom väggar, utan förmågor som människor redan har, men förstärkta. De kan exempelvis vara otroligt bra på att förstå olika sorters mönster eller att läsa av andra människors kroppsspråk. De kan vara helt genialiska programmerare, uppfinnare eller designers. De kan förutse andra människors handlingar, alltid veta när andra ljuger eller vara så bra på att förstå de ekonomiska flödena på börsen att de helt raserar det ekonomiska systemet.

Idag utgör de specialbegåvade – eller abnorma, beroende på vem som talar – en procent av världens befolkning och de har fått den tekniska utvecklingen att ta stora kliv framåt. Men det finns växande spänningar mellan de normala och de abnorma och bland de som sitter på makten finns många som vill kontrollera de specialbegåvade och se till att deras förmågor används på ”rätt” sätt.

Samhället Sakey skildrar är intressant och jag önskar att han hade grävt mer i det. I strävan efter kontroll av de specialbegåvade finns paralleller både till förtryck av minoriteter och till massövervakning och alla möjliga gräsligheter som motiveras med att det ska skydda mot terrorism. I rädslan för att ”normala” människor ska bli onödiga och överflödiga ser jag något av dagens minskade arbetstillfällen till följd av automatisering. Vilken plats har man i ett samhälle som inte behöver en? Jag tycker om glimtarna av hur vardagslivet har förändrats, som att i början blev föräldrar glada över att få specialbegåvade barn – alla vill ju ha ett geni som ska bota cancer – och det skrevs artiklar om hur man kunde öka chanserna för att få det. Men med tiden blev ett superbegåvat barn istället något att frukta. När huvudkaraktären Cooper och hans ex-fru inser att deras fyraåriga dotter är specialbegåvad på en hög nivå blir de förtvivlade, för vem vill att ens barn ska tvingas in i en av de där hjärntvättsliknande specialakademierna där de mest exceptionella barnen måste gå? Cooper, som själv är specialbegåvad, kommer att gå över lik för att förhindra att hans dotter hamnar där.

Men Brilliance är inte den typen av bok som gräver djupt i de sociala och känslomässiga effekterna av att det plötsligt finns en massa människor som är så otroligt smarta och begåvade att resten av oss i stort sett kan gå och dra något gammalt över oss. Brilliance är istället en actionfilm i bokform, en en-man-mot-världen-historia om en agent som försöker förhindra att spänningarna mellan normala och specialbegåvade leder till ännu mer död, krig och terror och som upptäcker att det han slogs för var en lögn. Visst är den spännande, i synnerhet andra halvan har starka bladvändarkvaliteter, och visst uppskattar jag tvära vändningar och hjältar som inte vet om de egentligen är på rätt sida. Men jag önskar som sagt att den hade handlat om något annat. Sorry.

Den dras också ner av en del skumma formuleringar om kvinnor (se detta instagrammade citat), för Brilliance är en sån där historia som visserligen innehåller en del coola kvinnor, men vars gestaltning av dem blir ganska jobbig för att berättaren verkar se dem som någon sorts exotiska kvinnovarelser och inte kan låta bli att beskriva deras mascara i detalj, typ. Och på tal om formuleringar tycker jag att dialogen ibland är lite gubbig, men det är säkert översättarens fel. Jag undrar vad som var originaltextens version av ”Jag tror kanske fortfarande. Men inte på dig, och inte på dina snaskiga taskspelarkonster”. Dessutom verkar korrekturläsaren ha blivit lite trött mot slutet av boken.

Okej, nu har jag klagat färdigt.

(Bokfabriken, 2014.)

Historier om ett brott

historier-om-ett-brott Ni vet när man ska resa bort och får för sig att de kanske hundratals läsbara saker man redan har i läsplattan kanske inte räcker – man kan ju vilja läsa något helt annat – och därför paniklånar lite mer e-böcker precis innan man åker? Sånt gör i alla fall jag och en sådan paniklånad bok i julas var Historier om ett brott : illegala aborter i Sverige på 1900-talet av idéhistoriken Lena Lennerhed.

Den handlar alltså om aborternas historia i Sverige från slutet av 1800-talet till 1975 års fria abort. Lennerhed skriver om metodernas utveckling, sexualmoralen och de politiska turerna kring lagstiftningen. Hon gör nedslag bland annat i en 15-årig flickas dagbok och i texter av och om abortören Ivar Olofsson som inte hade läkarutbildning men ändå genomförde tusentals aborter. Hon tittar även på hur abort skildrades i litteratur och på film under seklets första halva.

Det finns mycket intressant i den här boken, men det jag fastnade mest för var diskrepansen mellan hur den illegala aborten framställdes som otroligt farlig i både politisk propaganda och fiktion, och hur den i verkligheten, under rätt förutsättningar, i många fall gick bra. För om man tänker på ”illegala aborter förr” och hur de har skildrats i fiktionen får i alla fall jag lätt upp en bild av läskiga gubbar eller gummor som skadar eller till och med orsakar den gravida kvinnans död. Men det verkar som att efter att abortönskande kvinnor slutade käka fosfor, vilket ju var klart livsfarligt, och en sorts abortmarknad med andra metoder bredde ut sig en bit in på 1900-talet blev det betydligt säkrare.

Det skedde mängder av illegala aborter som utfördes av personer som visste vad de gjorde och som gick precis som de skulle. Det innebar såklart inte att det var ofarligt, skador och dödsfall skedde även efter att utvecklingen gått framåt, men bilden av den illegala strumpstickeaborten som alltid ledde till katastrof stämde inte riktigt med verkligheten. Men man ska inte heller glömma att de kompetenta abortörerna i många fall var mer tillgängliga för kvinnor med pengar.

Väldigt intressant, som sagt. Lennerhed skriver dessutom tillgängligt och utan akademikerkrångel. Lite varning utfärdas för de första kapitlen, där det står en del om abortmetoder och finns bilder på olika instrument. Lennerhed går inte in på några geggiga detaljer, men jag kände ett fysiskt obehag ändå.

(Atlas, 2008.)

A Lovely Way to Burn

18743565 ”It doesn’t look like murder in a city full of death.”

När jag läste A Lovely Way to Burn av Louise Welsh tänkte jag på hur van jag är vid att få om inte hela bilden så i alla fall flera olika bilder av läget i katastrofberättelser. De handlar ju ofta om flera olika karaktärer och brukar dessutom ofta innehålla klipp ur fiktiva tidningsartiklar, forskningsrapporter och liknande som ger ett större grepp om katastrofen. Det är varken ett bra eller dåligt grepp i sig, men det är vad som är mest bekant och därför var det en ovan och lite konstig känsla att följa tv-shopförsäljaren Stevie Flint genom ett sjukdomshärjat London utan att veta ett dugg mer än hon gör. Hon hör några fragment av nyhetssändningar, men annars är Welsh sparsam med omvärldsinfon. Jag gillar det, tunnelseendet, att bara få en skärva av det oerhörda.

Men så är inte A Lovely Way to Burn en vanlig katastrofhistoria, utan en thriller med katastrofen som bakgrundsbrus. Stevie försöker lösa mordet på sin pojkvän, kirurgen Simon, och undvika att själv falla offer för mördaren, samtidigt som staden omkring henne sjunker ner i kaos när en mycket smittsam sjukdom har ihjäl stora delar av befolkningen.

Jag läser sällan thrillers utan övernaturliga inslag, men i år har det ändå blivit ett gäng. (Håller jag på att bli Helena Dahlgren?) Jag har hur som helst inte muterat helt till krimläsare, för ibland tycker jag att turerna kring Stevies snokande blir lite trista, trots att det är spännande och välskrivet och allt sånt där. Känslan av fara och annalkande kaos är däremot mums och Stevie är häftig med sin förmåga att bita sig fast och köra på, trots att världen rämnar omkring henne – även om det känns som någon sorts försvarsmekanism också. Fokusera på uppgiften, så slipper hon hantera all död. Hon är hur som helst en uppenbar överlevare, och jag tvivlar inte på att hon kommer att klara sig rätt bra även efter bokens rätt öppna slut.

A Lovely Way to Burn är tydligen första delen av en trilogi som ska heta Plague Times, men jag vet inget om de kommande delarna. Om de också handlar om Stevie kommer jag gärna att möta henne igen.

Nidstången & Grimmen

pax För ett tag sedan sade en kollega åt mig att jag borde läsa Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell, som hon trodde skulle bli nästa stora grej bland fantasyläsande barn. Efter att ha plöjt igenom den och fortsättningen Grimmen – och surat över att nästa del inte kommer förrän nästa år – håller jag med. Det är väldigt bra och spännande böcker och de snygga illustrationerna av Henrik Larsson hjälper såklart till.

Alrik och Viggo är bröder och går i mellanstadiet i Mariefred. De bor i fosterfamilj och har det lite trassigt, den ena med sitt humör, den andra med sin tendens att råka stoppa saker i fickorna. Och trassligare blir det, för onda krafter vill komma åt det magiska biblioteket som är gömt i Mariefred, och det visar sig såklart att bröderna är utvalda till att försvara det, oavsett vad de själva eller de gamla väktarna Estrid och Magnar tycker om saken.

Det finns ingen utfyllnad i de här korta böckerna, inga onödiga passager, knappt ens några onödiga ord. Språket flyter smidigt, monstren är läskiga och det är helt enkelt himla spännande. Men trots att det är fullt ös för det mesta finns det ändå plats för att brödernas känslor och relationer till varandra, fosterföräldrarna och den frånvarande mamman ska träda fram tydligt. PAX, som serien heter, ska få tio delar, och de kommande har lovande namn som Mylingen, Bjäran, Näcken, Pesten, Gasten, Vitormen, Maran och Draugen. Yay för fantasy med nordisk folktro!

Bonnier Carlsen hoppas uppenbarligen att det här ska bli en storsäljare och hojtar ”Lika beroendeframkallande som Harry Potter, lika blodisande som Hungerspelen.” Tröttsam taktik, särskilt med tanke på att den typiska PAX-läsaren lär vara ett antal år yngre än den typiska Hungerspelen-läsaren. Jag skulle snarare säga att PAX ger mig Spiderwick-vibbar, vilket ju är en bra sak. Kanske Spiderwick med några stänk av Berättelsen om Blodet, på grund av de nordiska inslagen.

Det enda jag tycker är lite konstigt är den nästan totala bristen på flickor. Förutom någon klasskompis i början av första boken och ett av grimmens offer i den andra, ser man inte röken av några tjejer. Vuxna män, vuxna kvinnor och pojkar är vad som finns i den här världen. (Men enligt en kommentar hos Bokhora kommer det att bli ändring på det.)

Hjärtlös

Hjärlös Jag skulle nog knappt läsa några barnböcker alls om jag inte jobbade på ett bibliotek, men nu gör jag ju det. Det är något väldigt lockande med i synnerhet Hcg-rysare* som kan få mig att plötsligt vilja bära hem tio stycken, jag vet inte riktigt vad det är, men jag brukar försöka hålla mig till en åt gången, för jag behöver verkligen inte en hög av olästa barnböcker hemma. (Det räcker med de olästa vuxenböckerna.) Ibland lyckas de till och med skrämma mig.

Hjärtlös av Petrus Dahlin handlar om Maia (och här skulle sambon säga ”Varför heter alla i såna här böcker Maia/Maya?”) som efter en uppväxt i Sverige har flyttat tillbaka New York med sina föräldrar. Hon är ensam i deras stora lägenhet på dagarna och ofta även på kvällarna, då hennes karriärinriktade föräldrar jobbar sent. Lägenheten var hennes farfars, Maia själv föddes där och det finns – såklart – ett rum hon inte får gå in. Hjärtlös är ensamhet, klaustrofobi och familjehemligheter. Den börjar långsamt och när vi hade Petrus Dahlin på författarbesök nyligen var det tydligen några barn som sa till honom att de tyckte att den började segt. Det här med skräck som kryper sig på väldigt långsamt funkar ju bättre i vissa åldrar än andra. Men tar man sig förbi det blir den spännande och bitvis riktigt creepy. Ja, den skrämde faktiskt mig också.

Det enda som störde mig var att jag tyckte att Dahlin tog i lite väl mycket med de prestations- och perfektionsinriktade föräldrarna. De blev klichéer.

(* = För icke-biblioteketsfolk: Hcg-märkta böcker vänder sig till åldern 9-12, ungefär.)

Den femte vågen

femtevågen Jag brukar ju inte direkt läsa ungdomsdystopier för att jag vill ta del av en smart uppbyggd värld. Jag brukar läsa dem för spännande historier om uppror och överlevnad i lagom häftiga miljöer och undvika att syna världsbygget allt för noga i sömmarna. Svep iväg mig så köper jag det mesta. Oftast.

Jag är inte helt säker på om jag bara inte var på humör när jag läste den utomjordingsinvaderade Den femte vågen eller om den faktiskt var mycket mer puckad än andra ya-dystopier jag har läst de senaste åren, men jag kände gång på gång att jag köper inte det här. Det handlade inte nödvändigtvis om berättelsen som helhet, utan snarare att jag ständigt snubblade på bitar av den. Jag köper inte den här karaktärens handlingar i den här situationen. Jag köper inte den här biten av fiendens strategi. Jag köper inte att Cassie kan rabbla dödssiffror och liknande fakta för läsaren som om hon var en nyhetssändning – för hur fan kan hon känna till sånt i detalj, när alla kommunikationer är utslagna? Sådana saker.

Rick Yancys Den femte vågen följer alltså sextonåriga Cassie, överlevare efter att utomjordingar har haft ihjäl större delen av jordens befolkning. De har slagit ut allt som drivs med el, orsakat naturkatastrofer och sjukdom, och sedan skickat ut ”tystare” i mänsklig skepnad för att döda andra människor. De människor som har överlevt så långt väntar på nästa våg och vågar knappt lita på någon.

Och visst, det är himla spännande. Jag gillar att följa Cassie och hennes kamp för att överleva, hennes tillbakablickar på tiden som gått sedan den första attacken, hennes sarkasmer mitt i ensamheten. Efter ett tag kommer det flera berättarperspektiv, i form av Cassies lillebror Sammy och Cassies skolkamrat/crush-på-avstånd Ben, som båda har hamnat i ett sorts träningsläger där barn och unga lärs upp till soldater, och det funkar helt ok. Men det är som att ju mer jag får veta och ju större perspektivet blir, desto mer irriterande blir boken.

(Och snart blir det lite spoilervarning.)

Jag stör mig på att utomjordingarnas strategi verkar så himla orimlig och onödig och dum.

Jag stör mig på att Ben envisas med att försöka få Ringer att le. Världen har gått åt helvete. Hon behöver inte le åt dig, din fjant.

Jag stör mig på att Evan är en sån himla kliché. Evan är alltså en människokropp, med en av ”De Andra” inplanterad i sitt medvetande. Dubbelheten och de inre konflikterna han upplever hade kunnat vara intressanta, men istället har Yancy valt den absolut vanligaste och slöaste vägen: Evan kan inte döda Cassie, för han blir kär i henne på avstånd! Så han stalkar henne, tar hand om henne när hon är skadad och vill hjälpa henne att rädda Sammy. Jag blir så uttråkad.

Trots min irritation kommer jag säkert att läsa nästa del när den kommer (och störa ihjäl mig på den kärlekstriangel/fyrkant som verkar lura vid horisonten – kom igen Yancy, överraska mig genom att inte ta den vägen!). Jag är trots allt lite nyfiken på om Yancy kommer att knyta ihop röran på något smart sätt, eller om allt faktiskt är så dumt som det verkar.

Tydligen ska Den femte vågen bli film också, och den måste jag såklart se eftersom Chloë Grace Moretz ska spela huvudrollen.

Senare tillägg:
Oklart varför jag använde svensk titel och omslag i inlägget fast jag ju läste boken på engelska. Skyller på överhettning.

Dessutom slarvigt att klassa den som dystopi, när det snarare är en apokalyps. Skyller på överhettning även här.

En hamsters dagbok

Kort boktips!

En hamsters dagbok är en liten bok med svartvita illustrationer där den filosofiskt lagda hamstern Edward berättar om sitt inte särskilt händelsefyllda liv.

Åtta månader gammal idag. Åh, vad har jag inte sett?

Hjulet.
Skålen.
Bollen.
Hju – nej, jag minns inte.

På knappt över 80 sidor med väldigt lite text lyckas hamsterns dagbok vara både roligare och sorgligare än många romaner. (”Jag har allt jag behöver här. Jag har ingen anledning att vara olycklig.”)

Det är också något läskigt bekant i hur Edvard gång på gång bestämmer sig för att förändra sitt liv. Han försöker göra motstånd mot sina ägare och göra uppror mot sin situation, men misslyckas ständigt. Han kan bestämma sig för att sluta använda hjulet, men två dagar senare springer han i det igen.

När det kommer en till hamster ser han först en ljuspunkt, men den nya visar sig tyvärr vara ett pucko som mest äter. Stackars Edward.

Besvärjelser och beskydd

friedner Cecilia är en ständigt festande bibliotekarie utan några större bekymmer. Det är lite jobbigt att de flesta av hennes kollegor ogillar henne, men man kan ju ha värre problem. Hon är oförskämt snygg och det dräller karlar omkring henne, men markens rycks undan under hennes Moschinoklädda fötter när hon ställs inför följande fakta: hennes mormor är en fe som har kidnappats av vättemaffian. Om Cecilia inte levererar ett barn till vättarna inom en viss tid kommer det att gå illa för stackars mormor.

Cecilia framstår som en rätt blasé person, som oftast glömmer att äta och mest verkar leva på vin och kaffe. (Cecilia själv verkar ju inte fatta det och det framställs som lite skojsigt dekadent, men jag tycker att hon verkar ha alkoholproblem.) När hon ställs inför den magiska verkligheten säger det sig självt att hon inte är så himla bra på att hantera det. Det är ganska roligt att följa hennes eskapader, men det är också en del grejer med henne som stör. Hon har inga vänner, bortsett från några älskare, och är märkligt reaktionslös i många situationer. När hennes lägenhet blir nerbränd är det liksom en liten sidohändelse som hon knappt tänker på i efterhand, trots att det för de flesta människor skulle vara en katastrof. Det får en förklaring mot slutet, men det känns som att det är för sent för att göra särskilt mycket skillnad. Det ändrar inte på att jag har följt en romanfigur i över 250 sidor utan att lära känna henne ett dugg. Jag bryr mig inte om henne.

Maria Friedner skriver enkelt och lite pladdrigt och håller bra tempo på sin mix av urban fantasy och chick lit. Jag gillar de olika figurerna som Cecilia får hjälp av – en bitter vätte som känner sig orättvist behandlad av de andra vättarna, en ständigt svärande älva och den alldeles vanlige nörden Movitz – och tycker att det är kul med det magiska samhället som lever inflätat i vårt eget, med nätforum och appar och allt. Men så mycket mer är det inte att säga. Besvärjelser och beskydd underhållande för stunden, men knappast en läsupplevelse som stannar kvar.

Eller jo, en sak till. När man tittar på omslaget kan man få för sig att Besvärjelser och beskydd är en lite snuskig bok, särskilt om man känner igen Lina Neidestams tecknarstil och associerar till hennes porrserie Maran. Så är inte fallet. Cecilia har en hel del sex med olika personer, men det är mest något nämns, inte något som skildras. Det finns kanske en eller två sexscener, som inte är av den detaljerade varianten. Jag minns inte riktigt, jag satt mest och störde mig på killen i fråga. Om man går igång på klichén ”skitsnygg mörkhårig demon som får hjältinnan att tappa all sans” kanske man har något att hämta på det området, men jag tycker att den manstypen är klart överanvänd i genren. Några gånger fick jag känslan av att hans existens i den här boken kanske skulle vara en drift med den klichén, men jag vet inte riktigt.

(Mix, 2013)

Några andra som också tycker saker: The owl and the pussycat, Bokhora, Monicas bokläsardagbok, Bibliophilia, IHeartFantasy, Glasögonorm.

Klaustrofobisk seglats

201308_gale De sista 30 sidorna läste jag som i en annan värld. Det fanns inget annat, verkligen inget annat, än segelbåten Venja och den plågsamt spända stämningen mellan dess besättningsmedlemmar.

Gale av Karl Eder är en kort roman om en seglats som inte går som det var tänkt. Ett gift par, Gale och Devan, ska segla över Atlanten och behöver några extra personer på båten. Det blir Daniel, som är berättaren, och Matthias. De känner inte varandra sedan tidigare och snart kommer de önska att de fyra aldrig hade klivit på samma båt.

Det börjar med storm som de klarar med nöd och näppe och sedan många dagar av stiltje. Eder skriver sparsmakat och snyggt och jag blir inte ett dugg uttråkad av de många beskrivningarna av vatten och väder. Kanske är det min förtjusning för berättelser som utspelar sig på havet som visar sig. Men bäst är det starka obehaget som Eder manar fram, den klibbiga klaustrofobin som uppstår ur enformigheten, hettan som rinner ner i lungorna, den stilla vattenytan, tystnaden och blickarna bland människor som har tagit sig an något de inte riktigt kan hantera. Gale är en liten ask av laddad stämning och jag blir nästan irriterad av tillbakablickarna som visar fragment ur Daniels liv, för att de bryter den.

Vi var fortfarande fastnitade mot havsytan som en fluga mot ett flugpapper, men lugnet och stiltjen började spinna samman till en enhet. Tystnaden tjocknade och samlade sig i tunga stråk som flöt fram över Venjas däck.

Slutet var något av en besvikelse, då stämningen som byggts upp genom hela boken på ett snopet vis höggs av till ingenting. Men ändå: rekommenderas!

(Natur & Kultur, 2013)

Några andra som har bloggat om Gale: Dagens bok, Hyllan, Bernur, Kulturbloggen, Bibliophilia, Breakfast Book Club, Bokstaden.

Plats

plats Efter sådär tre-fyra sidor tänkte jag att det här går inte. Jag klarar inte av det här språket. Jag står ut med ”dom”, även om jag inte är så förtjust i det. ”Mej” och ”sej” är värre, men går väl också. Men ”säjer”, där någonstans går min gräns. Det känns, som jag gnällde om på Instagram, som att texten tjoar HÄJ HÄJ, fast det inte alls är en tjoig bok.

Jag fortsatte ändå envist att läsa och det komiska är att ju längre man kommer, desto mindre irriterande blir språket, helt enkelt för att huvudpersonen har mindre och mindre kontakt med omvärlden och då blir det inga ”säjer” eftersom hon knappt pratar med någon.

Plats är barnboksförfattaren Pija Lindenbaums första bok för vuxna, en kort roman om en kvinna som tappar greppet. Hon sticker utan förklaring ifrån man och son, isolerar sig i en andrahandslägenhet och umgås bara med en stackars hund som hon nyss har skaffat. Mellan dem uppstår en sorts maktkamp, åtminstone i kvinnans huvud.

Plats är en avskalad skildring inifrån en person som inte klarar av sitt vanliga liv längre, som går sönder och drar. Den är obehaglig, men jag tar den inte till mig. Jag uppskattar känslan av overklighet och hur små detaljer blir som enorma hinder, och bortsett mej/sej/säjer är det verkligen inget fel på språket, men som helhet faller den ändå ganska platt för mig, i synnerhet mot slutet då den blir allt mer fragmentarisk. Det känns som att jag har läst ungefär den här boken ett antal gånger förut, men då var den bättre.

(Norstedts, 2013)

Ge mig arsenik

201308_arsenik UNT-text från i våras.

Elisabeth Jansson snattar en anteckningsbok och med de första orden hon skriver i den blir hon Elsa. “Det är jag som är Elsa Jansson. Det är jag som är ett geni.”

Exakt när Elisabeth blir Elsa skrivs inte ut, men tidsmarkörerna signalerar tidigt 00-tal med kickers i skolkorridorerna, Håkan Hellström på cd och en berättare utan mobil. Tristessen och frustrationen är däremot tidlös, liksom ensamheten. Klara Krantz, som har gått skrivarlinjen vid Wiks folkhögskola och läser litteraturvetenskap i Uppsala, debuterar med en vackert skriven ungdomsroman om att hantera svek och känslor man helst vill mota bort.

När Andreas Palmaer recenserade David Wibergs Dagboksanteckningar från ett källarhål i Dagens nyheter nyligen skrev han att många av dagens ungdomsböcker har rört sig bort från de stora problemen och att det har blivit viktigare med tonträffen i dialoger och socialt spel. Han menar att Wiberg “gör konst av ältandet” genom ett språk fyllt av roliga bilder och ordvändningar.

Ge mig arsenik passar också in där. Elsa ältar inte i riktigt samma detalj som Wibergs Linnea och är inte heller lika drastisk i sina ordlekar, men även i hennes berättelse ligger styrkan i tonträffen och i Elsas egna röst. Det finns en skilsmässa och ett svek mellan vänner, men inget som går utöver ett alldeles vanligt tonårsliv. Det räcker utmärkt, för Klara Krantz skildrar det alldeles hjärtskärande genom att ge Elsa ett pansar som sedan spricker.

Elsa bär sitt geniskap som en sköld. “Och kanske är jag ensammast i världen men det är inte en sorglig tanke för det är så det är att vara geni.” När hon skriver i den nya anteckningsboken blir det två parallella berättelser, om en smart flickas uppväxt och om Superhjälten E. Det som egentligen gnager vill smyga sig in, men Elsa håller det borta så länge hon kan med ramsan författare-geni-superhjälte.

Jag läser nog mer ny ungdomslitteratur nu än när jag faktiskt tillhörde målgruppen, och jag blir gång på gång golvad av dess stilistiskt livliga sätt att ta sig an allvaret i vardagens skitsaker. Ibland undrar jag om det är för att jag är närmare i ålder med flera av författarna. Betyder “perfekt tonträff” egentligen att våra minnen matchar? Jag var 15 när den fiktiva Elsa var 15. Man ska inte bortse från den faktorn, men främst är det så att mycket av ungdomslitteraturen från de senaste åren är förbannat bra.

(Alfabeta, 2013)

Mississippi av Hillary Jordan

Det börjar med en grav i lera och regn och det slutar med samma grav. Det är uppenbart från början att berättelsen kommer att återvända till den, men även utan en början som denna hade man förstått att det är på väg åt helvete, och att varje jobbig händelse lär att följas av ytterligare en. Det ligger något olycksbådande över hela romanen, en stämning av annalkande katastrof som tornar upp sig likt oväder vid horisonten.

Mississippi (Mudbound på engelska) utspelar sig till största delen i den amerikanska södern på 1940-talet. Den berättas ur flera perspektiv, men jag uppfattar Laura som huvudpersonen.

Laura är fortfarande ogift vid 30 års ålder (the horror!) och antar att man och familj helt enkelt är något hon kommer att få leva utan. Så träffar hon Henry och blir väl inte kär, men tacksam över att någon vill ha henne. Deras liv är ganska trivsamt ett tag, tills Henry gör slag i sin dröm om att äga en gård och bruka jorden. Finnes ej: elektricitet, rinnande vatten eller täta väggar. Finnes: lera och Henrys skitstövel till pappa. Laura vantrivs, men biter ihop.

När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. […] Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.

Andra som gör sina röster hörda är Henry och Henrys yngre bror Jamie, som är en typisk charmig strulputte med inre mörker. Hap, som är en av de svarta arrendatorerna på Henrys mark, och hans fru Florence, som fungerar som barnmorska på landsbygden, står för ett annat perspektiv: det från dem som sliter på fälten utan att själva äga marken de arbetar på eller huset de bor i.

Det perspektiv som är mest centralt vid sidan av Lauras är Ronsels. Ronsel är Haps och Florences äldste son och soldat i andra världskriget. Tiden i kriget är såklart gräslig, men i Europa får han samtidigt uppleva något som han inte kommit i närheten av hemma: känslan av att bli sedd först och främst som en man, istället för en en svart man.

Mississippi handlar mycket om rasism och jag-formen gör att den kommer nära på ett ganska magstarkt vis. Istället för att “Henry tyckte si och så” får man höra de olika berättarna vädra sina sunkiga åsikter direkt. Även de som antagligen själva tycker att de behandlar de svarta på ett bra sätt och är vänligt inställda till dem är rasistiska som fan, eftersom de ser svarta som av naturen mindre civilicerade än vita och maktobalansen mellan dem som självklar.

Det är tur att Henrys vidrige far Pappi inte har en egen berättarröst, för då hade jag kanske slängt boken ifrån mig. Och det hade ju varit synd, eftersom den är läsvärd. Det finns en tilltalande lätthet i hur Jordan väver sitt nät och drar åt det så att det känns som att det inte hade kunnat gå på något annat sätt.

Jag är också väldigt förtjust i den stadiga Florence, med hennes blandning av pragmatism och mysticism:

Henry McAllan var lika marksjuk som andra karlar jag sett, och tro mig, jag har sett många, både färgade och vita. Det syns i ögona på dom, dom ser på marken som på en kvinna som dom har begär efter.. […] Vita eller svarta, ingen av dom har vett nog att förstå att det är marken som äger dom. Den tar deras svett och blod och deras hustrurs och barns svett och blod och när den har tagit allt så tar den deras kroppar med, tuggar och tuggar i sig tills dom har blivit till ett och detsamma, marken och dom.

I en intervju i slutet av boken säger Hillary Jordan att det svåraste var att fånga de svarta romanpersonernas sydstatsdialekt. Om hon lyckades bra med det eller inte märker man inget av när man läser översättningen, eftersom en sådan sak är omöjlig att överföra till svenska. Här pratar Ronsels föräldrar på ett vis som mest känns vagt “obildad lantis”, utan tillhörighet på något särskilt ställe, och det är ju lite synd. Så vill man att det ska höras på personerna var de befinner sig får man läsa den på engelska istället.

(Historiska Media, 2012)

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑