Tystnad

Läsning pågår

Etikett: alla måste läsa! (sida 1 av 2)

Räddningsavstånd

Räddningsavståndet – avståndet mellan förälder och barn, inom vilket föräldern hinner ingripa om något händer barnet.

I Samanta Schweblins kortroman Räddningsavstånd (Distancia de rescate) har tråden mellan förälder och barn sträckts ut och brustit, och Amanda ligger omtöcknad i en sjuksäng. Var är hennes lilla Nina? På sängkanten sitter ett barn – men inte hennes eget – och ställer frågor. Han, David, vill i detalj gå igenom vad som har hänt de senaste dagarna. Det är en särskild händelse han vill nå fram till. Men det är bråttom, av någon anledning. Kanske är Amandas tid på väg att rinna ut.

Jag är förvirrad. Jag blandar ihop tidsplanen.
Du sa det tidigare.
Ja. Men vissa stunder blir allt tydligt och jag förstår exakt vad som händer.
Ja, så tror jag att det är.

Genom en dialog som är bitvis förvirrande men aldrig tappar sin laddning talar Amanda och David fram en historia som börjar med en solig semester på landet, och rör sig obönhörligt mot katastrofen. Den fäster sig vid detaljer – detaljer är viktiga, enligt David, och Schweblin nedtecknar dem med skärpa – och är samtidigt som dold av ett bländande dis. Som läsare är jag som Amanda i citatet ovan. Ibland tror jag att jag förstår, men så glider allt iväg igen. Är David ens där? Kanske försiggår allt bara i Amandas huvud. Kanske handlar detta inte ens om en mystisk förgiftning i en solig by, utan mest om en förälders oro och ensamhet. Jag vet inte. Det spelar ingen roll. En obehaglig, opålitlig bok, och jag menar det på det bästa sättet. Läs!

(Albert Bonniers, 2016)

Lilla fågel Blå

lillafågelblå I ett stort hus fyllt av pampiga porträtt och övertäckta möbler går en liten fågel och dammar. Han städar, värmer konserver och tar hand om sin sjuka mor. Han har aldrig varit utanför huset, knappt ens sett ut, för fönstren är igenspikade och mamman varnar för att där ute finns de andra ”onda” som vill dem illa. Det ligger nära tills hands att tolka hennes tal som ondska som en rädsla för det som är annorlunda, en rädsla som får hemska konsekvenser.

Lilla fågel Blå (Pikku Närhi) av Lauri och Jaakko Ahonen är ett nästan ordlöst seriealbum, vackert och uttrycksfullt illustrerat. Det är nästan så att jag ångrar att jag läste på tåget, istället för på någon plats utan distraktioner, för det är verkligen en bok att försjunka i, skrämmande och klaustrofobisk och djupt sorglig. Jag älskar färgerna – de dämpade dystra dagarna, de blå nätterna – och hur vinklar och perspektiv används för att förstärka känslorna av rädsla och utsatthet. Det är en på ytan enkel berättelse, men väldigt skickligt och stämningsfullt berättad.

Två dassiga mobilbilder som inte alls gör illustrationerna rättvisa:
lillafågel1 lillafågel2

Bildgoogla Pikku Närhi för en bättre titt.

(Cobolt förlag, 2015)

Lollo

lollo De gör samma saker varje dag, Lollo och Lidija. Driver omkring, sitter vid Vinterviken och dricker öl – långsamt. De vill inget annat, inte plugga och inte jobba och inte skapa, bara slippa den bana som det är meningen att livet ska följa. Det är ett apatiskt sorts uppror, ett motstånd som utifrån framstår som ingenting alls.

Hur kunde jag finna ett sådant nöje i denna lösa tillvaro? Nu vet jag svaret. För att den gjorde något med mej, för att den försatte mig i rörelse. ”Vi faller”, brukade Lidija viska när vi nått den punkt då vi gick armkrok, tappade balansen, snavade och kom på fötter igen, gud vet hur. ”Känner du?”
Ja, vi föll. Sakta svävade vi utför…

Lollo och Lidija är inte självklara vänner. Lollo är den tråkiga, påstår hon själv, och Lidija den färgstarka som hakat sig fast i Lollo för att hon är en av få som står ut med Lidijas gapighet. Samhörighet känner de bara när de har druckit eller när de pratar om porr. Det är Linna Johansson (för feminister kring millennieskiftet den som drev fanzinet Bleck) som har skrivit denna nedstigning i förorten Aspys mörker och hon skriver som en gudinna. Även veckor efter att jag har läst ut tänker jag på hur hon beskriver himlen, himlen över Aspy, himlen över vattnet, ständigt återkommande.

Ett stycke molntrasor gled in över himlen. Gläntan slocknade omedelbart, som om någon kommit åt en strömbrytare. Glasdammen framträdde i kyligt svartvitt, gräset under mina fötter föreföll plötsligt torrt och dött.

Titelns Lollo är berättaren och i bokens nu är hon 28 år. När hon var kring 20 riktades medias strålkastarljus för en stund mot Aspy och rubrikerna skrek om sex och prostitution och det här hennes version av vad som hände, bortom löpsedlarnas dramaturgi. Det är en självlysande, skitjobbig berättelse om att inte ha någon riktning (rättelse: jo, neråt) och inte heller vilja ha någon, om det bedrägliga i att låta bli att agera. Det fascinerande med Lollo och Lidijas band är att det är lätt att få för sig att den högljudda Lidija är den drivande, men kanske är det snarare Lollos passivitet som sänker dem båda, och när Lidija tar sig loss fortsätter Lollo att driva.

Det här är en av de bästa böcker jag har läst i år, skriven med säker hand, jobbig, komplicerad och uppslukande. Sällan skildras unga kvinnors vänskap (eller brist på sådan), sexualitet, utsatthet och agens på det här sättet, rått och utan försköning, varken romantiserat eller med varningstriangel och utan fokus på män.

”Han undrade om jag ville komma över och titta på en film med honom ikväll.” Hon kunde knappt hålla sej för skratt. ”En film? Varför skulle jag vilja se på en jävla film?”
”Kollar folk fortfarande på film?” sa jag. ”Jag vet inte när jag senast –”
”Jag vet, det var vad jag svarade också. Robin sa jag, jag är ledsen men jag kollar inte på film.”
Och sedan garvade vi båda två.

Jag rekommenderar även att ni lyssnar på Lollo-avsnittet av podden Ett eget rum.

(Modernista, 2015.)

Den larmande hopens dal

Den roman jag oftast har återvänt till de senaste åren är Erik Anderssons Den larmande hopens dal, som gavs ut 2008. Det hade inte behövt bli så. Jag var inte lika imponerad första gången jag läste den och vet inte vad som fick mig att plocka upp den igen något år senare. Förmodligen skulle jag bara kontrollera någon detalj, läsa en sida eller två, och fastnade. Först i omläsningen nådde humorn fram till mig, och plötsligt tyckte jag att det var en av de allra roligaste böcker jag någonsin har läst. En stackars författares ansträngningar räcker bara så långt. Tidpunkt, sinnesstämning, ljus – så mycket annat påverkar vår upplevelse.

Jag är glad att jag gav den en andra chans.

Den larmande hopens dal är en skildring av ett alternativt Västergötland där allt utanför landskapet är väldigt långt bort och gemene man debatterar ortnamnsforskning och potatis i lokaltidningen. Den fantastiska dialogen och skildringen av tidningen som delat upp sitt arbeta efter den gamla västgötska boindelningen som höll på att falla på modet redan i våra tidigaste bevarade källor. Säkert är det ett bättre Västergötland, även om det i Anderssons version förstås ekar somt av det landskap som faktiskt existerar.

Det är en underbar bok.

Några saker jag har läst: korta noteringar

Jag läste om Stig Dagermans Tysk höst och Hans Magnus Enzensbergers ”Schwedischer Herbst” i Ach Europa!. Två på var sitt sätt lysande verk: Dagerman skriver om livet i västra Tysklands ruinlandskap snart efter krigets slut. Om svälten, hopplösheten, den förtvivlade misären som bara blir värre av folkströmmarna från östra Tyskland, där lidandet är än värre. Han illustrerar umbäranden som i hans samtid inte var populära att illustrera, i en tid när man inte skulle tycka synd om tyskar, när många i ett krigstrött och skakat Europa hade svårt att samtidigt acceptera Nazitysklands brott och det faktum att den tyska civilbefolkningen fortfarande var lika mycket människor som alla andra, svårt att orka med allt lidande utan att förminska åtminstone någons.

Det har inte funnits många skribenter som Stig Dagerman, människor med hans förmåga att kunna kombinera skärpa, medmänsklighet och en lysande stilistik. Tysk höst är en bok att återvända till, en påminnnelse om en bit europeisk historia för inte så länge sedan, inte så långt härifrån.

Den enda uppenbara kopplingen ”Schwedischer Herbst” har till Tysk höst, utöver titeln (”Svensk höst”), är att den vänder på vem som skildrar vad: Hans Magnus Enzensberger skriver om åttiotalets Sverige. Det är en skildring präglad av ömsint förundran: samhället som vill så väl, så respekterat i många europeiska vänsterläger, som gör så många konstiga saker. Om den svenska socialdemokratins något udda självbild och förhållande till makten, sett ur ett tyskt frihetligt vänsterperspektiv. Jag läste den första gången när jag som nybliven student läste tyska på universitetet och blev smått förälskad i Enzensbergers texter, som är både kunniga och uppfriskande. Ach Europa!, som samlar ett gäng texter om olika europeiska länder, finns i svenks översättning som Ack Europa!.

Jag läste Sten Anderssons Filosofen som inte ville tala om Wittgenstein, mer med fokus på människan än på filosofen. Då var reaktionerna mer ”men varför skriver du allt TRE GÅNGER SÅ LÅNGT SOM NÖDVÄNDIGT”, ”jaha, nu upprepar han för säkerhets skull för fjärde gången vad han redan har sagt tre gånger de senaste femton sidorna”, ”har förlaget gjort sig av med alla korrekturläsare?”, ”varför citerar du alla från Wittgenstein till Tolstoj på engelska?”, ”den här boken hade kunnat bli av med fyrahundra sidor och allt som hade hänt var att stilen skulle ha blivit bättre”, ”woah, det var lite långsökt va?” och kanske mest ”AAAAAAAAAAAH NORSTEDTS VAD I HELVETE VARFÖR HAR NI TRYCKT DEN HÄR VAD GAH JAG LITADE PÅ ER OCH DET HÄR ÄR VAD NI GER MIG VAD HAR ERA LÄSARE GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR!1111???

Jag kom ungefär tvåhundra sidor in i den. Det är mycket mer än den förtjänar.

Arne Sand

Det är det gamla Augsbach. Det blev nedbränt i krig, det sista kriget och det enda av betydelse, som alltid. Ändå är det så länge sedan. Men det brändes ned till ett tomt hjul på ett lerigt slagfält, utan ekrar. Hjulbanden av ringmuren, navet katedralen.

Men det började återuppbyggas. Åter och som alltid och alltid för sista gången. Å, hur uthärdar man detta ständiga hopp! Ekrarna började åter söka sitt nav, eller som det även kan sägas: gränderna sipprade åter ut ur ringmurens skydd och stadga. Först usla tider och usla gränder, små rännilar som ringlade fram mellan hus och blålera. Därpå bättre tider, rännilar som tog fart och blev bäckar. Stränderna växte, hackan ven, spånorna yrde i goda dagar. Kvinnan bredde smör på brödet, mannen bruk på stenen. Lövruskorna växte till skogar på vita nockbjälkar, alla ekrar sökte sitt nav.

Men nej. Det blev nödår. Det första – flödet krympte. Det tionde – bäckarna sinade, endast halvvägs mot navet. Yxan slogs i en bjälte, släggan ställdes mot städet. Det blev storm, därpå torka, slutligen brand. Köttet försvann från smöret, smöret från brödet, brödet ur handen. Yxan föll ur bjälken, släggan rostade, huset satte sig.

Men det blev åter bättre tider. Hur uthärdar man denna ständiga upprepning! Gränderna svällde, bröt upp och tog åter fart mellan växande stränder. Gränder möttes, parades och fick gator till avkomma. Spånen yrde, en våning blev två, lera blev trä, trä sten och stenen blommade upp i pelare, ornament och ansikten. Gatorna mascherade vidare, ofta raglande, alltid mot navet. Två gator möttes med klingande steg, slog samman, marscherade vidare men nu som en gata med två gators bredd. Släggan sjöng i alla smedjor, sotaren på alla tak, målare klängde i stegarna, skyltarna gnällde på väggarna.

Och slutligen slog alla gator samman, men endast imaginärt, en natt i en stadsbyggmästares huvud. Och byggmästaren grubblade, både den natten och många andra, över vad slags byggnad som borde uppföras till monument över så starka krafters möte. Men han förkastade alla former och fann bara ett värdigt monument: Ett tomrum.

Och byggmästaren lät händerna vila och tomrummet var uppfört. På detta sätt uppstod det stora torget i Augsbach: Ett nytt nav vilket inte är just i centrum, som det gamla, men kring vilket Augsbach ändå vrider sig, ehuru som ett excenterhjul.

Så inleds Arne Sands Trollkarlens lärling, något av det bästa den svenska existentialismen har åstadkommit. Det vore väl för mycket att säga att han skulle vara helt bortglömd. För bara några år sedan fanns såväl Trollkarlens lärling som Enhörningarna och Väderkvarnarna åter att köpa i bokhandlarna, eller åtminstone att beställa. Så inte längre.

Det har inte funnits många svenska stilister av Sands kaliber. Fattigare är vi för det. Än fattigare om vi inte ens håller hans böcker tillgängliga.

Bland spöken och alligatorer

I somras läste jag Karen Russells novellsamling St Lucy’s Home for Girls Raised by Wolves och twittrade entusiastiskt om den, men någon längre text blev det inte. Det är på tiden nu, eftersom det kan ha varit upptäckten av en ny favorit.

I Karen Russells texter finns flickor som brottas med alligatorer, pojkar som på nätterna dyker bland gamla båtar för att hitta sin systers spöke, ett läger för barn med udda sömnsvårigheter och flickor som har uppfostrats av vargar, för att nämna några. Där finns vackert språk, en mörk humor och de mest underbara infall. Men precis som för In Another Library räckte det inte riktigt för mig. Trots alla bra kvaliteter gjorde bristen på en berättelse att flera av novellerna till slut kändes som ett ”jaha”.

Det är inte så att jag kräver att alla noveller ska ha en tydlig början, mitt och slut, jag har inget emot luddighet, men precis som när jag har läst Kelly Link eller Aimee Bender – som jag också tycker mycket om – känner jag ibland att ”men vad fan, kan du inte berätta en ordentlig historia någon gång? En, snälla?” Det är lite som att äta en färgglad bakelse istället för rejäl mat till middag. Visst såg den hemskt fin ut och visst var den god, men inte fan blev man mätt.

Den mest minnesvärda novellen i samlingen var ”Ava Wrestles the Alligator”, om en flicka och hennes spökbesatta syster i Floridas träskmarker. Den hade tyngd och en väldigt creepy stämning, som gjorde att även om resten av novellerna hade varit skit hade jag varit beredd att hojta att jag älskar Karen Russell. Just den novellen har Russell sedan utvecklat till en roman, Swamplandia!, och jag är himla glad att hon gjorde det.

Swamplandia! är en nöjespark i förfall. Turister brukade komma för att titta på alligatorerna och se familjen Bigtree brottas med dem i shower som var om inte spektakulära så i alla fall kittlande på grund av faran. Stjärnan var modern Hilola, men efter hennes död faller både familjen och parken samman. Pappa Bigtree håller envist kvar vid drömmen om att kunna fortsätta. Brodern Kiwi vill bort, han vill leva på fastlandet och plugga på universitetet, medan systern Osceola pratar med spöken och försvinner ut i träskmarken på nätterna för att träffa sina ”pojkvänner”. Det är Ava, yngst i familjen, som fortsätter att ta hand om alligatorerna.

När Kiwi har stuckit och fadern åker iväg på en av sina långa affärsresor blir Ava och Ossie ensamma kvar i den folktomma parken. Ossie rymmer och Ava ger sig av ut i träsket för att hitta henne. Likt en mytisk hjälte söker hon sig ner i underjorden för att rädda en älskad, men det blir ingen välordnad hero’s journey. Liksom flera novellerna i St Lucy’s… rör sig Swamplandia! i gränsland, mellan vad som är verkligt och inte, mellan att vara barn och vuxen. Den handlar om att växa upp och inse att verkligheten inte är som man trodde, att ens berättelse har stora hål. Att ens föräldrar kanske bara är vanliga människor och att de saker som är viktiga för en själv kanske inte betyder ett dugg för omvärlden. Medlemmarna i familjen Bigtree är allihopa fast i varsin drömvärld som det är smärtsamt att ryckas ut ur och farligt att stanna i.

Swamplandia! växlar mellan systrarna i träsket och Kiwi som har fått jobb på en konkurrerade nöjespark nära staden. Kiwis förvirrade möte med det vanliga samhället gör mycket för att visa vilken bisarr uppväxt syskonen har haft, men det är träsket som drar i mig mest och jag blir nästan irriterad när det växlar till Kiwis kapitel igen. Russell laddar träskmarken så att den framstår nästan som en annan värld, en främmande planet av vatten och oändligt gräs, ett gotiskt slott av träd och skränande fåglar.

Our eyes met. I looked up, still swaying from my fistfuls of the stolen dress. What I saw inside them was all landscape: no pupil or colored hoop of iris but the great swamp – the islands, the saw-grass prairies. Long grasses seemed to push onward for miles inside the depths of her eyes. Inside each oval I saw a world of saw grass and no people. Believe me – I know how that must sound. But I stood there and I watched as feathery clouds blew from her left eye behind the bridge of her nose and appeared again in her right socket. I saw a nothing that rolled forward forcefully forever. There was nobody in the ether of either white sky.
I heard the wind on the pond all around us, a deep clay smell rising from her skin. When she blinked again, her eyes looked black and oily, ordinary. For years I’ve wondered if this person I met was only a woman.

Swamplandia! är både sorglig och rolig, drömsk och hemsk. Jag hoppas på fler böcker av Karen Russell.

Väg av aska

”The soft black talc blew through the streets like liquid squid ink uncoiling along a sea floor and the cold crept down and the dark came early and the scavengers passing down the steep canyons with their torches trod silky holes in the drifted ash that closed behind them silently as eyes.”

När jag såg The Road i vintras lämnade sambon soffan efter kanske en halvtimme. Jag minns inte vad han gav för anledning. Kanske var det för grått. Själv låg jag kvar i soffan, nästan andlös, och tänkte att om filmen påverkar mig så här måste jag fan läsa boken också.

I Cormac McCarthys The Road (Vägen på svenska) verkar världen i stort sett ha gått under. Man får inte veta vad som har hänt, men allt är täckt av aska och inget växer, knappt något lever. De få människor som finns kvar gömmer sig i förfallna byggnader eller drar längs vägarna och söker något att äta, vad som helst som går att äta.

Flera år efter katastrofen vandrar en man och hans son söderut genom det döda landet, eftersom mannen är säker på att de inte kommer att överleva en vinter till om de inte ger sig av. De har sina få ägodelar i en kundvagn och släpar sig fram över berg och genom tomma städer. De letar efter mat i tomma hus och sedan länge plundrade affärer och gömmer sig för andra människor. De fryser, svälter och blir sjuka, men fortsätter hela tiden vidare utan att veta om om målet de rör sig mot ens är värt att nå.

The Road gräver ett hål i bröstet på mig. Allt är så genomgrått och hopplöst och ändå fortsätter de att försöka. Utöver att hålla sin son vid liv försöker mannen också hålla kvar vid någon sorts mänsklighet, någon sorts moral, trots att världen som var försvinner allt mer ur hans minne. Först försvann tingen, sedan orden för dem. McCarthys avskalat poetiska språk är perfekt för att gestalta liv som har krympt till det mest nödvändiga och samtidigt ge skönhet åt skildringen av den förfallna världen.

Mannen och pojken, båda namnlösa, talar inte särskilt mycket med varandra och när de väl gör det får jag ofta känslan av att de har sagt samma saker till varandra flera gånger förut. Du måste prata med mig. Men vad pratar man om när allt är grått och dött? Den kortfattade dialog som finns är ändå laddad med mening, som när de försöker öppna en lucka i ett hus och pojken är rädd. De har inte ätit på flera dagar.

Papa, the boy said. We should go. Papa.
There’s a reason this is locked.
The boy pulled at his hand. He was almost in tears. Papa? he said.
We’ve got to eat.
I’m not hungry, Papa. I’m not.

”Jag är inte hungrig”, fast han svälter. Så mycket dessa få ord säger om deras relation.

Ni borde läsa.

(2006)

Kapitulera omedelbart eller dö

En gammal UNT-recension igen. Det här är den oputsade varianten, något längre än den som publicerades i våras.

Jag föreställer mig att om Kapitulera omedelbart eller dö hade utspelat sig när jag gick på högstadiet hade Mary och Lovely varit pandor, med svartrufsigt hår, stjärnor under ögonen och Broder Daniel i öronen. I cupcakens tidsålder har de istället småblommig blus och sju lager körsbärsrött läppstift, men skildringen av den nära och ibland erotiska vänskapen mellan två smarta och lite udda tjejer kunde lika gärna ta plats för tio år sedan eller tio år in i framtiden.

Mary och Lovely är femton och önskar att livet vore mer perverst. Deras stad är trist, skolan befolkas av idioter och föräldrarna fattar såklart inget. Det är en historia som har berättats förut, men sällan så dräpande underhållande som Sanne Näsling berättar den. Mary för ordet i korta scener ur klassrum, flickrum och fantasirum, där hon och Lovely har en egen värld fylld av musik, litteratur och röda sänghimlar. När ensamheten blir för svår flyr de i fantasin till sitt framtida dekadenta liv i London. Lovelys panikångest har de döpt till Yngve.

Kapitulera omedelbart eller dö utgörs till stor del av dialog, och vilken dialog det är. En lekfull, cynisk, citatströsslad verklighetsflykt som tjejerna sveper om sig. I den hör de hemma och andra kan inte hänga med i deras samspelta lekar, tappar bort sig i smattret av smarta one liners. Med alla engelska fraser och nagellacksfärger kunde det ha blivit fånigt, men Näsling har stenkoll på orden hon väljer och står alltid på sina romanfigurers sida. Tjejerna får vara överlägsna och högstadiepretentiösa men de blir aldrig löjliga.

”Du kan inte flasha intellektet hur som helst. Du skrämmer pojken från vettet. […] But between you and me: Han sänder ju lite mixade signaler: Kastar ur sig låttitlar och har en riktig jävel till mustasch …” säger Lovely vid ett tillfälle. Mary svarar: ”Jo, men det ursäktar inte att jag behandlade honom som en jämlike.”

Jag blir totalcharmad. Jag vill bjuda dem på te i stora prickiga koppar och säga att det bli bättre sedan. Högstadiet suger, men det blir bättre.

Om det finns en svaghet är det att Kapitulera omedelbart eller dö inte är på väg någonstans. Liksom tjejernas vänskap är den en innesluten bubbla, förvisso glittrande och vacker, men stillastående. Sprickan mellan dem och Marys maktlöshet när Lovely ibland försvinner kunde också utforskats mer, men det hindrar inte att det är en helt oemotståndlig debut.

(Rabén & Sjögren, 2011)

—————————-

Förresten såg jag en diskussion på Twitter nyligen där en person (sorry, jag kommer inte ihåg vem) trodde att Lovely bara fanns i Marys fantasi. Det är en intressant tolkning som jag inte har hört tidigare och jag kände nästan för att läsa om boken för att testa teorin, men så blir det nog inte. Det finns ju annat att läsa. Men ni som också har läst den, vad tror ni om den idén?

—————————-

Några andra som också gillade: Glory Box, Enligt O, En bok om dagen, Bokhora, Dark Places, Calliope Books, Niotillfem

Magiska Ankomsten

För en tid sedan tilldelades illustratören Shaun Tan ALMA-priset och det påminde mig om alla gånger jag har tänkt att jag borde kolla upp honom närmare. Jag har sett en del av hans illustrationer tidigare, men inte ”läst” en hel bok.

Jag lånade Ankomsten, som är en bildberättelse helt utan text. Den skildrar en man som reser till ett främmande land där han måste försöka göra sig förstådd, hitta någonstans att bo och ett sätt att försörja sig. Han hittar vänliga människor som hjälper honom, samtidigt som de delar med sig av upplevelser av våld och förtryck.

Denna jordnära historia berättar Shaun Tan med de mest fantastiska bilder. Från detaljer som ett uttrycksfullt ansikte eller en söt, underlig varelse till de förunderliga stadslandskapen är de ren magi. Ankomsten berörde mig mer än någon annan bok på mycket länge. Den behövde inte några ord för att göra det.

Whatever ”love” means

Vad är kärlek och vad gör alla idéer om kärlek med oss och våra relationer? Det är ämnet för Liv Strömquists senaste seriealbum Prins Charles känsla. Titeln syftar på en gammal intervju där prins Charles fick frågan om han var kär i Diana och svarade ”Whatever love means.”

Strömquist undersöker den nutida bilden av kärlek och tvåsamhet, äktenskapets och den sexuella äganderättens historia och de olika roller som kvinnor och män skolas in i när det gäller hur man knyter an till andra människor. Varför finns det så många tv-serier om män som tycker att kvinnor är asjobbiga, men ändå fortsätter att vara tillsammans med dem? Vad är grejen med alla kvinnor som vårdar män? Hur gick det till när ofta flyktiga känslor som förälskelse och attraktion blev det som ska styra hur vi organiserar praktiska saker som boende och ekonomi? Och varför är det så självklart att alla förväntas veta var gränsen går för vad man får och inte får göra med andra personer när man är i ett förhållande?

Prins Charles känsla består av ett antal längre serier som tillsammans bildar en smart, vass och underhållande helhet. Att läsa den är som att lyssna på en kunnig förläsare som både ifrågasätter och drar bitska skämt – helt enkelt den bästa sortens lektion om kärleken som en social ritual. Strömquist har en förmåga att på ett enkelt sätt säga sådant som jag egentligen redan vet men inte riktigt har kunnat formulera. Det beundrar jag, även om det enkla i tilltalet ibland gör att det blir väl plakattydligt.

Antalet skratt en bok orsakar är inte nödvändigtvis världens bästa mått på hur bra den är, men det är sällan jag skrattar rätt ut flera gånger när jag läser, särskilt om jag är ensam hemma och inte har någon att dela det roliga med. Prins Charles känsla skrattade jag mycket åt. (Liksom jag skrattar åt Strömquists repliker i intervjuer, som när hon för några dagar sedan uttryckte en önskan om att döpa om vår kulturminister till ”Blubby”.)

Liv Strömquist kan som sagt vara lite övertydlig och i Prins Charles känsla blir det dessutom ibland plottrigt med alla referenser till olika teoretiker som ska klämmas in i serierutorna, men annars har jag inget att klaga på. Jag vill köra Prins Charles känsla i ansiktet på alla som intresserar sig för kärleken som kulturellt fenomen, eller kanske ännu hellre på dem som tror att de inte gör det.

Bästa novellen på länge, länge

Novellen som skymtar på bilden i förra inlägget är ”Captive Girl” av Jennifer Pelland. En vän, Johan Jönsson som driver Vetsaga, har tjatat om den i över ett år, så det var verkligen på tiden att jag läste den. Nu förstår jag tjatet. ”Captive Girl” är den hemskaste, mest obehagliga och bästa novell jag har läst på hur länge som helst. Faktiskt kommer jag just nu inte på någon annan text som har gett en så stark fysisk känsla av obehag och samtidigt varit så jäkla bra.

I korthet: titelns fjättrade flicka är Alice, som har gett upp sina vanliga sinnen och sin rörelsefrihet för att kopplas upp mot ett system som hela tiden spanar ut i rymden efter farliga asteroider. (Ja, det är en science fiction-novell, och jag hoppas att det inte skrämmer bort någon från att läsa den.) Mycket av obehaget kommer ur den klaustrofobiska skildringen av hennes begränsade tillvaro. Lägg till de etiska och moraliska dilemman som uppstår kring kärleksrelationen mellan Alice och en av hennes vårdare och vad som händer med relationen när Alices uppdrag avslutas och hon ska bli en vanlig tjej, så får man något lysande och tankeväckande.

Man kan läsa ”Captive Girl” på Transcriptase. Den finns också på svenska i nr 19 av Nova science fiction.

The Girl in the Flammable Skirt

Jag citerade lite ur The Girl in the Flammable Skirt (1998) av Aimee Bender för några dagar sedan. I lördags deltog jag i en bokcirkel där vi diskuterade den. The Girl in the Flammable Skirt är en samling korta noveller, som på sina få sidor lyckas vara galna, vackra, sorgliga och alldeles underbara.

Bender kastar en rakt in och börjar ofta novellerna med dess underligaste inslag. ”Steven returned from the war without lips” eller ”One week after his father died, my father woke up with a hole in his stomach […] it was a hole the size of a soccer ball” eller ”There were two mutant girls in the town”. För ett tag sedan när jag satt fast i en timme på tåget någon kilometer söder om Uppsala hade jag lyckligtvis The Girl in the Flammable Skirt med mig och satt och log för mig själv när jag läste. Möjligtvis var jag den enda glada människan på tåget.

Den enda svagheten i samlingen är att väldigt få av novellerna har någon minnesvärd handling. När jag tittar på listan med titlar minns jag väldigt lite om vad som egentligen hände. Jag minns bilder, smarta formuleringar och roliga infall. Det räcker ofta väldigt långt i Benders fall, men ibland bara till ”jaha, var det allt?”

Hungerspelen

Bokbabbel har som flera andra gjort en lista med 00-talets bästa böcker. Bland dem nämner hon The Hunger Games av Suzanne Collins och skriver ”Sällan har man väl blivit så överraskad och stormförtjust som av denna dystopiska ungdomsbok?”

Jag läser den på svenska just nu och kan bara instämma i att den är en otroligt positiv överraskning. Jag hade väntat mig att den skulle vara bra, för jag hade hört mycket gott om den, men jag var inte beredd på att bli totalt uppslukad.

Hungerspelen utspelar sig i en brutal framtid där 24 ungdomar tvingas att delta i en grym tävling där den som vinner är den som överlever längst. Det hela direktsänds i hela landet som en blodig dokusåpa och arrangörerna manipulerar spelet för att göra publiken nöjd. Dog ingen idag? Bäst vi fixar något så att de måste slåss med varandra…

Uppslukande är det som sagt. Konstant spännande, drivet och en realistik skildring av mänskligt beteende i extrema situationer. Berättaren Katniss är en sextonårig tjej från ett av landets fattigaste distrikt. När hennes lillasyster blev lottad att delta i Hungerspelen tog Katniss hennes plats. Hon, liten och halvsvulten, borde i teorin inte ha någon chans mot de starkare deltagarna från de rika distriken som har tränat inför Hungerspelen sedan de var små. Men i den skogsmiljö där spelet råkar ta plats den här gången blir hennes jaktkunskaper och erfarenhet av att behöva vara uppfinningsrik för att överleva en fördel.

Med 40 sidor kvar säger jag: Läs!

Novemberpoesi: Människoätande människor i Märsta

Enligt Ord och inga visors poesiutmaning försöker jag läsa en poesisamling varje månad. Den här gången blev det Människoätande människor i Märsta, en ”poesiroman” för unga skriven av Aase Berg. Jag plockade upp den mest för den roliga titeln (Märsta ligger på samma pendeltågslinje som Sollentuna där jag är uppväxt) och det är jag väldigt glad att jag gjorde.

Jag hoppas att den diktlika formen inte skrämmer bort unga läsare – jag var själv väldigt skeptisk till poesi fram till 17-18-årsåldern – för Människoätande människor i Märsta lyckas vara både lättläst och ett härligt språkfyrverkeri på samma gång. Den handlar om tre tonårstjejer – Vi är den trekroppade monsterödlan – och killar och vänskap som repas i kanterna. Jag måste läsa mer av Aase Berg.

Plötsligt
slår gatan emot oss,
inte längre inomhus:
vi har runnit
genom de slitna väggarna
längs en flyktstråle
av solljus.

Ja, just det:
På människospråk kallas det
att skolka

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑