Tystnad

Läsning pågår

Kategori: Skrivande (sida 2 av 3)

Skrivtävlingar

Några tips om skrivtävlingar:

* Mörkersdottir förlag anordnar en novelltävling inom genren magisk realism. Priset är ett bokpaket. Deadline: 14/2.

* Kalla Kulor Förlag fyller tio år och vill ha noveller på temat ”Så fick EGENTLIGEN Kalla Kulor Förlag sitt namn”. Vinnaren får välja på en årsprenumeration av förlagets böcker och en lektörsläsning av ett av sina manus. Deadline: 15/2.

* Nerlagda fantastiktidskriften Mitrania ska ge ut en antologi och ordnar novelltävling med 1500 kr i första pris. Genrerna som gäller är fantasy, sf och skräck. Deadline: 1/3.

* Haikuhille har en haikutävling med temat vår. Första pris är 500 kr. Deadline 15/3.

Nuri Kino om Gränsen är dragen och Bokmässetjuvar

Författare nummer tre plockades upp av Bokbussen i Borås och det var journalisten Nuri Kino, aktuell med Gränsen är dragen som är en verklighetsbaserad roman om kriget i Irak.

”Varför skriver du skönlitteratur när du är journalist? Varför skriver du inte ett reportage?” sade Kino med ett tonfall som antydde att han har fått den frågan ett antal gånger. Svaret är att han har skrivit flera reportage och gjort dokumentärer om Irak-kriget och valde denna gång att skriva en roman i förhoppningen om att nå en bredare publik.

Kino har skrivit Gränsen är dragen tillsammans med den amerikanske journalisten David Kushner. Det samarbetet började tydligen med att Kino beskrev sina idéer för Kushner som kom med en massa åsikter och kommentarer tills Kino utbrast ”Håll tyst och skriv boken med mig!” Kushner var tveksam först. Skriva en roman? Det hade han ju aldrig gjort. ”Då är det kanske dags då”, tyckte Kino.

Under arbetet med Gränsen är dragen pratade han med många gömda flyktingar och alla personer i boken är verklighetsbaserade. Det tyngsta med arbetet var att sålla bland alla dessa människor och deras berättelser för att hålla en röd tråd genom romanen och inte sluta med en jättebok på 2000 sidor.

”Kommer du någonsin att skriva ren fiktion?” frågade Clara Fröberg. ”Skriver någon ren fiktion?” blev svaret.

Samtalet hoppade vidare till Bokmässan och Kino tyckte att det var intressant med hur mycket tjuvar det finns där och vilka det är. De som stjäl mest ser ut som  ”barndomens bibliotekarier”, menade han. Han berättade också om en mindre förlagsfest som hade fått säkert 40 oinbjudna gäster som han beskrev som ”arga personer som vill ha gratis alkohol.”

Agnes Hellström om skrivande och trovärdighet

Författare nummer två på Bokbussen var Agnes Hellström, som debuterade förra året med Ränderna går aldrig ur. Den utspelar sig på en internatskola i Sigtuna, där Hellström själv har gått. Författare som på ett tydligt sätt har använt mycket av sitt eget liv i romaner brukar vara noga med att framhålla att boken är ett fiktivt verk trots de nära likheterna med verkligheten. Det sade visserligen Hellström också, att Elin i boken inte är hon, men jag tyckte att det var väldigt intressant att hon också tyckte att det var viktigt att markera likheterna: att vem hon är var relevant för bokens trovärdighet. Eftersom internatskolan är en så sluten värld är det viktigt att hon visar att hon verkligen känner till det hon skriver om.

Nu skriver Agnes Hellström på sin andra bok. Det är ingen uppföljare till Ränderna går aldrig ur, men hon utgår fortfarande ”från det jag känner till”. I första boken använde hon jag-form, vilket hon ibland upplevde som begränsande. I andra boken hoppar hon mellan flera karaktärer och tycker att det är både lättare och mycket roligare. Över huvud taget har skrivandet blivit lättare. ”De första 50 sidorna var vedervärdiga”, sade hon om debutromanen. ”De tog lika lång tid att skriva som resten av boken.” Hon berättade också att hon fortfarande skriver väldigt hattigt och ostrukturerat: ”Slutet först och så.”

Flera elever, både gamla och nutida, från skolan i Sigtuna har hört av sig med positiva kommentarer om Ränderna går aldrig ur. Gladast blir hon av nutida elever som känner igen sig och tycker att boken har hjälpt dem för att den visar att det finns ett liv utanför internatbubblan. ”Tio år senare kommer man skratta åt det som verkar viktigt då.”

 

(Jag har tidigare skrivit om Ränderna går aldrig ur här. Det fanns flera saker jag gillade med den, men tyckte att den kunde gå djupare.)

Sara Lövestam om Udda och bok nummer två

Igår åkte jag med den tidigare nämnda Bokbussen till Bokmässan. Med på bussen var tre författare som läste lite ur sina böcker och pratade om skrivande. Den första var Sara Lövestam, som vann skrivtävlingen Bok-SM förra året vilket ledde till att debutromanen Udda gavs ut av Piratförlaget.

Sara Lövestam berättade att när hon började blogga 2006 var det som ett test på om hon kunde skriva. Hon tänkte att om folk börjar läsa hennes blogg betyder det att hon faktiskt kan skriva, att det inte bara är hennes svensklärare som har tyckt det. Bloggen var på den tiden anonym och handlade mycket om hennes dejtingliv. Hon bloggar fortfarande, men under eget namn och inte lika privat.

Udda är en underhållande roman som möttes av många positiva reaktioner (jag gillade också) men många var tydligen skeptiska innan de började läsa den. Lövestam berättade att hon har sett många recensioner på nätet som inleds med ”Jag var skeptisk till den här boken, men …” men hon vet inte riktigt varför det är så. Hon var beredd på att bli sågad, men inte på den skeptiska inställningen. Är folk kanske skeptiska för att hon vann en tävling – ”bokvärldens svar på Idol”, som hon uttryckte det – eller för att de uppfattar karaktärerna som konstiga? ”Jag fattade inte att folk skulle tycka att det var konstigt”, sade hon. ”Jag tyckte att jag skrev som är mest.”

Clara Fröberg, som intervjuade författarna, tog upp några vanliga påståenden kring en författares andra bok, som att den andra är mycket svårare att skriva än den första. Lövestam menade att det påståendet utgår från att ens första bok är ens första manus: ”Bok nummer två är svårare om det är manus nummer två. Min bok nummer två är manus nummer fem.” Eftersom debutromanen var hennes fjärde manus fortsatte hon bara att skriva som hon brukar, utan vanliga andra boken-problem. Flera personer i branchen har dock varnat henne om att andra boken ofta blir sågad.

Hon pratade en del om förväntningarna på nästa roman. Nästa bok kommer nämligen inte att vara någon Udda 2, utan en mycket mörkare historia. Om Udda var feel good är andra boken feel bad. ”Jag känner nästan att jag måste be om ursäkt för att jag har skrivit en tragisk bok”, sade hon.

Fröberg frågade om den vägen till publicering – att vinna en tävling – var en väg att rekommendera. Lövestam tyckte att det var problematiskt att allt gick så fort. Förlagsarbete som brukar ta ett halvår eller mer skulle klaras av på två månader. ”Men med facit i hand blev det bra.”

 

Imorgon kommer en sammanfattning av intervjun med Agnes Hellström och på tisdag Nuri Kino.

Söndagslänkar

I Write Like. En sida som analyserar ditt sätt att skriva och jämför det med kända författare. Vem skriver du som? Jag vet inte hur bra det funkar, men det är i alla fall en kul idé.

Novellcirklar på Catahya. Sugen på en litteraturdiskussion med personer som nyss har läst samma text som du, men du har inte tid eller råd att skaffa och läsa en hel bok för tillfället? På fantastiksidan Catahya testas för tillfället novellcirklar i litteraturforumet. Man läser en novell som finns tillgänglig gratis på nätet och snackar. Den första diskussionen satte igång idag om novellen ”Birds” av Benjamin Parzybok.

NY TEXT! I mitt inlägg om skrivtävlingar missade jag Riksteaterns manustävling som har deadline den 15 september.

”I’m telling you stories, trust me”

Jag har just hållit i några skrivövningar med ett gäng medlemmar i fantastikföreningen Catahya som jag för tillfället befinner mig några mil utanför Uppsala med (Norredatorp). Vad jag tycker är kul med skrivövningar är att det – nästan – alltid blir något. Det blir inte alltid bra och det kan bli rätt konstigt, men det blir alltid något. Det kan vara bra att minnas när man tycker att man inte kan få ur sig en enda bokstav. Men mest fascinerande är nog människans förmåga att skapa berättelser av vad som helst. Jag gav exempelvis mina skrivövare en massa bilder, bad dem att välja några och sedan skriva utifrån dem. Genast drog de kopplingar mellan bilder som inte hade något med varandra att göra och satte ihop dem till hela berättelser. Ibland konstigt, men alltid något.

Skrivtips från författare

Några länkar jag har samlat på mig från olika håll den senaste tiden.

Ten rules for writing fiction: Några författare ställer upp regler i The Guardian.

How to write a great novel: Olika författare snackar skrivande i Wall Street Journal.

The Art of Great Writing: 60 Writing Tips from 6 All-time Great Writers

The Art of Great Writing Part 2 – 125 More Tips from 20+ All Time Great Writers

Ny blogg om skrivande + lite skrivångest

Anna Ehn och Lena Köster som är kulturskribenter här på UNT och dessutom författare har startat en blogg som ska handla om skrivande, både skönlitterärt och journalistiskt sådant. En till blogg för mig att följa.

Samtidigt som jag tycker att det är kul att läsa om andras funderingar kring skrivande gör det mig lite ledsen. För att de gör vad jag inte gör, nämligen skriver skönlitterärt. I min bild av mig själv gör jag det också, men det är egentligen inte sant längre. Jag bloggar och skriver recensioner och diverse annat plock men jag skrev inga noveller alls förra året. Inte ens en liten dikt. Det har bara dött och det känns skit. Allra mest skit är att viljan verkar ha försvunnit.

Jag kan inte påstå att jag skrev jättemycket förut heller, men åtminstone var det något jag ofta tänkte på och jag hade nästan alltid ett lager av berättelser som satt i bakhuvudet och väntade på de tillfällen då jag tog mig tid att skriva ner dem. Även när jag inte skrev aktivt så hände det i alla fall saker där på lagret. Nu känns det tomt och dammigt. Gamla idéer lockar inte särskilt mycket och få nya letar sig dit. Att tänka på dessa halvfärdiga idéer brukade få mig att känna entusiasm och se fram emot det där tillfället då jag skulle sluta lata mig och trolla fram just den novellen. Jag saknar det. Ännu mer än jag saknar skrivandet saknar jag viljan till det. Utan den blir det ju ingenting och jag känner mig inte riktigt som mig själv utan den.

Sofi Fahrman är bättre än sin bok

I måndags skrev jag om modejournalisten Sofi Fahrmans debutroman Elsas mode. Jag tyckte att den var rätt underhållande men inte särskilt bra skriven. Men jag måste säga att jag gillar hur befriande icke-pretto hon är när hon snackar om boken i intervjuer. Några citat finns hos Illusionernas blogg. Själv gillar jag det här uttalandet i senaste ELLE:

”Mitt förlag undrade nog hur det skulle gå, jag frågade ju saker som ‘Hur långt är ett kapitel?'”

Ett citat om skapande


Neil Gaiman, som tydligen fyller 48 idag. Hittat hos Myskoteket. Just nu sitter jag och tittar på videon som finns länkad där. Spana in vad han säger om redaktörers reaktioner när en författare kommer med en novellsamling!

Fotoprojektet Where I Write och att skriva med penna

Via Skriva-listan fick jag tips om fotoprojektet Where I Write där några sf- och fantasyförfattare har fotograferats i sina skrivmiljöer. Det är fina bilder, särskilt den med Joe Haldeman som skriver med penna och papper i ljuslågors sken.

Det ser jättemysigt ut, samtidigt som jag tänker att det skulle jag själv inte kunna göra i längden. När jag skriver noveller (eller brukade skriva noveller, ska jag väl säga med tanke på ordtorkan detta år) och har svårt att komma igång så brukar jag börja med att skriva på papper och sedan övergå till datorn när det har lossnat. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är som att vägen mellan tankarna och orden blir kortare, eller har färre hinder, när jag skriver med penna. En obruten linje från hjärnan genom armen ner på pappret. Det är väl en illusion egentligen, någon form av romantisering av penna och papper i ett datorsamhälle. Men jag bryr mig inte om varför det funkar, bara att det gör det.

Och som sagt vill jag inte skriva på papper hur länge som helst. När den tröga starten är över kan pennans långsamhet bli frustrerande och jag byter den mot tangentbordets smatter. Det går snabbare, det är enkelt att redigera och man kan skriva mycket längre utan att bli trött i handen. Men lika mysigt är det inte.

(Tillägg: jag upptäckte just mängden dockhuvuden på bilden av Ellen Datlow. Läskigt!)

Winterson om panik och skrivande

Förra veckan var jag en sväng i Stockholm för att lyssna på Jeanette Winterson på Kulturhuset. Hon är inte bara en bra författare utan också en väldigt underhållande och engagerande talare och jag klottrade nästan sju sidor i mitt lilla block.

Hon pratade bland annat om kreativitet och hur hon själv funkar i sitt skrivande och höll ett väldigt peppigt tal om att man inte ska få panik när kreativiteten inte vill lossna.
”But don’t you ever panic?” kom då frågan.
”No, I don’t panic”, sade Jeanette. ”I fall into despair and want to kill myself.”

Så var det med det rådet.

Efteråt träffade jag, efter viss förvirring (vi hade ju inte setts förut), bokbloggarna Snowflake, Boktipset och Holly Hock, vilket var väldigt trevligt.

Flannery O’Connor om att stoppas i ett fack

The first necessity confronting him [författaren] will be to say what he is not doing; for even if there are no genuine schools in American letters today, there is always some critic who has just invented one and who is ready to put you into it. If you are a Southern writer, that label, and all the misconceptions that go with it, is pasted on you at once, and you are left to get it off as best you can. I have found that no matter for what purpose peculiar to your special dramatic needs you use the Southern scene, you are still thought by the general reader to be writing about the South and are judged by the fidelity your fiction has to typical Southern life.

I am always having it pointed out to me that life in Georgia is not at all the way I picture it, that escaped criminals do not roam the roads exterminating families, nor Bible salesmen prowl about looking for girls with wooden legs.

Ur ”Some Aspects of the Grotesque in Southern Fiction”, 1960.

Just nu läser jag O’Connors roman Blodsbunden (Wise Blood) och är glad att jag äntligen har plockat bort O’Connor ur gruppen av författare som jag tänker att jag borde läsa och att hon nu hör till dem jag har läst. Jag ska berätta mer om Blodsbunden någon annan dag, men sista stycket i citatet ovan ger en liten hint om den värld hon skriver om: skruvad, mörkt humoristisk och med religionen ständigt närvarande.

Att läsa eller inte läsa poesi (och att skriva)

Ord och inga visor-Jessica skrev lite om poesi för ett tag sedan: ”Och vissa tycker att det är så jobbigt att förstå poesi. Vem har sagt att man måste förstå?” Det fick mig att minnas en litterär gestaltning-lektion på gymnasiet då vi i klassen dissade någon känd poets dikt för att ”man fattar ju inte vad den handlar om.” Numera håller jag i alla fall med om att man inte behöver förstå en dikt för att uppskatta den. Det är ju språket som är grejen. Bilderna, rytmen, flödet.Jag läser tyvärr väldigt lite poesi. Jag vet inte riktigt varför, det finns ju en del jag tycker om. Kanske borde jag göra som Jessica och lova mig själv att läsa en diktsamling i månaden, det tar inte mycket tid. Det skulle nog vara bra för mitt eget skrivande också, som på den skönlitterära fronten har varit helt jävla dött hela det här året. Jag brukar ofta bli inspirerad att skriva själv när jag läser poesi. Ge mig gärna tips!Och på tal om mitt skrivande så har jag uppdaterat Bläck för första gången på evigheter – lagt till en del dikter och noveller från 2007/2008 som inte har funnits upplagda där tidigare utan bara på Catahya, samt listan med noveller som bara finns publicerade i tryckt form. Titta in om ni är nyfikna. Pinsamhetsvarning kan utfärdas för diktarkivet, men jag tycker ändå att det är en kul grej att ha det sådär, alla dikter sedan jag var typ 13 samlade.

En författares dagliga dos av ångest

Så heter en blogg som jag tycker att ni ska läsa. Även om författaren kallar sig själv torrboll i senaste inlägget så tycker jag att den ofta är både intressant och rolig. Och ibland har jag lite dåligt samvete över att jag i stort sett aldrig kommenterar där trots att jag läser ofta, men detta inlägg får bli ett tecken på min uppskattning istället. Hoppa iväg nu.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑