Inlägg om: bokbloggeri

Som en fortsättning på Johans inlägg: om det råkar vara så att man inte tycker att jag och Johan är en särskilt bra kombination, utan kanske tycker antingen att ”Johan är mycket roligare än Maria, jag bryr mig inte om hennes inlägg med rumpor” eller att ”Johan spammar för mycket och jag vill bara läsa Maria”, så har ju WordPress den trevliga möjligheten att man kan välja att RSS-prenumerera på bara en av oss. RSS-flöde för bara mina inlägg hittar man här och för Johans inlägg här. Jag tror inte att någon av oss skulle bli ledsen över att bli bortvald, haha. Yay för valmöjligheter!

(Sedan måste jag säga att det känns konstigt att kalla honom Johan här. Han heter ju Julle!)

Jag och Johan Jönsson kompletterar varandra så fint på http://tystnad.net. Han lägger upp poesi på tyska. Jag lägger upp ett bokomslag med en rumpa på.
 –Maria på Facebook nyligen

Jag har skrivit på Tystnad i lite mer än ett år nu. Det gick väldigt snabbt över från att röra sig om gästinlägg till att bli en permanent inslag till att Maria kände behovet att meddela sina läsare att jag inte hade stängt in henne i en källare för att ta över hennes blogg.

Jag drömde förresten att du började skriva fem inlägg om dagen om obskyr tysk litteratur och mina läsare blev arga. xD
 –Maria i mail för ett år sedan

Jag har varit med nästan lika länge som Tystnad. Men Tystnad är förstås bara den senaste reinkarnationen av en äldre blogg än så: först Arianrhod, sedan Marias bokblogg hos UNT. Jag förutsätter att åtminstone en del läsare följt med på hela resan. Och jag kan inte låta bli att undra: vad tycker ni egentligen om att Marias inlägg nu riskerar att drunkna i mina? Jag har inte skrivit vansinniga mängder om obskyr tysk litteratur, men vi skriver ofta om olika saker och på olika sätt.

Har det bara blivit mer, eller har ni tappat bort den blogg ni en gång läste?

Vet ni vad? Tystnad fyller ett år idag. Hurra, hurra, hurra, hurra!

Och det innebär att det är, eh, ungefär 4,5 år sedan jag började bokblogga. Tystnad är ju min tredje bokblogg, men jag har importerat i stort sett alla inlägg från de tidigare bloggarna hit. Däremot är den första där jag har sällskap, vilket jag tycker är väldigt trevligt. (Även om jag ibland får komplex för att Johan skriver mycket mer än jag, men lika tokigt som i den där drömmen jag hade för ett år sedan blev det ju inte.)

Johan har inte stängt in mig i en internetlös källare för att kunna ta över min blogg, även om det kanske verkar så. Presentationen ”Ibland bloggar Johan här också” känns för tillfället väldigt komisk.

I söndags morse låg jag i ett hotellrum och läste bloggar och tänkte på allt jag vill skriva om. Sedan kom jag hem och vardagen ramlade i huvudet på mig, sådär som vardagen gärna gör. När man kommer hem finns det ju annat att göra efter jobbet än att uppfylla högtflygande planer, typ. En del tråkigt – packa upp, tvätta, försenade ”borde” – och en del trevligt, som att krama på skäggot, planera kalas osv. Jag och litteratur känns som väldigt mycket vill och väldigt lite gör. Vill läsa de där bokhögarna. Vill skriva ner de där bokrelaterade tankarna som snurrar omkring. Gör annat istället. (Det skulle kanske vara bekvämt att bara ha ett intresse, men antagligen tråkigt.)

Jag klurar på en text om nätdystopin Framtiden av Eric Schüldt och Jonas Andersson och slåss med mig själv om vinkeln. Det är inte så bra att skriva om en bok utifrån att man önskar att den hade varit en annan sorts bok och samtidigt kan jag inte komma förbi den aspekten, att en del av mitt negativa intryck av den säkert hade att göra med att jag hade hoppats att den skulle vara något annat. Eller? Den är ”meh” på så många sätt att det nog inte är en särskilt stor del.

Dagens metablogg. Over and out.

Hej.

Jag heter Johan, och kommer att dyka upp här lite då och då. Bryta tystnaden.

Vill du ha en permanent gästbloggare? Jag får ibland lust att skriva kortare saker om böcker, men inte så ofta att jag orkar ha en egen blogg som ger mig dåligt samvete. En bra lösning vore väl att kunna skriva hos någon som skulle kunna behöva ha sin blogg uppdaterad lite oftare.

Citatet ovan är klippt ur ett mail jag skickade till Maria häromdagen. Det ville hon tydligen, så nu kommer ni att få dras med mig också. Jag skall försöka låta bli att skräpa ned för mycket. Hur som helst kom vi fram till att jag borde presentera mig. Vem jag är, vad jag gör. Det här är ett försök till det.

Bland mina många opålitliga drag och oräkneliga laster finns att jag tycker att det är alldeles för roligt att starta nya projekt. Jag har därför drivit och sedan övergivit bloggarna Månskensdans, Bränt järn och Ampersand. Dessa är vad jag inte gör. Året 1997 är å andra sidan också en sak jag inte längre gör, men en del av mitt liv för det. Dit tänker jag dock inte länka. Det hade varit lite väl privat.

Jag är redaktör för den ganska lågaktiva science fiction- och fantasynättidskriften Vetsaga och sitter i redaktionen för novellpodcasten Elektrubadur. Liksom Maria är jag involverad i Catahya, om än inte så mycket som jag en gång var. Jag skall anordna en science fiction- och fantasydag i Uppsala i november, är med och arrangerar sf-kongressen Åcon i maj och sitter, återigen tillsammans med Maria, i kommittén för nästa års Swecon. Jag har precis dragit igång ett bibliografiprojekt för science fiction-, fantasy- och skräcklitteratur på svenskspråkiga Wikiversity. Jag skriver noveller och gnäller för ofta om att det finns för få svenskspråkiga novelltidskrifter. Jag läser mer litteratur som inte är fantastik än som är det och behöver uppenbarligen desperat någonstans där jag kan få diskutera sådant också.

Jag gillar att prata om böcker, lever i illusionen att jag gör världen lite bättre när jag får komma med ett bra boktips som självklart kommer att lysa upp någon annans liv, och tycker nästan lite väl mycket om att läsa. Anser att novellen är en underskattad kulturform och att en roman som är längre än trehundra sidor borde stå till svars för det. Möjligtvis med ögonbindel framför en exekutionspatrull.

För tillfället, om än inte särskilt länge till, arbetar jag till vardags med Wikipedia.

Nog om mig. I fortsättningen om litteratur.

Ja, nu har jag slutat bokblogga åt UNT. Det känns lite konstigt, men rätt. Jag hade funderat på det ett tag och när jag hastigt och lustigt började jobba heltid bestämde jag mig för att det var dags. Det var såklart hemskt kul att få chansen att blogga åt en tidning (och att få lite betalt för att blogga, hehe), men nu ska det bli väldigt skönt att bara skriva precis när jag känner för det och inte behöva tänka på att klämma ur mig minst si och så många inlägg i veckan.

Det återstår att se hur mycket aktivitet det blir här. Kanske blir det bara något inlägg då och då. Kanske får jag något ”yeah ny blogg!”-ryck och vräker ur mig hur mycket som helst. Vi får se.

En del av er kanske minns Arianrhod, min första bokblogg. Varför gick jag inte tillbaka till den? Tja, eftersom jag inte har använt den på över ett och ett halvt år skulle det kännas väldigt konstigt. Arianrhod är helt enkelt ett avslutat kapitel. Dessutom är det kul med något nytt.

Eller nytt och nytt… Jag har importerat innehållet, så i stort sett alla inlägg och kommentarer från de gamla bloggarna finns här nu. Det är fint att ha allt samlat, även om det skulle behövas en del städning.

Och… ROSA! Hjälp!