I kategorin ”konstiga saker jag hittar på jobbet” finns denna fantastiskt obegripliga boktitel. Jag undrar om någon kan förklara den för mig. Jag undrar också om det är bättre att fatta – om det nu finns något att fatta – eller bättre att bara ha roligt åt att den är så knarkig.
Ibland skänker folk sina gamla böcker till biblioteket. Ofta har vi tyvärr ingen användning av dem – vi vill ju ha dels aktuella böcker och dels den äldre litteratur som fortfarande är av intresse, inte sånt som var hett för 20 år sedan men som ingen läser idag. (Och vi vill inte ha sunkiga grejer som luktar mögel, fyi.)
Ibland kommer det böcker med väldigt roliga omslag. Stackars mannen från framtiden, som flyter omkring ensam i rymden klädd i trikåer och med en handväska som enda sällskap.
Den här hetingen till bok gallrade jag idag, men var såklart tvungen att bevara dess omslag för eftervärlden. Det första jag fastnade för var den rosa ögonskuggan och ljuset i ögonen. Haha, hjälp?! Det andra var de tydliga hårstråna mellan hennes ögonbryn och jag tänkte något i stil med ”kul med snygg kvinna som inte är perfekt noppad”. Sedan tänkte jag på hur otänkbart ett motsvarande omslag skulle vara idag och då blev jag trött.
(Egentligen hade jag tänkt skriva något om måndagkvällen på PUNKTmedis eller Caitlin Moran på Kulturhuset igår, men, eh, trött. Då blir det sånt här istället.)
Oavsett hur den här boken visar sig vara på insidan ger jag den många plus för dess utsida.
Nepp, inget snusk här. (Däremot på Twitter.) Jag ville bara meddela att jag tycker om det här omslaget. Fint med nyckelhålet.
Jag läste nyligen Den vita katten av Holly Black och har glatt visat upp den för diverse människor som boken med ”världens töntigaste omslag”. Hade jag inte vetat från förut att Holly Black är bra hade jag nog aldrig läst den, inte med det omslaget och den fåniga baksidestexten:
”Sexig och provocerande noir-thriller av författaren till Spiderwick!
Magi, action och romantik i en ny, fängslande urban fantasy-serie.”
Que?
Det känns som att de försöker locka den yngre halvan av den läsargrupp som går igång på romantisk urban fantasy, men det är ju inte den sortens bok. Den innehåller typ en sexig händelse (såvida man inte tänder på handskar, då är den väl sexig hela tiden) och även om det finns en sorts kärlekshistoria som drivkraft så ligger den liksom i bakgrunden och tar väldigt lite plats. Snarare tyckte jag att Den vita katten var en jävligt oromantisk bok, där känslor lika gärna kan ha tvingats på en genom magi istället för att vara ”äkta”.
Synd att utsidan är så fel, för insidan är helt ok. Recension kommer antagligen på Catahya om några veckor.
I helgen när jag ville blogga men inte orkade skriva började jag plocka ihop ett inlägg med bokrelaterade bilder från de senaste månaderna. Inte ens det orkade jag slutföra, men nu så:
Jag älskar den här detaljen i I dödsskuggans dal av Ola Skogäng. Det läskiga, mäktiga havsmonstret stiger dramatiskt upp ur vattnet med den mäktiga magiska boken i högsta hugg – och han förvarar boken i en ziplockpåse för att den inte ska bli blöt! Kärlek till det.
Andra detaljer jag tycker om finns i filmen The Spiderwick Chronicles, i form av närbilderna av boken Arthur Spiderwick’s Field Guide to the Fantastical World Around You. Jag gillar de fastklistrade växterna och skelettdelarna, de synliga penseldragen. De ger de datoranimerade varelserna en extra dimension.
Eftersom folk uppmanade mig att fortsätta att lägga upp roliga omslag ur magasinet:
1. Vad är det där, Jabba the Hutts gröne kusin?
2. Ord är överflödiga.
Slalomläsning deluxe. Nu får jag fan inte börja på någon ny bok innan jag har läst ut åtminstone hälften av dessa. (Bilden togs för någon dag sedan, så Evig natt är färdig.)
Nyinköpt.
Finbesök på jobbet.
Pendlarbiblioteket i Upplands Väsby. (Skamlös reklam!)
Kul tapet i läshörnan hos Perssons bokhandel. Notera även gamla BLM.
Det är väl inte riktigt så här det ska se ut i en bokhylla, men så såg den ut en kväll i september.
Bloggfika med Dark Places, Ett hem utan böcker, Any moment called now, Feuerzeug och Bokstävlarna.
Tänkte på Johans presentation här till höger när jag såg den här rutan i The Essential Dykes To Watch Out For.
Det här med kvinnokroppsdelar på omslag känns minst sagt tramsigt ibland.
Okej, jag ska sluta att lägga upp ”roliga” böcker ur magasinet nu.
Mer roliga omslag ur magasinet. Känner mig lite som Book Cover Girl.
Jag gräver vidare i magasinet.
Mörkersdottir förlag anordnar en tävling där uppgiften är att göra ett omslag till den kommande vampyrromanen Halvblod. Deadline är den 31 oktober och instruktioner och regler finns här.
Fantastiksidan Catahya har också en omslagstävling, men av annat slag. Det gäller att titta på en massa bitar av omslag och klura ut vilka böcker det är, senast 30 september. Anders Fagers novellsamling Samlade svenska kulter och presentkort från Adlibris står på spel. (Man måste vara medlem för att delta, men det är ju bara att registrera sig.)
Jag tycker att Nene Ormes Udda verklighet är så snygg med sina svartkantade sidor. Fienden som jag skrev om tidigare i veckan har inte bara svarta sidkanter utan också svart dekoration kring varje sida. (Dålig bild, men ni fattar grejen.) Hur funkar det? Tja, det ser rätt trevligt ut, men jag slutar se det när jag läser. Det stör inte, men det spelar inte heller någon roll just då och det påminner mig om varför jag har så svårt att begripa mig på dem som kör med papperslukt och liknande som argument mot e-böcker. Just då är det bara texten som är viktig och den luktar inte.
När jag nyligen hade börjat blogga åt UNT skrev jag ett ganska långt inlägg om e-böcker vs. pappersböcker där jag hävdade att många av de saker som folk brukar framhålla som fördelar med pappersböcker är sånt som egentligen är irrelevant under tiden man läser – åtminstone för mig. Ett och ett halvt år senare har jag inte ändrat mig.
Alla de där trevliga, fysiska aspekterna av en bok, hur den ser ut, hur papperet känns (hur den luktar, om man är en boksniffare), de spelar bara roll när jag inte läser. Det enda fysiska som spelar roll just då är om boken erbjuder ett bekvämt sätt att tillgodogöra sig texten eller inte.
Tystnad är en blogg om litteratur och läsning och allt som hör till. Bakom tangentbordet sitter:
Maria, bloggens skapare, en fantastikinsnöad bibliotekarie som väntar på att högarna av olästa böcker ska äta upp henne. Skriver även om tv-serier och vardagsblaj på Vildvittra.
Johan, som tycker om att läsa på alldeles för många språk, ser narrativ retorik som den självklara litteraturvetenskapliga analysmetoden och inte riktigt själv vet hur han skall beskriva hur han skall beskriva sin yrkesverksamhet, annat än med att den ofta har någonting med Wikipedia eller litteratur att göra.
Daniel, som vill alldeles för mycket och kan alldeles för lite, men som i alla fall har insett att en bra bok är att föredra framför det mesta som livet har att erbjuda.
