Tystnad

Läsning pågår

Etikett: barnböcker (sida 1 av 2)

Nidstången & Grimmen

pax För ett tag sedan sade en kollega åt mig att jag borde läsa Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell, som hon trodde skulle bli nästa stora grej bland fantasyläsande barn. Efter att ha plöjt igenom den och fortsättningen Grimmen – och surat över att nästa del inte kommer förrän nästa år – håller jag med. Det är väldigt bra och spännande böcker och de snygga illustrationerna av Henrik Larsson hjälper såklart till.

Alrik och Viggo är bröder och går i mellanstadiet i Mariefred. De bor i fosterfamilj och har det lite trassigt, den ena med sitt humör, den andra med sin tendens att råka stoppa saker i fickorna. Och trassligare blir det, för onda krafter vill komma åt det magiska biblioteket som är gömt i Mariefred, och det visar sig såklart att bröderna är utvalda till att försvara det, oavsett vad de själva eller de gamla väktarna Estrid och Magnar tycker om saken.

Det finns ingen utfyllnad i de här korta böckerna, inga onödiga passager, knappt ens några onödiga ord. Språket flyter smidigt, monstren är läskiga och det är helt enkelt himla spännande. Men trots att det är fullt ös för det mesta finns det ändå plats för att brödernas känslor och relationer till varandra, fosterföräldrarna och den frånvarande mamman ska träda fram tydligt. PAX, som serien heter, ska få tio delar, och de kommande har lovande namn som Mylingen, Bjäran, Näcken, Pesten, Gasten, Vitormen, Maran och Draugen. Yay för fantasy med nordisk folktro!

Bonnier Carlsen hoppas uppenbarligen att det här ska bli en storsäljare och hojtar ”Lika beroendeframkallande som Harry Potter, lika blodisande som Hungerspelen.” Tröttsam taktik, särskilt med tanke på att den typiska PAX-läsaren lär vara ett antal år yngre än den typiska Hungerspelen-läsaren. Jag skulle snarare säga att PAX ger mig Spiderwick-vibbar, vilket ju är en bra sak. Kanske Spiderwick med några stänk av Berättelsen om Blodet, på grund av de nordiska inslagen.

Det enda jag tycker är lite konstigt är den nästan totala bristen på flickor. Förutom någon klasskompis i början av första boken och ett av grimmens offer i den andra, ser man inte röken av några tjejer. Vuxna män, vuxna kvinnor och pojkar är vad som finns i den här världen. (Men enligt en kommentar hos Bokhora kommer det att bli ändring på det.)

Hjärtlös

Hjärlös Jag skulle nog knappt läsa några barnböcker alls om jag inte jobbade på ett bibliotek, men nu gör jag ju det. Det är något väldigt lockande med i synnerhet Hcg-rysare* som kan få mig att plötsligt vilja bära hem tio stycken, jag vet inte riktigt vad det är, men jag brukar försöka hålla mig till en åt gången, för jag behöver verkligen inte en hög av olästa barnböcker hemma. (Det räcker med de olästa vuxenböckerna.) Ibland lyckas de till och med skrämma mig.

Hjärtlös av Petrus Dahlin handlar om Maia (och här skulle sambon säga ”Varför heter alla i såna här böcker Maia/Maya?”) som efter en uppväxt i Sverige har flyttat tillbaka New York med sina föräldrar. Hon är ensam i deras stora lägenhet på dagarna och ofta även på kvällarna, då hennes karriärinriktade föräldrar jobbar sent. Lägenheten var hennes farfars, Maia själv föddes där och det finns – såklart – ett rum hon inte får gå in. Hjärtlös är ensamhet, klaustrofobi och familjehemligheter. Den börjar långsamt och när vi hade Petrus Dahlin på författarbesök nyligen var det tydligen några barn som sa till honom att de tyckte att den började segt. Det här med skräck som kryper sig på väldigt långsamt funkar ju bättre i vissa åldrar än andra. Men tar man sig förbi det blir den spännande och bitvis riktigt creepy. Ja, den skrämde faktiskt mig också.

Det enda som störde mig var att jag tyckte att Dahlin tog i lite väl mycket med de prestations- och perfektionsinriktade föräldrarna. De blev klichéer.

(* = För icke-biblioteketsfolk: Hcg-märkta böcker vänder sig till åldern 9-12, ungefär.)

Emil i Lönneberga firar femtio

Emil i Lönneberga fyller gubbe, skriver Karin Ullberg och meddelar att han förmodligen var den av Astrid Lindgrens gestalter som stod författaren närmast. Hennes ”mest älskade busfrö”, kallas han. Som så många andra barn som vuxit upp i Sverige stötte jag förstås också på Emil i Lönneberga, förmodligen någon gång runt femårsåldern.

Vad jag avskydde det lilla aset.

Jag tror faktiskt inte att jag någonsin har tyckt så illa om en litterär figur som jag tyckte om Emil. Sannolikt beror det mer på att jag var fem år än att han egentligen förtjänade det, men jag har aldrig helt lyckats skaka av mig det och inse vad som gjort honom så populär. Mitt mycket yngre jag tålde honom helt enkelt inte. Mest, tror jag, irriterade jag mig på att han så uppenbart saknade konsekvenstänkande. Visst, han kanske ville väl, men vad hjälper väl det om man över huvud taget inte tänker sig för och därför om och om igen ställer till det för sin omgivning? Och han lärde sig ju aldrig. Den idioten.

Mitt femåriga jag var kanske inte fullt så förlåtande som man skulle ha kunnat önska.

Det här med ålder

Böcker och läsarnas ålder. Fan vad svårt det är.

När jag bloggade om Sofia Malmgrens serie Elin under havet nyligen skrev jag att jag inte rekommenderar att man ger den till en elvaåring utan att diskutera innehållet med läsaren. Jag tror att jag tar tillbaka det.

Ursprungligen stod det nämligen ”nioåring” där, för att på förlagets hemsida är den placerad i ålderskategorin 9-12 och det fick mig att haja till lite. Sedan såg jag att de rekommenderade just den från elva års ålder och jag ändrade åldern i inlägget, men lät meningen stå kvar i övrigt.

Men nio och elva är inte samma sak. Det händer mycket på två år. Vad kan en elvaåring hantera eller förstå? Ingen jävla aning, men någonstans i elva- eller tolvårsåldern gav jag mig på exempelvis Pestens tid av Stephen King och jag tror inte att jag fick några bestående men. (Eller det beror väl på vem man frågar…) Jag tror att Elin under havet är bra diskussionsmaterial och att diskutera ämnet den tar upp med ungar i den åldern är en väldigt bra sak, men jag vill inte få det att låta som att det är någon sorts katastrof om den läses utan vuxens inblandning.

Och samtidigt är det så olika. Vissa i den åldern är verkligen barn, andra är nästan-tonåringar. Äh, jag vet inte ens vart jag var på väg med det här inlägget.

Om barn- och ungdomslitteratur i Bokvännen 11/1955

Bokvännen 11/1955 går i barndomens läsnings tema. Folmer Christensen har skrivit ”Tegnekunst i billedboken”, en kort översikt av illustratörer i dansk barn- och ungdomslitteratur från artonhundratalet och framåt, Astrid Lindgren har en artikel om hur barnet upplever boken (”därom vet jag inte så värst mycket”) och Carl-Olof Lång har tecknat ett porträtt av Gustaf Berndtsson, som samlat på sig barnböcker och gjort om sitt ena kök för att få plats med dem.

De två mest intressanta texterna står emellertid Roland Adlerberth och Eva von Zweigbergk för, ”Professor Lidenbrock och strålpistolen” respektive ”Att recensera barnböcker”. Adlerberth tar upp Jules Verne och andra tidiga science fiction-författare och konstaterar att utlåningen av Verne mest verkar gå till medelålders personer som vill återuppleva sin barndoms litterära äventyr. Han konsteterar att stilen på det stora hela inte håller och att Vernes rykte som förutsägare av framtiden är tämligen överdriven (”om de framtida uppfinningar som dyker upp i hans böcker har han spått rätt enbart när det gäller sådana som fanns redan när han skrev – när han fabulerat på egen hand har han i allmänhet skändligen misstagit sig”).

Våra egna furnissörer i branschen bör i barmhärtighetens namn inte namnges – det gäller tyvärr ända fram till boksäsongen 55 med undantag för Lönnerstrand, vars »Rymdhunden» är acceptabel, vetenskaplig grodlös och hyggligt skriven.

De välskrivna svenska sf-romaner för ungdomar som Adlerberth önskat sig i artikeln har önskat sig har väl på det stora taget fortfarande låtit bli att infinna sig, sådär mer än ett halvt århundrade senare. Jag vet inte, kanske var hans generation ”den sista julesvernegenerationen” i jämförelse. Men dagens tioåringar lär väl fortfarande läsa mer Jules Verne än svensk science fiction.

Eva von Zweigbergk undrar var barnboksrecensenterna egentligen håller hus: The New Yorker, The New Statesman och The Times Literary Supplement tar årligen upp de bästa barn- och ungdomsböckerna, skriver hon, medan svenska tidskrifter yrvaket minns att de finns sisådär vart femte, sjätte år. ”Barnbokskritikern anses inte vara någon »riktig» kritiker och hyllas aldrig för »kulturgärning». Vetenskapen ser ungdomslitteraturen över axeln för att borra ned sig i de enklaste, med rätta glömda signaturpoeterna.” Det fattas minst ett trettiotal utbildade erfarna barnboksrecensenter i landet, säger von Zweigbergk, och att fylla luckorna är tydligen inte helt enkelt: ”man måste ha läst tusentals klassiska och moderna barn- och ungdomsböcker med omsorg och eftertanke för att ha en bakgrund” och man ”måste veta något om barnpsykologi och allmän konst- och litteraturhistoria, om språk och översättningsteknik”. Vidare måste man ”bli till hälften som ett barn, när man läser barnets böcker, och dessutom reflektera som en vuxen” samt ”själv ha varit ett läsgalet barn med en rik fantasim och god tillgång till böcker under uppväxten”. Det är inte lätt att vara barnboksrecensent, uppenbarligen.

Många ungdomsböcker i dag är »sociala», de har höga mål, de vill peka på aktuella problem, de vill samhällsförbättra, de vill undervisa om ditt eller datt.

För all del, det behöver inte göra dem dåliga, men det gör dem sällan roliga.

Gröna monster och kaninskelett

 

”Vadå för fest?” undrade jag och kände hur ett litet morrande drog igång inne i magen.
”Vi ska följa med pappa på kusinträff, hos faster Eva och farbror Erik som nyss har kommit hem från USA.” Mamma kliade sig i håret och tittade ut i den svarta novembermorgonen. ”Det är en vuxenfest, men jag tror det blir jättemysigt.”
Aha! Det var därför hon var orolig. Hon vet att jag hellre dör än går på vuxenfester, i alla fall nästan.
Jag började låta som ett grönt litet monster och gled långsamt ner från stolen och hamnade bland smulorna under köksbordet. Monstret blev argare och argare, och till slut bet det gröna monstret mamma i strumpan.

”Och vilka gulliga små kaninungar vi har här då”, sa hon och vände sig till Sorken och mig.
”Vi är inte så särskilt gulliga”, sa jag och tog av mig jackan. ”Vi är kaninskelett.”
”Jaså, jaha”, sa Eva och skrattade sådär som vuxna ibland gör när de inte vet vad de ska säga.

”Har du haft det bra på jobbet idag, älskling?” sa plötsligt Sorken med konstig vuxenröst.
”Va?” sa jag.
”Jo, min kära pluttinutt Erik, har du haft det bra på jobbet idag?” undrade hon på nytt.
Nu förstod jag äntligen!
”Nä, min älsklingstussenusse, jag har haft det så stressigt på jobbet”, svarade jag med min farbrorröst. ”Först sa chefen att jag måste klättra upp i sammanträdet och det var jättejobbigt.”

Ur Ellen, Sorken och hemligheten av Maria Frensborg. Ibland vill jag också vara ett grönt monster som sitter under bordet och biter folk i fötterna.

Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken

Jag tillhör fel generation för att ha läst Kram. Eller så tillbringade jag aldrig tillräckligt mycket tid på biblioteket, eller med att läsa barnböcker: min läsbarndom och tidiga ungdom ägnade jag åt att läsa slumpmässigt valda böcker tagna ur mina föräldrars och morföräldrars bokhyllor. Jag har inget personligt förhållande till Hans-Eric Hellbergs böcker, och har så många vita fläckar på min ungdomslitteraturkarta att jag knappt visste att de fanns förrän Tony Elgenstiernas Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken började bli aktuell. Elgenstiernas skildring blir på så sätt förmodligen en helt annan bok för mig än för de läsare som någon gång läst Hellberg och kan betrakta den som att återvända till barndomen.

1971 skriver Ib Permin, redaktör på ett respekterat danskt förlag, till Stig Ericson, förlagsredaktör på Bonniers.

Bogen må gerne tage op i de problemer, der er fælles [gemensamma] for børnene, og som de fleste tror, er noget helt specielt for dem. Bl.a. masturbations-spørgsmål, seksuelle tilnærmelser til andre store børn. Emnet har været tabu i børnebøger, men behovet er stort for gode bøger, der i romanform kredser emnet ind, og vi er hos os ikke bange [rädda] for, om nogen skulle mene, at der er tale om porno for børn – det er der nemlig også behov for…

Permin ber Ericson att tala med Hans-Eric Hellberg, som redan är en förhållandevis framgångsrik barn- och ungdomsboksförfattare, om ämnet. Det leder till Kram, samt efterföljarna Puss, Love love love, Älskar, älskar inte och Förbjudna tankar. Inte minst leder det in Hellbergs författarskap på helt nya spår.

I sextioen korta kapitel fördelade över kappt etthundra sidor berättar Tony Elgenstierna om Kram, om tidsandan, om Hellberg och hans vidare författarskap. Det är personligt hållet, som när Elgenstierna konstaterar att han inte klarar av att se på en tv-serie som Nip/Tuck med sina egna döttrar på grund av mängden sex eller när han reflekterar över sina egna sexuella känslor i de allra yngsta tonåren. Det är inte en litteraturvetenskaplig skrift; den är lättillgänglig och underhållande. Möjligtvis är titeln något vilseledande: även om Kram är den röda tråd som löper genom boken och den bakgrund mot vilken texten är skriven handlar tämligen stora delar om Hellbergs övriga författarskap. Dessa delar bli aldrig lika intressanta som resten, vilket kanske är orättvist att förvänta sig: Kram är ett ovanligt fascinerande kapitel i den svenska litteraturhistorien. Elgenstierna lyckas väl – föreställer jag mig åtminstone – med att med några enkla penseldrag måla upp den i tid i vilken boken kom till och att kontrastera den mot vår egen.

På samma gång som barnkroppen kunde locka till sig pedofiler blev det samtidigt extra viktigt att påpåeka att barn inte är sexuella varelser. Det vill säga tvärtom mot diskussionerna under 70-talet när barnkroppen i sig inte var vare sig sexuell eller innebar någon fara men barn ändå ansågs ha sexuella behov.

Det finns en helt fantastisk scen i filmen Apflickorna där en yngre badvakt säger till lillasysterns, Saras, simskolelärare att hon inte kan ha bara badbyxor på sig: hon måste täcka överkroppen. Simskoleläraren försöker försvara Saras klädsel med att hon bara är ett barn: det finns ingenting att dölja. Badvakten ger inte med sig: man har sett män som tittat på flickorna. En träffande bild av vår tid, på många sätt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur ett samhälle som tycker att man avsexualiserar barn genom att tvinga småflickor att bära bikini eftersom badbyxor är oanständigt skulle ha reagerat på Kram.

Som för all del egentligen verkar vara en tämligen oskyldig bok: det är inte pornografi för barn, som Permin också tyckte behövdes. Det är inte handlingen sex om är i centrum så mycket som tankarna kring det. Tankar som att döma av de brev som Hellberg fått från elva-, tolv-, trettonåriga läsare lyckades fungera som en bekräftelse, som en typ av bok skriven för dem och som de ville se mer av – läsarbreven hör till bokens mest intressanta delar, med, som Elgenstierna påpekar, läsarkontakt innan läsarkontakt blev dagens norm genom att Hellberg skrev ut sin adress i böckerna.

Hellbergs Kram: När den sexuella revolutionen nådde barnboken är en lättsam essä i bokformat om ett inte fullt lika lätt ämne. Den vacklar mellan det fascinerande och det blott läsvärda. Det finns värre saker att röra sig mellan.

Proggiga barnböcker

Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev är en underhållande genomgång av tematik och pedagogisk strävan i vänsterpolitiskt färgade barn- och ungdomsböcker från 70-talet. Författaren Kalle Lind försöker inte teckna någon heltäckande bild, utan har gjort ett personligt urval utifrån dels vilka han böcker han själv har starka minnen av och dels böcker som han tycker är extra tidstypiska – eller extrema. De åtta kapitlen heter saker som ”På sjuttitalet bodde alla i förort med ensamstående mamma”, ”På sjuttitalet var det hemskt i u-världen” eller ”På sjuttitalet var kriminella hyggliga” och innehåller rikligt med citat ur böckerna som nämns.

Just citaten är, tillsammans Linds ständigt närvarande humor, den stora behållningen. Många av texterna verkar i nutida ögon rätt bisarra och det skulle vara svårt för mig att föreställa mig dem om Lind bara hade refererat utan att vräka på med utdrag och illustrationer. (I marginalerna finns det dessutom lite noter för att även ”80-talister och borgerliga” ska förstå vad som menas med vissa namn eller företeelser.) Den raljerande tonen hjälper såklart till med att få allting att framstå som extra knasigt. I ett kapitel om socialrealistiska ungdomsböcker gör han exempelvis sammanställningar och räknar ut tragikfaktor, bland annat för Hela långa dagen av Gun Jacobson.

Ensamstående mamma: JA
Alkoholiserad föräldrar: JA
Håglöshet i tunnelbanan: JA
Narkotiska preparat: mellanöl
Skolk/avhopp från skolan: JA
Fritidsgård: JA
Trakasserier av äldre tant benämnd kärring: JA
Smeknamn i urval: Pingo, Tobben, Risslan
Repliker i urval: ”Vilket hålligång vi hade, va inte undra på att Risslans farsa höll på att få dåndimpen”
TRAGIKFAKTOR: 3,5 av 5

Underhållningsfaktorn åsido är Linds resonemang kring tilltal och att skildra samhället intressanta. Nu tänker jag citera lite fult ur en uråldrig hemtenta i litteraturvetenskap:

Den mest grundläggande skillnaden, det som skiljer barnlitteratur från övrig litteratur, är det stora glappet mellan författaren och den tänkta publiken. […] Den skrivs av vuxna, en grupp som har stor makt över barnen, den grupp de skriver för och om. Barnlitteraturen färgas naturligtvis av detta maktförhållande på många olika sätt. Barnlitteraturen är inte bara en konstform, utan också ett medel för att uppfostra, undervisa och socialisera. Enligt Nikolajeva gör detta barnlitteraturen till ”en unik konstart och kommunikationsform, medvetet skapad av de makthavande för de maktlösa.” […] När barnlitteraturen uppstod var dess främsta funktion pedagogisk – precis som den mesta av vuxenlitteraturen vid den tiden. Det didaktiska draget hänger fortfarande kvar i barnlitteraturen och är en del av dess estetik. Och även om författaren inte medvetet är ute efter att uppfostra, ger han eller hon ändå en bestämd bild av världen till ett barn som kanske ännu inte hunnit skapa sig en egen bild.

Lind verkar ha ett ambivalent förhållande till de proggiga barnböckerna. Han driver rejält med dem, med deras förnumstighet, naivitet och uppenbara uppfostringsvilja, men det finns också en värme i hans framställning. Han uppskattar att författarna såg på barn som tänkande varelser som var kapabla att bry sig om politik och intressera sig för omvärlden. Synd bara att det ofta ledde till skittråkiga böcker, ungefär. (”Jag är mindre tacksam över att det ibland ledde till att jag fick lyssna till fnösktorr godnattlitteratur.”)

Jag kan inte tillräckligt om 70-talets barnlitteratur för att avgöra hur korrekt Linds bild är. Jag får gå på det jag har läst i hans bok och i några andra texter om samma tid och det är intressant att ställa det mot en del saker som har sagts de senaste åren om den nutida barnlitteraturen. Det är väldigt lätt att göra sig lustig över de ”proggiga” barnböckerna och jag har hur kul som helst åt alla konstiga, absurda och flummiga utdrag och citat som Lind bjuder på. Samtidigt får man – oavsett om man sympatiserar med deras politiska åsikter eller inte – uppskatta att de antog att barn är kapabla att läsa om svåra saker och fundera kring viktiga frågor. De ville visa verkligheten för barnen (dvs. verkligheten som författaren såg den), medan delar av barnboksbranschen idag verkar ha blivit så himla ängslig att det knappt ens får förekomma vuxna som röker i böckerna. Jag tycker att det är läskigt, hur vanligt det verkar vara att folk tycker att barnböcker ska vara renstädade från det mesta som är jobbigt och svårt eller bara lite olämpligt. Som om ungarna skulle kunna skyddas på det sättet, de lever väl för fan i det riktiga livet med alla dess vassa kanter ändå.

Proggiga barnböcker är läsvärd och väldigt rolig, även om det roliga nästan går till överdrift. Lind verkar liksom inte kunna skriva ens två meningar utan att skoja till det på något sätt, och det blir lite störande efter ett tag. Men ni borde läsa den ändå.

(Roos & Tegnér, 2010)

Rita som man känner sig

Jag bläddrar i det nummer av Lyrikvännen som handlar om poesi för barn och fastnar för några rader av Daniel Boyacioglu, ur ”Hur blir man poet?”

Då gick jag fram till henne och frågade
om man skulle rita som man såg ut
eller om man skulle rita som man känner sig.
Hon stod tillsammans med fröken
och dom svarade att man fick göra som man ville.
Då ritade jag nästan som jag såg ut
och la dit två fjädrar i håret.

Odd och frostjättarna

Jag bröt läsdöden försiktigt med en barnbok: nyutkomna Odd och frostjättarna av Neil Gaiman, ett snabbläst äventyr där vintern aldrig verkar ta slut. Den handlar om Odd, en tolvårig vikingapojke med skadat ben, som bor i en by där våren dröjer och folk börjar gå varandra ordentligt på nerverna. Han rymmer hemifrån och i skogen möter han ett gäng talande djur, som visar sig vara asagudarna Oden, Tor och Loke.

List är vapnet i Odd och frostjättarna. Den annars så lurige Loke blev själv lurad i en av de otaliga konflikterna mellan asar och jättar, vilket ledde till att en frostjätte tog över Asgård och de nämnda gudatrion förvandlades till djur och slängdes in i människornas värld. När Odd sedan ger sig på frostjätten är det med genomtänkta ord, liksom Oden listigt puttat Odd i rätt riktning utan att pojken riktigt märkte det.

Odd är en löst skissad filur, främst karakteriserad av ett irriterande leende. Varför gudarna så villigt följer honom i hans snabba beslut att hjälpa dem återerövra Asgård är lite svårt att greppa. Men det är sagan och mytens regler som gäller och enligt dem kan även – eller kanske i synnerhet – halta småpojkar utmanövrera mäktiga jättar. Gaiman tar ner gudarna på jorden lite extra genom att skildra deras situation som ganska sorglig. När ordningen är återställd festar de vidare som förut och det är som upplagt för nya dumheter. Gudinnan Freja kommenterar: ”Han lär sig inte. Det gör ingen av dem. Och de förändras inte heller. De kan inte.”

Ganska sorglig är också uppdelningen i härjande män och huvudskakande kvinnor. Gaiman är inte okritisk till den, inte alls, men bara att han använder den så genomgående är ganska tröttsamt. I människornas by ägnar sig karlarna åt att slåss, fjärta, sjunga och sova, medan kvinnorna skakar på huvudena och syr och lappar, liksom Freja får lappa ihop den klantiga gudatrion när de återvänder till Asgård. En strävan efter skönhet är en återkommande drivkraft bland flera av bokens figurer av hankön, och kvinnlighetens roll är främst att stå för skönheten som både män, jättar och gudar tappar alla hjärnceller för att komma åt.

När jag började skriva den här texten var jag inte säker på om jag egentligen hade något mer att säga om boken än att jag gillade den. Knappt en halvtimmes underhållande äventyr med trevlig användning av mytologi, men sedan då? Uppenbarligen hade jag något mer att säga, vilket får tala till bokens fördel, trots vissa invändningar. Den är så kort, lättläst och till synes enkel, men Gaiman har lyckats knöla in väldigt mycket mellan dess få rader.

Och Odd då? Har han lärt sig något, har han förändrats annat än på ytan? Jag vet inte riktigt. Jag får inte lära känna honom tillräckligt för att avgöra det, men åtminstone verkar han inte vilja bli en av männen i byn som fjärtar och slåss.

(Bonnier Carlsen, januari 2011)

Hösten böcker: barn & ung

Jag har bläddrat i Höstens böcker och drabbats av ha-begär samt viss nyfikenhet på några böcker som jag inte har några förväntningar på men vill läsa bara för att.

En av de senare är Fallen ängel av Becca Fitzpatrick. Hush, hush heter den på engelska och handlar om skötsamma Nora vars liv vänds uppochner när den mystiske Patch dyker upp i skolan och hon blir besatt på att ta reda på vad han egentligen är, vilket råkar vara en fallen ängel. Och så blir det det såklart lite kärlek.

Annette Curtis Klauses varulvshistoria Blod och choklad som kommer i oktober har jag läst förut på engelska. Bland alla ”människotjej blir kär i vampyr/varulv/whatever” handlar Blood and Chocolate om en varulvstjej som blir kär i en människa. Att tjejen är monstret och killen är den vanliga människan är en trevlig omväxling, men på andra sätt är den ändå rätt sunkig. Människa-monster-kärlek funkar tydligen bara om det är mannen som är monstret, annars blir det för stora av avsteg från de rådande könsnormerna. Hur tröttsamt är inte det? Jag har i alla fall svårt att tolka skillnaden mellan händelseförloppet i Blood and chocolate och händelseförloppet i andra liknande böcker på något annat sätt.

Underbara Jeanette Wintersons senaste, Battle of the Sun, kommer som Solstriden i september. Jag är också nyfiken på De levande döda av Charlie Higson och Kaostrilogin del 1: Tystnaden i bruset av Patrick Ness. Piraternas fånge av Emily Diamand som sålt stort i andra länder kan kanske också vara något. Postapokalyptisk fantasy med pirater? Jag är på.

Värd att nämna är också De dödas imperium, Mårten Sandéns tredje roman om den synska Jannike Faltin som har handskats med sataniska förbanneler, onda sagovarelser och här reser till London för att jobba med MI0, den paranormala delen av brittiska underrättelsetjänsten. Den ser jag verkligen fram emot.

Utanför fantasy/sf/skräck-området ser jag också fram emot Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell och Bara kärlek kan krossa ditt hjärta av Gunnar Ardelius. Ardelius första roman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket kan vara det gulligaste jag har läst.

Trollromantik, någon?

Kombinationen kärlek och övernaturligheter innehåller ofta vampyrer, varulvar och kanske en och annan älvliknande varelse. Därför var det kul att läsa Mårten Melins övernaturliga kärlekshistoria Som trolleri där det varken förekom slemmiga vampyrer, varulvar med machokomplex eller översnygga älvor. (Att det är en bok som vänder sig mellanåldern gör såklart också att den skiljer sig från det mesta av den övernaturliga romantiken som riktar sig till ungdomar eller vuxna.)

Som trolleri, som gavs ut i början av året, handlar om tolvåriga Mona som är på landet över sommaren med sin pappa. Där träffar hon grönögde Mikael, som hon blir tokkär i. Problemet är bara att Mikael verkar rätt konstig. Att han har tvivelaktig hygien och saknar en hel del social kompetens visar sig bero på att han inte ens är mänsklig: han är ett troll.

Melin skriver enkelt men med väl valda ord och Som trolleri är spännande, rolig och ibland obehaglig. Det enda jag inte gillade var slutet, men det gör ju inte resten av boken sämre. Sätt den i handen på närmaste tioåring – eller närmaste vuxna person som gärna läser barnböcker.

Kate DiCamillo sockrar för mycket

Jag tycker hemskt mycket om några av barnboksförfattaren Kate DiCamillos böcker, som Edward Tulanes fantastiska resa och Sagan om Despereaux. Därför plockade jag med mig Tack vare Winn-Dixie när jag såg den på bibblan för några dagar sedan, men efter att ha läst ut den fick jag tyvärr konstatera att den inte alls var vad jag hoppades.

DiCamillos böcker brukar vara väldigt mysiga, charmiga och fulla av quirky karaktärer och snälla budskap. Det är fint och det funkar för att hon brukar hålla sig på rätt sida om sliskgränsen. Det är gulligt, men inte så att man mår illa. Men i Tack vare Winn-Dixie, som var hennes debutbok men först i år har kommit på svenska, fluffade hon iväg alldeles för långt för min smak.

Boken handlar om en ensam flicka som tar hand om en ensam och ful hund. Hunden kan charma de flesta vilket leder till att flickan får nya vänner och det hela avslutas med ett kalas där ett antal ensamma eller på annat sätt tyngda människor samlas och har himla trevligt tillsammans. Som i flera av DiCamillos senare böcker finns det en hel del svärta i bakgrunden, men här dränks den i gulligheten och känns därför helt ofarlig. Tandborste, tack. Jag har också problem med den något uppfostrande tonen som dyker upp ibland. Jag skrev i ett gammalt inlägg att DiCamillo brukar hålla sig på rätt sida om moralkakegränsen (det är många gränser hon dansar vid) men här gör hon inte det heller. Tack vare Winn-Dixie var inte för mig. DiCamillo har helt enkelt blivit bra mycket bättre sedan debuten – och det är ju som det ska vara.

Om häxor och igelkottar

– Jaha, sa Havshäxan belåtet och rörde om i ragghögarna. Sydvästarna behöver nya tröjor alla tre. […]

Medan hon talade kom fyra små igelkottar blygt framtassande från sitt bo under en av de låga tallarna. Hon gav dem lite överblivet bröd att äta, och när de ätit började de karda raggen. Det gick så till, att de reste upp taggarna så mycket de kunde och rullade sig i raggen och ställde sig rygg mot rygg, två och två, och skrubbade av och an, tills raggen var fint uppluddad och glänsande.

Ur Enhörningen från 1962 av Irmelin Sandman Lilius. Så gulligt att jag går sönder. Det är verkligen på tiden att jag läser något av Sandman Lilius. Jag har lånat Korpfolksungen också och sedan blir det väl Fru Sola-trilogin.

Vad man får skriva i barnböcker

”Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i Ludde gör en Zlatan”, sade Viveca Lärn i ViLäsers omdiskuterade artikel Vad händer med barnboken? Det var det första jag kom att tänka på när jag läste följande stycke i Irmelin Sandman Lilius saga Enhörningen från 60-talet. Den lilla flickan Muddle har gett sig ut för att finna en enhörning och på vägen träffar hon Havshäxan:

”Havshäxan tände sin pipa. – Ni röker inte? frågade hon Muddle och Aster Pippi. Det är bra, jag har så lite tobak kvar.”

Får man skriva så idag? Jag vet inte, så bra koll på barnböcker har jag inte. Men det skulle vara tråkigt om man inte fick.

Äldre inlägg

© 2017 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑