Jag läste om Stig Dagermans Tysk höst och Hans Magnus Enzensbergers ”Schwedischer Herbst” i Ach Europa!. Två på var sitt sätt lysande verk: Dagerman skriver om livet i västra Tysklands ruinlandskap snart efter krigets slut. Om svälten, hopplösheten, den förtvivlade misären som bara blir värre av folkströmmarna från östra Tyskland, där lidandet är än värre. Han illustrerar umbäranden som i hans samtid inte var populära att illustrera, i en tid när man inte skulle tycka synd om tyskar, när många i ett krigstrött och skakat Europa hade svårt att samtidigt acceptera Nazitysklands brott och det faktum att den tyska civilbefolkningen fortfarande var lika mycket människor som alla andra, svårt att orka med allt lidande utan att förminska åtminstone någons.
Det har inte funnits många skribenter som Stig Dagerman, människor med hans förmåga att kunna kombinera skärpa, medmänsklighet och en lysande stilistik. Tysk höst är en bok att återvända till, en påminnnelse om en bit europeisk historia för inte så länge sedan, inte så långt härifrån.
Den enda uppenbara kopplingen ”Schwedischer Herbst” har till Tysk höst, utöver titeln (”Svensk höst”), är att den vänder på vem som skildrar vad: Hans Magnus Enzensberger skriver om åttiotalets Sverige. Det är en skildring präglad av ömsint förundran: samhället som vill så väl, så respekterat i många europeiska vänsterläger, som gör så många konstiga saker. Om den svenska socialdemokratins något udda självbild och förhållande till makten, sett ur ett tyskt frihetligt vänsterperspektiv. Jag läste den första gången när jag som nybliven student läste tyska på universitetet och blev smått förälskad i Enzensbergers texter, som är både kunniga och uppfriskande. Ach Europa!, som samlar ett gäng texter om olika europeiska länder, finns i svenks översättning som Ack Europa!.
Jag läste Sten Anderssons Filosofen som inte ville tala om Wittgenstein, mer med fokus på människan än på filosofen. Då var reaktionerna mer ”men varför skriver du allt TRE GÅNGER SÅ LÅNGT SOM NÖDVÄNDIGT”, ”jaha, nu upprepar han för säkerhets skull för fjärde gången vad han redan har sagt tre gånger de senaste femton sidorna”, ”har förlaget gjort sig av med alla korrekturläsare?”, ”varför citerar du alla från Wittgenstein till Tolstoj på engelska?”, ”den här boken hade kunnat bli av med fyrahundra sidor och allt som hade hänt var att stilen skulle ha blivit bättre”, ”woah, det var lite långsökt va?” och kanske mest ”AAAAAAAAAAAH NORSTEDTS VAD I HELVETE VARFÖR HAR NI TRYCKT DEN HÄR VAD GAH JAG LITADE PÅ ER OCH DET HÄR ÄR VAD NI GER MIG VAD HAR ERA LÄSARE GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR!1111???”
Jag kom ungefär tvåhundra sidor in i den. Det är mycket mer än den förtjänar.

I somras läste jag Karen Russells novellsamling St Lucy’s Home for Girls Raised by Wolves och twittrade entusiastiskt om den, men någon längre text blev det inte. Det är på tiden nu, eftersom det kan ha varit upptäckten av en ny favorit.
”The soft black talc blew through the streets like liquid squid ink uncoiling along a sea floor and the cold crept down and the dark came early and the scavengers passing down the steep canyons with their torches trod silky holes in the drifted ash that closed behind them silently as eyes.”
Jag föreställer mig att om Kapitulera omedelbart eller dö hade utspelat sig när jag gick på högstadiet hade Mary och Lovely varit pandor, med svartrufsigt hår, stjärnor under ögonen och Broder Daniel i öronen. I cupcakens tidsålder har de istället småblommig blus och sju lager körsbärsrött läppstift, men skildringen av den nära och ibland erotiska vänskapen mellan två smarta och lite udda tjejer kunde lika gärna ta plats för tio år sedan eller tio år in i framtiden.
För en tid sedan tilldelades illustratören Shaun Tan
Vad är kärlek och vad gör alla idéer om kärlek med oss och våra relationer? Det är ämnet för Liv Strömquists senaste seriealbum Prins Charles känsla. Titeln syftar på en gammal intervju där prins Charles fick frågan om han var kär i Diana och svarade ”Whatever love means.”
Någon skrev en gång till mig att om jag gillar Jeanette Winterson så borde jag gilla Ali Smith. Jag kommer inte ihåg vem du var, men du hade rätt. Tack. Girl Meets Boy ingår i 


