Tystnad

Läsning pågår

Etikett: biografier

James Tiptree, jr. – Alice B. Sheldons dubbelliv

Apropå veckans novell av James Tiptree, jr.: biografier tillhör inte direkt mina stora passioner, vilka de än handlar om. Men Julie Philips James Tiptree, Jr. – The Double Life of Alice B. Sheldon hör till de få jag har läst och vill rekommendera. Sheldon levde ett fascinerande liv. Som barn skrev hennes mor böcker om deras resor i Afrika, som då upplevdes betydligt mer otillgängligt än i dag, med Alice i huvudrollen. Hon blev konstnär och konstkritiker. Gick under andra världskriget med i militären och sysselsatte sig med fotografianalys. Var en del av det tidiga CIA. Gick tillbaka till universitetet och kom med tiden att skriva en doktorsavhandling i psykologi. Skrev science fiction-noveller och blev en av de mest uppmärksammade rösterna i den amerikanska sf-litteraturen utan att någon egentligen visste vem hon var. Men varför läsa mina korta sammanfattningar? Läs Julie Philips bok istället. Det är den värd.

Lyckliga slut, red. Susanna Alakoski

lyckligaslut.jpg Jag gråter sällan över något jag läser, men sista texten i antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet fick tårarna att rinna. I den skriver Kerstin Wixe om när hon skulle köpa ett gammalt hus på landet och den äldre kvinnan som ägde det började berätta om sitt liv. Kvinnan, Signe, hade gift sig väldigt ung med en man som utåt sett var trevlig och omtyckt. Men så fort de var gifta började han misshandla henne och senare deras barn. Hon fick knappt gå någonstans och ingen hälsade på, så hon levde isolerad med sina barn och djur och ett jävla monster tills monstret dog av sjukdom. I fem år låg han döende, och då grät han och ångrade sig. ”Som att allting hade varit helt onödigt”, säger Signe. ”Jag sörjde inte när han dog.” Nästan hela livet hann gå innan hon blev fri. När Signe sedan säljer huset till Kerstin tar hon på sig sin finaste klänning, tar ut 50000 i kontanter och inreder sitt nya hem precis som hon vill.Lyckliga slut handlar om kvinnor som har tagit sig ur destruktiva förhållanden, våld och sexuella övergrepp. Inte bara om det fysiska uppbrottet, utan om processen att gå vidare psykiskt och försöka sluta känna så mycket skam över det de har blivit utsatta för. Lite som jag skrev om Berny Pålssons senaste så tycker jag att det kan vara svårt att recensera självbiografiska texter. Personen och innehållet, särskilt när det är så hemskt som här, skymmer allt annat. Men jag tycker om att antologins fokus ligger på förmågan att bryta upp och jag tycker att Lyckliga slut är ovanligt jämn för att vara en antologi. Nivån är hög och det vara bara någon enstaka text som jag inte greps av.Några texter sticker ut. En är ”Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer” av Viveka Enander och Carin Holmberg, som inte är en personlig berättelse utan en sammanfattning av vad de kom fram till i sin bok Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Den passar ändå in och är väldigt intressant, särskilt resonemangen om att det ibland är kvinnorna som gör motstånd som kan ha svårast att ta sig ur en våldsam relation, för motståndet innebär att de fortfarande tror att relationen går att förändra. En annan är Gudrun Schymans ”Ett mörkertals talan” som blandar det personliga med en hel del feministisk teori, och det funkar inte särskilt bra i det här sammanhanget. Den känns mer som en debattartikel, och smälter därför inte in med de övriga och den engagerar förvånansvärt lite, i alla fall för mig. Serietecknaren Åsa Grennvall berättar sin historia genom bilder som känns som ett skrik i svartvitt och Anna Nilssons text är bitvis uppstyckad som en dikt.Lyckliga slut är handlar hopp, står det på baksidan. Visst gör den det, och den är väldigt läsvärd. Men jag lägger den inte ifrån mig med några hoppfulla tankar. Mest är jag ledsen och förbannad.

Känn pulsen slå av Berny Pålsson

kannpulsensla.jpg Känn pulsen slå är Berny Pålssons andra självbiografiska bok om att leva med svår psykisk sjukdom och missbruk. Berny är schizofren, självdestruktiv och har vid tjugo års ålder hunnit missbruka så mycket droger att hon har fått fel på hjärtat.Känn pulsen slå handlar mycket om hur psykvården fungerar och om hur Berny faller mellan stolarna. Psykvården vill inte ha henne för att hon missbrukar och missbruksvården vill inte ha henne för att hon är psykiskt sjuk. Hon skyfflas runt, skrivs ut snabbt igen och kommer hem till en lägenhet där hon knarkar ner sig ännu mer. Hon intalar sig själv att hon behöver drogerna för att hålla schizofrenins demoner på avstånd, men egentligen gör de såklart allt värre. När hon äntligen blir lovad ordentlig behandling för missbruket vill överläkaren skriva ut henne från avgiftningen efter bara någon vecka, trots att överläkaren själv anser att Berny egentligen behöver vara där två månader. Känn pulsen slå slutar ändå positivt: i efterordet skriver hon att hon har varit utan droger i ett år.För de som läste Berny Pålssons första bok, Vingklippt ängel, är det säkert bekant att Berny inte har velat gå med på att hennes ”demoner”, rösterna som talar till henne och driver henne att skada sig själv, är sjukdomssymptom. Hon har hävdat att de är verkliga och att vanliga människor bara inte kan se hennes verklighet. I Känn pulsen slå erkänner hon äntligen för sig själv att hennes demoner är sjukdomen som talar. De finns inte utanför hennes eget huvud, och det var rätt häftigt att läsa efter att i nästan två hela böcker fått hennes mardrömsvärld beskriven som verklig.Jag tycker att det är klurigt att recensera självbiografiska böcker. I en helt fiktiv roman kan man exempelvis kritisera handlingen, men jag kan inte recensera någon liv. Dessutom känns det som att det inte finns så himla mycket att säga om självbiografier med sånt här innehåll, för det överskuggar alla andra intryck. Ja, det är jävligt hemskt. Och där tar det slut.Däremot kan jag säga något om språket. När jag läste Vingklippt ängel för flera år sedan tyckte jag att språket var vackert. Idag skulle jag antagligen inte vara lika förtjust, för även om det värsta skimrandet och glittrandet har tämjts i Känn pulsen slå så är det fortfarande lite för mycket av allting. Ibland vräks det på med så mycket metaforer och bilder att det slutar betyda något alls och blir bara fluff. Det skulle verkligen vinna på att skalas av mer. Dessutom känns dialogerna alldeles för konstruerade, då de fluffar nästan lika mycket som resten av texten och de flesta personer talar med samma röst. Det är Berny som talar ur de andras munnar. Och jag kan säga något om strukturen, som är lite hur som helst. Det finns ingen riktig rörelse åt något håll i texten.Under läsningen funderade jag också på hur man förhåller sig till ”sanningen” när man läser en självbiografi. Om inget tyder mot motsatsen så brukar jag anta att det mesta som står är hyfsat sant, vilket är naivt som fan men det är väl så de flesta funkar. Men när jag läste Känn pulsen slå hade jag med mig en del bagage som fick mig att undra. I boken beskrivs Bernys dåvarande pojkvän som hennes största stöd och hon skriver att han gav henne den vackraste gåvan, nämligen att tro på att hon kunde bli frisk. Men läste man i hennes blogg förra året så såg man att det då tog slut mellan dem och att hon hade anmält honom för misshandel och anklagade honom för att ha tagit av hennes mediciner och drivit henne in i missbruk igen, och så finns det motkommentarer om hur mycket hon ljuger. I inlägg där hon skriver att hon har det bra kommenterar andra att det är bullshit och att hon har gått ner sig värre än någonsin. Det är en jävla röra, och egentligen bryr jag väl mig inte särskilt mycket om vad som är sant och inte i fallet Berny. Sorgligt är det i alla fall, oavsett vad som stämmer och inte. Andra bloggar om Känn pulsen slå

Modellsommar av Paulina Porizkova

modellsommar-767583.jpg Jag plockade upp Modellsommar för 19 kr ur en realåda och förväntade mig lite slaskläsning, lagom för de stunder då man är så seg och okoncentrerad att det skulle vara slöseri att läsa något bättre.* Men den var faktiskt bättre än jag hade väntat mig.

Modellsommar är en roman, men inspirerad av författarinnan Paulina Porizkovas eget liv. Den handlar om 15-åriga Jirinas första kaosiga steg mot en modellkarriär. Hon reser ensam till Paris och blir behandlad som skit men lyckas ändå ta sig framåt utan att bli alldeles förstörd på vägen. Som i stort sett alla böcker om unga tjejer som slängs in i modellindustrin innehåller den det mesta ur formeln supa-knarka-ha-ätstörningar-bli-sexuellt-utnyttjad, men till skillnad från de flesta andra liknande skildringar som möjligtvis får mig att förfasas lite på avstånd så bryr jag mig om Jirina. Modellsommar är engagerande och sträckläsningsvänlig och det finns något naivt i tonen, som om det verkligen är tonårstjejen som berättar och inte den vuxna kvinnan som reflekterar i efterhand.

Porizkova har fått en del skäll för bristen på kritisk reflektion, men jag håller inte med om att det skulle vara dåligt att sådan fattas. Före detta modeller som talar om hur hemskt det var finns det gott om, och ur skönlitterär synvinkel är det mycket mer intressant med en bok som bara berättar utan att döma – att mycket är sjukt framgår tydligt ändå – och där den unga huvudpersonen resonerar på ett helt annat sätt angående vad som är lämpligt än vuxna kritiker vid sina skrivbord.

Språket är ok också, men för fluffigt och pyntat.

(* = Riktigt bra böcker ska läsas när man är i skick för att uppskatta dem så som de förtjänar att uppskattas.)

Persepolis

Killen vars lägenhet Markus har hyrt har en del kul grejer i bokhyllan, bland annat Marjane Satrapis självbiografiska Persepolis. I svartvita serierutor skildrar hon sin uppväxt i Iran under och efter revolutionen och kriget mellan Iran och Irak.

persepolis.jpg

Jag läste båda delarna nästan i ett sträck. Ibland stannade jag upp och undrade vad det var som var så bra egentligen, det verkar liksom så … enkelt? Men kanske är det just det. Att Persepolis, med sina rena bilder, raka berättande och ibland nästan frustrerande enkla text, är en så stark historia att extra pynt är helt onödigt.

Äh, jag formulerar mig inte särskilt bra idag. Jag föreslår att ni spanar in några sidor själva här istället.

Impulsköp: The Dirt

thedirt.jpg De som läser min dagbok har säkert sett att jag kommer bli tvungen att flytta hem i sommar. Förutom diverse andra konsekvenser får det den intressanta effekten att pengarna jag har sparat till hyrorna i juli och augusti plötsligt saknar fastställt användningsområde. Farligt! Jag menar, det enda jag har lagt pengar på hittills den här månaden är mat och lite onyttigheter och plötsligt blev många tusenlappar tillgängliga igen. Det bästa skulle nog vara att låtsas som att de inte blev det.

För vad gjorde jag igår när jag fick vänta 15 min på tåget och inte hade något att läsa? Jag stegade in på Pressbyrån och köpte en tjock pocket för 69 spänn. Bah. Jag förutser många liknande beteenden den närmaste tiden, om jag inte håller mig i skinnet. Särskilt min ovana att köpa en jävla massa tidningar och dyra tidskrifter, som jag ändå knappt läser, riskerar att vakna till liv igen.

Mötley Crüe-biografin The Dirt blev det, förresten. Mycket supa, knarka, ha problem och bete sig idiotiskt och ändå har jag inte kommit till de riktigt grisiga delarna ännu.

Andra bloggar om: ,

© 2018 Tystnad

Tema av Anders NorenUpp ↑