När DN tittar tillbaka på året som har gått har de en intervju med Maja Lundgren, som skrev årets mest debatterade bok, Myggor och tigrar. I början av december besökte just Maja Lundgren min kreativt skrivande-klass och pratade om sitt författarskap och efter det har jag tänkt en del på hur vissa debattörer i stort sett omyndigförklarade henne.
Det som orsakade stort rabalder var att Lundgren i boken namngav flera kulturpersoner och skrev inte särskilt smickrande saker om dem, men som det står i DN vände debatten efter ett tag från att handla om Lundgrens eget ansvar till att handla om förlagets ansvar.
Några ifrågasatte om det var lämpligt av förlaget att ge ut en bok av en person som verkade galen och inte hade någon ”självbevarelsedrift”. Jag tycker att det är ett obehagligt resonemang. Jag kan förstå att de ifrågasätter beslutet att publicera en roman som hänger ut folk med namn (den diskussionen tänker jag inte ge mig in i nu och inte heller diskussionen om fiktion och verklighet) men att de drar upp eventuella brister i Lundgrens mentala hälsa tycker jag är rätt äckligt och dessutom ett irrelevant argument. Sedan när har bokförlagen ansvar att endast ge ut böcker av fullt välbalanserade personer?
Jag läste Myggor och tigrar med debatten i bakhuvudet och flera gånger tänkte jag ”shit, hon är verkligen paranoid.” Samtidigt är det intressant hur hon resonerar kring och tvivlar på sina upplevelser, för att hon är medveten om sin benägenhet att övertolka.
Lundgren pratade en del om debatten under föreläsningen och sade – som jag minns det – att hon var inspirerad av bland annat surrealism och Montaignes sätt att utforska sina egna bevekelsegrunder, men att ingen gjorde den kopplingen eftersom de hellre ville se hennes sätt att skriva som ett utslag av ”galen kvinna” än som en medveten poetisk metod. Jag skämdes lite när hon sade det, för jag hade varit nära att gå på samma mina som en del av debattörerna: att tro att hon inte riktigt visste vad hon gjorde. Att tolka texten alldeles för mycket utifrån vad jag trodde mig veta om henne, snarare än att fundera över om jag tyckte att hennes litterära strategier var bra eller inte.
Kanske är jag lättövertalad, men efter någon timme i samma rum som Maja Lundgren är jag övertygad om att hon var mycket väl medveten om vad hon sysslade med. Att hon skriver om sina osäkerheter, sin paranoia och skildrar sig själv som en inte särskilt balanserad person är en del av syftet med Myggor och tigrar – hon vill utforska sin egen verklighetsuppfattning.
Vidare är bitarna om kulturlivet i Stockholm bara en liten del av Myggor och tigrar, för till största delen handlar den om Lundgrens tid i Neapel, men ändå har de i diskussionerna överskuggat resten av boken. Visst, det är väl förståeligt, men det är tragiskt att alla de hemska saker Lundgren skildrar – och som enligt henne är sanna – knappt nämns medan det ges stort utrymme åt alla som tycker att hon har skrivit på fel sätt om fel saker. Under Lundgrens tid i Neapel skedde flera mord i närheten av hennes bostad. Hon blev hotad, förföljd och våldtagen, och det avsnittet är det mest obehagliga i hela boken, men tydligen är det mycket viktigare att hon har förolämpat några kultursnubbar.
Men debatten åsido, är Myggor och tigrar en ”litterärt mästerverk”, som Lundgren själv kallar den? Nej, det tycker jag inte. Den är för lång. Den är intressant och Lundgren är en skicklig stilist, men den känns ofta stillastående. Det är för mycket av samma sak och för mycket av ingenting. (Allra mest tyckte jag om delen där hon diskuterar boken med sin redaktör.)
Efter föreläsningen bläddrade jag lite i hennes hyllade roman Pompeji och kände mig indragen bland bokstäverna bara av att läsa några rader här och där. Den måste jag läsa någon gång, jag tror att skulle tycka mer om den än om Myggor och tigrar.
Andra bloggar om: Maja Lundgren, Myggor och tigrar, kulturdebatt
Senaste kommentarer